Film, kåserier & messerschmidting

What's Your Number? 2 popcorn

2012-01-15T15:35:00.005+01:00

Maken till ätar-film får man leta efter. Förutom rent uppenbara "mat-filmer" såsom Babettes gästabud eller Delikatessen, såklart. What's your number handlar inte alls om mat, utom om nåt så amerikanskt som hur många en kvinna får ligga med innan hon blir slampig. OMG, varför ser jag dessa moralfilmer??? Ingen aning! Det är därför jag väljer att helt bortse från moralpaniken och istället fokusera på det ständiga ätandet filmen igenom. Singeltjejen Ally försöker hitta sina gamla ex och ge dem en andra chans, så hon slipper ligga med 20 killar. Hon har nämligen legat med 19 och vill inte trilla över "gränsen". Ja, ni hör ju hur fånigt upplägg det är! Allys granne är den välhängde, promiskuösa Colin, som mer än gärna visar sig naken och hänger hemma hos Ally. Han jobbar som nån slags privatdetektiv och tar sig an Allys problem att hitta exen. Sen tar en orgie i ätande vid. De äter subs, kyckling, glass, kakor i varenda jävla scen och blir till slut det enda jag intresserar mig för; vad ska de äta härnäst? Varför blir de inte jättetjocka? När ska de gå på toaletten? Jag ser inte ens att Chris Evans, som spelar Colin, har en sexig, bodybuildar-kropp (på ett snyggt sätt) och gärna visar den i sin fulla prakt (hahaha). Trots sin sunkiga historia, är filmen ändå, inte sevärd, men lite, liiite smårolig.

Drive, 4 popcorn

2012-01-15T14:55:00.004+01:00

Jag tror jag sett allt Ryan Gosling varit med i - och har hittills inte blivit besviken. Denna toppar nästan listan, blir bara slagen av Half Nelson och kanske nån mer. I denna hårdkokta rulle spelar Gosling en ensamvarg, som lever för och tillsammans sin otroligt läckra bil. Han är hård som flinta, integritet är bara förnamnet, han är snudd på autistisk. Han är en Driver, som kör ifrån polisen efter rån, som är in and out på 5 minuter; "sen åker jag, oavsett om ni är i bilen eller ej". Han flyttar till en ny hide-out-lägenhet och blir granne med fängelse-änkan Irene med son (Carey Mulligan). Snart har han smält och inleder ett slags platoniskt förhållande tills mannen kommer ut från fängelset. Men, råheten och iskylan finns kvar och kommer till ytan när han anser att det måste. Jag får starka paralleller till The Killer inside me, med en psykopatisk Casey Affleck som misshandlar ihjäl kvinnor efter att först be om ursäkt. Drive är mer en katten-på-råttan-thriller, men det explicita våldet är gemensamt. Ypperligt foto, utmärkt skådespeleri och juste 80-tals soundtrack gör denna grym.

Rise of the Planet of the Apes, 2 popcorn

2011-09-11T15:08:00.003+02:00

Får väl säga det direkt, den uppchaussade fristående uppföljaren till Apornas planet var en besvikelse i mina filmögon. Överspelande skådisar, James Franco, pretentiöst manus och halvkass animering får mig att faktiskt tvivla på en del recensenters kunnande. Handling; forskare/doktor Will Rodman (James Franco) hittar ett medel som kan bota Alzheimer, vilket hans pappa lider av. Dessvärre ger den obehagliga biverkningar. Av olika anledningar stoppas Rodmans forskning vilket får till följd att Rodman räddar en apbebis, som växer upp hos Will och hans pappa. Apans natur träder fram i dess tonår vilket försätter apan i ett apfängelse med andra apor. Då han under sin uppväxt "matats" med undermedicinen är han smartare än både människor och apor och lyckas bilda en amré. Äsch, allt är så larvigt och idiotiskt att jag inte orkar skriva mer.

Friends With Benefits, 2 popcorn

2011-09-11T13:00:00.003+02:00

Uörk! Jag klarar inte av fler fuck-your-buddy-is-impossible-filmer från USA!!!!! I denna antydan till film har manusförfattarna slagit knut på sig själva och liksom uppfunnit ett orealistiskt set-up för våra kombattanter (hahaha), Dylan och Jamie. I upptakten får vi se hur båda två blir dumpade av sina respektive för att rättfärdiga nån slags scar tissue; dessa är inte mottagliga för romantik matas vi med. Jamie jobbar som rekryterare och Dylan är såklart superhet AD som Jamie fiskar upp. De blir till en början vänner och jag sitter bara och hoppas att filmens titel inte ska infrias, vilken den naturligtvis gör. De kommer på att eftersom de är tjej och kille så kan de ha sex, fast de är vänner. Alltså, jag fattar inte denna uppenbara misstro till att vänner faktiskt inte behöver ha sex bara för att de är av olika kön!? Betyder det att homosexuella inte kan ha vänner av samma kön? Jag har själv alltid haft och har många killkompisar och det är bara en som utvecklats till ett förhållande (min man). Moralpanik är bara förnamnet när Hollywood ska hantera ungdomens lite mer frigjorda syn på sex. I ett tidsspann av några månader har jag lyckats avverka inte mindre än tre filmer på exakt samma tema; kille möter tjej, kommer överens om att inleda en KK-relation, utan romantiska tillbehör, som efter en period övergår till ett romantiskt sådant. No Strings Attached, Love & Other Drugs och nu senast Friends With Benefits. Bäst i kategorin är tveklöst Love & Other Drugs där man satsat på att ge en mer logisk bakgrund till kartaktärernas beteende och även ger en mer fördjupad insyn i förhållandet när relationen övergår till något mer allvarligt. Friends With Benefits räddas enbart upp av (läs och häpna) Justin Timberlake och Mila Kunis i huvudrollerna som lyckas någotlunda leverera halvkassa lines och nakenscener.

Jane Eyre, 4 popcorn

2011-08-18T00:25:00.004+02:00

Väljer du denna för att få se en romantisk à la Jane Austen-film kommer du bli besviken. Jane Eyre anno 2011, Cary Fukunagas uppföljare till debuten Sin Nombre, är en mörk, grym historia som mer andas rå sensuell lust än romantik. Men den som väntar på den förlösande kyssen får vänta länge... Utmärkta Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) spelar Jane, som är den principfaste, integritetstrogne rika flickan, som genom intriger och dåtidens märkliga arvejuridik hamnar på barnhem. En grym sådan, där flickor dör som flugor pga vanvård. Romanen av Charlotte Brontë behöver knappast förklaras, utan vi kan gå direkt på filmens värden. Förutom Wasikowskas bländande porträtt av Jane Eyre glänser även Michael Fassbender som den ärrade och till ytan hårda Rochester som likt Odjuret i Skönheten & Odjuret, obönhörligt dras till den starka och intelligenta Jane. Filmen excellererar även i vackert foto, trots ett konstant brunmurrigt filter, som för att förstärka eländet. Jamie Bell som prästen St Jon Rivers har visat att han tagit steget till vuxenskådespelare på ett ypperligt sätt. Det är knappt man kan se honom som den dansande Billy längre. En film att rekommendera!

Animal Kingdom, 4 popcorn

2011-08-18T00:24:00.004+02:00

Vilken uppvisning i familjetraged!. Denna australiensiska pärla andas elände, elände, elände och det blir liksom inte bättre... 17-åriga Josh har hållits avskuren från resten av sin kriminella familj av sin mamma som en dag tar en överdos. Josh tvingas ansluta till sin mormor och morbröder. Mormor Janine styr sina söner med manipulation och tårar och är redo att offra vilken som helst för att upprätthålla makten. Denna sjuka, incestuösa maktkamp är så subtilt skriven och spelad att den genom filmens uppbyggnad får en att må illa till slut. Även den sjuka inbördes hierkin mellan bröderna bygger på tesen, one out, another in. De anpassar sig som amöbor efter situationen, utan att för en sekund reflektera över sina handlingar. Förutom Josh, som ju levt ett annat (inte särskilt harmoniskt kan man tänka, då mamman dog av en överdos) liv, där t o m en vettig flickvän får plats. Just denna avundsjuka mot Josh chans till ett vettigt liv, får morbröderna att hänsynslöst utnyttja Josh, när tillfälle ges. Handlingen kretsar egentligen inte kring detta utan kring det faktum att familjens imaginära eller verkliga imperium håller på att falla isär. Polisen har spanat länge och samlat in bevis mot dem och ser nu ett gyllene tillfälle iom att Josh har anslutit. Sergant Leckie (underbara Guy Pierce) försöker "rädda" Josh samtidigt som han utnyttjas i polisens nät som stramas åt familjemedlemmarna. Josh hamnar mittemellan och tvingas slutligen spela ut de olika parterna mot varandra för att, om möjligt, klara livhanken. En toppfilm i det dolda som inte får missas för allt i världen. Jag kan även se James Frecehville, som spelar Josh, axla manteln efter Heath Ledger eller ännu mer Josh Hartnett.

Hesher, 4 popcorn

2011-08-16T21:42:00.004+02:00

Favoriten Joseph Gordon-Levitt är Hesher, en fruktansvärt osympatisk, hård kille som manglar först och frågar sen, MEN med ett gott hjärta nånstans. T.J har precis förlorat sin mamma i en biloycka där han själv var passagerare. Hans pappa har hamnat i ett katatoniskt tillstånd dit T.J inte når och de har tvingats flytta in hos farmor. T.J utagerar sin sorg på ett hjärtskärande sätt; han försöker få tillbaka bilen som tog ifrån honom mamman (skickats till skroten), han utmanar skolans mobbare utan att bry sig riskerna, han cyklar dödsföraktande på sin mountain bike och utmanar sin pappa. Han försöker greppa situationen och man blir som mamma helt bedrövad över en handlingsförlamad omvärld som låter T.J fara så illa. I hans lilla helvete blir han dock räddad av en ung kvinna, Nicole (Natalie Portman) som genom sitt civilkurage stoppar mobbaren från att misshandla T.J. Detta vänliga agerande får T.J:s hjärta att smälta. Nicole blir hans nya vän. Under tiden har hemlöse Hesher helt sonika flyttat in hos T.J och hans dysfunktionella lilla "familj". Anledningen; Hesher har vid olika tillfällen "ramlat in" i T.J, d v s följt efter honom, och nu vill han med sin egen speciella taktik hjälpa T.J. Tack vare sitt aviga sätt lyckas Hesher faktiskt med att ställa sorgen på sin spets och pushar T.J och hans pappa ur sorgebubblan. Men vägen dit är inte alls självklar. Just detta gör filmen speciell och så bra. Jag mådde fysiskt dålig flera gånger och blev nästan arg på Hesher. Men det är ju därför jag älskar film - för att den ska ge mig det lilla extra. Hesher gör verkligen det! Förutom Gordon-Levitt, underbar som vanligt, är Devon Brochu ett fynd i rollen som T.J. Natalie Portman gör, som vanligt, en bra insats. Farmor Madeleine (Piper Laurie) är underbar. Missa den inte, om du vill känna!

Crazy, Stupid, Love, 3 popcorn

2011-08-09T18:49:00.004+02:00

Cal (Steve Carrell) blir dumpad av sin fru (Julianne Moore) sedan High School-tiden och hänger desperat på ett slick inne-ställe i jakt på ett lyssnande öra. Just desperationen i hans närmande gör att folk flyr. Den supersnygge kvinnoslukaren Jacob (supersnygge Ryan Gosling) studerar Cal på håll och tar sig an honom. Jacob vill hjälpa Cal få tillbaka sin manlighet, vilket givetvis går via the lower region = belägra så många kvinnfolk som möjligt. Cal ska formas till en hänsynslös odåga, vilket Jacob är. Nu är detta en hyfsat bra komedi med bra namn och manus så det blir inte magplask, trots upplägget, utan snarare en ganska kul betraktelse i vilsenhet. Cal faller inte helt till samma nivå som Jacob och en rolig twist på slutet gör att finalen blir en alla-känner/ligger-med-alla-sekvens. Fantastiska Emma Stone (rösten!) gör en biroll, och hon har hittills inte gjort mig besviken. Komedi för krisande individer helt enkelt.

Monte Carlo, 1 popcorn - max!

2011-08-07T23:09:00.001+02:00

Usch, vilken hemsk film. Ska föreställa en tonårs-girlie-film, men får mig bara att må illa med tanke på vilka klichéer den befäster. Urk, vet inte ens om jag vill skriva mer...

Barneys Version, 3 popcorn

2011-08-07T23:02:00.002+02:00

En av mina favorit-b-rollsinnehavare i en huvudroll, Paul Giamatti. Hur ska det gå? Ja, det går väl hyfsat, men inte mer. Här spelar han rätt självupptagne Barney som minns tillbaka på sitt händelserika liv. Allt är inte sant, förstår vi i slutsekvenserna, när vi blir varse hans tillstånd, men det är jäkligt underhållande ändå. Han har avverkat förvånansvärt många (och snygga) fruar, bl a Rosamund Pike, Minnie Driver (skitbra som enerverande brud) och Rachelle Lefevre (den bästa skurkvampyren i Twilight 1 & 2, som den "riktiga" Victoria). Och det är liksom aldrig hans fel - inte heller det mystiska dödsfallet under tidens gång. Giamatti är som vanligt bra, men filmen som sådan hackar till och från i både driv och manus. Men en helt klart sevär film!

Bad Teacher, 3 popcorn

2011-08-07T22:53:00.004+02:00

Åh, vad jag älskar när Cameron Diaz spelar odräglig, otrevlig bitch! Som i denna komedi, där hon bl a torrknullar sitt ex Justin Timberlake (som här spelar ultratönten Scott). Diaz spelar den osannolika lärarinnan Elisabeth som egentligen vill leva ett liv i lyx, helst gift utan obligations. När hennes fule, men rike kille spolar henne (via mamma) tvingas hon komma tillbaka till den skola hon sagt upp sig från (i tron att hon skulle gifta sig rikt). Snygge vikarien Scott börjar på skolan, och när han även visar sig vara rik, är jakten påbörjad. Diaz är elak, ytlig men rakt på sak och kanske egentligen inte så ondskefull. Bara helt fel i skolans värld där lärarna ska vara super-idealister. Som Elisabeths lärarkollega Miss Squirrel (ja, ekorre), som förutom att hon är äckligt käck även visar sig bli den största konkurrenten till Scotts gunst. Naturligtvis finns det en sund och ärlig kille som inte har några pengar att erbjuda Elisabeth med i spelet - gymnastikläraren (såklart) Russell (Jason Segel). Usch, det låter som jag inte tycker om filmen, men det gör jag. Underhållning på lagom nivå, utan att utmana så mycket egentligen. Bara kul!

Hall Pass, 4 popcorn

2011-07-25T20:17:00.004+02:00

Är inte bortskämd med komedier så döm om min glädje när jag prickar in två stycken samma kväll. Denna pärla påminner i mångt och mycket om Bridesmaid, som jag recenserat tidigare. Samma könsuppdelning (tjejerna för sig, killarna för sig och de är "different"), tristessen som drabbar många late 30s, nästan 40-åringar - is this it? Krisande medelåldringar helt enkelt, som alla kommer fram till att gräset inte är grönare och att lång vänskap är viktigast. Kan man se förbi dessa klichéer och könsarketypism är Hall Pass nästan strået vassare än tjej-diton Bridesmaid, men det är hårfint. Hall Pass är ett uttryck som betyder att man i High School kan röra sig fritt i korridoren under en viss tid utan att få, typ, kvarsittning. Godkänd egentid, om man så vill. Rick (Owen Wilson) och Fred (Jason Sudeikis) är två kompisar vars fruar tröttnar på deras lystna blickar på andra kvinnor och ger dem ett Hall Pass i en vecka. Fruarna reser bort och männen är fria från äktenskapet. Detta uppskattas mest av Rick och Freds kompisar som gör allt för att få killarna att släppa loss. En obetalbar scen är första dagen på golsbanan när ultratönten Gary (superba engelsmannen Stephen Merchant, The Office) "hittar" haschkakor på sitt kontor och bjuder runt gänget. Det är nog det roligaste jag sett på väldigt länge. Sen följer den dråpliga scenen på den andra och inget blir som någon av de inblandade tänkt sig. Att Freds fru Grace blir tacksam när Fred övertalar henne att aldrig någonsin prata om den gångna veckan är detta högst förståeligt. Det är inte bara grabbarna som har något att dölja... Att det visar sig att bröderna Farrelly står bakom kommer inte heller som en överraskning. Jag tycker Hall Pass är i klass med både There's Something About Mary och Stuck on You. Riktigt bra komedi!

Source code, 4, nästan 5 popcorn

2011-07-25T15:28:00.006+02:00

Mmmmmm, älskar David Bowies son Duncan Jones som regissör redan nu. Med en minimal budget på 32 miljoner dollar får han denna action/dystopi/sci-Fi/thriller/krigsfilm att överträffa sig själv. Filmen bygger på en måndag-hela-veckan-teori (Harold Ramis briljanta komedi, Groundhog Day med Bill Murray från 1993) där huvudpersonen kastas tillbaka i tid och tvingas återuppleva samma dag om och om igen. I Source code används detta i ett framtida militärt sammanhang där vår hjälte korpral Colter Stevens hjärna används, utan sin vetskap, till att förhindra en terrorvåg mot Chicago. Hans hjärna kastas in i en annan mans hjärna dennes sista 8 minuter i livet, innan tåget han sitter på sprängs. Soldat Stevens uppgift är att hitta bomben samt personen som styr den eftersom militären fått vetskap om att fler bombattentat kommer att utföras av samma terrorist. I sin helhet är det en underbar film. Jones lyckas skicka sitt hommage till Mr. Hitchcock & Mr Kubrick i deras himmel utan att bli övertydlig och balanserar genrer utan att lämna nån tråd helt hängande lös. Han lämnar befriande terroristens karaktär helt obearbetad och fokuserar på de delar som har betydelse för filmen (ev med undantag för det rätt menlösa kontakten med pappan). Jake Gyllenhaal visar än en gång på bredd i sitt skådespeleri och övertygar i såväl sin frustration och hjälplöshet samt de aktionsekvenser som soldat på fältet.

Bridesmaids, 4 popcorn

2011-07-25T14:25:00.003+02:00

Kristen Wiig är omåttligt populär just nu och har ofrivilligt (tolkar jag efter hennes svar i artikel efter artikel) blivit kvinnornas förkämpe på humorhimlen. Efter succéår i Saturday Nights Live tjänst är det nu dags för henne att prova långfilmsformatet. Tillsammans med Buddy-filmens kejsare, Judd Apatow har Wiig fått hjälp att forma om det sketch-artade manuset till en helhet. Förväntningarna är således skyhöga. Kristen spelar krisande Annie som i sann amerikansk anda håller på att förintas då hon fortfarande inte är gift in her late 30s. Då hennes bästa väninna Lillian (underbara Maya Rudolph) otippat ska gifta sig och Annie blir tillfrågad att vara hennes Maid of Honour= THE bridesmaid, är det med blandade känslor hon tackar ja. Avundsjukan blandas med glädjen för Lillian. Annies sämsta sidor kommer till ytan när hon går ner sig i självömkan och on top of it all utsätts för rivalitet om Lillians vänskap av uppkomlingen Helen (en tvålfager stenrik bitch). Filmen är full av briljanta sketcher och situationer som är spot-on, men det blir just sketchavsnitt. Filmen dras ned av bristande helhet och emellanåt avsaknad av driv framåt. Dessutom har jag svårt för att smälta hela USA-brudiga känslan över filmen. Jag vet att det är mycket ironi över det hela, men det är så mycket mer amerikansk desperation av att vara gift som jag inte kan relatera till. Filmens upplägg hade inte gått att översätta till Sverige - vem har hört talas om en möhippa som sträcker sig över veckor???

No Strings Attached & Love And Other Drugs, 3 popcorn

2011-03-06T18:13:00.005+01:00

På ganska kort tid har jag sett två kärleksfilmer med nästan identiskt upplägg. Två unga människor som av olika anledningar enbart är ute efter KK (knullkompisar, utan kompisumgänget). I No Strings Attached är det Natalie Portmans hårdsatsande läkarstuderande Emma som möter lufsen och livsnjutaren Adam (Ashton Kutcher). Obs namnen på karaktärerna! Adam lockar Emma att äta av äpplet (nej, jag är inte religiös, men amerikaner är påfallande ofta det) och vips tappar hon fokus på studierna. Mellan knullerierna vet jag egentligen inte vad filmen handlar om, förutom moralkakan att man inte bara kan ha sexkompisar utan måste göra nåt seriöst av det. Jag glömde bort den så fort eftertexterna kom, typ. Men, vad kan man vänta sig av en regissör med Ghostbusters och Twins på sitt cv - Ivan Reitman

Då är det en habilare version av samma upplägg vad gäller Love And Other Drugs, där vi får stifta bekantskap med sexuellt intresserade Parkinsons-drabbade Maggie (en ljuvlig Anne Hathaway) charmören och odågan Jamie (favvisen Jake Gyllenhaal). Den blott 26-årige Maggie klarar inte av förhållanden, bränd som hon är av sin sjukdom och rädd för att hamna i en vårdtagare - vårdgivare-situation. En casual sex affair leder så småningom till den stora kärleken, men med vissa uppenbara hinder och tvivel under relationens fas. Egentligen skiljer sig inte denna film moraliskt sett från den föregående, men skådespeleriet och manuset är milsvida bättre än No Strings Attached. Dessutom älskar jag birollen som Jamies bror Josh (Josh Gad) och kemin sprakar mellan Hathaway och Gyllenhaal! Edward Zwick är dessutom lite mer rutinerad i dramafacket, eller vad sägs om; Ärans män, Den siste samurajen, Höstlegender, I sanningens namn mfl...

Scott Pilgrim VS the World, 4 popcorn

2011-02-20T13:53:00.005+01:00

En underbar film där indie-favvisen Michael Cera är loser-slackern Scott Pilgrim som ger igen efter att ha blivit dumpad genom att excelerera i en tv-spelsvärld. Det är coolt, snyggt, avigt och komiskt samtidigt som det är überslick.

Black Swan, 4 popcorn

2011-02-19T17:31:00.003+01:00

Ingen har väl kunnat missa Natalie Portmans förvandling i Darren Aronofskys självplågardansfilm om ballerinan som blir prima ballerina när Winona Ryder (?!) petas av chefskoreografen och alfahanen Thomas Leroy (Vincent Cassel). Hon är smalare än nånsin, aldrig glad och ser mest ut att lida filmen igenom. Visst, ibland lyser begär igenom men glädje...? Aronofsky har sitt eget form- och stilspråk och Black Swan kommer inte att göra ett fan besviket. Däremot var The Wrestler något starkare i personporträttet. Å andra sidan är det fascinerande att följa Portmans fanatiska Nina vars totala liv kretsar kring dansen.

Never Let Me Go, 5 popcorn

2011-02-19T15:55:00.007+01:00

Åh, vad bra! Jag kan inte komma på något som inte är fantastiskt med Never Let Me Go. Baserad på Kazuo Ishiguros novell om en dystopisk samtid där ett parallellt universum befolkas av mänskliga organdonatorer vars enda syfte är att i vuxen ålder (mellan 20-30) donera sina organ och vid ca 4:e operationen avsluta, d v s dö. Vi får följa Kathy och hennes vänner Ruth och Tommy genom ett tragiskt triangeldrama, som försätter alla i en märklig relation till varandra. De växer upp på en internatskola, som matar eleverna med hemska "historier" för att förlama dem till resignation. Filmen är så briljant i just dikotomin; ödesbestämd kontra livsångest. För trots att ungdomarna inte har någon framtid ställs även frågan om vi i dagens samhälle egentligen har så mycket mer framtid än dem. Det blir en avspegling av dagens tonårsproblem - är livet värt att leva, när har man levt fullt ut, har en som levt 100 år levt mer än en livsglad 28-åring? Kathy speciellt, men även Ruth och Tommy, finner sig i sitt "öde" (är ett tidsbestämt liv ett öde? Alla liv är väl i så fall ödesbestämda) utan att ens fundera på möjligheten att fly - finns den? I slutskedet försöker de förhala avslutet genom att söka upp en mystisk dam som sägs kunna skjuta upp döden om man kan bevisa sann kärlek. Kan man besegra sjukdomar genom tro? Samma sak... Jag säger det än en gång - en fantastisk film som du inte får missa! Regissör Mark Romanek är mest känd för sina musikvideoskapelser (vet inte om det kallas video fortfarande) än spelfilm. Han har dock gjort One Hour Photo 2002, med Robin Williams som grå, massmördare. Se hans video till Johnny Cash cover på NIN Hurt som med all rätt framröstats som bästa videon i alla tider av The Guardians läsare; www.youtube.com/JohnnyCash/Hurt

Winter's Bone, 4 popcorn

2011-02-19T15:29:00.003+01:00

Ok, jag får ge mig! Länge stod jag emot denna indie , som hyllats så förbehållslöst att det fått mig att tveka. Men, den är värd varenda hyllning och stjärnskottet Jennifer Lawrence är fantastisk och trovärdig som den totalt orädde och envise dottern till en smågangster. I det fattiga ingenmanslandet i karga Ozark Mountain, USA, härskar egna lagar, som byggs på familjeband och oförätter och hederskodex. Outtalade regler styr vem du får prata med och när - annars riskerar du ditt liv (oavsett om du är släkt eller ej). Ytterst handlar det om överlevnad, och speciellt en ihärdig, ingrodd misstro mot statens. Ramhistorien kretsar kring 17-åriga Ree som målmedvetet försöker hitta sin försvunne knarklangare till pappa för att inte förlora det enda familjen har kvar; huset som pappan använt som borgen för att undvika den senaste rättegången. Han är dock omöjlig att finna och Ree ställs inför oförstående, elaka vuxna, som inte alls är benägna att hjälpa henne - snarare tvärtom. Anledningen blir vi och Ree så småningom varse och det är där hederskodexen och familjebanden kommer in i det oförsonliga landskapet som förstärker deras hopplösa situation. Ree bär allt på sina axlar, ansvaret för huset, sina småsyskon, sin handfallna mamma, att maten ställs på bordet och utplånar i princip sig själv, utan att bli ett offer. Man skönjar vissa egna önskningar, när hon söker till militärskolan, men får nobben även där, eftersom man anser att hon har större ansvar att axla hemma. Jag vill fortsätta inbilla mig att i Sverige hade hon kunnat fångas upp och erbjudas ett eget liv, men jag är inte säker på att det ser ut så nuförtiden... Jag tänker t ex på svenska Sebbe, som jag recenserat tidigare på bloggen. De påminner starkt om varandra, två ungdomar, som trots ruttet utgångsläge fortsätter leva och utstrålar nån slags glädje och hopp i allt elände. I vilket fall, är Winter's Bone fruktansvärd, hopplös, vacker och otroligt bra. Regissör Debra Granik är min nya favorit.

The King's Speech, 3 popcorn

2011-02-19T15:09:00.007+01:00

Jag är inte alls lika begeistrad i denna Oscarsfilm som många andra verkar vara. Visst, det är ett habilt hantverk och strålande skådespelarinsatser, men den är.... tråkig. Jag är ledsen att jag är så ytlig att jag har högre krav. Det behöver inte alls hända saker rent konkret - i ärlighetens namn sker en massa historiska händelser rakt igenom filmen, men det är presenterat på ett fnösktorrt pretto-sätt, utan minsta glimt i ögat. Visst skämtar talpedagogen med udda metoder med den stele kungligheten och visst ska det vara torrt på den nivån. Men filmen behöver ju inte vara så Oscarsinriktad från början. Äsch, orkar inte skriva mer om den. Filmen handlar iaf om kund George VI som innan han blev kung brottades med svåra stamningar. Tack vare talträning hos den kontroversiella, misslyckade skådisen Lionel Logue (Geoffrey Rush) får han verktyg att hantera stammandet och lyckas till slut leverera lysande tal till nationen (när den som bäst behöver det, kriget mot tyskarna och nazismen - Hallelujah!). Alla vet att lyten och handikapp är bästa sättet att bli nominerade till den åtråvärda gubben Oscar, så även Colin Firth som stammande regent. Lycka till!

Ghobi Bat, (Mumbai Diaries) 4 popcorn

2011-01-29T16:23:00.004+01:00

En underbar indisk indie-rulle (haha) som kretsar kring en videodagbok som konstnären Arun hittar när han flyttar in sin nya lägenhet. Den visar sig tillhöra kvinnan som bodde där tidigare; nygift, inflyttad från landsbygden i en främmande omgivning som till en början av spännande men allt eftersom blir hennes isolerande cell. I ekvationen vävs även en sekulariserad amerikan-indiska, Yasmin, som tagit sabbatsår från den västerländska kulturen och upptäcker sitt hemland. Hon har en kort affär med Arun och stöter ihop med Aruns tvättare; Munna. Tillsammans utforskar de Indien och storstadslivet, Munna visar Yasmin och samtidigt får han en ny bild av sitt Indien. En finstämd och intressant film som får åtminstone mig att bli sugen på att besöka landet (det var jag iofs redan innan, men än mer nu). Arun spelas av kände Aamir Khan (i väst känd från Lagaan) men mest imponerar unge Prateik Babbar som gestaltar fattige Munna, som drömmer om en karriär som skådespelare/modell. Fotot excellerar i vackra scener, färger och långa tagningar, varvat med snabba klipp à la Danny Boyles Slumdog Millionaire, men mest är det lugnt och sakta som vi lär känna miljöerna. Det känns som om vi bjuds in till det genuina indiska, tillrättalagt snyggt, såsom vi själva skapar svenska scenerier i våra filmer. Snyggt, genuint men tillrättalagt...

13, (Tzameti) 3 popcorn

2010-12-28T16:07:00.003+01:00

Usch, vilken läskig film! Jag mådde fysiskt illa stora delar av den. Unge Vince (stjärnskottet Sam Riley från Control) antar en död mans identitet i tron att han på så sätt ska komma över en stor summa pengar som han behöver för att betala sin pappas läkarvård (detta är USA). Det enda han vet om den döde mannens ev rikedom är att han ska följa de instruktioner som följde med ett brev. Väl framme vid målet visar det sig att han är en bricka i ett vadslagningsspel där rika män använder fattiga, dömda mäns liv som insatser. Resten kan ni säkert lista ut själv och själva filmens idé faller efter den tunga inledningen så fort man fattat innebörden. Trots detta lyckas de upprätthålla "spänningen" och trots att man egentligen vet hur det kommer att sluta kan man inte låta bli att fortsätta titta och äcklas... Synd att Jason Statham förstör filmen med sitt vanliga agerande. Ray Winstone räddar upp honom en smula och en snygg Alexander Skarsgård samt en trasig Mickey Rourke och 50 cent förgyller (?) rollistan. Adaption av en fransk/grekisk(?) förlaga som jag antar är mycket bättre (har tyvärr inte sett den).

Zuckerberg vs Assange

2010-12-05T17:07:00.005+01:00

Geni mot geni, asocial aspergerskandidat mot aak (förkortning), paranoiker mot paranoiker, idealist mot idealist. Vad är det Zuckerberg vill med Facebook? Vad vill Assange uppnå med Wikileaks. Odödlighet? Jag tror verkligen inte det i Zuckerbergs fall, eventuellt i den mer hybrisaktige Assange fall. De har dock onekligen en del gemensamt; information ska vara allmängods (oavsett om den skadar), de vet att skydda sin ip-adress (=de kan sin programmering, jag kan inte tillräckligt för att hantera terminologin), socialt handikappade, åtal, män med stora ego. Återstår att se vem som kommer att bli kallad geni eller inte i framtiden med nutiden i retrospekt. Med tanke på naturen av de åtal som väckts mot båda är det troligt att Zuckerberg går vinnande ur sympatistriden. Inte många män har vunnit på att stå åtalade för våldtäkt.

Twelve, 3 popcorn

2010-12-05T16:03:00.002+01:00

Twelve är en drog som härjar/härjade (?) i hetaste upper-class i USA, drickbart med ett rus som jag antar påminner om extasy eller kokain. Filmen handlar egentligen inte om drogen, utan om människor runt omkring den. White Mike är en fd upper-class student som efter sin mammas död blir knarklangare till sin fd klasskamrater. Spelad av Chase Crawford, mest känd för Nate i Gossip Girl. Apropå Gossip Girl känns Twelve som ett lååångt avsnitt av densamma, mörkare mindre tv-aktig, men dock. Att Twelve regisserats av ingen mindre än Joel Schumacher kommer inte som någon överraskning, men filmen är faktiskt bättre än vad man kan förvänta sig av kungen av mammon. Lyx i överflöd, unga, rika, vackra, ytliga människor, men med en meningslöshet i tillvaron som är uppfriskande. Det finns inget de behöver, bara vad de vill ha.

The Social Network, 4 popcorn

2010-12-05T14:56:00.003+01:00

Själva idén med facebook är att de flesta i ens umgängskrets är medlem och användare - eller?Ska jag vara helt ärlig skaffade jag eget konto för längesen, men har inte blivit en användare förrän på sistone. Jag var länge anti just pga av dess tanke; att ens inlägg är så offentliga och därmed enbart innehåller ointressanta inlägg. Sekretess, meningsfullhet blir ett icke-ting. Det intressanta är det som inte sägs. Anledningen till att jag nuförtiden är frekvent på Fejan, beror mindre på att mina vänner håller hus där, utan mer om en egotripp från min egen sida. Man kan ju ändå inte föra meningsfulla utbyten, så varför inte göra "roliga" inlägg och få respons tillbaka - ens sorts kick för egot. The Social Network, eller Face Book, är en kreation av en überintelligent programmerar-slyngel vid namn Mark Zuckerberg, som 2004 skapade en portal där studenter på hans universitet via medlemsskap kunde umgås utan att träffas IRL. Han var naturligtvis inte ensam och filmen handlar just om Zuckerbergs sociala oförmåga att fungera ihop med människor och framför allt behandlingen av sina vänner. Vi kastas mellan tillbakablickar och pågående förhandlingar och matas med karaktärsporträtt av gänget kring FB. Om filmen är något sånär sanningsenlig slås man av hur onödigt det hela måste kännas för berörda parter. Tematiken rör sig kring att "släppa taget" och gå vidare. Det är naturligtvis inte så lätt när man heter Eduardo Saverin och var Zuckerbergs bästa kompis, kompanjon och VD för FB i början. Att man sen blir utkonkurrerad av Napster-Sean Parker, som är mer än lovligt paranoid och liten på jorden, gör inte saken bättre ( f ö briljant porträtterad av Justin Timberlake som mer och mer tvättar bort tonårsidol-provar-på-skådis-yrket-stämpeln). Som många andra före mig konstaterat är manuset, dialogen ypperligt frammejslad av Aaron "Vita-Huset" Sorkin. Det skadar inte att Trent "Nine Inch Nail" Reznor skrivit musiken eller att Andrew "Boy A" Garfield spelar Saverin. Jesse Eisenberg gör inte bort sig som Zuckerberg och i stort är detta en fantastisk film. Det enda jag har lite emot den är att man emellanåt tappar intresset - vem bryr sig om vem som kom på vad, vem som är skyldig vem o s v. Karaktärerna och vad jag inbillar mig är kärnan försvinner bort i ett ofokus ibland. Det blir för mycket rapp dialog och för lite som lämnas åt fantasin och bildspråket. Men det är bara en liiiten invändning. Läs mer om Zuckerberg i mitt nästa inlägg om jämförelsen FB/Wikileaks...

Remember Me, 3 popcorn

2010-10-09T22:59:00.006+02:00

Ännu en analogi till en äldre film. Konstigt att jämföra en Adam Sandler-film med denna men han har faktiskt gjort ett fåtal bra insatser, bland dem Vänner för livet. Skillnaden mellan den filmen och Remember Me är att den första handlar om livet efter och den andra om livet före. Edward-Robert Pattinson spelar Tyler som lever i sorgen efter sin bror. Han antar ett vad och stöter på Ally, som i sin tur bevittnade rånmordet på sin mamma 10 år tidigare. Sargade som de är av att i tidig ålder uppleva förlust och sorg blir det ett stormigt förhållande som inte hjälps av att Tylers pappa är en känslokall affärsman. Filmen lullar på i ett halvsaggigt tempo och man undrar lite vad poängen är. Och så slås man omkull i de sista fem minuterna som gör att alla pusselbitar faller på plats. Tyvärr räddar det inte resten av filmen, men det räddar upp betyget till en 3:a. Robert Pattinson är inte lika imponerande som sin motspelerska Kristen Stewart i The Runaways, men han gör inte bort sig totalt. Däremot ser man ett nytt stjärnskott i lillasyster som spelas av Ruby Jerins.

The Back-Up Plan, 2 popcorn

2010-10-09T21:15:00.005+02:00

Jennifer Lopez is back - som den rom-komdrottning hon är. I The Back-Up Plan spelar hon den moderna, självständiga kvinnan som på väg från insemination av sitt egna barn springer in i sin blivande man. De blir förälskade och äntligen har hon funnit sin stora Kärlek. Problemet är bara hur hon ska kläcka att hon faktiskt är gravid och har varit det sen de möttes. Att det sen råkar vara tvillingar gör inte saken lättare att hantera för Stan (Alex O'Loughlin). Men, efter många turer blir det såklart de två till slut. Inte en av Miss Lopez bästa filmer men de gör det bästa av materialet. Helt ok för genren, trots allt.

Sebbe, 5 popcorn

2010-10-09T20:49:00.005+02:00

Är inne i ett positivt stim! Verkligen roligt med fantastisk svensk film! Sebbe har vunnit många priser runtom världen - välförtjänt!
Jag ser den som en dikotomi till den lika underbara brittiska Fishtank. I det fallet handlar det om en tjej som kämpar mot sina förutsättningar och ändå lyckas gå hel igenom det. Dessutom framställs hon som en "icke-klassisk" tjej, då hon slåss och har integritet som en sk tom-boy. Sebbe är däremot typiskt okilligt empatisk, solidarisk och omhändertagande, men lyckas precis som Mia i Fishtank behålla sin personlighet och gå stärkt ur erfarenheten. Där Mia åker iväg med sin nyfunne vän - åker Sebbe iväg för att skapa ett eget liv från sin destruktiva mamma som vill sätta honom i fosterhem. Sebbe är starkare och mörkare men båda filmerna slutar med nåt slags hopp. Detta är ungdomar som trots oerhört jobbiga uppväxter med mammor som konstant (männen är frånvarande av olika anledningar) sviker dem och är utstötta ur kompisgängen på nåt sätt finner styrka att vara kreativa. Jag vet inte vad regissör Babak Najafi (Elixir, Gösta och Lennart) egentligen vill säga förutom att ge alla starka, kämpande ungdomar som lever i misär ett ansikte. Fattigdom är ett tema, föräldraskap ett annat - men det jag bär med mig efter att ha sett Sebbe är styrkan i denne unge mans huvud. Trots att Sebbe inte har någon, NÅGON att anförtro kan han se bortom alla svek och gå vidare. Jag tror jag hade tagit livet av mig om jag varit i hans skor. Så oerhört imponerande och starkt. Babak Najafi är min nya svenske favvo-regissör!

The Runaways, 5 popcorn

2010-10-09T19:40:00.007+02:00

Yes, yes, yes! Äntligen en bra film! Som jag längtat - och dessutom featuring massa juste musik. The Runaways bygger på självbiografin Neon Angel av tjej-rockgruppen The Runaways frontfigur och sångerska, Cherie Currie. Många säger säkert; Joan Jett, och mycket riktigt var det Miss Jett som var initiativtagaren och motorn i gruppen och förtjänstfull fick en egen strålande solo-karriär efter att gruppen splittrats efter bara 2 år (1975-1977) tillsammans. Filmen börjar med att följa Joan Jetts drivkraft att spela gitarr och bilda ett kvinnligt rockband. Hon lyckas övertala den galne men fingertoppskänslige managern Kim Fowley att dra ihop ett gäng talangfulla (och minderåriga) tjejer som däremot saknar en leadsinger. Cherie Currie lever just då i skuggan av sin betydligt mer vågade storasyster och ser nu chansen att skapa en egen identitet. Det gör hon med råge. The Runaways slår snabbt igenom och då de manipuleras av sin manager och enbart består av tonåringar varav ingen är äldre än 16 år knarkar de hårt och lever livet i 120. Cherie har svårast att hantera situationen och ni kan säkert räkna ut resten själva. Filmen fokuserar på Joan Jett och Cherie Currie, de andra musikerna har knappt repliker trots att de heter Sandy West och Lita Ford (kända musiker på egen hand). Detta gör absolut ingenting, istället lämnar det plats åt en suggestiv berättelse som låter musiken tala och nästan närmar sig dokumentärisk stil. Det känns inte som en överraskning av regissör Floria Sigismondi CV mest består av musikvideos, åt bl a Muse, Marilyn Manson och Bowie. På tal om den sistnämnde påminner The Runaways starkt om Velvet Goldmine - en annan av mina favoritfilmer. Samma nerv, närvaro och moments of gold. Enda smolk i bägaren är att The Runaways tar slut för fort! Jag glömde ju skriva att både Dakota Fanning i rollen som Cherie Currie och Kristen Stewart som Joan Jett imponerar stort. Fanning har fram tills nu enbart spelat över som överskattad barnskådis och Kristen Stewart har varit synonym med Bella i Twilight Saga. Härligt att se båda blomma ut och lova gott inför framtiden. Hoppas bara de inte fastnar i knarkträsket...

The Ghost Writer, 4 popcorn

2010-09-04T20:09:00.009+02:00

Åh, vad jag älskar designen i denna film, scriptan och miljö-människorna borde ha fått mer uppmärksamhet än det faktum att det är en Roman Polanski-film med Ewan McGregor, Pierce Brosnan, James Belushi, Timothy Hutton och Kim Catrall! Polanski gör i princip en kopia av The Ninth Gate (med Johnny Depp) där huvudpersonens raison d´ être består i att vara den förvirrade kuggen i hjulet som tack vare sin orädda, lite smådumma sätt snubblar över sanningen. Intrigen; McGregor spelar spökskrivaren till Englands fd premiärminister efter att den förre dött under tveksamma omständigheter. En sk hund ligger begraven. Bra tempo, manus och ovan som sagt, men ingen toppfilm, dessvärre. Det höga betyget till trots beror på hantverket som är formidabelt och att filmen ställs i jämförelse med betydligt sämre filmer som fått betyget 3:a. I det sammanhanget ska The Ghost Writer ha en 4:a.

Bröderna Karlsson, 1 popcorn

2010-09-04T18:01:00.005+02:00

Kjell Sundvall har gjort sig känd som kvantitet-mannen; sprutar ur sig filmer av skiftande kvalitet. Det känns ju som ett stort handikapp att göra kommersiell film på svenska. Svensk film är oerhört sällan bra även med pretentiösa tilltal och kommersiellt anslag ska vi bara inte tala om... Nåväl, bröderna Karlsson upplägg är ett tvillingbrödrapar som inte vetat om varandras existens förrän mammans testamente läses upp. Här är det fördomarna som bygger hela filmen. Den ena brodern, Hasse, växer upp med den alkoholiserade mamman på landet i Norrland, den bortadopterade, Nicklas, i Stockholms societet och blir givetvis affärsjurist på en välrenomérad firma mitt i smeten. Han har svårt att hitta kärleken, Hasse svårt att vara trogen. Dessa ytterligheter utvecklas givetvis å det grövsta och leder till slut till att Hasse håller på att förstöra Nicklas karriär, kärlek och liv. Det hela bygger på att de två aldrig figurerar tillsammans, vilket är så löjligt att det är rent förolämpande för oss som publik men en fars är en fars är en fars.... Nicht much surprising there! En bagatell i mitt filmliv iaf!

Salt, 2 popcorn

2010-09-04T17:55:00.005+02:00

Angelina Jolie spelar Evelyn Salt, en CIA-agent som anklagas för att vara en rysk broiler, indoktrinerad att utföra whatever the home country requires of you. Sen tar filmen en j-la fart och stannar inte upp förrän... nej, faktiskt aldrig, då det är ett oerhört öppet slut, eller snarare en sk cliff hanger... Nåja, jag ska inte gå händelserna i förväg. Salt/Jolie blir alltså anklagad för det värsta brott en amerikan kan begå. Ingen kan dock bevisa att hon är rysk agent, men i sann bevisa-din-oskuld-anda blir hon naturligtvis behandlad som en spion. I flykten från sina kollegor visar Jolie upp sina färdigheter som action skådis och filmen utvecklar sig till en konstig mix av Tombraider möter Nikita möter The French Connection (i sina bästa stunder). Just detta hattande är kärnproblemet med Salt. Som åskådare blir det ett himla virrvarr av "intriger" och riktlinjer så tyvärr är det bara action scenerna som får godkänt, men de är å andra sidan riktigt fräcka och brutala. Jolie ser skrämmande anorektisk ut och robotlik-Lara Croft och man vet redan i förtexterna vem den verklige skurken är. Jag hade inga förväntningar alls på filmen men tyvärr blev jag inte positivt överraskad - snarare tvärtom. Regissör Phillip Noyce borde ha kunnat arbeta mer med uppbyggnaden av ovissheten, såsom han lyckades så bra med i Lugnt vatten (Dead Calm, Nicole Kidmans genombrott). Trots allt är det en hyfsad action som helt klart håller den standard som man förväntar sig av en sådan.

Inception, 2 popcorn

2010-08-25T12:11:00.003+02:00

Jag har något emot filmer som döljer en svag historia genom att få den att verka oerhört komplicerad och visa detta genom fräckt foto och häftiga miljöer. Inception är en av dessa. Den marknadsförs som en ny Matrix, men stannar egentligen i farstun utan att utveckla konceptet tillräckligt. I princip; tänk att du kunde ta dig in i människors drömliv och därigenom plantera de tankar du vill att de ska tänka. Samt att du kan sno deras tankar och eventuella koder till hemliga företagshemligheter. Ja, sen är det liksom inte mer. Lite fernissad bakom en tunn story om protagonistens drivkraft, Leonardo DiCaprio som måste slutföra detta sista uppdrag för att kunna återvända till sin familj - eller; är det hans familj eller är det hans dröm. Är hela intrigen en dröm? Finns familjen? Finns han? Finns filmen? Äh, jag bryr mig inte och en del i besvikelsen är nog att jag hade högre förväntningar. Gjord av en favvoregissör Christopher Nolan (Memento, Batman Begins, Insomnia) med ett favvotema=existentialism, fenomenologi, innehållande favvoskådisar=Joseph Gordon-Lewitt och Ellen Page. Men nej, det håller inte ändå. Så synd på så rara ärter!

The Open Road, 3 popcorn

2010-08-24T09:17:00.007+02:00

Unge basebollstjärnan Carlton Garrett (Justin Timberlake), lever i skuggan av sin legendariske och alienerade far Kyle (Jeff Bridges). När så Carltons mamma ligger för döden och har som sista önskan att återse Kyle, tvingas han leta rätt på sin pappa och försöka få med honom "hem". Kyle lever sig fullt in i rollen som legend och har lite svårt för det här med verklighet och "måsten" så det är inte världens enklaste thing att få med honom. Med på resan finns även Carltons fd flickvän (som han gärna vill ska vara mer). Av olika anledningar blir det en road trip då Kyle låtsas ha förlorat sin id-handling och därmed inte kan flyga (pre 9/11 hade det scenariot aldrig varit trovärdigt). Filmen tuffar på i sitt stilla tempo utan större intriger. Ingen toppfilm, utan en klassisk amerikansk indie/road-movie där enbart skådespelarna gör att den får en 3:a. Thank God för Jeff Bridges, Harry Dean Stanton, Mary Steenburgen, Kate Mara och faktiskt även Justin Timberlake som klarar sig hyfsat i sitt celebra sällskap.

Snabba cash, 4 popcorn

2010-08-03T19:11:00.004+02:00

Sveriges första trovärdiga stekar-knark-film är baserad på romanen av Jens Lapidus med samma namn. Jag blev inte jätteimpad av boken men tycker nog att Daniel Espinosa gjort bästa möjliga med underlaget. Han har skapat en vacker (motsägelsefullt) trovärdig (som sagt) relativt poetisk film om tre olika öden som vävs samman i filmens väntade antiklimax. Joel Kinnaman som aspirerande stekaren JW övertygar och framstår egentligen som mer sympatisk protagonist än han är i boken, trots att han inte spar på det svåråtkomliga när överklasstjejen Sophie ber honom älska henne. Trots det är han ofrånkomligt en älskvärd valp som man bara vill ta hand om. I klass med Alexander Skarsgård, så jag hoppas Kinnaman har samma lycka som Skarsgård. Tillbaka till filmen. JW är alltså stekaren som vill in i finaste, rikaste kretsen runt Stureplan och håller på att lyckas när Abdul Karim erbjuder honom en plats i planen att "go BIG". Rollen är självklar - matematikern. Samtidigt slåss jugoslav-maffian för att hålla sin ställning som självklar knarkleverantör och kriget är ett faktum. Eller snarare handlar det mer om vem som lurar smartast, bedrar utan att någon får kännedom... En bra, habilt utförd film genom manus, skådespelare (varav många är okända, plockade från gatan), regi och foto. Det höga betyget försvaras genom att det svåra att skildra svensk kriminaliet utan att bli USA-pastisch eller töntigt. Espinosa lyckas skapa något unikt svenskt men även internationellt hållbart.

All About Steve, 1 ynka popcorn

2010-07-29T15:32:00.005+02:00

Sandra Bullock är mot min vilja en favorit bland amerikanska rom-kom-aktriser. Egentligen avskyr jag tics som snubbel, gå extremt clownigt (Meg Ryan), asflabba som en häst (Julia Roberts) eller rynka-på-ögonbrynen-gråta (Gwyneth Paltrow). D v s tics som gör att ovan nämnda skådisar har ett antal trade marks som man kan räkna med förekommer i deras filmer. Miss Bullock är tyvärr ingen bländande skådis och hon har en del lite mer maskerade tics, men dock tics. Dessa spelar hon ut till fullo i All About Steve där hon spelar intelligenta men socialt smått missförstådda korsordskreatören Mary. Hon bor hemma hos sina föräldrar pga sanering av lägenhet, som gör allt för att Mary ska träffa någon. De presenterar henne för blind-dejten och drömprinsen Steve (Bradley Cooper) och Mary gör allt....fel. Steve blir vettskrämd och försöker bli av med henne genom att skylla på jobbet- som tv-fotograf måste han göra en road-trip. Mary ser detta som en inbjudan att förfölja honom, vilket hon gör till den äran. Sandra Bullock vann en Razzie för sämsta huvudroll och Bradley Cooper och Bullock fick för sämsta kemi. Samma år (2009) vann hon en Oscar för bästa huvudroll för The Blind Side. Egentligen säger det nog mer om manuset till All About Steve än hur dåliga skådisarna är. Maken till urvattnat manus och menlös regi har man knappast sett. Det som var tänkt att vara en rolig flamsig rom-kom blir bara flummig och plump och tappar nånstans på vägen styrfart. Det hela slutar i nåt slags hopplöst crescendo där Sandra Bullock störtar mot en folkmassa av udda personligheter och Cooper inser att Mary är rätt snäll, MEN inget för en normal kille som han...!?!

A Good Year

2010-07-05T20:33:00.005+02:00

Russell Crowe spelar Max - en oerhört inbilsk och otrevligt finansgeni, som ärver sin försummade farbrors vingård i Frankrike. Hans plan är att snabbt sälja gården och återvända till London så fort som möjligt. Käppar i hjulet uppstår såklart och han tvekar mer och mer inför att sälja, bla annat tack vare minnesbilder från barndomen samt en vacker fransyska... Filmen är en hybrid av Swimmingpool av Francoise Ozon och Bottle Shock (den lilla vinpärlan om karlifoniska viners intåg på Frankrikes domäner). Den har lite mystik, vingårds-dekadens, sexuell åtrå dock mycket uppblandat med en slick, torr humor som börjar kännas som Ridley Scotts signum (när han inte gör Gladiator-drama eller Sci-Fi som Alien eller Blade Runner) som introducerades i Matchstick Men (2003 med Nicolas Cage som renlighets-fobiker). Det blir inget höjdar-betyg, därtill är den för ojämn och egentligen ointressant story för att kvalificera sig som. Men klart sevärd, då den är välspelad, vacker och lite rolig emellanåt. Bara en till grej; Scott verkar vilja vinka både till sin hjälte Tati (egen tolkning) och Australiens första filmhjälte; Mel Gibson, då en line i filmen slutar med; "you are Mad, Max". Hahahaha!

The Joneses

2010-07-05T20:22:00.005+02:00

Familjen Jones ä nyinflyttade i ett posh-omåde och är den där avundsvärda familjen som alla vill vara. De har alla snygga möbler, kläder, teknisk utrustning - allt top-of-the-line och det nyaste nya. Det är liksom bara för perfekt. Och det är det oxå - Familjen Jones är ingen familj utan består av fyra genialiska säljare som yrke som ska spela en familj och sälja sin livsstil. De arbetar efter devisen - ringar på vattnet. Insäljet ska skapa ett buzz som ökar säljstatistiken i området tusenfalt. Nykomlingen i familjen Steve (David Duchovny) har inte det breda perspektivet och säljer rätt uselt. Men när han får kläm på tekniken går det strålande och komplikationer inom familjen uppstår. Första timmen av filmen är strålande, men sen sveper det stora moral-tåget in och vi ska tvångsmatas med betänkligheter och hur hemska säljare, pr-människor och marknadsförare är. Hur de lurar oss!? Usch, så hemskt! MEN, varför kan ingen film ifrågasätta varför människor går på reklamen? Var är alla vettiga människor som inser att prylar inte gör en lycklig, att man inte måste följa strömmen? Ni kan säkert själva räkna ut vad som händer, med tanke på vad jag just skrev. Men vad gör det - en timme av ens liv som är juste är inte helt fel ändå. Snygga filmer är ALDRIG fel!

Twilight maraton - Twilight - New Moon - Eclipse

2010-06-30T20:25:00.006+02:00

Ingen kan väl ha undgått att åtminstone höra talas om vampyr-följetongen The Twilight saga där vi får följa den STORA, "omöjliga" kärleken mellan Bella och Edward.

Twilight börjar när 17-åriga Bella Swan beslutar sig för att flytta till sin pappa i regniga hålan Forks, som uppoffring för att låta sin mamma följa sin yngre baseboll-spelande man. Bella, som är "typ" Emo; blek i hyn, inåtvänd, kroppsligt okoordinerad och "svår", gör oväntad succé bland killarna. Alla utom hos den undersköne, mystiske Edward. Deras första möte är katastrofalt och Bella är övertygad om att Edward av någon anledning hatar henne. Det visar sig dock vara precis tvärtom. Resten är, som man brukar säga, historia. Det är en klassisk tonårsdröm som blir verklighet för Bella. Den snygga, ouppnåeliga killen blir passionerat förälskad i henne, samtidigt som det är en omöjlig kärlek, som för dem blir möjlig. Han säger allt som man kan tänkas vilja höra, han lever för att skydda henne mot allt ont - som naturligtvis händer. Deras kärlek ska inte vara lätt, men den ska alltid segra. Precis som det gör i en tonårsförälskelse som enbart utspelar sig i drömmen. Edward är medlem i familjen Cullen som gjort ett medvetet val att enbart äta djurblod och alltså inte livnära sig på människor. Vanliga vampyren James triggas av Edwards beskyddande av Bella och beslutar sig för att göra Bella till sin Piéce de La Recistence.

New Moon tar vid där Twiligt slutade - Bella och Edward visar sin kärlek öppet när plötsligt Edward gör slut med Bella och klargör att han vid familjens flytt inte önskar ha fortsatt kontakt med Bella. Bella hamnar i en djup depression men upptäcker att adrenalinkickar/att utsätta sig för livsfara möjliggör en direkt kontakt med Edward. Hon ber indianen/varulven Jacob hjälpa henne trimma två motorcyklar för att utsätta sig för fara. Under tiden växer en varm vänskap fram mellan de två. Samtidigt jagas Bella av vampyren James (som dog i första filmen) änka Victoria. Julia-Romeo-teamet är starkt närvarande i denna del då Bellas adrenalinjakt gör att Edward (via sin synska syster) tror att Bella är död och beger sig till Vampyr-Vatikanen och ber dem döda honom (det är omöjligt att begå självmord som vampyr). Bella måste nu rädda Edward innan det är försent. Återigen vet vi så klart att kärleken övervinner allt och författarinnan Stephenie Meyer är vår tids nya Jane Austen - lyckligt slut är en självklarhet. Däremot kan hon inte mäta sig med förlagans kvalitet i skrivandet då jag inte alls håller böckerna högre än filmerna. Böckerna är stelt skrivna och känns mer som ett filmmanus än en målande bok.

Eclipse - denna efterlängtade tredje delen, där vi väntar på Bellas svar på Edwards sista fråga i New Moon. Den infriar alla förväntningar och mer därtill. Nu såg jag den mitt i natten efter att ha sträck-sett 1:an och 2:an så jag var lite mätt på The Twilight-zone, men Eclipse är fantastiskt romantisk, spännande och vacker. Och nu börjar även intrigerna och maktspelen ta form. Vampyr-Vatikanen, som heter Volturi, lägger sig mer och mer i Cullens livsföring och har en dold agenda, som egentligen inte är dold. Samtidigt ställs Bellas kärlek till Edward på prov när Jacob vägrar släppa taget om henne. Ett kamp mellan Jacob och Edward om Bellas hjärta. I ärlighetens namn blev jag rätt trött på deras eviga kamp och hade lust att skrik åt dem; "ni bara gillar tävlandet - så märkvärdig kan hon inte vara!". Men, det är ju Bellas dröm så det är klart hon vill vara åtrådd av alla. Inte mig emot.

The Hurt Locker

2010-06-21T22:52:00.003+02:00

Årets Oscars-vinnare i kategorin bästa film är en skapelse av en av mina favorit-regissörer; Kathryn Bigelow (Strange Days, Vikten av vatten, K-19:the Widowmaker). The Hurt Locker handlar om en division inom amerikanska armén som är specialister på att desarmera bomber i en fruktansvärt stressande, osäker, farlig miljö; t ex Irakiska Bagdad. William James ansluter till teamet när deras sergeant (spelad av Guy Pearce) sprängts i luften av en bomb han försökt desarmera. Teamet, bestående av två ansvarsfulla och lojala killar, har bara drygt en månad kvar av den årslånga tjänstgöring de anställts för. William uppvisar ett livsföraktande "mod" som sätter resten av teamet i en utsatthet ingen av dem uppskattar. Denna hänsynslöshet visar sig även innefatta en instinktiv beslutsamhet som krävs för att lyckas i ett utsatt läge som krig innebär. MEN, i lagom balans. Filmen är inte bara ett drama, egentligen ingen thriller, men oehört väl uppbygd, såsom Bigelows signum. Takten är underbar och det blir aldrig ett ståndtagande för eller emot USA:s deltagande i ett krig de egentligen inte har något med att göra. Det är mer ett konstaterande av fakta - såsom tillvaron kan te sig för bombdivisionen i Irak.

En enda man

2010-06-21T22:27:00.004+02:00

Fantastiskt foto, fantastiskt scenografi, underbart manus, känsligt skådespeleri = en av årets absolut bästa film! En enda man är modeskaparen Tom Fords debutfilm, och vilken debutfilm! Det är som om kreativa utövare, om de är tillräckligt begåvade, kan ta sig an vilket hantverk som helst och göra succé. I En enda man förverkligar Ford sin dröm om de homosexuellas rätt till ett kärleksliv, överhuvudtaget känslor. Det är åtminstone vad jag tror, men inte vet. Colin Firth spelar George, som sörjer sin älskade Jim, utan att kunna visa det, utan att få visa det. Det är 60-talets USA och George och Jim har varit ett par i 16 år och bor ihop när Jim plötsligt dör i en bilolycka. George bestämmer sig, efter att ha plågats i ensamhet i 8 månader, för att ta sitt liv. Filmen utspelar sig under denna dag, vilken visar sig ge honom mer än han någonsin förväntat sig. Det är tragiskt, vemodigt, kärleksfullt, optimistiskt på en och samma gång och det är heeeeelt.... underbart! Icing on the cake är alla briljanta biroller, även statisterna var snygga!?! Jag älskar Julianne Moore, Nicholas Hoult (killen från About A Boy har växt till sig...), Gennifer Goodwin och söta Keri Lynn Pratt. Jag får ju inte glömma att nämna Colin Firth som här visar att han är en skådespelare av rang och inte bara en fumlig alt stiff engelsman. Tom Ford - jag ser fram emot din nästa film!

Vem kom först? Robert eller Daniel?

2010-06-18T22:45:00.004+02:00

Jag är förvirrad och inga bröllopskonserter får mig att förstå mer. Jag vet inte vem som kom först - Boxer-Robert eller Prins Daniel. Jag vet faktikst inte om Boxer kom på Robert EFTER att Daniel blev ihop med Viktoria eller om Daniel ÄR Boxer-Robert. ÄR bröllopet imorgon världens bästa PR-kupp och reklam-tricks???? HAR Boxer lyckats där alla andra misslyckats? Att lura ALLA att tro att blivande prins Daniel heter Daniel från Ockelbo och egentligen inte är Boxer-Robert... Jag fick inga lugnande besked ikväll, inga personliga uttryck, inga tecken på att Daniel INTE är Robert.

Miss Kicki

2010-06-13T21:04:00.006+02:00

Jag såg Miss Kicki via Telias samarbete med Stockholms filmfestival förra året. Jag vill samtidigt passa på att kritisera mig själv när jag skrev mitt inlägg ang Telias filmutbud. För det mesta är det undermåligt, men deras samarbete med filmfestivalen var ett oväntat och välkommet avsteg från deras vanliga inställning till filmdistribution. Toppen! Miss Kicki är kvinnan (Pernilla August) som valde karriären och glamouren som flygvärdinna framför sonen, som istället växt upp med sin mormor. Nu är den glassiga tiden över och hon beger sig hem till Sverige för att liksom ta sig vidare i livet. Egentligen verkar hon inte jättesugen på att lära känna sin son Viktor som i sin tur törstar efter hennes uppmärksamhet och kärlek. En kombination av visa sin goda vilja men framför allt för att träffa sin web-fling reser Kicki och Viktor till Taiwan. Medan Viktor tror att Kicki vill komma närmare honom, törstar Kicki bara efter en omöjlig kärlek och resan utvecklar sig till något ingen av de trodde. Det är fantastiskt fint samspel och finstämd stämning och tempo genom hela filmen. Man slits mellan ett brett spektra av känslor för den känslokalla, egotrippade men ack så tragiska Kicki som regissör Håkan Liu aldrig hemfaller till att göra till offer eller häxa. Det är som en dokumentär där folk är som folk är mest men ändå inte. En otroligt lovande debut som är en av årets bästa och definitivt bäst i Sverige.

Snart dags för Twilight extravaganza!!!

2010-06-11T21:06:00.003+02:00

Jag börjar så smått längta till den 29 juni då jag och min kollega Jill ska bänka oss framför en maratonvisning av samtliga tre Twilight-filmerna med Eclipse som höjdpunkt och mitt-i-natten-film. Hjälp, är redan nervös för att jag ska somna mitt i ångande heta känslor mellan Bella och Edward. Jag har ju inte läst böckerna så allt är nytt för mig, vilket både är spännande och lite tråkigt kan jag känna. I vilket fall - det börjar närma sig och jag är förväntansfull!

Fishtank

2010-06-11T20:45:00.003+02:00

15-åriga Mia är strulig och oönskad/oälskad hemma av sin alldeles för unga mamma. Hon älskar att dansa men det är ungefär allt. Tonåren är svåra och blir liksom inte lättare av att leva i ett av Englands miljonprogram utan vänner, utnyttjande män och zero framtidsutsikter. Nu skulle detta kunna bli en klichéfylld film med diskbänksrealism, men på nåt magiskt sätt håller den sig ovanför detta. När mamman skaffar ny snygg och hyfsat snäll pojkvän sitter man hela tiden och väntar på "sveket" (som iofs kommer, men inte som man tänkt sig, inte helt iaf) men framför allt uppstår en varm vänskap som ger Mia hopp och mod att göra nåt åt sitt eget liv. Hon växer i takt med vänskapen och egentligen är inte sveket så betydelsefullt för Mia. Instinktivt straffar hon pojkvännen men gör tack och lov inget slutgiltigt. Jag gillar tempot och manus samt skådespeleriet, speciellt unge Katie Jarvis som Mia som gör en fantastisk rollprestation. Denna snart 19-åringen kommer vi se mycket av framöver - hoppas jag.

Daybreakers

2010-06-11T20:18:00.004+02:00

Ännu en vampyrfilm kan man tycka när filmen Daybreakers börjar. Visst, det handlar om blodsugande "människor" som enbart "lever" för att släcka sin törst (höhöhö...), MEN denna drift har fått dem att utarma sig själva. Likt ett slags anagram till människans eget utplånande som vårt vårdslösa förbrukande av jorden får oss att vara vår egen fiende är vampyrerna i Daybreakers på god väg att utplåna sig själva. Stupandes av sin egen drift. Tack vare vårdslöst förbrukande av människoblod börjar det bli blodbrist (haha, allt man skriver blir ju komiskt!) och svält och anarki bryter ut. Den motvillige vampyren (en komedi-titel) Edward (Ethan Hawke) stöter en natt på en grupp människor på flykt och hjälper dem undan vampyrpolisen. Tack vare det blir han indragen i motståndsrörelsens översta nivå. Det finns nämligen ett sätt att backa bandet och omvandla vampyrer tillbaka till den människa de var innan. Jag ska inte avslöja mer, men jag kan iaf säga att filmen var mer underhållande än vad jag märker att jag skrivit här. Inget mästerverk men helt ok.

Föräldradagar

2009-10-05T22:16:00.002+02:00

Föräldrar ska kunna ta ut sina dagar tills barnet är 16 år. Så lyder socialdemokraternas nya förslag för att få föräldrar att ta ut alla sina föräldradagar. Anledningen är för att få livspusslen att gå ihop. Detta populära ord som alla föräldrar med dåligt samvete känner. Man ska vara lyckad på alla plan, karriärern, familjen, kreativitet, vänner, status. Jag har inget emot detta - jag känner bara att ansvaret ska ligga hos arbetsgivaren. Vad är anledningen till att allt färre föräldrar tar ut alla dagar? I mitt fall beror det på att jag missat så mycket i arbetslivet som det är. Arbetsgivaren vill att man ger ALLT. Indirekt, men det märks direkt om man inte är den som stannar över varje dag, som satsar ALLT. Sätt press på arbetsgivaren istället! Kräv att de anställda föräldrarna får heltidslön fast de jobbar kanske 80% SAMT föräldrapenning. Dessutom måste det belönas att ta ut sina föräldradagar. De som tar ut sina dagar kan få en bonus istället för det där jäkla vårdnadsbidraget!

Telias filmutbud suger

2009-09-22T23:39:00.003+02:00

Varför satsar inte Telia på att positionera sig? Vara den filmbutik man som abonnent önskar att de var. Vad fan, det är ju bara SF som sprider sina skitfilmer via Telias kunder. Det finns så många bra filmer som aldrig når ut!! Varför ser inte filmbolagen sin chans att hitta kunder? Alliera er med det bredbandsbolag som enklast distribuerar just er film till publiken. Trots att jag arbetat i branschen häpnar jag fortfarande över dess konservatism och ointresse för produkten = filmen! Jag blir ARG! Se till att ALLA filmer finns tillgängliga, var inte så jävla protektionistiska och pengakåta! Detta är ett upprop till alla cineaster - kräv tillgänglighet wherever u r!!!!

Gran Torino

2009-09-22T22:48:00.003+02:00

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Gran Torino. Jag tror jag hänvisar till Andres Lokkos krönika i senaste Cinema;http://www.cinemanews.se Även jag är rätt trött på "ganska bra"-film. Jag vet vad jag får, men hellre ser jag då om mina egna favoriter än ser helt-ok-filmer som inte sätter några avtryck. I Gran Torino spelar Clint Eastwood i princip sig själv; en gammal vresig gubbe (vet ju inte jag, men gammal är han) som är bitter på lvet och lever i ständig ångest för handlingar han gjorde under Koreakriget. Han bor i ett villaområde som numera helt bebos av Hmunger, ett folk från Thailand, Laos, Vietnam och Kina. Han tycker ju att alla asiater är koreaner och hatar alla. Hans närmsta grannar "grows-on-him"

Zlatan, Zlatan, du är bäst!!!

2009-09-22T22:37:00.005+02:00

Det är så himla roligt att se Zlatan i Barcelona! Det ser ut som om han fått dels en nytändning men även hittat hem! I rätt omgivning kan han bli framröstad som bäste fotbollsspelaren i världen. Det är inte omöjligt! Tänk att en svensk, i dagens konkurrens, skulle vara världens bästa! Jag visste det redan när jag såg honom göra solo-hattrick mot Djurgården på Stadion i Malmö FF:s tröja hans sista säsong i Allsvenskan. Jag säger sista, för jag betvivlar att han gör en Henke och avslutar i Sverige. Jag tror snarare han gör en Borg och avslutar på topp, med ovissheten hängande över sig om exakt HUR stor han kunnat bli... Bli nu inte skadad!

Boy A

2009-09-12T23:34:00.003+02:00

Jack och hans bästa kompis, i det övergivna tonårsliv de lever, dödar en dag en jämnårig flicka som råkar gå deras väg. Båda pojkarna utsätts för en häxjakt och hamnar bakom murar. Jack vän, Philip, tar snart sitt liv men Jack uthärdar och kommer ut som en ung man efter att ha levt halva sitt liv inlåst. Med hjälp av en inkännande övervakare får han hjälp att få ett jobb och snart har han både vänner och flickvän. Men alla är inte lika glada för hans rehabilitering och i sinom tid är hans hemlighet avslöjad. Det finns inga förmildrande omständigheter i att ha tagit en annans liv, men i detta fall känns det som om folk reagerar värre på ett barn som dödar ett annat barn. VARFÖR är det så? Är det inte VÄRRE när en vuxen dödar ett barn? Barn är ju fortfarande ett barn - inte färdigt - påverkat av det liv det lever, den omgivning och uppfostran som omger barnet... Medan en vuxen borde förstå det ansvar en vuxen har att ta hand om ett barn... Kanske är jag färgad, en förälder som själv upplevt förlusten av två barn, men jag blir förtvivlad när man dömer ett barn hårdare än en vuxen. Det är svårt, kanske hade jag själv varit en av bödlarna...?

State of Play

2009-09-12T23:20:00.003+02:00

Baserat på en brittisk tv-serie utspelar sig State of Play i en ytterligt amerikansk "setting". Ben Affleck spelar senatorn Stephen Collins som ska ifrågasätta legosoldat-företaget Point Corp inför senatsförhören. Samma dag som förhören börjar mördas hans älskarinna och tillika assistent och hans roll i förhören undermineras inför risken att skada partiet. Hans universitetsvän och journalist Cal MaCaffrey (Russell Crowe) kommer till undsättning men vill även passa på att hitta en juste vinkling till sin älskade blaska. Konspiratorisk som jag är sitter jag och hoppas på en massiv iscensättning av "det stora stygga företaget" som jätteskurk. Det händer inte och jag blir lite sur i mitten av filmen. Men, den är bra berättad och jag är hooked ända till slutet - så nån kvalitet måste den ju ändå ha. Helt ok rulle, men inte mer...

De osynliga

2009-09-12T23:04:00.003+02:00

Den norska motsvarigheten till Boy A. Tyvärr är den något blekare. Det som gör den De osynlige så bra är perspektivbytet i mitten av filmen när vi får återuppleva exakt samma scener ur den "andres" perspektiv. För att börja från början handlar både De osynlige och Boy A om barna/tonårsmördare. I Boy A mördar två pojkar en jämnårig flicka. I De osynlige "råkar" två tonårspojkar vara orsaken till en liten pojkes död. I båda filmerna handlar det om icke-färdiga människor som saknar en spärr, som kanske beror på omständigheter eller brist i nån kemikalie i huvudet. I Boy A får vi aldrig träffa offrets anhöriga utan bara följa den ene killens frisläppande. I De osynlige får vi följa Jan/Thomas (han byter namn för att undgå upptäckt) som försöker få ett normalt liv efter frisläppandet. Han får jobb som organist i en kyrka. En kyrka som mamman till pojken han dödade råkar besöka med sin klass. Ett högst osannolikt möte som får ödesdigra konsekvenser för alla inblandade. Detta är ingen thriller men har en spännande uppbyggnad, som bygger på att försöka förstå karaktärernas val och beslut. Om jag inte hade sett Boy A tidigare hade jag säkert gillat denna film mer och gett den ett högre omdöme, men eftersom jag gjort det, står den sig slätt mot Boy A. Ska ni se ett drama med en barnamördare ska ni se Boy A. En fantastisk film som är så tragisk för ALLA inblandade.

Bottle Shock

2009-08-28T23:21:00.005+02:00

Se den här filmen för alla snygga citroëns skull! Maken till parad av paddor, 2Cv:s, Ami 6:or har jag inte upplevt i en och samma film tidigare! Nu till filmen;
Bottle Shock betyder ungefär ;vin-jetlag. För det är vad som händer med vin som flyger långt - det blir lite grumligt och inte riktigt sig självt. Det stabiliseras dock efter något dygns vila. Precis som för oss människor... Detta är historien om hur franska viner förlorade sitt monopol som världens bästa och enda vinland. I mitten av -70-talet hyste Napa-valley i Kalifornien, USA, flera av världens bästa vinproducenter. Detta var ju givetvis helt okänt för resten av världen eftersom Frankrike var det enda landet som egentligen kunde göra vin. Så bestämmer sig Parisboende engelsmannen och vinsnobben Mr Spurrier för att utlysa en tävling mellan amerikanska och franska viner - blindtest naturligtvis. Han tror knappt att han kommer hitta drickbara viner i Kalifornien men provar sig träget fram. Samtidigt slåss Montelenas vingård för sin överlevnad och far och son om varandras respekt. Parallellhandlingar som utspelas i mikrokosmos men som egentligen speglar alltings tillstånd är ju ett vanligt sätt att berätta en historia. Denna är dock över förväntad. Lite rolig ibland utan att vara flamsig. Lite romantik utan att bli dravlig. Lite allvar utan att gräva ner sig. Och entusiasmerande - vininspirerande utan att bli distanslös. En riktigt underhållande film som förtjänar ett bättre öde. Se den och bli lite sugen på riktigt gott vin!

Sunshine Cleaning

2009-08-28T23:08:00.004+02:00

En fin indie-film om Rose (Amy Adams-Tvivel, Julie & Julia ) som kämpar och kämpar. Hon är älskarinna till sin High School-sweet-heart och städar klasskompisars hus. Så får hon tips om en mer lukrativ del av städning - efter döda människor! Hon och lillasyster Norah (fantastiskt spelad av Emily Blunt -Djävulen bär Prada, The Jane Austen Book Club-båda är med i Charlie Wilson's War faktiskt) öppnar en liten firma som städar efter bortfall. Filmen puttrar på och den visar upp vardagens både komiska och allvarliga sidor. Bra, tankvärd liten pärla som åtminstone jag missat i repertoaren (som så många andra filmer i filmdjungeln). Här kommer en öppning för mig att prata en stund om det jag brinner för - distribution av bra film. Det har alltid varit min drivkraft så länge jag sysslat med film. Jag vet hur många fantastiskt bra filmer som aldrig når ut till sin publik. Det är så SYND och det är sorgligt att det bara är sk Blockbusters som når den stora massan. Jag är av den absoluta övertygelsen att det inte finns snobbig film vs mainstream. Det handlar om slöhet och fördom mot kvalitativ samt omvänd fördomsfullhet att den "stora massan" inte klarar eller vill se kvalitativ film. All kvalitativ film är inte tung/svår precis som all mainstream inte är automatiskt dlig.

Fighting

2009-08-24T20:53:00.003+02:00

Vad snopen jag kände mig när jag upptäckte att huvudrollsinnehavaren inte alls är Ryan O'Neils son. De är ju på pricken lika! Fighting handlar om unge Shawn MacArthur som försöker överleva i New York utan pengar eller boende. En dag när han blir bortmotad från sin lilla gatstump uppvisar han förvånansvärda slagsmåls-skills. Han blir genast upplockad av en hustler, som alltid magnifikt spelad av Terrence Howard (Hustle & Flow, Ray) som hjälper honom att fixa matcher på privata fester mot betalning. Slagsmålsscenerna är grymt imponerande koreograferade. Jag kommer på mig själv att bli gravt orolig för deras fortsatta leverne. Lite smått orealistiskt att Shawn går och partar direkt efter att ha fått rejält med spö nån timme tidigare bara... Parallellhandlingen med Shawns intresse för servitrisen Zulay känns lite krystad. Över huvudtaget är flödet ett anings tunt men den är så jädra cool och Channing Tatum dösnygg att det inte spelar så stor roll. Det är en skön rulle som är "helt ok"!

Terminator Salvation

2009-08-23T22:19:00.006+02:00

Jag är ett stort fan av Terminator-filmerna. Herregud, jag ju t o m skrivit en uppsats i filmvetenskap (B-uppsats visserligen) där jag nämner det sjuka i att John Connor skickar sin egen pappa tillbaka i tiden för att över huvudtaget finnas. Pappan är alltså yngre än sin son. I denna den nya skapelsen i en serie som levt högt på just tidsaspekten är det svårt att placera skeendet i realtid utan att förlora en hel del i magin, anser åtminstone jag. Terminator Salvation är en rökare till aktion men ingen höjdare till science fiction, vilket åtminstone jag förväntar mig när jag ska se en film som har "Terminator" i titeln. Var är hjärnan? Var är intelligensen (hm, ja, det är väl ingen genignuggarfilm, men ifrågasättandet saknar jag)? Jag älskar den nya Heath Ledger (varför har syggingarna från Land down-under underbett?!?) Sam Worthington som är ascool som den blivande Schwarzenegger (utan anabola-musklerna då...) men annars känns denna den fjärde i ordningen patetiskt nära Matrix sista. Går på tomgång, trots några twists. Nej, den är helt ok som vanlig action, men som en del i Terminator-sviten förväntar jag mig mer!

The Accidental Husband

2009-08-23T21:36:00.009+02:00

Till skillnad från The Fisher King ger Dr. Lloyd, Uma Thurmans karaktär, inga råd som gör att mottagaren begår massmord - hon gör bara slut med sin fästman. Denna fästman blir dock så arg att han bestämmer sig för att hämnas rådgivaren (vilket inte skedde i Fisher King där mannen till en av offren faktiskt räddar rådgivaren). Uma Thurman är radioprataren som ger förnuftiga och icke-romantiska råd till sina kvinnliga - mestadels - lyssnare och som i sin tur ska gifta sig med vettiga Colin Firth. Den stackaren får alltid spela förnuftig och tråkig helyllekille... Hämnaren, brandmannen Patrick, får hjälp av sin hyresvärds tonåring att sabba Dr. Emma Lloyds giftermål genom att göra henne redan gift - med Patrick. Till en början verkar det ganska idiotiskt - hela upplägget i filmen, men det tar sig och den blir faktiskt en riktigt bra feel-good av det hela. Förutom de vanliga trovärdighetsproblemen som ofta uppstår i feel-good-filmer (såsom hur Patrick kan glömma sin tilltänkta så snabbt) är den underhållande och romantisk, som den ska vara. Bra skådespeleri (jag älskar Uma för min dotter heter Uma) av bl a gamle favvisen Sam Shepard, och manuset är ok. Det som är riktigt bra är soundtracket. Det indiska inslaget är ju genialt! Vem har inte sett Bollywood-filmer där romance-feel-good bara är förnamnet...? Sen gillar jag även Feist, denna svenskinspirerade kanadensiske singer-songwriter som påminner en hel del om The Knives, Maia Hirasawa, Jenny Wilson m fl.Man måste veta vad man ger sig in i för att uppskatta den här typen av filmer och inte gnälla om små petitesser. en feel-good är en feel-good och kommer aldrig att vinna Oscars (som tur är!).

ZLATAN

2009-08-19T23:34:00.003+02:00

Sitter och kollar på Zlatans debut i Barcelona-tröjan. Än så länge är han ganska anonym och verkar t o m lite skärrad. Det är ju faktiskt STORT att spela med Messi och även en kaxig Zlatan kan känna sig liten. Jag är dock så stolt och glad för hans skull att han kommit så långt i sin karriär. Vad än alla säger är han STÖRST, iaf i mina böcker. Jag ser fram emot att förhoppningsvis få njuta av hans oberäkneliga spel i många högklassiga matcher framöver. GO, ZLATAN, GO!

Duplicity

2009-08-19T23:24:00.002+02:00

Julia Roberts och Clive Owen spelar ett osannolikt agentpar som brottas med det där med att "lita på varann". Båda misstror den andres avsikter och färgade som de är av sitt yrke tvivlar de alltid på den andres uppriktighet. De är så upptagna med att fundera på detta att de inte upptäcker när någon annan "fuck them". Detta är storyn i Duplicity, uppföljaren från Tony Gilroy, mannen som gav oss Michael Clayton - mästerverk både manusmässigt och skådespelardito. Duplicity är en besvikelse kan jag säga. Inte enorm, men tillräcklig för att kalla filmen enbart ok.

The Proposal

2009-08-19T23:09:00.003+02:00

Åh, jag blir så trött på romantiska komedier där kvinnan först är en stark, framgångsrik men dock känslohandikappad människa som, när hon till slut viker sig och blir menlös, plötsligt blir mänsklig! VARFÖR kan inte en kvinna vara stark och fortsätta vara stark trots att hon blir kär? Varför kan inte mannen skildras som en så stark människa att han faller för henne utan att bli ett mähä? Sandra Bullock spelar, förtjänstfullt som vanligt, den känslokalla chefen Margaret som hunsar sin personal å det grövsta att hon utpressar sin assistent till att gifta sig med henne för att undvika utvisning till Kanada... Realistisk är inte direkt termen som faller en in när man ser denna antydan till film. Den liknar mest ett avsnitt av Days of our Lives med gästspel av en något bättre skådespelarensemble. Krappigt manus, uselt skådespeleri, förutom av Miss Bullock som sagt, hafsigt filmat och regin obefintlig = knappt sebart!

Genova

2009-08-18T21:46:00.003+02:00

Ännu en fin film av Michael Winterbottom (24 Hour Party People, In this World, Jude) där realismen är ständigt närvarande. Jag gillar Winterbottoms dokumentärkänsla, där vi inbjuds att följa människor utan dramatiska åthävor. Joe (Colin Firth) flyttar med sina två döttrar till Genua efter att hans fru/barnens mamma dött i en bilolycka, indirekt orsakad av yngsta dottern. Alla bearbetar sorgen på sina olika sätt. Äldsta dottern blir tonårsaktigt promiskuös och minstingen hemsöks av mammans spöke. Joe går upp i sitt arbete och trycker undan sin ångest. Vi får följa med liksom bredvid och inga spektakulära dialoger eller uppträden äger rum. Det är som det är i verkliga livet; ibland får man tunghäfta, livet flyter på, lite hipp som happ. Jag gillar den där lågmälda tonen som känns som ens eget liv. No drama, utan man hankar sig fram - speciellt när man befinner sig i en depression. De unga skådespelarna imponerar, särskilt Willa Holland, som en del kanske känner igen från O.C där hon spelade Kaitlin Cooper, lillsyrra till Marissa. Men även Colin Firth är ok - han är ju bra på lågmält skådespeleri... hahaha. Oh well, jag gillade Genova!

U-insane Bolt

2009-08-16T21:49:00.003+02:00

Mannen är ju galen! Helt otroligt, fantastisk galen! Hur FAEN kan han springa så fort som INGEN annan kan? Jag är ju så gammal så jag kommer ihåg Carl Lewis och tänkte att hans tid aldrig skulle slås. Nu har ju Lewis tider slagits flera gånger om men jag får ändå samma känsla av overklighet, överlägsenhet, som om jag får var med om något fantastiskt och unikt. Bolt är the new Superman. Jag HOPPAS VERKLIGEN att han inte är dopad, men på nåt vis tror jag inte han är det. Han är lång, inte orimligt biffig och har en grym teknik. En naturbegåvning som funnit sin sport. Det där fascinerar mig - hur många talanger därute har inte den ultimata kombinationen av talang, rätt sport och rätt personlighet...? Tänk om man kunde få veta det genom ett test när man är liten? Vill man det, eller blir det Gattaca då? Oh well, impressed är vad jag är! Nu kan man ju bara gå och lägga sig...

Baksmällan, The Hangover

2009-08-16T20:07:00.003+02:00

Tre osannolika "vänner", varav en är brudens idiot till bror, har tappat bort brudgummen under en osedvanligt blöt svensexa i Las Vegas. Den var så blöt att ingen av dem kommer ihåg vad som hänt. De vaknar dagen efter i ett kaos utan dess like och med en tiger i badrummet?! Eftersom brudgummen saknas tvingas de återuppleva natten som varit, fast utan alkohol i kroppen, vilket gör det mest plågsamt och inte så tonårsgalet som det tedde sig IRL. Bakåtfilm har man ju varit med om tidigare och med betydligt mer intressant innehåll, men sett som en komedi utan bestående intryck så är den "helt ok". Rent av rätt rolig, stundtals. Ett tips; jag tror det hjälper att se filmen en anings berusad, liksom min favvo-fyllefilm Fear and Loathing in Las Vegas.

Slumdog Millionaire

2009-08-15T10:38:00.006+02:00

Seg morgon, kanske har smittats av svin, nej förlåt, Nya influensan av min kära man som legat däckad halva veckan. Tror inte det - snarare utsliten efter veckans pressande brandkårsutryckningar på jobbet kombinerat med totalt ansvar för barnen. Är inte van vid det för jag är nog mer lik normen av hur en man är - oansvarig, lat och mest intresserad av att själv ha kul. Tänk vilken jäkla tur jag har som KAN tänka på mig själv och att ha så kul som möjligt. Hurvudpersonen i Slumdog Millionaire, Jamal, tvingas under sin tuffa uppväxt fokusera på att överleva. Trots det speglar filmen även den otroliga livsglädje som uppstår om man utsätts för dess motpol = total misär och tragedi. Dess snabba tempo är typisk för Danny Boyle och mycket känns igen från hans Trainspotting, som t ex den eleganta balansen mellan tragedi och glädje. Jag kommer på mig själv att skratta samtidigt som jag gråter. Känna frustration över att barn behandlas så illa samtidigt som jag gläds över deras livsglädje. Danny Boyle är en mästare i filmfenomenologi kommer jag på mig själv att tänka. Människans naturliga Strävan efter att hitta en balans i tillvaron. Nåväl, Jamal klarar sig igenom alla frågor i Indiens tv-succé Vem vill bli miljonär?. Det alla frågar sig och speciellt programledaren på ett högst hårdhänt sätt, är hur en tonåring från Bombays slumkvarter kan svaren på frågor som t o m lärda professorer gått bet på? Genom att banka skiten ur honom tror de ansvariga för programmet att de ska få fram den stora Fuskaren. Men, Jamal har svaren på frågorna tack vare sin tuffa uppväxt, där varje fråga visar sig ha ett outplånligt svar i Jamals liv. En av de bästa filmer jag sett på väldigt länge.