Inception, 2 popcorn

Jag har något emot filmer som döljer en svag historia genom att få den att verka oerhört komplicerad och visa detta genom fräckt foto och häftiga miljöer. Inception är en av dessa. Den marknadsförs som en ny Matrix, men stannar egentligen i farstun utan att utveckla konceptet tillräckligt. I princip; tänk att du kunde ta dig in i människors drömliv och därigenom plantera de tankar du vill att de ska tänka. Samt att du kan sno deras tankar och eventuella koder till hemliga företagshemligheter. Ja, sen är det liksom inte mer. Lite fernissad bakom en tunn story om protagonistens drivkraft, Leonardo DiCaprio som måste slutföra detta sista uppdrag för att kunna återvända till sin familj - eller; är det hans familj eller är det hans dröm. Är hela intrigen en dröm? Finns familjen? Finns han? Finns filmen? Äh, jag bryr mig inte och en del i besvikelsen är nog att jag hade högre förväntningar. Gjord av en favvoregissör Christopher Nolan (Memento, Batman Begins, Insomnia) med ett favvotema=existentialism, fenomenologi, innehållande favvoskådisar=Joseph Gordon-Lewitt och Ellen Page. Men nej, det håller inte ändå. Så synd på så rara ärter!

The Open Road, 3 popcorn

Unge basebollstjärnan Carlton Garrett (Justin Timberlake), lever i skuggan av sin legendariske och alienerade far Kyle (Jeff Bridges). När så Carltons mamma ligger för döden och har som sista önskan att återse Kyle, tvingas han leta rätt på sin pappa och försöka få med honom "hem". Kyle lever sig fullt in i rollen som legend och har lite svårt för det här med verklighet och "måsten" så det är inte världens enklaste thing att få med honom. Med på resan finns även Carltons fd flickvän (som han gärna vill ska vara mer). Av olika anledningar blir det en road trip då Kyle låtsas ha förlorat sin id-handling och därmed inte kan flyga (pre 9/11 hade det scenariot aldrig varit trovärdigt). Filmen tuffar på i sitt stilla tempo utan större intriger. Ingen toppfilm, utan en klassisk amerikansk indie/road-movie där enbart skådespelarna gör att den får en 3:a. Thank God för Jeff Bridges, Harry Dean Stanton, Mary Steenburgen, Kate Mara och faktiskt även Justin Timberlake som klarar sig hyfsat i sitt celebra sällskap.

Snabba cash, 4 popcorn

Sveriges första trovärdiga stekar-knark-film är baserad på romanen av Jens Lapidus med samma namn. Jag blev inte jätteimpad av boken men tycker nog att Daniel Espinosa gjort bästa möjliga med underlaget. Han har skapat en vacker (motsägelsefullt) trovärdig (som sagt) relativt poetisk film om tre olika öden som vävs samman i filmens väntade antiklimax. Joel Kinnaman som aspirerande stekaren JW övertygar och framstår egentligen som mer sympatisk protagonist än han är i boken, trots att han inte spar på det svåråtkomliga när överklasstjejen Sophie ber honom älska henne. Trots det är han ofrånkomligt en älskvärd valp som man bara vill ta hand om. I klass med Alexander Skarsgård, så jag hoppas Kinnaman har samma lycka som Skarsgård. Tillbaka till filmen. JW är alltså stekaren som vill in i finaste, rikaste kretsen runt Stureplan och håller på att lyckas när Abdul Karim erbjuder honom en plats i planen att "go BIG". Rollen är självklar - matematikern. Samtidigt slåss jugoslav-maffian för att hålla sin ställning som självklar knarkleverantör och kriget är ett faktum. Eller snarare handlar det mer om vem som lurar smartast, bedrar utan att någon får kännedom... En bra, habilt utförd film genom manus, skådespelare (varav många är okända, plockade från gatan), regi och foto. Det höga betyget försvaras genom att det svåra att skildra svensk kriminaliet utan att bli USA-pastisch eller töntigt. Espinosa lyckas skapa något unikt svenskt men även internationellt hållbart.