Hall Pass, 4 popcorn

Är inte bortskämd med komedier så döm om min glädje när jag prickar in två stycken samma kväll. Denna pärla påminner i mångt och mycket om Bridesmaid, som jag recenserat tidigare. Samma könsuppdelning (tjejerna för sig, killarna för sig och de är "different"), tristessen som drabbar många late 30s, nästan 40-åringar - is this it? Krisande medelåldringar helt enkelt, som alla kommer fram till att gräset inte är grönare och att lång vänskap är viktigast. Kan man se förbi dessa klichéer och könsarketypism är Hall Pass nästan strået vassare än tjej-diton Bridesmaid, men det är hårfint. Hall Pass är ett uttryck som betyder att man i High School kan röra sig fritt i korridoren under en viss tid utan att få, typ, kvarsittning. Godkänd egentid, om man så vill. Rick (Owen Wilson) och Fred (Jason Sudeikis) är två kompisar vars fruar tröttnar på deras lystna blickar på andra kvinnor och ger dem ett Hall Pass i en vecka. Fruarna reser bort och männen är fria från äktenskapet. Detta uppskattas mest av Rick och Freds kompisar som gör allt för att få killarna att släppa loss. En obetalbar scen är första dagen på golsbanan när ultratönten Gary (superba engelsmannen Stephen Merchant, The Office) "hittar" haschkakor på sitt kontor och bjuder runt gänget. Det är nog det roligaste jag sett på väldigt länge. Sen följer den dråpliga scenen på den andra och inget blir som någon av de inblandade tänkt sig. Att Freds fru Grace blir tacksam när Fred övertalar henne att aldrig någonsin prata om den gångna veckan är detta högst förståeligt. Det är inte bara grabbarna som har något att dölja... Att det visar sig att bröderna Farrelly står bakom kommer inte heller som en överraskning. Jag tycker Hall Pass är i klass med både There's Something About Mary och Stuck on You. Riktigt bra komedi!

Source code, 4, nästan 5 popcorn

Mmmmmm, älskar David Bowies son Duncan Jones som regissör redan nu. Med en minimal budget på 32 miljoner dollar får han denna action/dystopi/sci-Fi/thriller/krigsfilm att överträffa sig själv. Filmen bygger på en måndag-hela-veckan-teori (Harold Ramis briljanta komedi, Groundhog Day med Bill Murray från 1993) där huvudpersonen kastas tillbaka i tid och tvingas återuppleva samma dag om och om igen. I Source code används detta i ett framtida militärt sammanhang där vår hjälte korpral Colter Stevens hjärna används, utan sin vetskap, till att förhindra en terrorvåg mot Chicago. Hans hjärna kastas in i en annan mans hjärna dennes sista 8 minuter i livet, innan tåget han sitter på sprängs. Soldat Stevens uppgift är att hitta bomben samt personen som styr den eftersom militären fått vetskap om att fler bombattentat kommer att utföras av samma terrorist. I sin helhet är det en underbar film. Jones lyckas skicka sitt hommage till Mr. Hitchcock & Mr Kubrick i deras himmel utan att bli övertydlig och balanserar genrer utan att lämna nån tråd helt hängande lös. Han lämnar befriande terroristens karaktär helt obearbetad och fokuserar på de delar som har betydelse för filmen (ev med undantag för det rätt menlösa kontakten med pappan). Jake Gyllenhaal visar än en gång på bredd i sitt skådespeleri och övertygar i såväl sin frustration och hjälplöshet samt de aktionsekvenser som soldat på fältet.

Bridesmaids, 4 popcorn

Kristen Wiig är omåttligt populär just nu och har ofrivilligt (tolkar jag efter hennes svar i artikel efter artikel) blivit kvinnornas förkämpe på humorhimlen. Efter succéår i Saturday Nights Live tjänst är det nu dags för henne att prova långfilmsformatet. Tillsammans med Buddy-filmens kejsare, Judd Apatow har Wiig fått hjälp att forma om det sketch-artade manuset till en helhet. Förväntningarna är således skyhöga. Kristen spelar krisande Annie som i sann amerikansk anda håller på att förintas då hon fortfarande inte är gift in her late 30s. Då hennes bästa väninna Lillian (underbara Maya Rudolph) otippat ska gifta sig och Annie blir tillfrågad att vara hennes Maid of Honour= THE bridesmaid, är det med blandade känslor hon tackar ja. Avundsjukan blandas med glädjen för Lillian. Annies sämsta sidor kommer till ytan när hon går ner sig i självömkan och on top of it all utsätts för rivalitet om Lillians vänskap av uppkomlingen Helen (en tvålfager stenrik bitch). Filmen är full av briljanta sketcher och situationer som är spot-on, men det blir just sketchavsnitt. Filmen dras ned av bristande helhet och emellanåt avsaknad av driv framåt. Dessutom har jag svårt för att smälta hela USA-brudiga känslan över filmen. Jag vet att det är mycket ironi över det hela, men det är så mycket mer amerikansk desperation av att vara gift som jag inte kan relatera till. Filmens upplägg hade inte gått att översätta till Sverige - vem har hört talas om en möhippa som sträcker sig över veckor???