I Am Not Your Negro, 4 popcorn

Jag gillar att dokumentärer har fått ett sådant uppsving på bioduken och överhuvudtaget. Detta i en orolig tid, när den röst som hörs högst inte är den snällaste, när armbågstaktik regerar, jaget är viktigast och solidaritet och pk är skällsord, samt fake news är godkänt som nyhet. DÅ är det skönt att slå upp DN en filmfredag och se att 4 av 10 filmer på filmtoppen är dokumentärer (IANYN, Citizen Schein, Brev från en seriemördare och Kim - den skalliga primadonnan) och skulle vi godkänna "based on a true story" skulle det vara 6 st (Dolda tillgångar, Sameblod). HELT FANTASTISKT!
Jag såg I Am Not Your Negro på Bio Rio, denna fantastiska 30-talsbiografen som räddats av eldsjälar som med varsam hand tagit fram den gamla tidens charm och arkitektur. Glatt ackompanjerat av en utsökt restaurang/vinbar/kafé där man kan ta ett glas vin, god kanelbulle, eller trerätters inne i salongen.
Klockan var 16.15 en lördag, kanske inte givet premiärklockslag för att locka "rätt" klientel, men jag måste säga att jag var överraskad att publiken till största del var 65+ och typ två med något mörkare hudfärg än blekfis. Säkert fördomsfullt av mig.
Nåväl, I Am Not Your Negro utgår ifrån författare James Baldwin novell Remember This House. Baldwin var samtida och vän med storheterna Martin Luther King, Malcolm X och advokat Medger Evers som samtliga avrättades av den vita normativa strukturen som Baldwin kritiserar. Regissör Raoul Peck väver tjusigt ihop dåtid och nutid och vi kan tyvärr med lätthet konstatera att absolut inget har förändrats, snarare förvärrats. Det fruktansvärda, som cis-person, är att inse att livets lotteri liksom aldrig slutar att håna mänskligheten och att det enda jag kan tänka i mitt försvar är att jag åtminstone är kvinna och har i mitt kön ett givet handikapp. Tänk då att utifrån ens utseende bli sämre behandlad?! När vi förlorade våra barn tyckte jag att jag hade en stämpel i pannan som sa "förälder utan barn", men det hade jag ju inte. Jag kan inte föreställa mig hur det känns och att dessutom i "lag" ha detta emot sig. Vad är det för ett jävla samhälle???
Det briljanta i IANYN är att väva ihop intervjuer, photage, stillbilder, dåtid, nutid tillsammans med Baldwins röst som läser sina egna anteckningar, blandat med den snarlika rösten av Samuel L Jackson.
Hur kan vi gå vidare? Hur vänder vi det här?

Två dagar, en natt, (Deus Jours, Une Nuit) 4 popcorn

Sandra är precis på väg tillbaka till jobbet efter en tids sjukskrivning när hon möts av beskedet att hennes kolleger just röstat för att behålla sin bonus mot att hon får sparken. Undrar om det skulle kunna hända i Sveriges LAS - inte just nu men antagligen skulle de borgerliga inte ha något emot att se till att vi fick den situationen även här...
Nåväl, en av hennes kolleger övertalar chefen att göra om omröstningen så att Sandra får chansen att prata för sin sak, d v s be till kollegornas solidaritet. Dels kämpar hon mot sin labila hälsa, dels för att få behålla sitt uppehälle. Samtliga har sina livssituationer som gör att de antingen ger henne sin röst eller inte, kontentan är väl att man mäter sin situation utifrån sitt eget perspektiv. Den som hade mest att förlora gav henne ändå sitt stöd - kanske just därför. Det jag tänkte hela filmen var att de skulle gå på beslutsfattarna, facket, whatever, men det kanske inte funkar så. En fruktansvärd hopplöshet, men även en gnista hopp och förtröstan i varandra som gör filmen, om inte ljus, så iaf inte helsvart.
Marion Cotillard som Sandra är fullkomligt lysande och trovärdig.

The Hunger Games: Catching Fire, 4 popcorn

Ännu en trilogi (som i filmvärlden blir 4), översatt från bok till film som handlar om unga och utsatta. Tvåan tar vid där Ettan slutar - Katniss och Peeta har återvänt till Distrikt 12 som segrare, men med kraftiga PTS (Post Traumatiska Syndrom) som gör deras liv knappt uthärdliga. Dessutom tvivlar Gale på Katniss kärlek (lite lik en typisk kvinnlig biroll), vilket hon inte orkar hantera i sin situation. Bara för att man segrat i Spelen är livet inte en dans på rosor. Katniss och Peeta måste nu ut på turné för att bevisa sin äkta kärlek, som president Snow inte tror på. Han vill se bevis på Katniss välvilja, samt stävja den pyrande motståndsrörelsen som Katniss seger i Spelen väckt. De kuvade människorna i distrikten finner hopp i att en ensam kvinna kan vinna mot överheten, genom att vara snäll och medmänsklig. Denna iscensatta turné får motsatt effekt och revolutionen tycks nära. För att stävja det pyrande upproret tar president Snow in en fd Hunger Games-ledare, Plutarch Heavensbee, spelad av favvisen Philip Seymour-Hoffman, som var känd för sin grymhet (antar jag). Det ska spelas ett kvartalsspel för att fira 75-årsjubileet, där vinnare av tidigare års spel ska mötas och döda varandra. The rest is to be experienced!
Vad jag älskar alla underbara referenser och blinkningar, samt det sociala och medmänskliga budskapet som genomsyrar filmen! Det handlar inte bara om en sluten krets och deras välbefinnande, som i Twilight, utan något större. En hyllning, eller snarare bekräftelse, till alla förtryckta människor i diktaturer världen över.
Man lånar rätt kraftigt från romarrikets ideal och gladiatorspel, ett gäng medborgarslavar som ska döda varandra till allmän beskådan (och mycket riktigt lockar spelledaren/mediastrategen/Der Propagandaminister med tv-sända avrättningar). Självklart dras paralleller till romarrikets copycats, såsom nazismen, fascismen, kommunismen. En av de befriande inslagen är att man varken slår ner på eller hyllar religion, om man nu inte ser politik som religion. Religionen är bara bortkopplad från ploten. Blinkningar till andra dystopiska filmer bl a The Fifth Element, Gattaca, 1984, The Matrix Trilogy, Tron, Blade Runner, Never Let Me Go, Dune, The Running Man. Bara godingar som ni ser. Utan att ha läst böckerna kan jag säga att The Hunger Games: Catching Fire är riktigt bra. Men det som sänker betyget är upprepningen från 1:an - hälften av filmen är ännu ett spel, upplagt på ungefär samma sätt, utan överraskningsmomentet.. Karaktärerna är dessutom fortfarande ganska tvådimensionella, hyfsat förlåtna av sin livssituation. Men i längden håller det inte. Tyvärr är även slutet rätt B och väldigt mellanfilms-cliff-hanger-mässigt. Där lyckades t ex Snabba Cash mycket bättre i att låta varje film klara sig på egna ben. Kanske ett typiskt amerikanskt problem - de litar inte på publikens intelligens (ev förståeligt). Trevligt dock att se Donald Sutherland i sin paradroll - som demonisk elaking. Har saknat honom sen Eye of The Needle! Han är verkligen inte trovärdig som mysfarbror, som i ex vis Pride & Prejudice, där han var helt fruktansvärd där han satt och frustade och petade naglarna. Uuuhhh!

Call Girl, 4 popcorn

Läskig, realistiskt om 70-talets porrindustri som framställdes som skojig och frivillig men i verkligheten var allt annat. Den unga och problemfyllda 14-åriga Iris sätts på ungdomsanstalt, där hon tillsammans med lika gamla Sonja lever upp nattetid. Genom några äldre tjejer lockas de in i porrindustri, först oskyldigt top-less men snart betydligt värre än så. De övertalas och smickras av äldre donnan Dagmar (utsökt porträtterad av Pernille August) som spelar snäll men egentligen är hård som flinta. Påminner en del om den läskiga matriarken från Animal Kingdom. Samtidigt som de försöker bryta sig loss, undersöker svensk polis regeringens inblandning och uttnyttjande av prostituerade samt minderåriga. Iris och Sonja hamnar mitt i smeten s a s. Fantastisk bra scenografi och miljöer som slungar en tillbaka till ett 70-tal jag knappt minns (var ganska liten då) samt ypperligt skådespeleri av samtliga inblandade, men framförallt August. Eventuella spekulationer och upprördhet att implikationen att Palme var en av sexköparna bryr jag mig inte om, och den var inte uppenbar om man inte väljer att se det så.

Laxfiske i Jemen (Salmon Fishing in the Yemen), 2 popcorn

Ännu en romantisk, mushy-sliskig bok som filmatiserats av Lasse Hallström. Han har liksom fastnat och längs vägen förlorat den där magiska känslan för vardagliga guldkorn. I Laxfiske i Jemen spelar Ewan McGregor en fiskeexpert med Aspergers och ett dåligt äktenskap, som blir rådgivare åt konsulten Harriet (spelad av Emily Blunt). Konsulten har nämligen fått i uppdrag av shejk Muhammed att plantera in vild lax i hans hemland Yemen. Omöjligt, säger experten, och spelet är igång. Tro, visioner och envishet, skanderar filmen. Seg, oengagerande och stundtals sliskigt övertydlig, ropar jag. Tyvärr, på så rara ärter som Emily Blunt och Ewan McGregor!

Järnladyn (The Iron Lady), 3 popcorn

Såg filmen om Margaret Thatcher för ett tag sedan, men först nu kommer recensionen. Habilt och ganska intressant film om kvinnan som kom att kallas Järnladyn, på grund av sitt starka ledarskap. På den tiden var det mer nedsättande, men i denna film, som nästan gränsar till hyllning, syftar man på hennes ståndfasta styrskick under Storbritanniens svåra omställning från gruv- industrisamhälle till modernt dito. Med fantastiskt skådespeleri, gestaltat av Meryl Streep, får vi följa den demenssjuka, åldriga Margaret som pratar med sin nyligen avlidne man och minns tillbaka på sitt liv. Vi får stifta bekantskap med den målmedvetna, övertygade, politiskt konservativa unga kvinnan som var pappas flicka. Som gick från klarhet till klarhet. Intelligent och envis - den första kvinnan som lyckades spränga igenom den patriarkala muren av ryggdunkare. Scenerna som uppvisas skiftar mellan politiska världshistoria och privatliv. Som nämnts tidigare är det på gränsen till hyllning och någon riktig otäck sida av Järnladyn visas aldrig upp. Mer än att hon, som så många män, offrade barnen för sin karriär. Just det kan störa mig; hade det varit ex vis Churchills liv hade det aldrig framställts som om han missat barnens uppväxt... Annars är det uppfriskande med en biografisk livsskildring som är privat men ändå historisk. Habilt engelskt hantverk, men aningen för smörigt och slätstruket för mig.

Circumstance, 4 popcorn

Atafeh och Shireen är två unga kvinnnor, i 16-års åldern, som blir kära i varandra. De testar gränser, dricker för mycket, dansar utmanande och är sådär tonårsaktigt trotsiga hen kan vara. Problemet är bara att de bor i dagens Iran, där ingen, varken man eller kvinna får vara nåt annat än det mullorna säger åt dem att vara. Ingen är vinnare i detta samhälle, det påminner mycket om de filmatiseringar om stalinistiska Ryssland, där ens egen bror, närmsta familj kan lämna ut dig. Angiveri är A och O i en diktatur. Atafeh och Shireens kärlek blir stoppad av sedlighetspolisen och Atafehs egen bror, rehabiliterad narkoman, som i egenskap av omvänd, rättrogen muslim tagit sig an Shireen. De två unga kvinnorna utsätts för övergrepp som ingen ska behöva utsättas för, speciellt inte så ung. Till slut blir förtrycket för övermäktigt för Atafeh och hon finner bara en utväg ur sitt fängelse.
Småsaker, vardagliga händelser som gör att förtrycket känns än mer påtagligt. Inget är svart eller vitt, ingen är helt god eller ond. Subtil, men ändå skarp kritik av regimen/religionen/samhället/apatiska medmänniskor av regissör Maryam Keshavarz. En stark skildring av omöjlig kärlek, förtryck, samhällsskildring, familj i kris och så mycket mer. En mångbottnad historia, utan att spreta.

Mannen från Le Havre (Le Havre), 4 popcorn

Åh, vad jag älskar Aki Kaurismäkis bild- och berättarspråk. Det är så stilistiskt, snyggt och underfundigt! Marcel är en äldre herre som arbetar som skoputsare, det viktigaste yrket, med stor lekfullhet och medmänsklighet. En dag insjuknar hans fru i cancer och samtidigt träffar han en flyktingpojke som rymt från myndigheterna. Heroiskt beslutar sig Marcel för att hjälpa pojken att ta sig till sin mamma i London, den egentligen slutstationen. Under tiden försöker hans fru tillfriskna, utan att oroa Marcel då han;"är som ett barn och inte kan hantera sjukdomen". Alla grannar, utom en, dras med i hans hjältetåg som försvåras av en enträgen kommissarie Monet (bilden). Allt är lite extra stelt, Kaurismäki låter bilden, tystnaden tala. Ljussättning och scenografi är viktiga och bitvis är det ren inredningsfascism, men på en underbar nivå. Missförstå mig rätt, det är inte tillrättalagt snyggt utan snarare uttänkt, lite skitigt-ruff snyggt. Att Le Havre även är rolig, medmänsklig och politisk gör inte saken sämre.

W.E, 3 popcorn

Måste erkänna att filmen om Englands kung Edward som abdikerade till förmån för kärleken till den frånskilda skandalkvinnan Wallis Simpson överraskade rejält. Tveksamheten stavas Madonna, som står för regi, produktion och manus. Men, skam till sägandes är W.E vacker, poetisk och berörande. Tyvärr förstörs tempot och trovärdigheten av att man valt att samtidigt följa en romans i modern tid, mellan en gift kvinna och en rysk säkerhetsvakt. Det hade varit tillräckligt att följa den privata kärleken mellan en monark och kvinna av folket. Madonna lyckas förmedla mänskligheten hos de båda. Varken Wallis eller Edward är egentligen särskilt sympatiska människor och deras kärlek är inte som i sagorna; "perfekt". Men, under tiden de förälskar sig i varandra är det magiskt. Underbart skådespeleri av Andrea Riseborough (Never Let Me Go) som Wallis och James D'Arcy som kung Edward. Och, fin regi och manus av Madonna. Hennes uppenbara talang för estetik och rytm gör sig bra på bioduken, med många vackra dansscener och miljöer. Thumbs up!

Margin Call, 4 popcorn

Jaha, så kan en finanskris gå till - inte mer dramatiskt än så. En modell som kalkylerat fel, som gjort att börsspekulationsföretaget köpt mer än de sålt och alltså skapat minus i räkneböckerna. Vad blir resultatet? Sälja fort som fan och rädda sitt eget skinn! Tänk inte på världsekonomin, bara skit i eget ansvar och hit and run. Blir så jäkla förbannad, men tyvärr inte förvånad... Finansföretaget som vi får följa håller just på att säga upp en stor del av sin personal - en vanlig del av vardagen i USA verkar det som (thank God för arbetsrätten i Sverige). En av de uppsagda håller på att analysera en köpprofil som verkar vara felaktig. Han överlämnar ett usb till en av sina underställda. En ung wizard som samma eftermiddag knäcker koden. Vilken visar på ett underskott i företagets ekonomi. Frågan är nu hur "bomben" ska hanteras? Desarmera den är det för sent för. Ignorera innebär personlig konkurs för alla inblandade. Beslutet hamnar högst upp - vilka ska offras, vilka klarar sig? Som en röd tråd genom filmen diskuteras olika positioners löner, vilken eskalerar för varje gång. Den till synes ointresserade unga påläggskalven Seth (Penn Badgley, Gossip Girl, Easy A) är frågeställaren, den som till synes inte bidrar till något. Han får ikläda sig allas vår pengablindhet som gör oss ointresserade av mekanismerna bakom. Den han frågar är den cyniske, foot-soldiern Will (Paul Bettany, Dogville, Master and Commander) som egentligen inte heller verkar ha någon funktion, förutom att städa upp efter andra och utföra chefernas uppdrag. I toppen finner vi en kavalkad av cyniker, toppstyrd av en utmärkt Jeremy Irons, som genom sitt ypperliga skådespeleri höjer filmen bara genom sin uppenbarelse. Häftigt!

J. Edgar, 3 popcorn

Fast i 3:anträsket just nu. Men vad kan jag göra åt att filmerna på sistone varit en aning...mediokra. Helt ok hantverksmässigt och olika fördelar beroende på film, men ändock en aning uddlösa. Så även gamlingen Clint Eastwoods filmatisering av FBI-grundaren (iaf det moderna FBI) med samma namn (Hoover i efternamn). Synopsis lockar med att filmen är en light thriller med rader som; bakom stängda dörrar levde han ett hemligt liv som kunde förstört hans karriär och liv. Dramatiskt så det förslår. Filmen är dock rätt idealiserande och tar inte på allvar upp de enorma problem som det antyds att homosexuella i den yttersta makteliten ställdes inför. Tvärtom verkar det ha gått utmärkt att ha sin älskare vid sin absoluta sida genom hela karriären, alla luncher och middagar intogs t ex tillsammans. Visst är det en subtil sorg och förtryckt kärlek som Leonardo DiCaprio gestaltar på ett ypperligt sätt, men mer än att det skulle ha varit annat än självpåtaget nämns inte. Överhuvudtaget är det en endimensionell historia som berättas och dess styrka blir tyvärr även dess fall. Omvärldsperspektiv hade filmen mått bra av. Till J.Edgars fördel måste nämnas skådespeleriet och make-upen. Trodde inte det skulle vara möjligt att få både Naomi Watts och Leonardo DiCaprio att se ut som 70, trovärdigt. Förutom mäjken rör de sig precis som äldre människor. DiCaprio gör en fantastisk insats och det skulle inte förvåna mig om det belönas med åtminstone en Oscars-nominering.

En kongelig affaere (A Royal Affair), 4 popcorn

Unga prinsessors/drottningars öden, är en smärre genre för sig på vita duken. Det finns ett gäng bra filmer som behandlar ämnet; Marie Antoinette, Young Victoria, Elizabeth för att nämna några.

För många år sedan läste jag Drottningkronan, av Norah Lofts, som just handlar om En kongelig affaeres huvudkaraktär; Caroline of England, som gifts bort vid 13 års ålder till en alltmer galen dansk ung kung. En lika bra skildring av kvinnans roll i historien som Desirée av Annemarie Selinko, där blivande drottningen av Sveriges livsöde skildras. Hon som både är förlovad med Napoleon Bonaparte och som sedan gifter sig med Jean Baptiste Bernadotte.

Men nog om henne, filmen, vars titel anspelar på en kärleksaffär av kunglig rang, tar alltså sin början med att Caroline av England blir bortgift med danske Kung Christian VII vid 1700-talets slut. Vid denna tid är Europa precis i början av upplysningstiden, med författare som Rosseau och Voltaire i spetsen. Danmark är inget föregångsland vid denna tid, utan tvärtom långt efter och svårt styrt av kyrkan, livegenskap och censur. För Caroline blir detta en chock och hon blir alltmer deprimerad då kungen visar sig vara en vällustig drummel, med smak för kvinnor, sprit och teater. Filmen baseras på en annan bok som jag inte läst; Prinsesse af blodet av Bodil Steensen-Leth, så jag kan inte uttala mig om dess rättrogenhet. Men, i Drottningkronan framgår det klart och tydligt att kung Christian är galen, pga könssjukdom. I filmen framställs kungen visst som otrevlig i början, men blir mer och mer sympatisk. Detta beror givetvis på att han får en livläkare tilldelad sig av danska konseljen (de som egentligen styr). Doktor Johann Struensee hittar två bortskuffade danska grevar i Tyskland, tack vare hans anonyma upplysningstexter, som på den tiden ansågs reaktionära och farliga, lierade med franska revolutionens tankar. Struensee förstår hur kungen ska hanteras och får honom att lugna ner sig och bli mer "normal". Sakteliga växer respekten även  mellan Caroline och Struensee, när de båda inser att de har samma livsåskådning och inställning till upplysningstankarna. Efterhand förvandlas respekten till en kärleksaffär som till en början conquers all, amor vincit omnia. Caroline, Struensee och greve Brandt (som fick Struensee att söka tjänsten) manövrerar kungen till att få igenom spektakulära reformer. Så som; allmän vaccinering, upphävning av censuren och förbud mot tortyr. Otroliga reformer om man bara betänker att det än idag finns länder som "regerar som på 1700-talet". Naturligtvis håller inte detta i längden, då det politiska spelet blir alltför listigt. Många av de försmådda från den tidigare konseljen, liksom kung Christians styvmor, blir allt starkare och mer avslöjar jag inte om utgången.

Filmen är lite medelmåttig; fint foto, bra skådespeleri, bra manus, engagerande historia som är habilt regisserad. Dessutom har manus en realistisk, nästan lite naiv inställning till livet på slottet - det är lite lantligt hovliv över det hela. Det danska hovet verkar ha varit förskonat från ränker och backstabbing och förefaller handfallna inför en galen kung. Detta är det charmiga med filmen. Det som stör mig är dels Alicia Vikander slätstrukna och entoniga röst. Huruvida hon snakker go dansk eller ikke, kan jag inte uttala mig om. Dessutom ska hon komma från England, så det är av mindre betydelse. Men att rösten är så uttråkad och onyanserad stör mig. Dels använder sig regissör Nikolaj Arcel av klichéartade scener, som den avstannande dansscenen när Johann och Caroline finner varandra. Hur många gånger har man inte sett det i liknande filmer (Elizabeth, Pride & Prejudice, Shakespeare in Love)? Detta drar tyvärr ned betyget något, till en juste 4:a.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy, 5 popcorn

Så, då har jag äntligen sett Tomas Alfredsons hyllade spionthriller, som varit på segertåg över hela världen. Allt känns igen från hans tidigare filmer, färgerna, det svepande, underbara fotot (tack, Hoyte Van Hoyteman!), det sakteliga, underfundiga tempot som likt en lök skalar av lager efter lager av både story och karaktär. Alfredson låter oss hoppa in i en vardag, in medias res, som känns helt naturlig för de inblandade, trots att man vet att allt är film.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy (TTSS) bygger på en spiontrilogi av kände John le Carré (aka David Cornwell); The Karla Trilogy. Vi befinner oss i 1973 års England, mitt i kalla kriget. Filmens huvudperson är den gråa, noggranna underrättelseagent George Smiley (lysande skådespeleri av, trots sin lågmälda karaktär, Gary Oldman), som precis blivit avskedad till följd av en misslyckad operation som hans chef Control höll i.  Operation Testify är egentligen filmens nav, mer kan jag inte säga utan att avslöja för mycket och spoila filmen. En tid därefter blir Smiley återinkallad då det framkommit att man har en sk Mullvad högst upp i brittiska underrättelsetjänsten. Gruppen kallas The Circus och består av Tinker, Tailor, Soldier, Spy, namngiven kod av Smiley, uppkallad efter en brittisk barnramsa. Smiley får ett eget kontor i en avskild lägenhet samt en liten stab som bör vara lojal, då den inte tillhör The Circus. En av de viktigaste personerna är Peter Guillam (Benedict Cumberbatch, senast sedd som Sherlock Holmes), som är chef till Rikki Tarr, den agent som rapporterade om Mullvaden, som i sin tur orsakade att Operation Testify misslyckades. Allt är ett schackparti, vem som kan göra det smartaste draget för att vinna positioner. Mycket symboliskt har Smileys chef, Control, satt foton på varje schackpjäs och spelat ett parti där han dessvärre förlorade och Mullvaden vann. Alla dessa detaljer förvaltar Alfredson mästerligt och nästan omärkligt, varför filmen med fördel kan ses ett flertal gånger. Alfredson har själv förklarat i intervjuer att detaljerna är oerhört viktiga, bl a att Smileys glasögon är autentiska. Som Citroënfantast njuter jag av sekvenserna där en DS 21 Pallas visas upp. Den ser ut att vara i mint condition och jag får genast en längtan efter att återigen ha en "padda" i min ägo. Min senaste padda var en DS från 1973, Bojan, som användes vid min road trip i Polen sommaren 2000.

Filmen är en av förra årets bästa. Den släpptes juldagen 2011, vilket gör den till smått gammal, i filmfönstrets snabba flöde. Förutom Gary Oldman som Smiley, gör samtliga skådespelare fantastiska insatser överlag. Colin Firth som Bill Haydon, den flirtiga, slarviga agenten, svenske David Dencik, som bondepjäsen Toby Esterhase, John Hurt som den dramatiska Control. En film som kommer att finnas länge i mitt undermedvetna, ett tecken på en film som gett mig något!

Source code, 4, nästan 5 popcorn

Mmmmmm, älskar David Bowies son Duncan Jones som regissör redan nu. Med en minimal budget på 32 miljoner dollar får han denna action/dystopi/sci-Fi/thriller/krigsfilm att överträffa sig själv. Filmen bygger på en måndag-hela-veckan-teori (Harold Ramis briljanta komedi, Groundhog Day med Bill Murray från 1993) där huvudpersonen kastas tillbaka i tid och tvingas återuppleva samma dag om och om igen. I Source code används detta i ett framtida militärt sammanhang där vår hjälte korpral Colter Stevens hjärna används, utan sin vetskap, till att förhindra en terrorvåg mot Chicago. Hans hjärna kastas in i en annan mans hjärna dennes sista 8 minuter i livet, innan tåget han sitter på sprängs. Soldat Stevens uppgift är att hitta bomben samt personen som styr den eftersom militären fått vetskap om att fler bombattentat kommer att utföras av samma terrorist. I sin helhet är det en underbar film. Jones lyckas skicka sitt hommage till Mr. Hitchcock & Mr Kubrick i deras himmel utan att bli övertydlig och balanserar genrer utan att lämna nån tråd helt hängande lös. Han lämnar befriande terroristens karaktär helt obearbetad och fokuserar på de delar som har betydelse för filmen (ev med undantag för det rätt menlösa kontakten med pappan). Jake Gyllenhaal visar än en gång på bredd i sitt skådespeleri och övertygar i såväl sin frustration och hjälplöshet samt de aktionsekvenser som soldat på fältet.

The King's Speech, 3 popcorn

Jag är inte alls lika begeistrad i denna Oscarsfilm som många andra verkar vara. Visst, det är ett habilt hantverk och strålande skådespelarinsatser, men den är.... tråkig. Jag är ledsen att jag är så ytlig att jag har högre krav. Det behöver inte alls hända saker rent konkret - i ärlighetens namn sker en massa historiska händelser rakt igenom filmen, men det är presenterat på ett fnösktorrt pretto-sätt, utan minsta glimt i ögat. Visst skämtar talpedagogen med udda metoder med den stele kungligheten och visst ska det vara torrt på den nivån. Men filmen behöver ju inte vara så Oscarsinriktad från början. Äsch, orkar inte skriva mer om den. Filmen handlar iaf om kund George VI som innan han blev kung brottades med svåra stamningar. Tack vare talträning hos den kontroversiella, misslyckade skådisen Lionel Logue (Geoffrey Rush) får han verktyg att hantera stammandet och lyckas till slut leverera lysande tal till nationen (när den som bäst behöver det, kriget mot tyskarna och nazismen - Hallelujah!). Alla vet att lyten och handikapp är bästa sättet att bli nominerade till den åtråvärda gubben Oscar, så även Colin Firth som stammande regent. Lycka till!

The Ghost Writer, 4 popcorn

Åh, vad jag älskar designen i denna film, scriptan och miljö-människorna borde ha fått mer uppmärksamhet än det faktum att det är en Roman Polanski-film med Ewan McGregor, Pierce Brosnan, James Belushi, Timothy Hutton och Kim Catrall! Polanski gör i princip en kopia av The Ninth Gate (med Johnny Depp) där huvudpersonens raison d´ être består i att vara den förvirrade kuggen i hjulet som tack vare sin orädda, lite smådumma sätt snubblar över sanningen. Intrigen; McGregor spelar spökskrivaren till Englands fd premiärminister efter att den förre dött under tveksamma omständigheter. En sk hund ligger begraven. Bra tempo, manus och ovan som sagt, men ingen toppfilm, dessvärre. Det höga betyget till trots beror på hantverket som är formidabelt och att filmen ställs i jämförelse med betydligt sämre filmer som fått betyget 3:a. I det sammanhanget ska The Ghost Writer ha en 4:a.

Föräldradagar

Föräldrar ska kunna ta ut sina dagar tills barnet är 16 år. Så lyder socialdemokraternas nya förslag för att få föräldrar att ta ut alla sina föräldradagar. Anledningen är för att få livspusslen att gå ihop. Detta populära ord som alla föräldrar med dåligt samvete känner. Man ska vara lyckad på alla plan, karriärern, familjen, kreativitet, vänner, status. Jag har inget emot detta - jag känner bara att ansvaret ska ligga hos arbetsgivaren. Vad är anledningen till att allt färre föräldrar tar ut alla dagar? I mitt fall beror det på att jag missat så mycket i arbetslivet som det är. Arbetsgivaren vill att man ger ALLT. Indirekt, men det märks direkt om man inte är den som stannar över varje dag, som satsar ALLT. Sätt press på arbetsgivaren istället! Kräv att de anställda föräldrarna får heltidslön fast de jobbar kanske 80% SAMT föräldrapenning. Dessutom måste det belönas att ta ut sina föräldradagar. De som tar ut sina dagar kan få en bonus istället för det där jäkla vårdnadsbidraget!