Dallas Buyers Club, 4 popcorn

Till att börja med har jag historiskt sätt svårt för Matthew McCånnahäj (lättare än att skriva hans riktiga namn), då jag tycker han spelar exakt samma roll varje gång. Lite som Julia Roberts och Gwyneth-lider-med-ögon/mun- Paltrow. Och i Dallas Buyers Club är det ibland på gränsen till att han trillar dit igen, men tack vare hans Method Acting-deffande av kroppen, hjälper honom att hålla igen på överspelet. Tycker nog han ska fortsätta vara anorektisk (bara skojar people!). Nåväl, anledningen till att han bantat ner sig à la Oscarsmanér (gillar mer äta upp sig à la Charlize Theron!) är att han spelar sexmissbrukaren Ron Woodroof som på sent 70-tal diagnosticeras med HIV och ges 30 dagar kvar att leva. Förutom stigmatiseringen från omgivningen och att tvingas inse faktum så "hinner" han inte älta sina problem - han ska ju dö snart. En dold entreprenör visar sig och i ren desperation och med en del tur hamnar han i Mexiko där en förvisad läkare visar sig sitta på förvånansvärt bra mediciner för just denna nya sjukdom. Filmen låter oss mest följa Woodroofs personliga kamp, men ger oss även en inblick och kommentar till läkemedelsbolagens enorma makt och fruktansvärda lek med människors liv. Som jag tidigare antytt är MM hyfsat bra, men den som sopar banan med alla andra är Jared Leto, som jag stör mig på vill ägna sig åt sitt mindre än ok arenarockband, 30 Seconds to Mars. Han slösar bort sin talang, den jäveln! Det är ju skådespeleri han ska ägna sig åt och MER!

Wolf of Wall Street, 4 popcorn

Mitt feministiska hjärta tar emot när jag hyllar mansgrisfesten Wolf of Wall Street. Inte en fetchans att den ens är i närheten av att klara Bechdeltestet, som innebär att två namngivna kvinnliga karaktärer pratar med varandra, om annat än män. Filmen är Martin Scorseses tolkning av uppkomlingen Jordan Belforts (Leonardo DiCaprio i högform) resa i börsmäklarnas Mecka. Från ung spoling som får sparken första dagen som börsmäklare, tar han sig hungrigt och envist vidare tills han  och hans otippade kumpaner blir miljonärer, luftslottsmiljoner. Filmen visar upp en otrolig dekadens och fruktansvärd kvinnosyn, med strippor och lösa förbindelser (minst sagt) hela tiden. För att inte tala om knark, psykofarmaka och kriminella handlingar. Men, allt skildras så jävla kul och knäppt att jag inte blir upprörd över orgier, kokainsniff på rumpor, strippor på fredagskontoret. Dessutom bjuder filmen på den roligaste trippfrekvensen sen Far & Loathings kaninscen. DiCaprio trippar på ett gammalt läkemedel som förlamar musklerna och krälar som en mask från en hotellobby till bilen. Jag lovar, den är värd hela filmen. Dialogen är underbart kvick och underhållande - man älskar grabbgänget till slut, trots idiotin och den obefintliga moralen (kanske just därför?). Vilken fullträff för DiCaprio som bara går från klarhet till klarhet. För att inte tala om Jonah Hill som underbar sidekick. Fina biroller av Joanna Lumley och Matthew Mac (McConaughey, orkar inte skriva ut namnet varje gång) oxå.

För att få fler läsare tvingas jag avsluta med ett mattips - för det är väl det som säljer...? Gott tilltugg innan maten: filodegsknyten med parmesan och timjan att dippa i aioli tillsammans med kräftstjärtar. Sjukt gott!

Återträffen, 5 popcorn

Den enormt uppskrivna filmen/konstprojektet av obekväma konstnärinnan Anna Odell, gör mig inte besviken. Den är rätt i magen, skruva-på-sig-i-stolen-ärlig, så allmängiltig, så universell att det är en given socialstyrelsen-rekommenderar-för-alla-film. Den handlar om en grundskoleåterträff, 20 år senare. Alla är 35-36 år, mitt i karriär och familj. En av klasskamraterna är Anna Odell, numera en rikskänd konstnär, efter sitt uppmärksammade projekt där hon är självmordskandidat som står vid en bro i centrala Stockholm. I Återträffen iscensätter Anna en reunion, som hon i verkligheten inte blev inbjuden till, där hon gör det man inte gör. Hon håller ett tal där hon gör upp med sina skolår och de som mobbade, frös ut och ignorerade henne. Hon belyser det faktum att de var en grupp olika individer som skulle hitta sina roller i en hierarki, delvis utelämnade till sig själva. Hon blev den som de övriga (vill inte kalla dem kamrater, det var de aldrig för Anna) drev med, hånade, frös ut och t o m slog. Hon blev ett objekt, något man inte behöver ha empati för eller identifiera sig med. Varför blir det så? Återträffen ballar ur givetvis, och Anna är på samma ruta där hon började - fortfarande hånad och utfryst. Därefter kontaktar Odell sina fd klasskamrater för att stämma träff så de kan se filmen och diskutera hur de ser sig själva genom Annas ögon. En konfrontation helt enkelt. Många svävar på svaret, dyker inte upp, svarar inte i telefon (efter första samtalet) i sin medvetenhet att de har något att frukta. Hon får till en träff med en av de värsta, den som var högst i hierarkin, utan att säga något ont eller agera, just därför vara en mobbare. Han hade ställningen att ta ställning, men godkände mobbningen genom sitt tysta medgivande. Något han efter samtalet med Anna har svårt att ta till sig - han var ju alltid så mån att vara snäll och rättvis. Klasskamraternas reaktioner förminskar henne än en gång - cirkeln är sluten - gruppens hierarki är satt och den går inte att bryta. Märkligt att det är så. Samtalen är även de iscensatta av skådespelare, som i supermeta-anda möter sin egen skådespelare i slutet. Gruppdynamiken är en av anledningarna till att jag aldrig gått på någon återträff. Nu var jag bjuden, och såvitt jag uppfattade det, inte mobbad (utfryst och baktalad i 9:an, men jag kommer inte ihåg hur jag hanterade det). Men jag vet flera i klassen som inte var bjudna och som säkert upplever igenkänning i Återträffen. Jag var säkert en av medlöparna, elak i undvikandet, rädslan att inte sticka ut. Herregud, jag var 180 redan i 6:an, så jag stod ut tillräckligt ändå... Men, jag vill be om ursäkt för det svin jag säkert var mot dem som hade det värre. Ni vet vilka ni är - jag är ledsen att jag var svag nog att inte säga ifrån, något jag i mitt hjärta kände att jag skulle göra.
Jag blev rädd efter filmen, att mina barn, som befinner sig i början på sin skolgång, ska råka illa ut, eller vara den som inte står upp för den som drabbas. Jag vill ge dem de verktyg som finns, men hur fan gör man det? Är det slumpvis vem som drabbas, beroende på dynamik? Säkerligen växte Anna upp i en kärleksfull familj som absolut inte förstår hur hon kunde bli utsatt. Som den värsta mobbaren säger när Anna konfronterar honom med frågan; "vad skulle du göra om din dotter mobbades". På vilket han svarar; "det skulle hon aldrig, hon är för stark, och annars skulle hon bara leka med någon annan." Ytterligare ett förminskande och påhopp och handlar det verkligen om styrka?

Diana, 2 popcorn

Tänk att man kan göra en simpel kärleksmelodram, som inte ens är särskilt bra ens i dess genre, av ett livsöde så känt som prinsessan Diana av Wales. Naomi Watts gestaltar prinsessan på bästa sätt hon kan, men det märks att även hon kämpar med tillrättalagd dialog, styltig regi, saggigt manus. I Diana skildras en mesig, svag kvinna som inte bryr sig om att hon bara får träffa sina barn var 5:e vecka. Hon är bekräftelsetörstig och tvingar sig på en motvillig hjärtkirurg, som tidigt förklarar sitt ointresse för det liv hon kan erbjuda. Kemin mellan de två är i princip obefintlig och man har svårt att engagera sig i filmen. Ibland kommer jag på mig själv att fundera på när kraschen ska ske. Vi vet ju att det händer och problemet med filmen kanske är just detta: Diana var och är en ikon och i porträtterandet av en sådan är det en svår balans att skapa en person bakom ikonen samtidigt som man vill berätta om ikonen. Där lyckas tyvärr inte manus-för-duken-författaren Stephen Jeffries, som mig veterligen inte gjort något sedan 2004, The Libertine, ett kostymdrama. Diana uppfattas ibland som en teater och det kanske är i manuset vi hittar anledningen....

Rush, 4 popcorn

Dear Ron Howard,
Try not to be so American and sentimental in creating your antagonists!
Rush är en biopic om rivaliteten mellan F1-racerförarna  österikaren Niki Lauda (Daniel Brühl, Inglorius Basterds, Good Bye Lenin!) och engelsmannen James Hunt (Chris Hemworth; Thor, Star Trek), som under några år var bittra fiender, men även varandras motivator. Med liknande bakgrund men med totalt motsatta personligheter hetsade de varandra till att bli de bästa racerförarna under 70-talet. Vi får träffa dem i början av sina karriärer och etableringen av deras karaktärer; Hunt som den skandalomsusade playboyen, Lauda som kalkylerande, analyserande tråkmånsen. Snabbt hoppar regissör Howard över till 1976, året då Lauda skulle försvara sin titel och Hunt skulle ta den ifrån honom. Detta var även året då Lauda var med om en otäck krasch med brännskador för livet som utgång. Jag som är född i början av 70-talet kommer inte ihåg mer än att någon som hette Niki Lauda (vilket underbart namn) fick läskiga brännskador i bl a sitt ansikte. För min del blev inte Formel 1 intressant förrän Ayrton Sennas karriär. I ärlighetens namn hade jag inte hört talas om James Hunt före Rush - och då är jag ändå väldigt sportintresserad. Lite skäms på mig!
Tillbaka till handlingen, som rör sig kring året 1976, det år då rivaliteten mellan de båda var som störst. Tänk Borg utan McEnroe, Federer utan Nadal, Stenmark utan alla andra... Poängen som Howard vill förmedla och även Lauda (han gör en cameo i slutet av filmen) är att se din värsta fiende som din bästa motivator och uppskatta hen därefter. Det är en habil film, utan större fördelar, förutom att Daniel Brühl som Lauda är enastående. Hemsworth som Hunt är däremot ganska dålig - sämre brittisk accent får man leta efter. Tänk lufsig australiensare härma typ Roger Moore, utan större framgång... Snyggt foto, snygga bilar!

Monica Z, 4 popcorn

En fullkomligt underbar film, med glädje, glamour, svärta, musik, sång (fö alldeles utmärkt framförd av Edda Magnusson, som nästan når förebildens unika frasering och känsla). Gripande, utan att bli sentimental, intressant utan att bli distanserande, fylld med musikpärlor utan att bli alltför mycket biopic. En perfekt balans mellan de olika delarna, trots en inte helt sanningsenlig berättelse. Lite lik en annan svensk fullträff 2013, Searching For Sugar Man. Jag tycker inte man nödvändigt behöver hålla sig helt till sanningen, berättelsen i sig är viktigare när det gäller film. Ett ämne som debatteras i P1's Kino idag.http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/249306?programid=3051
Monica Zetterlund har en unik position i svensk jazzhistoria, som den som började sjunga jazz på svenska, med en frasering och klang som ingen annan. Förutom det hade hon även en skådespelartalang och komediennes tajming som gjorde henne till en ordinarie i HasseåTages ensamble. Enligt filmen var hon en virvelvind och självständig kvinna som kämpade mot alkoholism och skiftande självförtroende. Här kommer fiktionen in och placerar henne som sambo med Vilgot Sjöman, vilket iofs inte gör något, om man inte är släkt med henne. Han blir dock mest en parantes och används mest för att illustrera hennes självständighet och intensiva livsglädje. Edda Magnusson som Monica är fullkomligt genial och lika begåvad som sin roll. Skulle inte bli förvånad om hon fortsätter kombinera musikkarriären med skådespelardito. Lite Sveriges version av JT (Justin Timberlake).  Och en så snygg film sen! Scenografin, kläderna, sminket, arkitekturen! Blev så sugen på skipants, polyester-toppar, klänningar mm.
Regissör Per Fly, som tidigare briljerat med Bänken, Arvet och Dråpet gör mig inte besviken när han ger sig i kast med en av Sveriges största musikikoner. Eventuellt blir det lite uddlöst och enkelt tidvis - hon hade det trots allt rätt kämpigt med sin skolios och i slutet hörde man inte mycket om henne. Men det är inte helt lätt att under ca 2 timmar få ihop ett helt livsöde, utan att missa nåt.

Call Girl, 4 popcorn

Läskig, realistiskt om 70-talets porrindustri som framställdes som skojig och frivillig men i verkligheten var allt annat. Den unga och problemfyllda 14-åriga Iris sätts på ungdomsanstalt, där hon tillsammans med lika gamla Sonja lever upp nattetid. Genom några äldre tjejer lockas de in i porrindustri, först oskyldigt top-less men snart betydligt värre än så. De övertalas och smickras av äldre donnan Dagmar (utsökt porträtterad av Pernille August) som spelar snäll men egentligen är hård som flinta. Påminner en del om den läskiga matriarken från Animal Kingdom. Samtidigt som de försöker bryta sig loss, undersöker svensk polis regeringens inblandning och uttnyttjande av prostituerade samt minderåriga. Iris och Sonja hamnar mitt i smeten s a s. Fantastisk bra scenografi och miljöer som slungar en tillbaka till ett 70-tal jag knappt minns (var ganska liten då) samt ypperligt skådespeleri av samtliga inblandade, men framförallt August. Eventuella spekulationer och upprördhet att implikationen att Palme var en av sexköparna bryr jag mig inte om, och den var inte uppenbar om man inte väljer att se det så.

Hitchcock, 3 popcorn

De allra flesta av oss vuxna har sett Psycho och filmen handlar om just tillblivelsen av skräckmästarens höjdpunkt i karriären. Alfred Hitchcock var redan en stor regissör när han tog den stora risken att satsa på att filmatisera en verklig händelse. Han hade en film kvar på kontraktet med Paramount som först inte ville att Hitchcock skulle genomföra projektet, men när Hitchcock själv tog risken med självfinansiering där storbolaget bara garanterade distribution var bollen i rullning. Filmens stora fokus ligger dock på relationen mellan mr. H och hans fru Alma Reville, en stor manusförfattare och redaktör som kan sägas var Hitchcocks producent. Samtidigt som Hitchcock fascineras av sina huvudrollsinnehavare, i Psycho Janet Leigh (gestaltad av Scarlett Johanson) söker Reville bekräftelse hos vännen och författaren Whitfield Cook. Filmen blir inte som bönskat och Hitchcock söker hjälp hos sin själsfrände, som naturligtvis styr upp soppan och voila är det en klassiker. Filmen känns som ett hastverk, där man fokuserar på fel saker på bekostnad av de rätta. Tyvärr gör det att den upplevs son opersonlig och ointressant, när det finns mycket material som skulle vara av intresse. Det blir en trivial, lite trivsam banalitet, som jag inte tror huvudpersonen skulle ge sitt godkännande till. Anthony Hopkins gör en stabil insats, som vanligt.