Birdman, 4 popcorn

Riggan (Michael Keaton) är en actionskådis på dekis som vill bevisa sin talang och "existensberättigande" på den fina scenen och hyr följaktligen en kreddig teater på Broadway för att sätta upp en egen pjäs av Raymond Carver, som enligt egen utsago fick honom att börja med teater. Men, inre demoner och lynniga skådisar, samt en extremt tajt budget hotar att förstöra allt. Ibland är filmen farsartad och väldigt teatral, men det vägs upp av ett filmspråk som tar udden av detta och tillför ett realistiskt djup istället då den tenderar att bli pretentiös. Genidraget att casta Michael Keaton som nästan spelar sig själv (åtminstone set-upen, i form av fd superhjälte som försöker bli kreddig) och Edward Norton som narcissistisk medskådespelare lyfter hela filmen. Tyvärr är kvinnorollerna som vanligt marginella och jag tror inte den passerar ett Bechdeltest. Men, men, hen får hålla tillgodo med 2 timmars underhållning som både ger skratt och skratt i halsen.

Ägd, 3 popcorn

120 minuter skratt och igenkännande, men inte så mycket mer. För att få högre betyg krävs lite mer djup och eftertanke. Vad jag förstår av inledningen av föreställningen är denna "nygamla" uppsättning dels en hjälp för Henrik Schyffert och Fredrik Lindström att fräscha upp minnet från vårens uppsättning samt testa några nya passager. Att vi får bevittna en generalrepetition är snarare en fördel då det ger upphov till oväntade brott och, jag tror, spontana kommentarer vilket ger föreställningen liv. Annars är det väldigt tillrättalagt och enligt ett beprövat upplägg. En kommentar/fråga om hur samhället ser ut, som svävar ut i igenkännande exempel som till slut ges ett svar på; såhär är det nog. Sen börjar det om på nytt. Visserligen roliga och träffsäkra exempel, från dagens barns otroliga arsenal av tekniska prylar och föräldrarnas ångest över diverse i-landsproblem, men....inte så mycket kött på benen. Det är roligt, men övergående. Vet inte vad jag tänkt mig, men lite mer sticka ut hakan kanske. Nåväl, tack för några skratt sådär på en vanlig söndag!

The Grand Budapest Hotel, 4 popcorn

He's magnificient, Wes Anderson! Alla hans filmer är estetiska önskedrömmar, som en fulländat tittskåp à la Lumière. Varje scen är noga utvald, vad gäller färg, form, scenografi, kostym, casting, kameravinkel, inzomning, utzomning. Smällkaramell! The Grand Budapest Hotel är inget undantag där vi får följa conciergen Monsieur Gustave, från den gamla skolan som tar serviceambitionen till en ny nivå, ypperligt gestaltat av Ralph Fiennes. Som sådan får han ärva en adlig kvinnas dyrbara tavla, till stort förtret för de illvilliga släktingarna som bestämmer sig för att sätta dit Gustave. Till sin hjälp under resans gång har Gustave den nya Lobby Boy, Zero, även han excellent gestaltad av Tony Revolori, som mest är känd för att vara lillebror till Mario Revolori enligt IMDb (de är dock bara 18 resp 20 år, men hunnit med en hel del). Gustaves äventyr utspelar sig mellan de två världskrigen och kommenterar grymheterna, meningslösheten och det idiotiska med krig och orättvisor på ett typiskt Andersonskt sätt. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är med en lågmäld men ändå skrikig ton, med humor som bottnar i svart allvar. Ett djup som få andra regissörer mäktar med och som gör Wes Anderson till en av världens, nu levande, bästa.
Bitvis är det på gränsen till slapstick, men alltid med en hommage till den gamla skolan.

The Internship, 3 popcorn

Det tar liite emot att ge The Internship hela 3 popcorn, då den är en ogenerad reklampelare för Google, befäster nidbilden av nörden, visar upp strippklubben som en ingång till vuxenlivet mm mm. Trots dessa, mina invändningar, har The Internship sina moments av roliga igenkänningar och Vince Vaughn och Owen Wilson är träffsäkra som medelålders losers. Supersäljtyperna Billy (Vaughn) och Nick (Wilson) blir arbetslösa då deras företag slutat existera (ingen vill köpa klockor längre när det finns smartphones). Billy sitter och små-googlar efter jobb när snilleblixten slår ner - de ska söka jobb som praktikanter på Google - världens bästa arbetsplats enligt de anställda. Efter en underbar intervju via webcam, där de lyckas charma den hårda intagningsjuryn, blir de således en i gänget aspirerande ungdomar/studenter som vill börja jobba för jätten. Men, för att få jobb krävs att man är det segrande laget efter ett antal utmaningar. Självklart hamnar Billy och Nick i outcast-gruppen - de som ingen vill ha. De lyckas dock få ihop gruppen och även få ungdomarna att öppna sig för livet och inte bara leva on-the-line (ett hyfsat roligt skämt i filmen). All clichés, I know, men ändå underhållande bitvis.

Baksmällan del III, (The Hangover Part III) 2 popcorn

Jaha, så var den äntligen slut - trilogin om grabbgänget som ska göra Las Vegas och lyckas hamna i de mest absurda situationer. I 3:an ska de sätta punkt på något sätt och krystar fram en icke-story. Den infantila och obalanserade svågern Alan lyckas ta kål på sin beskyddande pappa, men fortsätter i intakt egostil utan någon som helst självinsikt. "Vännerna" eller människorna omkring honom bestämmer sig för en "intervention" (populärt i USA, tror jag). Alan går med på att åka till ett rehab (för egoister?) på ett villkor - att the Wolfpack kör honom dit. Självklart kör de i riktning mot Las Vegas och blir snart prejade av en farlig knarkkung som vill att de hittar Mr. Chow (den galna asiaten från 1:an och 2:an) då han är skyldig skurken en massa pengar. Samtidigt lyckas Mr Chow fly från fängelset i Bangkok. Ok... Bla bla bla bla - konstiga saker händer, storyn går på tomgång. Knappt någon i publiken skrattar, skådisarna har tankarna på gaget, regissören vill bara avsluta. Så känns det och det enda som höjer betyget till en 2:a är vissa ljusglimtar, där man uppfattar att vi bevittnar komiker på duken. Nej, se The Hangover istället och lägg pengarna på annat skoj, som en egen galen möhippa eller svensexa kanske...?

Modig (Brave) 5 popcorn

Proffstyckarna Olle (7 år) och Uma (6) gav Modig en 5:a. Tack vare alla ingredienser; skratt, spänning, sorg, övernaturligt, utmaningar och en massa aktion. Merida är en prinsessa som ställs inför det hon fruktat hela livet; att gifta sig. Traditionen och sägnen kräver detta och Meridas mor, drottningen, är ingen hen säger emot. Det gör Merida iaf och antar utmaningen. Efter ett bråk med mamma drottningen flyr Merida till skogen och springer in i en häxa som hjälper henne med en förtrollning. Vad denna innebär kan jag inte gå in på utan att ge bort hela filmen. Och det är en film ni ska se - en av de bättre på ett tag. Personligen uppskattade jag Despicable Me (Dumma mig) oerhört mycket och det är samma upphovsmän till Modig, så lyckträffen kommer inte som en överraskning direkt. Modig har fått mycket uppmärksamhet tack vare sin kvinnliga hjältinna som chaussats upp till en slags feministisk förebild. Det har spekulerats i att den ursprungliga regissören och manusförfattaren, Brenda Chapman, tänkt sig en mer utpräglat feministisk rollkaraktär. Men efter 4 års arbete lämnade Chapman projektet och det sägs att det var till förmån för en mer konventionell historia. Brenda Chapman har sin egen dotter som förebild till Merida och drottningen är Brenda själv. Mycket av storyn handlar om förståelsen och respekten i relationen förälder/barn, och hur starka och kloka våra barn är. Det är viktigt med fler modiga kvinnliga protagonister i barnfilm - hoppas detta är början på en era.

The Sitter, 2 popcorn

Jonah Hill som ointresserad, kåt (inte på barnen) barnvakt är ett coolt upplägg och visst finns det ljusglimtar även här. Men tyvärr fegar man ur och gör en rejäl, liiite utspejsad, familjefilm för de coola föräldrarna anno 2012. Barnen är tidsenligt enl följande ordning; Slater; en pillerknaprande, begynnande bög, Rodrigo; sadisten och galningen, Blithe; hårdsminkade popularitets-junkien. Jonah Hill är Noah som desperat försöker get-some BJ av sin snygga flickvän, som bara utnyttjar honom. Dessutom vill han att hans ensamstående mamma ska hitta nån ny. Just detta leder honom till att vara barnvakt till mammas kompis som plötsligt står utan, när Noahs mamma ska tussas ihop med ett prospekt. Samtidigt vill Noahs flickvän att han fixar coke och komma genast till partyt hon är på, med löfte om ett BJ. Det går naturligtvis åt skogen och barnen blir hjältar och coola och Noah har sina uppmuntrande-tal till resp barn som får dem att förändras på en kväll... Det hjälpte inte ens att vara hyfsat dragen när jag såg filmen, vilket är ett stort minus. Samtidigt vill jag ge en eloge till försöket att ta familjefilmen in i 2010-talet, med knark och avsugningar och att barn inte får vara barn (herregud, när har de nånsin fått vara det??? För ca 150 år sedan var barnarbete lika vanligt som att skicka gamlingar utför ättestupan). Men, lägg komedipengarna på en annan film.

Friends with kids, 2 popcorn

Eller snarare Friends in Need, den gamla 90-talsgruppen, med medlemmar som Björn Borg och Dr. Alban. Filmen om förvirrade, lyckade late 30's-people i New York. De är rika (hur kan de annars bo så bra och ha fina bilar?), de har allt uttänkt hur livet ska vara. Det enda de behöver bry sig om är deras egna ståndpunkt. I kompisgänget får de två paren barn ungefär samtidigt och de två kvarvarande singlarna Jason och Julie blir utanför barnbubblan. Trots avskräckande besök beslutar sig J & J sig för att skaffa barn tillsammans, utan romantiken. På så sätt kan de vara party people varannan vecka & föräldrar den andra. Alla inblandade misstror den andres upplägg och till slut segrar den heteronormativa All American idealet. Vännerna blir till slut ett par. Vet inte vad filmen vill säga, men för mig är det unken gammal norm som befästs, annars beskrivs hen som ogenomtänkt och naiv. Dessutom är föräldrarna helt obegripligt tålmodiga och barnen helt underbara å sekundära små accessoarer. Inte helt realistiskt. Däremot är filmen full av bra skådespelare, som Jon Hamm (Mad Men) och Kristen Wiig (Bridesmaid). Synd bara att regissör Jennifer Westfeldt castade sig själv i huvudrollen. Inte helt lyckad!

Mannen från Le Havre (Le Havre), 4 popcorn

Åh, vad jag älskar Aki Kaurismäkis bild- och berättarspråk. Det är så stilistiskt, snyggt och underfundigt! Marcel är en äldre herre som arbetar som skoputsare, det viktigaste yrket, med stor lekfullhet och medmänsklighet. En dag insjuknar hans fru i cancer och samtidigt träffar han en flyktingpojke som rymt från myndigheterna. Heroiskt beslutar sig Marcel för att hjälpa pojken att ta sig till sin mamma i London, den egentligen slutstationen. Under tiden försöker hans fru tillfriskna, utan att oroa Marcel då han;"är som ett barn och inte kan hantera sjukdomen". Alla grannar, utom en, dras med i hans hjältetåg som försvåras av en enträgen kommissarie Monet (bilden). Allt är lite extra stelt, Kaurismäki låter bilden, tystnaden tala. Ljussättning och scenografi är viktiga och bitvis är det ren inredningsfascism, men på en underbar nivå. Missförstå mig rätt, det är inte tillrättalagt snyggt utan snarare uttänkt, lite skitigt-ruff snyggt. Att Le Havre även är rolig, medmänsklig och politisk gör inte saken sämre.

Carnage, 4 popcorn

Roman Polanskis filmatisering av pjäsen Le Dieu De Carnage (Guden av blodbad). De två föräldraparen Nancy och Alan samt Penelope och Michael träffas för att diskutera respektive söners bråk. Nancy och Alans son Zachary har slagit Ethan så han tappat två tänder, inte helt utan provokation. Till en början är mötet politiskt korrekt och västerländsk civiliserat, som Penelope så desperat håller sig fast vid. Efterhand utvecklas mötet till något mycket basalt och djuriskt; till ett blodbad; ett carnage i känslor. Allt kommer fram, såsom parens pretentiösa fasader och deras bräckliga förhållanden. Utsökt skådespeleri av samtliga, från den kyliga, överklasskvinnan Nancy som gestaltas av Kate Winslet. Den beräknande, egotrippade advokaten, som helst inte vill befatta sig med familjen, hushållet eller trädgården, spelad av allas vår älskade Christoph Waltz (Inglourious Basterds). Så till "offrets" föräldrar, där den pk, lite skenhelige mamman Penelope spelas av en Jodie Foster i högform tillsammans med medlare, mesen, arketypen för "man" Michael, gestaltad av John C. Reilly. Underbar kvartett som får 1,19 timmar att försvinna på ett kick.

One For the Money, 2 popcorn

Urk, blä, fy vad dåligt! Katherine Heigl är arbetslös, soon-to-be-evicted, snygg böna, som som sista utvög tar jobb som borgensindrivare, typ sveriges inkasso. Mest inkomstbringande brottsling är den gamla flamman Morelli, som förutom att han är dösnygg oxå är polis och såklart oskyldig. Inte ens en härdad feel-good-älskare som jag kunde hålla mig. Nej, klichéer är helt ok, men de måste levereras med lite finess och åtminstone anspråk till personlighet. Trist, trist, trist!

Tower Heist, 2 popcorn

Jag har svårt att se Ben Stiller i en annan karaktär än som museivakten Larry i Night at the Museum (ja, jag har barn). I Tower Heist har han en liknande roll, som den kuvade, lite mesige stretaren, som är nöjd med sin lott i livet, men som steps-up när det verkligen gäller. Hjärtat på rätta stället s a s. Tower Heist känns som en semi-familjefilm för aningens äldre barn. Stiller spelar Josh Kovaks, lägenhetshotell manager för RIKA hyresgäster. Högst upp bor placeraren Arthur Shaw (Alan Alda), som grips efter att ha svindlat bort alla investerares pengar, däribland personalens pensioner. Josh blir ursinnig och i vrede attackerar Josh Shaws ägodelar, varefter han och två medbrottslingar får sparken. Med hjälp av en snygg FBI-agent (Tea Léoni) smids en plan på att råna Shaw på hans undangömda miljoner, vilka FBI inte lyckats spåra. Josh kompanjoner saknar erfarenhet och det är här Eddie Murphy kommer in. Klichéerna radas på varann, en färgad kille är givetvis kriminell, en tjock gubbe dörrvakt, en tjock färgad kvinna expert på kassaskåp. Ja, ni hör själva vilken nivå det är. Dessutom är inte planen särskilt slick, utan mest byggd på tillfälligheter och luckor. Varför styr de inte Charlie till ett sjukhus längre bort? Varför byter han plötsligt sida? Hur kan de gömma skatten EFTER att Shaw åter är i lägenheten? Jag kan åtminstone ge Tower Heist att det är rätt mysig underhållning och föredömligt kort, 1,28 tim. Annars är den förgänglig och menlös.

Crazy, Stupid, Love, 3 popcorn

Cal (Steve Carrell) blir dumpad av sin fru (Julianne Moore) sedan High School-tiden och hänger desperat på ett slick inne-ställe i jakt på ett lyssnande öra. Just desperationen i hans närmande gör att folk flyr. Den supersnygge kvinnoslukaren Jacob (supersnygge Ryan Gosling) studerar Cal på håll och tar sig an honom. Jacob vill hjälpa Cal få tillbaka sin manlighet, vilket givetvis går via the lower region = belägra så många kvinnfolk som möjligt. Cal ska formas till en hänsynslös odåga, vilket Jacob är. Nu är detta en hyfsat bra komedi med bra namn och manus så det blir inte magplask, trots upplägget, utan snarare en ganska kul betraktelse i vilsenhet. Cal faller inte helt till samma nivå som Jacob och en rolig twist på slutet gör att finalen blir en alla-känner/ligger-med-alla-sekvens. Fantastiska Emma Stone (rösten!) gör en biroll, och hon har hittills inte gjort mig besviken. Komedi för krisande individer helt enkelt.

Barneys Version, 3 popcorn

En av mina favorit-b-rollsinnehavare i en huvudroll, Paul Giamatti. Hur ska det gå? Ja, det går väl hyfsat, men inte mer. Här spelar han rätt självupptagne Barney som minns tillbaka på sitt händelserika liv. Allt är inte sant, förstår vi i slutsekvenserna, när vi blir varse hans tillstånd, men det är jäkligt underhållande ändå. Han har avverkat förvånansvärt många (och snygga) fruar, bl a Rosamund Pike, Minnie Driver (skitbra som enerverande brud) och Rachelle Lefevre (den bästa skurkvampyren i Twilight 1 & 2, som den "riktiga" Victoria). Och det är liksom aldrig hans fel - inte heller det mystiska dödsfallet under tidens gång. Giamatti är som vanligt bra, men filmen som sådan hackar till och från i både driv och manus. Men en helt klart sevär film!

Bad Teacher, 3 popcorn

Åh, vad jag älskar när Cameron Diaz spelar odräglig, otrevlig bitch! Som i denna komedi, där hon bl a torrknullar sitt ex Justin Timberlake (som här spelar ultratönten Scott). Diaz spelar den osannolika lärarinnan Elisabeth som egentligen vill leva ett liv i lyx, helst gift utan obligations. När hennes fule, men rike kille spolar henne (via mamma) tvingas hon komma tillbaka till den skola hon sagt upp sig från (i tron att hon skulle gifta sig rikt). Snygge vikarien Scott börjar på skolan, och när han även visar sig vara rik, är jakten påbörjad. Diaz är elak, ytlig men rakt på sak och kanske egentligen inte så ondskefull. Bara helt fel i skolans värld där lärarna ska vara super-idealister. Som Elisabeths lärarkollega Miss Squirrel (ja, ekorre), som förutom att hon är äckligt käck även visar sig bli den största konkurrenten till Scotts gunst. Naturligtvis finns det en sund och ärlig kille som inte har några pengar att erbjuda Elisabeth med i spelet - gymnastikläraren (såklart) Russell (Jason Segel). Usch, det låter som jag inte tycker om filmen, men det gör jag. Underhållning på lagom nivå, utan att utmana så mycket egentligen. Bara kul!

Hall Pass, 4 popcorn

Är inte bortskämd med komedier så döm om min glädje när jag prickar in två stycken samma kväll. Denna pärla påminner i mångt och mycket om Bridesmaid, som jag recenserat tidigare. Samma könsuppdelning (tjejerna för sig, killarna för sig och de är "different"), tristessen som drabbar många late 30s, nästan 40-åringar - is this it? Krisande medelåldringar helt enkelt, som alla kommer fram till att gräset inte är grönare och att lång vänskap är viktigast. Kan man se förbi dessa klichéer och könsarketypism är Hall Pass nästan strået vassare än tjej-diton Bridesmaid, men det är hårfint. Hall Pass är ett uttryck som betyder att man i High School kan röra sig fritt i korridoren under en viss tid utan att få, typ, kvarsittning. Godkänd egentid, om man så vill. Rick (Owen Wilson) och Fred (Jason Sudeikis) är två kompisar vars fruar tröttnar på deras lystna blickar på andra kvinnor och ger dem ett Hall Pass i en vecka. Fruarna reser bort och männen är fria från äktenskapet. Detta uppskattas mest av Rick och Freds kompisar som gör allt för att få killarna att släppa loss. En obetalbar scen är första dagen på golsbanan när ultratönten Gary (superba engelsmannen Stephen Merchant, The Office) "hittar" haschkakor på sitt kontor och bjuder runt gänget. Det är nog det roligaste jag sett på väldigt länge. Sen följer den dråpliga scenen på den andra och inget blir som någon av de inblandade tänkt sig. Att Freds fru Grace blir tacksam när Fred övertalar henne att aldrig någonsin prata om den gångna veckan är detta högst förståeligt. Det är inte bara grabbarna som har något att dölja... Att det visar sig att bröderna Farrelly står bakom kommer inte heller som en överraskning. Jag tycker Hall Pass är i klass med både There's Something About Mary och Stuck on You. Riktigt bra komedi!

Bridesmaids, 4 popcorn

Kristen Wiig är omåttligt populär just nu och har ofrivilligt (tolkar jag efter hennes svar i artikel efter artikel) blivit kvinnornas förkämpe på humorhimlen. Efter succéår i Saturday Nights Live tjänst är det nu dags för henne att prova långfilmsformatet. Tillsammans med Buddy-filmens kejsare, Judd Apatow har Wiig fått hjälp att forma om det sketch-artade manuset till en helhet. Förväntningarna är således skyhöga. Kristen spelar krisande Annie som i sann amerikansk anda håller på att förintas då hon fortfarande inte är gift in her late 30s. Då hennes bästa väninna Lillian (underbara Maya Rudolph) otippat ska gifta sig och Annie blir tillfrågad att vara hennes Maid of Honour= THE bridesmaid, är det med blandade känslor hon tackar ja. Avundsjukan blandas med glädjen för Lillian. Annies sämsta sidor kommer till ytan när hon går ner sig i självömkan och on top of it all utsätts för rivalitet om Lillians vänskap av uppkomlingen Helen (en tvålfager stenrik bitch). Filmen är full av briljanta sketcher och situationer som är spot-on, men det blir just sketchavsnitt. Filmen dras ned av bristande helhet och emellanåt avsaknad av driv framåt. Dessutom har jag svårt för att smälta hela USA-brudiga känslan över filmen. Jag vet att det är mycket ironi över det hela, men det är så mycket mer amerikansk desperation av att vara gift som jag inte kan relatera till. Filmens upplägg hade inte gått att översätta till Sverige - vem har hört talas om en möhippa som sträcker sig över veckor???

Scott Pilgrim VS the World, 4 popcorn

En underbar film där indie-favvisen Michael Cera är loser-slackern Scott Pilgrim som ger igen efter att ha blivit dumpad genom att excelerera i en tv-spelsvärld. Det är coolt, snyggt, avigt och komiskt samtidigt som det är überslick.

Bröderna Karlsson, 1 popcorn

Kjell Sundvall har gjort sig känd som kvantitet-mannen; sprutar ur sig filmer av skiftande kvalitet. Det känns ju som ett stort handikapp att göra kommersiell film på svenska. Svensk film är oerhört sällan bra även med pretentiösa tilltal och kommersiellt anslag ska vi bara inte tala om... Nåväl, bröderna Karlsson upplägg är ett tvillingbrödrapar som inte vetat om varandras existens förrän mammans testamente läses upp. Här är det fördomarna som bygger hela filmen. Den ena brodern, Hasse, växer upp med den alkoholiserade mamman på landet i Norrland, den bortadopterade, Nicklas, i Stockholms societet och blir givetvis affärsjurist på en välrenomérad firma mitt i smeten. Han har svårt att hitta kärleken, Hasse svårt att vara trogen. Dessa ytterligheter utvecklas givetvis å det grövsta och leder till slut till att Hasse håller på att förstöra Nicklas karriär, kärlek och liv. Det hela bygger på att de två aldrig figurerar tillsammans, vilket är så löjligt att det är rent förolämpande för oss som publik men en fars är en fars är en fars.... Nicht much surprising there! En bagatell i mitt filmliv iaf!

The Joneses

Familjen Jones ä nyinflyttade i ett posh-omåde och är den där avundsvärda familjen som alla vill vara. De har alla snygga möbler, kläder, teknisk utrustning - allt top-of-the-line och det nyaste nya. Det är liksom bara för perfekt. Och det är det oxå - Familjen Jones är ingen familj utan består av fyra genialiska säljare som yrke som ska spela en familj och sälja sin livsstil. De arbetar efter devisen - ringar på vattnet. Insäljet ska skapa ett buzz som ökar säljstatistiken i området tusenfalt. Nykomlingen i familjen Steve (David Duchovny) har inte det breda perspektivet och säljer rätt uselt. Men när han får kläm på tekniken går det strålande och komplikationer inom familjen uppstår. Första timmen av filmen är strålande, men sen sveper det stora moral-tåget in och vi ska tvångsmatas med betänkligheter och hur hemska säljare, pr-människor och marknadsförare är. Hur de lurar oss!? Usch, så hemskt! MEN, varför kan ingen film ifrågasätta varför människor går på reklamen? Var är alla vettiga människor som inser att prylar inte gör en lycklig, att man inte måste följa strömmen? Ni kan säkert själva räkna ut vad som händer, med tanke på vad jag just skrev. Men vad gör det - en timme av ens liv som är juste är inte helt fel ändå. Snygga filmer är ALDRIG fel!