Pitch Perfect, 1 popcorn

Måste börja med att outa att jag varken gillar musikaler eller acapellasång. Ingen vidare utgångspunkt för att se en film om acapellagrupper i High School-miljö (som jag iofs gillar) som brister ut i sång i hyfsad tid med tanke på handlingen. Men, Pitch Perfect går på tomgång, utan riktning eller mål. Huvudrollsinnehavarna Anna Kendrick (som fått en mindre hit med kesoburkslåten When I'm Gone, men som vi mest känner igen som avundsjuka Jessica i Twilight-filmerna. Dock bättre i Up in the Air, 50/50) och Skylar Astin verkar hela tiden tveksamma till anledningen till att de medverkar i denna lövtunna story till film. Alla är tveksamma, även manusförfattarna som pendlar mellan satir, high-school-romans, komedi, lyteskomik, drama och musikal. Det blir en rörig soppa som ingen kan uppskatta. Den enda klockrena och icke svajande karaktären spelas av Rebel Wilson, som vi tidigare sett i Bridesmaids men som vi garanterat kommer se mer av i framtiden. Jag har redan berättat ploten, eftersom jag gett er alla ledtrådar ni möjligtvis kan behöva.

Five Year Engagement, 3 popcorn

Judd Apatow går sällan bort sig helt, men varför är amerikaner så besatta av giftermålet?????? Skulle det fixa en dysfunktionell relation????? Jason Siegel och Emily Blunt gör sitt bästa, men för det mesta går Five Year Engagement på tomgång. Titeln berättar hela filmen - du behöver inte lägga din tid på att se den!

Bröllopet (Ceremony), 2 popcorn

Jason Reitman satsar nästan aldrig fel. I Ceremony från 2010 är han producent till Max Winklers film om omöjlig kärlek. Sam (Michael Angarano) utnyttjar sin bäste väns naivitet till att krascha sin älskarinnas bröllop. En älskarinna som dels är betydligt äldre, dels haft Sam som en fas i sitt liv. Den hon alltid återvänder till är Whit, skrävlaren, egoisten som i sina bästa stunder påminner om Russel Brands karaktär Aldous Snow. Uma Thurman, som den äldre älskarinnan, är ingen bra skådespelare, även om det tar mig emot att erkänna det (min dotter heter Uma). Det samspel som funkar bäst är den mellan kompisarna Sam och neurotiska Marshall (Reece Thompson), men utvecklas inte till fullo. Önskvärt hade varit om filmen aspirerat på en bromance-vinkel istället. Hade höjt betyget betydligt.

What's Your Number? 2 popcorn

Maken till ätar-film får man leta efter. Förutom rent uppenbara "mat-filmer" såsom Babettes gästabud eller Delikatessen, såklart. What's your number handlar inte alls om mat, utom om nåt så amerikanskt som hur många en kvinna får ligga med innan hon blir slampig. OMG, varför ser jag dessa moralfilmer??? Ingen aning! Det är därför jag väljer att helt bortse från moralpaniken och istället fokusera på det ständiga ätandet filmen igenom. Singeltjejen Ally försöker hitta sina gamla ex och ge dem en andra chans, så hon slipper ligga med 20 killar. Hon har nämligen legat med 19 och vill inte trilla över "gränsen". Ja, ni hör ju hur fånigt upplägg det är! Allys granne är den välhängde, promiskuösa Colin, som mer än gärna visar sig naken och hänger hemma hos Ally. Han jobbar som nån slags privatdetektiv och tar sig an Allys problem att hitta exen. Sen tar en orgie i ätande vid. De äter subs, kyckling, glass, kakor i varenda jävla scen och blir till slut det enda jag intresserar mig för; vad ska de äta härnäst? Varför blir de inte jättetjocka? När ska de gå på toaletten? Jag ser inte ens att Chris Evans, som spelar Colin, har en sexig, bodybuildar-kropp (på ett snyggt sätt) och gärna visar den i sin fulla prakt (hahaha). Trots sin sunkiga historia, är filmen ändå, inte sevärd, men lite, liiite smårolig.

Friends With Benefits, 2 popcorn

Uörk! Jag klarar inte av fler fuck-your-buddy-is-impossible-filmer från USA!!!!! I denna antydan till film har manusförfattarna slagit knut på sig själva och liksom uppfunnit ett orealistiskt set-up för våra kombattanter (hahaha), Dylan och Jamie. I upptakten får vi se hur båda två blir dumpade av sina respektive för att rättfärdiga nån slags scar tissue; dessa är inte mottagliga för romantik matas vi med. Jamie jobbar som rekryterare och Dylan är såklart superhet AD som Jamie fiskar upp. De blir till en början vänner och jag sitter bara och hoppas att filmens titel inte ska infrias, vilken den naturligtvis gör. De kommer på att eftersom de är tjej och kille så kan de ha sex, fast de är vänner. Alltså, jag fattar inte denna uppenbara misstro till att vänner faktiskt inte behöver ha sex bara för att de är av olika kön!? Betyder det att homosexuella inte kan ha vänner av samma kön? Jag har själv alltid haft och har många killkompisar och det är bara en som utvecklats till ett förhållande (min man). Moralpanik är bara förnamnet när Hollywood ska hantera ungdomens lite mer frigjorda syn på sex. I ett tidsspann av några månader har jag lyckats avverka inte mindre än tre filmer på exakt samma tema; kille möter tjej, kommer överens om att inleda en KK-relation, utan romantiska tillbehör, som efter en period övergår till ett romantiskt sådant. No Strings Attached, Love & Other Drugs och nu senast Friends With Benefits. Bäst i kategorin är tveklöst Love & Other Drugs där man satsat på att ge en mer logisk bakgrund till kartaktärernas beteende och även ger en mer fördjupad insyn i förhållandet när relationen övergår till något mer allvarligt. Friends With Benefits räddas enbart upp av (läs och häpna) Justin Timberlake och Mila Kunis i huvudrollerna som lyckas någotlunda leverera halvkassa lines och nakenscener.

Bad Teacher, 3 popcorn

Åh, vad jag älskar när Cameron Diaz spelar odräglig, otrevlig bitch! Som i denna komedi, där hon bl a torrknullar sitt ex Justin Timberlake (som här spelar ultratönten Scott). Diaz spelar den osannolika lärarinnan Elisabeth som egentligen vill leva ett liv i lyx, helst gift utan obligations. När hennes fule, men rike kille spolar henne (via mamma) tvingas hon komma tillbaka till den skola hon sagt upp sig från (i tron att hon skulle gifta sig rikt). Snygge vikarien Scott börjar på skolan, och när han även visar sig vara rik, är jakten påbörjad. Diaz är elak, ytlig men rakt på sak och kanske egentligen inte så ondskefull. Bara helt fel i skolans värld där lärarna ska vara super-idealister. Som Elisabeths lärarkollega Miss Squirrel (ja, ekorre), som förutom att hon är äckligt käck även visar sig bli den största konkurrenten till Scotts gunst. Naturligtvis finns det en sund och ärlig kille som inte har några pengar att erbjuda Elisabeth med i spelet - gymnastikläraren (såklart) Russell (Jason Segel). Usch, det låter som jag inte tycker om filmen, men det gör jag. Underhållning på lagom nivå, utan att utmana så mycket egentligen. Bara kul!

Hall Pass, 4 popcorn

Är inte bortskämd med komedier så döm om min glädje när jag prickar in två stycken samma kväll. Denna pärla påminner i mångt och mycket om Bridesmaid, som jag recenserat tidigare. Samma könsuppdelning (tjejerna för sig, killarna för sig och de är "different"), tristessen som drabbar många late 30s, nästan 40-åringar - is this it? Krisande medelåldringar helt enkelt, som alla kommer fram till att gräset inte är grönare och att lång vänskap är viktigast. Kan man se förbi dessa klichéer och könsarketypism är Hall Pass nästan strået vassare än tjej-diton Bridesmaid, men det är hårfint. Hall Pass är ett uttryck som betyder att man i High School kan röra sig fritt i korridoren under en viss tid utan att få, typ, kvarsittning. Godkänd egentid, om man så vill. Rick (Owen Wilson) och Fred (Jason Sudeikis) är två kompisar vars fruar tröttnar på deras lystna blickar på andra kvinnor och ger dem ett Hall Pass i en vecka. Fruarna reser bort och männen är fria från äktenskapet. Detta uppskattas mest av Rick och Freds kompisar som gör allt för att få killarna att släppa loss. En obetalbar scen är första dagen på golsbanan när ultratönten Gary (superba engelsmannen Stephen Merchant, The Office) "hittar" haschkakor på sitt kontor och bjuder runt gänget. Det är nog det roligaste jag sett på väldigt länge. Sen följer den dråpliga scenen på den andra och inget blir som någon av de inblandade tänkt sig. Att Freds fru Grace blir tacksam när Fred övertalar henne att aldrig någonsin prata om den gångna veckan är detta högst förståeligt. Det är inte bara grabbarna som har något att dölja... Att det visar sig att bröderna Farrelly står bakom kommer inte heller som en överraskning. Jag tycker Hall Pass är i klass med både There's Something About Mary och Stuck on You. Riktigt bra komedi!

Bridesmaids, 4 popcorn

Kristen Wiig är omåttligt populär just nu och har ofrivilligt (tolkar jag efter hennes svar i artikel efter artikel) blivit kvinnornas förkämpe på humorhimlen. Efter succéår i Saturday Nights Live tjänst är det nu dags för henne att prova långfilmsformatet. Tillsammans med Buddy-filmens kejsare, Judd Apatow har Wiig fått hjälp att forma om det sketch-artade manuset till en helhet. Förväntningarna är således skyhöga. Kristen spelar krisande Annie som i sann amerikansk anda håller på att förintas då hon fortfarande inte är gift in her late 30s. Då hennes bästa väninna Lillian (underbara Maya Rudolph) otippat ska gifta sig och Annie blir tillfrågad att vara hennes Maid of Honour= THE bridesmaid, är det med blandade känslor hon tackar ja. Avundsjukan blandas med glädjen för Lillian. Annies sämsta sidor kommer till ytan när hon går ner sig i självömkan och on top of it all utsätts för rivalitet om Lillians vänskap av uppkomlingen Helen (en tvålfager stenrik bitch). Filmen är full av briljanta sketcher och situationer som är spot-on, men det blir just sketchavsnitt. Filmen dras ned av bristande helhet och emellanåt avsaknad av driv framåt. Dessutom har jag svårt för att smälta hela USA-brudiga känslan över filmen. Jag vet att det är mycket ironi över det hela, men det är så mycket mer amerikansk desperation av att vara gift som jag inte kan relatera till. Filmens upplägg hade inte gått att översätta till Sverige - vem har hört talas om en möhippa som sträcker sig över veckor???

No Strings Attached & Love And Other Drugs, 3 popcorn

På ganska kort tid har jag sett två kärleksfilmer med nästan identiskt upplägg. Två unga människor som av olika anledningar enbart är ute efter KK (knullkompisar, utan kompisumgänget). I No Strings Attached är det Natalie Portmans hårdsatsande läkarstuderande Emma som möter lufsen och livsnjutaren Adam (Ashton Kutcher). Obs namnen på karaktärerna! Adam lockar Emma att äta av äpplet (nej, jag är inte religiös, men amerikaner är påfallande ofta det) och vips tappar hon fokus på studierna. Mellan knullerierna vet jag egentligen inte vad filmen handlar om, förutom moralkakan att man inte bara kan ha sexkompisar utan måste göra nåt seriöst av det. Jag glömde bort den så fort eftertexterna kom, typ. Men, vad kan man vänta sig av en regissör med Ghostbusters och Twins på sitt cv - Ivan Reitman

Då är det en habilare version av samma upplägg vad gäller Love And Other Drugs, där vi får stifta bekantskap med sexuellt intresserade Parkinsons-drabbade Maggie (en ljuvlig Anne Hathaway) charmören och odågan Jamie (favvisen Jake Gyllenhaal). Den blott 26-årige Maggie klarar inte av förhållanden, bränd som hon är av sin sjukdom och rädd för att hamna i en vårdtagare - vårdgivare-situation. En casual sex affair leder så småningom till den stora kärleken, men med vissa uppenbara hinder och tvivel under relationens fas. Egentligen skiljer sig inte denna film moraliskt sett från den föregående, men skådespeleriet och manuset är milsvida bättre än No Strings Attached. Dessutom älskar jag birollen som Jamies bror Josh (Josh Gad) och kemin sprakar mellan Hathaway och Gyllenhaal! Edward Zwick är dessutom lite mer rutinerad i dramafacket, eller vad sägs om; Ärans män, Den siste samurajen, Höstlegender, I sanningens namn mfl...

The Back-Up Plan, 2 popcorn

Jennifer Lopez is back - som den rom-komdrottning hon är. I The Back-Up Plan spelar hon den moderna, självständiga kvinnan som på väg från insemination av sitt egna barn springer in i sin blivande man. De blir förälskade och äntligen har hon funnit sin stora Kärlek. Problemet är bara hur hon ska kläcka att hon faktiskt är gravid och har varit det sen de möttes. Att det sen råkar vara tvillingar gör inte saken lättare att hantera för Stan (Alex O'Loughlin). Men, efter många turer blir det såklart de två till slut. Inte en av Miss Lopez bästa filmer men de gör det bästa av materialet. Helt ok för genren, trots allt.

All About Steve, 1 ynka popcorn

Sandra Bullock är mot min vilja en favorit bland amerikanska rom-kom-aktriser. Egentligen avskyr jag tics som snubbel, gå extremt clownigt (Meg Ryan), asflabba som en häst (Julia Roberts) eller rynka-på-ögonbrynen-gråta (Gwyneth Paltrow). D v s tics som gör att ovan nämnda skådisar har ett antal trade marks som man kan räkna med förekommer i deras filmer. Miss Bullock är tyvärr ingen bländande skådis och hon har en del lite mer maskerade tics, men dock tics. Dessa spelar hon ut till fullo i All About Steve där hon spelar intelligenta men socialt smått missförstådda korsordskreatören Mary. Hon bor hemma hos sina föräldrar pga sanering av lägenhet, som gör allt för att Mary ska träffa någon. De presenterar henne för blind-dejten och drömprinsen Steve (Bradley Cooper) och Mary gör allt....fel. Steve blir vettskrämd och försöker bli av med henne genom att skylla på jobbet- som tv-fotograf måste han göra en road-trip. Mary ser detta som en inbjudan att förfölja honom, vilket hon gör till den äran. Sandra Bullock vann en Razzie för sämsta huvudroll och Bradley Cooper och Bullock fick för sämsta kemi. Samma år (2009) vann hon en Oscar för bästa huvudroll för The Blind Side. Egentligen säger det nog mer om manuset till All About Steve än hur dåliga skådisarna är. Maken till urvattnat manus och menlös regi har man knappast sett. Det som var tänkt att vara en rolig flamsig rom-kom blir bara flummig och plump och tappar nånstans på vägen styrfart. Det hela slutar i nåt slags hopplöst crescendo där Sandra Bullock störtar mot en folkmassa av udda personligheter och Cooper inser att Mary är rätt snäll, MEN inget för en normal kille som han...!?!

A Good Year

Russell Crowe spelar Max - en oerhört inbilsk och otrevligt finansgeni, som ärver sin försummade farbrors vingård i Frankrike. Hans plan är att snabbt sälja gården och återvända till London så fort som möjligt. Käppar i hjulet uppstår såklart och han tvekar mer och mer inför att sälja, bla annat tack vare minnesbilder från barndomen samt en vacker fransyska... Filmen är en hybrid av Swimmingpool av Francoise Ozon och Bottle Shock (den lilla vinpärlan om karlifoniska viners intåg på Frankrikes domäner). Den har lite mystik, vingårds-dekadens, sexuell åtrå dock mycket uppblandat med en slick, torr humor som börjar kännas som Ridley Scotts signum (när han inte gör Gladiator-drama eller Sci-Fi som Alien eller Blade Runner) som introducerades i Matchstick Men (2003 med Nicolas Cage som renlighets-fobiker). Det blir inget höjdar-betyg, därtill är den för ojämn och egentligen ointressant story för att kvalificera sig som. Men klart sevärd, då den är välspelad, vacker och lite rolig emellanåt. Bara en till grej; Scott verkar vilja vinka både till sin hjälte Tati (egen tolkning) och Australiens första filmhjälte; Mel Gibson, då en line i filmen slutar med; "you are Mad, Max". Hahahaha!

The Accidental Husband

Till skillnad från The Fisher King ger Dr. Lloyd, Uma Thurmans karaktär, inga råd som gör att mottagaren begår massmord - hon gör bara slut med sin fästman. Denna fästman blir dock så arg att han bestämmer sig för att hämnas rådgivaren (vilket inte skedde i Fisher King där mannen till en av offren faktiskt räddar rådgivaren). Uma Thurman är radioprataren som ger förnuftiga och icke-romantiska råd till sina kvinnliga - mestadels - lyssnare och som i sin tur ska gifta sig med vettiga Colin Firth. Den stackaren får alltid spela förnuftig och tråkig helyllekille... Hämnaren, brandmannen Patrick, får hjälp av sin hyresvärds tonåring att sabba Dr. Emma Lloyds giftermål genom att göra henne redan gift - med Patrick. Till en början verkar det ganska idiotiskt - hela upplägget i filmen, men det tar sig och den blir faktiskt en riktigt bra feel-good av det hela. Förutom de vanliga trovärdighetsproblemen som ofta uppstår i feel-good-filmer (såsom hur Patrick kan glömma sin tilltänkta så snabbt) är den underhållande och romantisk, som den ska vara. Bra skådespeleri (jag älskar Uma för min dotter heter Uma) av bl a gamle favvisen Sam Shepard, och manuset är ok. Det som är riktigt bra är soundtracket. Det indiska inslaget är ju genialt! Vem har inte sett Bollywood-filmer där romance-feel-good bara är förnamnet...? Sen gillar jag även Feist, denna svenskinspirerade kanadensiske singer-songwriter som påminner en hel del om The Knives, Maia Hirasawa, Jenny Wilson m fl.Man måste veta vad man ger sig in i för att uppskatta den här typen av filmer och inte gnälla om små petitesser. en feel-good är en feel-good och kommer aldrig att vinna Oscars (som tur är!).

The Proposal

Åh, jag blir så trött på romantiska komedier där kvinnan först är en stark, framgångsrik men dock känslohandikappad människa som, när hon till slut viker sig och blir menlös, plötsligt blir mänsklig! VARFÖR kan inte en kvinna vara stark och fortsätta vara stark trots att hon blir kär? Varför kan inte mannen skildras som en så stark människa att han faller för henne utan att bli ett mähä? Sandra Bullock spelar, förtjänstfullt som vanligt, den känslokalla chefen Margaret som hunsar sin personal å det grövsta att hon utpressar sin assistent till att gifta sig med henne för att undvika utvisning till Kanada... Realistisk är inte direkt termen som faller en in när man ser denna antydan till film. Den liknar mest ett avsnitt av Days of our Lives med gästspel av en något bättre skådespelarensemble. Krappigt manus, uselt skådespeleri, förutom av Miss Bullock som sagt, hafsigt filmat och regin obefintlig = knappt sebart!