12 Years A Slave, 4 popcorn

Steve McQueen har gjort en makalös rak karriär som en av vår tids största regissörer, med Hunger, Shame och nu senast 12 Years A Slave, baserad på Solomon Northups egen erfarenhet av ha varit en slav under 12 års tid. Vad jag förstår är filmen en katarsis för McQueen, som velat göra upp med eller åtminstone ge en röst till slaveriets tid för afroamerikaner i USA. En tid som är märkbart underrepresenterad i filmhistorien. Under 1840-talets USA existerade en lukrativ verksamhet som satte i system att kidnappa fria människor för att sälja dem som slavar i Södern. Känns det igen? Det som slår mig under hela filmen är likheten med dagens trafficking, som är så oerhört lik filmens upplägg. Fria människor som lockas av löften att tjäna en hacka, eller utsikten om ett något bättre liv, luras in i ett slavliv, till synes utan möjlighet att bli fri. Filmens huvudperson Mr Northup (magnifikt tolkat av Chiwetel Eijofor) livnär sig som fiolspelare och blir övertalad av en duo cirkusmän att ackompanjera deras föreställningar. Efter en hyfsat avancerad och ambitiös charad av sina kidnappare, vaknar Solomon upp efter en blöt kväll kedjad och strippad sin identitet. Därefter följer en överlevnadsanpassning, som innebär att Solomon tvingas dölja sin personlighet och sitt rätta jag för att i möjligaste mån överleva utan att bli en annan. Under 12 års tid balanserar han mellan hopp och förtvivlan, litar på fel personer, hamnar i elände utan logik som till slut formar en människa med grov stress. Kritiken mot filmen är att den visar en stereotyp bild av den amerikanska svarta slaven, men om man bortser från hudfärgen (vilket vi aldrig pratar om när det gäller trafficking) handlar det om den ägandeförhållande som uppstår och som blir till ett omöjligt hinder att ta sig över. För att bryta en isolering krävs kryphål och vilken hudfärg det kryphålet har, handlar mer om inställning och samhällsklimat än annat. Till syvende och sits handlar slaveri om ägande och maktbalans och graden av godkännande från omvärlden. Trots att slaveri nuförtiden är olagligt i de flesta länder finns en marknad för ägande av människoliv. Tänk då hur svårt det måste ha varit i 1840-talets Södern i USA där det fortfarande var lagligt. Tarantinos Django Unchained var en annan vinkling av den skeva världsbild/egenuppfattning många vita hade i 1800-talets USA. Det sorgligaste är tanken att människor fortfarande tänker och klassificerar andra människor i termer av hudfärg eller ursprung. Visst kan man invända mot att filmen ibland tenderar att bli en aning Hollywoodesque, men grundtanken håller filmen igenom och viker inte en tum. Visst hade det även varit en intressant film att få följa frihetskämpen Solomon Northup, som efter sina 12 år som slav dedikerade sitt liv till att hjälpa andra slavar, bl a genom The Underground RailRoad. Men, det är en annan film, kanske även den gestaltad av Steve McQueen, som ser ut att kunna ge oss mängder av mästerverk framöver. Det han hittills gett oss är bl a den fantastiske Michael Fassbender, som briljerar i samtliga McQueens filmer.

The Monuments Men, 2 popcorn

Ledsen George Clooney, men din önskan att belysa kulturens roll i historien, går inte ända fram. Det blir ett klyschigt, dimmigt drama, med alldeles för mycket gubbenostalgi över det. Trots sin behjärtansvärda ansats, lämnar jag salongen med en fadd eftersmak. George Clooney har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i filmen om en amerikansk minitrupp (sju stycken) som självpåtaget ger sig in i Andra världskrigets skälvande slutstrider. Man har nämligen uppmärksammat att Hitler inte bara vill uttrota flera folkslag, utan även siktar på att roffa åt sig världens finaste konstverk; psykopat-horder av värsta sorten. Den amerikanska kultureliten (enligt filmen) har identifierat problem med de allierades attacker när de från alla håll ska inta Tyskland och Italien - för att få bukt med en så elak despot som Hitler bombas allt sönder och samman och även konstskatter och arkitektur. Trodde aldrig jag skulle säga detta, som utbildad bebyggelseantikvarie och filmvetare och älskar kultur och alltid tyckt att utan historia är människan vilsen - MEN, i det läget, nazister och facister utrotar medmänniskor som ohyra; människor, barn, unga, gamla, dör som flugor. Förlåt, men det är svårt att engagera sig i några konstverk. Vilket jag antar är tanken med filmen. Visserligen räddar konsttruppen en hel del konstverk från ruin, men frågan är hur mycket de egentligen "räddade" - kriget var på väg att ta slut och man får ingen uppfattning att de skrämmer tyskarna på flykt - de har redan flytt vid det laget. Ska inte avslöja allt, men slutet indikerar att ryssarna (och tyskar som skott sig på kriget) var på väg att roffa åt sig (och lyckades) en stor mängd skatter, som truppen brottas med. Den enda intressanta delen av filmen var konstintendenten Claire Simone (Cate Blanchet) som likt en konstnärlig Schindler lyckats katalogisera och märka en mängd konstverk i Paris, som möjliggjorde återbördandet till rätt ägare.
George Clooney spelar på repeat, vilket alla gör, storyn hänger inte ihop, den är knappt vacker med tanke på vilket material de har att arbeta med. Som sagt, en viktig del av historien som jag brinner för - utan kultur är människan identitetslös, men man lyckas slarva med storyn och tappar därmed hela poängen.

HallåHallå, 4 popcorn

Till att börja med är jag partisk - jag är uppvuxen i Falun, mestadels på filmens set locations; bodde i Östanfors, mamma jobbade på biblioteket som jag använde som fritids mellan 8-11 års ålder, pappa jobbade på lasarettet, brorsan jobbar på gruvmuséet. Jag var inte alls förberedd på en tripp längs barndomens aveny, eller att filmen skulle vara så existensiell. Den har sålts in som en komedi, vilket den inte alls är - eventuellt en accepterande feel-good-film. Inget lyckligt slut, men Disa finner till slut ett lugn och tillförsikt efter livets motgångar. Handling; 40-nånting Disa är inflyttad stockholmsbo som blivit lämnad av sin man Laban för en annan kvinna och står nu med delad vårdnad om parets två små barn. I sorgen försöker hon hitta sig själv och vilken riktning livet nu ska ta. Förhoppningen att de ska hitta tillbaka till varandra krossas när Laban går vidare med sin partner. Jobbet som undersköterska ger henne både kraft och utmaningar - en ilsken äldre dam inkommer som patient och den enda som kan hantera henne är Disa, vilket visar sig vara en av de många pusselbitar Disa behöver för att gå vidare. I krisen är man mer sårbar men även mer öppen för nya möten och kontakter då de gamla fotspåren ändå är förstörda. Efter regn kommer solsken är ett gammalt talesätt som passar in på tematiken. En del klichéer och fördomar staplas på varann, men på ett hyfsat smakfullt och kul sätt, bl a  får dalmålet stå till svars för en del.