Five Year Engagement, 3 popcorn

Judd Apatow går sällan bort sig helt, men varför är amerikaner så besatta av giftermålet?????? Skulle det fixa en dysfunktionell relation????? Jason Siegel och Emily Blunt gör sitt bästa, men för det mesta går Five Year Engagement på tomgång. Titeln berättar hela filmen - du behöver inte lägga din tid på att se den!

Your Sister's Sister, 2 popcorn

Spare me this indie-shit. Tråkigt att behöva säga det, men Emily Blunt har gjort bättre val i sin karriär!

Take This Waltz, 3 popcorn

Har alltid gillar Sarah Polley (The Secret Life of Words, Mitt liv utan mig, Vikten av vatten, Away From Her), både som regissör och skådespelerska. Men i Take This Waltz lollar hon bort mig på nåt vis. Den är fin och udda quirky som gör den bättre än många andra relationsberättelser. Men den är fortfarande helt skadad av indie-träsket, som jag tycker i detta fall är synd. Hon är bra på att sätta fingret på det där outtalade, egentligen enkla men som är så svårt att identifiera. Take This Waltz är dock ingen höjdpunkt i hennes karriär - den är alldeles för "indie-märkt".

Skyfall, 3 popcorn

Senaste Bond - åldersfixerad, those were the days, utvecklingsfientlig, motsägelsefull, töntiga blinkningar men ändå en hyfsad aktion.

Nätet; monopol eller fritt val? Filmutbudet större iom VOD?

I takt med att allt fler film- och serietjänster hittat ut till nätet, blir utbudet alltmer varierat. Eller? Vid en första anblick ser det ut som om konsumenten är den stora vinnaren i den omfattande floran av VOD-aktörer, såsom Voddler, Film2home, HBO, Netflix, LoveFilm m fl. Men granskar hen innehållet (utbudet) hos respektive aktör framträder en tydlig begränsning i urvalet. Det finns ingen av dessa som har alla titlar, vilket i sig vore mot branschens egen princip, då det enbart är pengarna som styr. Utan istället erbjuds vissa bolags titlar på ett ställe och så får man gå till nästa för att hitta en annan. Detta hade ju inte varit något problem om det lett till en prisdumpning och än tidigare releaser för att locka konsumenter. Dock börjar jag skönja en kartellbildning bland aktörerna där man löser konkurrensproblemet genom att binda upp konsumenten i olika abonnemang. Visst kan man abonnera på fler siter, men för att täcka alla titlar är det troligtvis dyrare än att hyra enstaka titlar. Där infinner sig nästa tröskel; trenden verkar gå åt att man enbart kan abonnera, inte välja russinen ur kakan. Inte ens för en dyrare peng tillåts man vara en tillfällig kund. Nej, du ska förbinda dig att betala en månadsavgift under en period vilket ska "lura" in konsumenten i en förslappat beroende av just denna aktör. Jag efterlyser valfrihet och även ett bredare och bättre utbud istället för alla dessa olika, spretiga aktörerna som bara kan erbjuda vissa bra titlar och resten "skit". Ta den nya Netflix, som skulle vara så bra och fantastisk i reklamen - där kan man inte ens se vilket utbud som finns innan man tecknar ett abonnemang. Nej, bli abonnent först, och sen får du se om det finns några titlar överhuvudtaget. Helt sjukt - vem köper grisen i säcken? Även om det är till en låg kostnad... Att man sen får betala en extra kostnad, utöver abonnemanget, om man vill se en nyare titel är helt absurt fräckt.
Drömmen om ett Spotify för filmer är nog tyvärr alltför avlägsen för att bli sann. Filmbolagen gör inte om misstaget de gjorde med videobutikerna, där de flesta titlar gick att finna i var och varannan butik. Varför inte tjäna ännu mer pengar och skapa ännu fler fönster? Om vi tänker oss VOD-utbudet som en fysisk affär skulle det tvinga oss som konsumenter att, likt en kupongtant, vandra mellan de olika videobutikerna för att finna de olika filmer man vill se. Detta kräver ett filmintresse utöver det vanliga och det är här de sk smalare filmerna försvinner i den allmänna latheten. Jag eftersöker produktchefer på respektive VOD-tjänst som i tätt samarbete med inköpsavdelningen ser till att erbjuda bra titlar och inte bara sväljer det filmbolagen man har avtal med, matar en med. Var är riktningen? Var är guidningen till de glömda pärlorna, inte till block-busters som säljer sig själva?

Twilight, Breaking Dawn 2, 2 popcorn

Så är det äntligen slut; sagan om Bella och hennes vampyr-Edward. Och dessvärre känns det som om alla inblandade i sista delen verkar uppleva detsamma. I sin iver att bli kvitt Twilight-oket rusar de igenom filmen, kryddad med interna blinkningar förklädda som dåliga skämt. Bella är som vampyr jättestark, men kan behärska sin törst efter människoblod som ingen annan nyfödd tidigare kunnat...  Pappa Charlie blir till sist informerad att hans enda dotter är en vampyr och tar det med ro(?!). Bellas och Edwards dotter Renesme växer som en hund (typ 7 år/mänskoår, jag vet att 1:a året t o m motsvarar 14) - är en ovanlig blandning mellan dödlig och odödlig. Volturi får reda på (genom Edwards "kusin") att barnet finns och tror genast att det handlar om en odödlig "bastard", som är bannlyst p g a tidigare historiska katastrofer. Återigen ska alla ut på räddarstråk och idén är att samla så många vittnen som möjligt, som likt en amerikansk domstol ska vittna för målsägarens karaktär. Renesme är inte ett hot för Volturi utan kan vara användbar. Det stora slaget kommer så småningom och slutar i ett stort antiklimax, där hen snarare önskar att det gått som det skulle (ni förstår vad jag menar när ni ser filmen - om ni nu gör det). Breaking Dawn-delarna har varit de sämsta i serien och jag vet inte om jag kan belasta enbart regissör Bill Condon för detta, men han är iaf den gemensamma nämnaren. Han verkar förakta underlaget han har att arbeta med och det är inte världens bästa utgångspunkt. Vissa av karaktärerna skulle kunna höra hemma i En natt på muséet 3! Dessutom går serien på tomgång sedan Bella och Edward valde varandra. Jag kan heller inte förstå 15-årsgränsen som satte punkt för många fans begär. Misstänker att censurarna trodde att fanbasen varit konstant sen första filmen och därför måste dessa barn nu vuxit upp till 15 iaf... Den sista filmen är, i mina ögon, inte värre än någon av föregångarna - förutom att möjligtvis några fler huvuden rullar...

Moonrise Kingdom, 4 popcorn

Åh, vad jag älskar Wes Anderson, och inte för det uppenbara; hans visuella genialitet, utan för hans trasiga, kärlekstörstande karaktärer. De är udda, quirky, starka, påhittiga, drivna av sitt utanförskap och längtan efter tillhörighet och acceptans. Utan att rucka på deras integritet. I Moonrise Kingdom är det unga Sam som rymmer från sitt scoutläger, beläget på en ö nånstans längs USA:s kust. Han var där även året innan och mötte då en vacker, jämngammal öbo, Suzy, som han sedan dess brevväxlat med. De har bestämt sig för att rymma tillsammans under några dagar och Sam får användning för hela sin scoutkunskap för att överleva och hitta. Detta vet inte de vuxna om, utan drar igång ett uppbåd som ska hitta både Sam och Suzy. Då de egentligen inte vill hittas är det inte alltför enkelt att spåra ungdomarna. Dessutom är både Sam och Suzy särlingar och inte särskilt omtyckta av sina jämnåriga. Det är iaf vad vi till en början tror. Men, det formas till en hjältesaga, där barnen är vuxet handlingskraftiga och ansvarstagande och de vuxna handlingsförlamade och barnsligt oense och ofokuserade. Sam är stark, envis och vet vad han vill, men vuxenvärlden håller honom tillbaka och detta tvingar honom till drastiska åtgärder. Som väl är finns det goda vuxna i närheten på just denna plats, som snappar upp hans signaler och det slutar lyckligt, även för Suzy. Det är en så bra och tänkvärd film att jag vill att alla ska se den. Det är klart att scenografin, designen och konceptualiteten gör sitt till, men det är ändå berättelsen som står i centrum, vilket ger filmen dess sanna styrka.

Killer Joe, 3 popcorn

Killer Joe är en märklig blandning av old-fashion family drama, crazy over-violence & who's fooling who. Till en början verkar det arta sig till en klassisk torped där allt så klart kommer att gå fel. Unge Chris (Emile Hirsch, Into the Wild, Milk, Alpha Dog) har dragit på sig en mindre spelskuld och kommer på den briljanta idén att hyra en torped som ska döda hans mamma, som då kommer att efterlämna en livförsäkring skriven på dottern Dottie, Chris älskade syster. Torpeden Joe, som även är polis (Matthew McConaughey), vill dock ha betalt i förskott men kan tänka sig att omvärdera detta om han får ta Dottie som pant. Sliskiga, sjuka,våldsamma Joe inleder att läskigt övergreppsförhållande med Dottie samtidigt som inget går bra för Chris, som tillsammans med pappa Ansel anlitat Joe. Till slut visar det sig att även Ansels nya fru, Chris och Dotties styvmamma, har något att dölja och filmen går in i ännu ett skede. Några scener i filmen får mig att må fysiskt illa, t ex våldsscenerna som är i klass med The Killer Inside Me (Casey Affleck) och McConaughey är nästan lika bra som otäcking. Men där Affleck är psykopatiskt snäll/hemsk/galen och pendlar fantastiskt bra i skådespeleriet blir det mer och mer uppenbart att McConaughey bara kan spela en roll. I Killer Joe tonar han, tack och lov, ner på de gnistrande leendena och försöker spela behärskat. Men, där kapaciteten tar slut, tar övertydligheten överhanden igen. Man känner igen hans manér, kroppsspråk, dialekt och det vanligt buffliga. Nej, då är Emile Hirsch betydligt bättre, egentligen alla utom McConaughey är bättre. Det känns verkligen som McC försökte få till en seriös insats, men tyvärr föll det hyfsat platt. Regissör är kända William Friedkin, som bla står bakom klassiska Exorcisten och French Connection och tråden till övervåld/äckel känns igen. Klart vi får se en fontänspya även här.

Vi måste prata om Kevin (We need to talk about Kevin), 4 popcorn

Baserad på en roman med samma titel tar sig Lynne Ramsay (Råttfångaren, Morvern Callar) an det svåra ämnet; förälder till en psykopat. Utgången är hyfsat given (även om slutklämmen inte var motiverad), så det som utspelar sig är mammans återblickar genom Kevins uppväxt. Det som genomsyrat många recensioner är att mamman ska ha varit skyldig hans dåd genom sina uppenbara problem att knyta an till sonen samt hennes frånvaro pga karriär. Jag ser inte detta samband utan ser snarare det omöjliga i att leva vidare när det omöjliga redan hänt. Att människorna runt omkring henne anklagar henne, trots att hon egentlig är oskyldig är nog rätt naturligt. Tror Anders Bering Breiviks mamma får samma bemötande, och visst finns det ett mått befogenhet i detta. Kevins mamma, liksom Breiviks, måste ha uppfattat varningssignalerna och man hade ju hoppats att psykopaterna fångats upp tidigare. Men, dessa psyken är komplexa och de är antagligen experter på att förställa sig och uppfattas som helt normala när de vill. Dessutom är det svårt för en icke-psykopat att förstå och kunna förutse en psykopats tankar och handlingar - det är ju inget en icke-psykopat ens skulle fundera på att göra. Döda en massa oskyldiga människor bara för att hen kan. Tilda Swinton som Kevins mamma är som vanligt helt out-standing, liksom Kevin som tonåring; Ezra Miller. Känns lite utstuderat och orimligt att Kevin helt plötsligt skulle eskalera i sin våldsamhet, vid ca 14 års ålder. Innan dess framställs han som en trotsig, något störd kille som ändå hade en våldsamhetsspärr. Eller så missade jag nåt i filmen...?