Twilight, Breaking Dawn 2, 2 popcorn

Så är det äntligen slut; sagan om Bella och hennes vampyr-Edward. Och dessvärre känns det som om alla inblandade i sista delen verkar uppleva detsamma. I sin iver att bli kvitt Twilight-oket rusar de igenom filmen, kryddad med interna blinkningar förklädda som dåliga skämt. Bella är som vampyr jättestark, men kan behärska sin törst efter människoblod som ingen annan nyfödd tidigare kunnat...  Pappa Charlie blir till sist informerad att hans enda dotter är en vampyr och tar det med ro(?!). Bellas och Edwards dotter Renesme växer som en hund (typ 7 år/mänskoår, jag vet att 1:a året t o m motsvarar 14) - är en ovanlig blandning mellan dödlig och odödlig. Volturi får reda på (genom Edwards "kusin") att barnet finns och tror genast att det handlar om en odödlig "bastard", som är bannlyst p g a tidigare historiska katastrofer. Återigen ska alla ut på räddarstråk och idén är att samla så många vittnen som möjligt, som likt en amerikansk domstol ska vittna för målsägarens karaktär. Renesme är inte ett hot för Volturi utan kan vara användbar. Det stora slaget kommer så småningom och slutar i ett stort antiklimax, där hen snarare önskar att det gått som det skulle (ni förstår vad jag menar när ni ser filmen - om ni nu gör det). Breaking Dawn-delarna har varit de sämsta i serien och jag vet inte om jag kan belasta enbart regissör Bill Condon för detta, men han är iaf den gemensamma nämnaren. Han verkar förakta underlaget han har att arbeta med och det är inte världens bästa utgångspunkt. Vissa av karaktärerna skulle kunna höra hemma i En natt på muséet 3! Dessutom går serien på tomgång sedan Bella och Edward valde varandra. Jag kan heller inte förstå 15-årsgränsen som satte punkt för många fans begär. Misstänker att censurarna trodde att fanbasen varit konstant sen första filmen och därför måste dessa barn nu vuxit upp till 15 iaf... Den sista filmen är, i mina ögon, inte värre än någon av föregångarna - förutom att möjligtvis några fler huvuden rullar...

Dark Shadows, 3 popcorn

Tim Burtons senaste är en odyssé i exemplet Kill Your Darlings. Burton har den sedvanliga känslan för scenografi, kostym och torr humor, samt i detta fall excessivt tal i prosa.
Burton-menageriet är med; Johnny Depp, frugan Helena Bonham Carter, Michelle Pheiffer, liksom sminket. Jo, för här krävs det kilovis med vitt, blekt, vampyrsmink på samtliga. Mest Johnny Depp förstås,. Ty han är vampyr Barnabas Collins, förvandlad av den försmådde häxan Angelique som inte kunde hantera att bli dumpad. När Barnabas "räddas" ur sin kista 1972 är slottet Collinwood förfallet och släkten minimerad och nära ruinens brant. Barnabas kall blir att dels ägna sig åt den återstående familjen, dels se till att namnet Collins åter blomstrar. Häxan Angelique lever så klart vidare och gör hans liv fortfarande till ett helvete. Samtidigt tycker sig Barnabas ha återförenats med sin livs kärlek (som dog på 1700-talet) i familjens barnflicka.

Det är fantastisk scenografi och man blir som vanligt inte besviken av den Burtonesquea andan, men storyn är tunn och passagerna däremellan låååånga. Känns som om Burton ville ha en plattform för att spela 70-talsmusik och en anledning att låta Alice Cooper återuppstå (btw, ser han för gammal ut för att vara 70-tal). Snygga kläder, speciellt Bonham Carters och Pheiffers och scenografin ska vi inte tala om. Angies affärsrum är ju bara för snyggt för att trasha! Måste erkänna att jag slumrade till i finaluppgörelsen - den var så seg och oengagerande. Trean är alltså en svag sådan, detta trots att jag gillar Burton och tycker hans senaste "barnfilmer" Alice i underlandet och Kalle & chokladfabriken är genialiska. Jag får känslan av att han söker efterlikna Wes Anderson och hans egna universum, men utan att gå hela vägen. Jag saknade svärtan och djupet i Dark Shadows. Försöken till dessa kändes bara manierade och ironiska, blink, blink liksom.

Twilight maraton - Twilight - New Moon - Eclipse

Ingen kan väl ha undgått att åtminstone höra talas om vampyr-följetongen The Twilight saga där vi får följa den STORA, "omöjliga" kärleken mellan Bella och Edward.

Twilight börjar när 17-åriga Bella Swan beslutar sig för att flytta till sin pappa i regniga hålan Forks, som uppoffring för att låta sin mamma följa sin yngre baseboll-spelande man. Bella, som är "typ" Emo; blek i hyn, inåtvänd, kroppsligt okoordinerad och "svår", gör oväntad succé bland killarna. Alla utom hos den undersköne, mystiske Edward. Deras första möte är katastrofalt och Bella är övertygad om att Edward av någon anledning hatar henne. Det visar sig dock vara precis tvärtom. Resten är, som man brukar säga, historia. Det är en klassisk tonårsdröm som blir verklighet för Bella. Den snygga, ouppnåeliga killen blir passionerat förälskad i henne, samtidigt som det är en omöjlig kärlek, som för dem blir möjlig. Han säger allt som man kan tänkas vilja höra, han lever för att skydda henne mot allt ont - som naturligtvis händer. Deras kärlek ska inte vara lätt, men den ska alltid segra. Precis som det gör i en tonårsförälskelse som enbart utspelar sig i drömmen. Edward är medlem i familjen Cullen som gjort ett medvetet val att enbart äta djurblod och alltså inte livnära sig på människor. Vanliga vampyren James triggas av Edwards beskyddande av Bella och beslutar sig för att göra Bella till sin Piéce de La Recistence.

New Moon tar vid där Twiligt slutade - Bella och Edward visar sin kärlek öppet när plötsligt Edward gör slut med Bella och klargör att han vid familjens flytt inte önskar ha fortsatt kontakt med Bella. Bella hamnar i en djup depression men upptäcker att adrenalinkickar/att utsätta sig för livsfara möjliggör en direkt kontakt med Edward. Hon ber indianen/varulven Jacob hjälpa henne trimma två motorcyklar för att utsätta sig för fara. Under tiden växer en varm vänskap fram mellan de två. Samtidigt jagas Bella av vampyren James (som dog i första filmen) änka Victoria. Julia-Romeo-teamet är starkt närvarande i denna del då Bellas adrenalinjakt gör att Edward (via sin synska syster) tror att Bella är död och beger sig till Vampyr-Vatikanen och ber dem döda honom (det är omöjligt att begå självmord som vampyr). Bella måste nu rädda Edward innan det är försent. Återigen vet vi så klart att kärleken övervinner allt och författarinnan Stephenie Meyer är vår tids nya Jane Austen - lyckligt slut är en självklarhet. Däremot kan hon inte mäta sig med förlagans kvalitet i skrivandet då jag inte alls håller böckerna högre än filmerna. Böckerna är stelt skrivna och känns mer som ett filmmanus än en målande bok.

Eclipse - denna efterlängtade tredje delen, där vi väntar på Bellas svar på Edwards sista fråga i New Moon. Den infriar alla förväntningar och mer därtill. Nu såg jag den mitt i natten efter att ha sträck-sett 1:an och 2:an så jag var lite mätt på The Twilight-zone, men Eclipse är fantastiskt romantisk, spännande och vacker. Och nu börjar även intrigerna och maktspelen ta form. Vampyr-Vatikanen, som heter Volturi, lägger sig mer och mer i Cullens livsföring och har en dold agenda, som egentligen inte är dold. Samtidigt ställs Bellas kärlek till Edward på prov när Jacob vägrar släppa taget om henne. Ett kamp mellan Jacob och Edward om Bellas hjärta. I ärlighetens namn blev jag rätt trött på deras eviga kamp och hade lust att skrik åt dem; "ni bara gillar tävlandet - så märkvärdig kan hon inte vara!". Men, det är ju Bellas dröm så det är klart hon vill vara åtrådd av alla. Inte mig emot.

Snart dags för Twilight extravaganza!!!

Jag börjar så smått längta till den 29 juni då jag och min kollega Jill ska bänka oss framför en maratonvisning av samtliga tre Twilight-filmerna med Eclipse som höjdpunkt och mitt-i-natten-film. Hjälp, är redan nervös för att jag ska somna mitt i ångande heta känslor mellan Bella och Edward. Jag har ju inte läst böckerna så allt är nytt för mig, vilket både är spännande och lite tråkigt kan jag känna. I vilket fall - det börjar närma sig och jag är förväntansfull!

Daybreakers

Ännu en vampyrfilm kan man tycka när filmen Daybreakers börjar. Visst, det handlar om blodsugande "människor" som enbart "lever" för att släcka sin törst (höhöhö...), MEN denna drift har fått dem att utarma sig själva. Likt ett slags anagram till människans eget utplånande som vårt vårdslösa förbrukande av jorden får oss att vara vår egen fiende är vampyrerna i Daybreakers på god väg att utplåna sig själva. Stupandes av sin egen drift. Tack vare vårdslöst förbrukande av människoblod börjar det bli blodbrist (haha, allt man skriver blir ju komiskt!) och svält och anarki bryter ut. Den motvillige vampyren (en komedi-titel) Edward (Ethan Hawke) stöter en natt på en grupp människor på flykt och hjälper dem undan vampyrpolisen. Tack vare det blir han indragen i motståndsrörelsens översta nivå. Det finns nämligen ett sätt att backa bandet och omvandla vampyrer tillbaka till den människa de var innan. Jag ska inte avslöja mer, men jag kan iaf säga att filmen var mer underhållande än vad jag märker att jag skrivit här. Inget mästerverk men helt ok.