Föräldradagar

Föräldrar ska kunna ta ut sina dagar tills barnet är 16 år. Så lyder socialdemokraternas nya förslag för att få föräldrar att ta ut alla sina föräldradagar. Anledningen är för att få livspusslen att gå ihop. Detta populära ord som alla föräldrar med dåligt samvete känner. Man ska vara lyckad på alla plan, karriärern, familjen, kreativitet, vänner, status. Jag har inget emot detta - jag känner bara att ansvaret ska ligga hos arbetsgivaren. Vad är anledningen till att allt färre föräldrar tar ut alla dagar? I mitt fall beror det på att jag missat så mycket i arbetslivet som det är. Arbetsgivaren vill att man ger ALLT. Indirekt, men det märks direkt om man inte är den som stannar över varje dag, som satsar ALLT. Sätt press på arbetsgivaren istället! Kräv att de anställda föräldrarna får heltidslön fast de jobbar kanske 80% SAMT föräldrapenning. Dessutom måste det belönas att ta ut sina föräldradagar. De som tar ut sina dagar kan få en bonus istället för det där jäkla vårdnadsbidraget!

Telias filmutbud suger

Varför satsar inte Telia på att positionera sig? Vara den filmbutik man som abonnent önskar att de var. Vad fan, det är ju bara SF som sprider sina skitfilmer via Telias kunder. Det finns så många bra filmer som aldrig når ut!! Varför ser inte filmbolagen sin chans att hitta kunder? Alliera er med det bredbandsbolag som enklast distribuerar just er film till publiken. Trots att jag arbetat i branschen häpnar jag fortfarande över dess konservatism och ointresse för produkten = filmen! Jag blir ARG! Se till att ALLA filmer finns tillgängliga, var inte så jävla protektionistiska och pengakåta! Detta är ett upprop till alla cineaster - kräv tillgänglighet wherever u r!!!!

Gran Torino

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Gran Torino. Jag tror jag hänvisar till Andres Lokkos krönika i senaste Cinema;http://www.cinemanews.se Även jag är rätt trött på "ganska bra"-film. Jag vet vad jag får, men hellre ser jag då om mina egna favoriter än ser helt-ok-filmer som inte sätter några avtryck. I Gran Torino spelar Clint Eastwood i princip sig själv; en gammal vresig gubbe (vet ju inte jag, men gammal är han) som är bitter på lvet och lever i ständig ångest för handlingar han gjorde under Koreakriget. Han bor i ett villaområde som numera helt bebos av Hmunger, ett folk från Thailand, Laos, Vietnam och Kina. Han tycker ju att alla asiater är koreaner och hatar alla. Hans närmsta grannar "grows-on-him"

Zlatan, Zlatan, du är bäst!!!

Det är så himla roligt att se Zlatan i Barcelona! Det ser ut som om han fått dels en nytändning men även hittat hem! I rätt omgivning kan han bli framröstad som bäste fotbollsspelaren i världen. Det är inte omöjligt! Tänk att en svensk, i dagens konkurrens, skulle vara världens bästa! Jag visste det redan när jag såg honom göra solo-hattrick mot Djurgården på Stadion i Malmö FF:s tröja hans sista säsong i Allsvenskan. Jag säger sista, för jag betvivlar att han gör en Henke och avslutar i Sverige. Jag tror snarare han gör en Borg och avslutar på topp, med ovissheten hängande över sig om exakt HUR stor han kunnat bli... Bli nu inte skadad!

Boy A

Jack och hans bästa kompis, i det övergivna tonårsliv de lever, dödar en dag en jämnårig flicka som råkar gå deras väg. Båda pojkarna utsätts för en häxjakt och hamnar bakom murar. Jack vän, Philip, tar snart sitt liv men Jack uthärdar och kommer ut som en ung man efter att ha levt halva sitt liv inlåst. Med hjälp av en inkännande övervakare får han hjälp att få ett jobb och snart har han både vänner och flickvän. Men alla är inte lika glada för hans rehabilitering och i sinom tid är hans hemlighet avslöjad. Det finns inga förmildrande omständigheter i att ha tagit en annans liv, men i detta fall känns det som om folk reagerar värre på ett barn som dödar ett annat barn. VARFÖR är det så? Är det inte VÄRRE när en vuxen dödar ett barn? Barn är ju fortfarande ett barn - inte färdigt - påverkat av det liv det lever, den omgivning och uppfostran som omger barnet... Medan en vuxen borde förstå det ansvar en vuxen har att ta hand om ett barn... Kanske är jag färgad, en förälder som själv upplevt förlusten av två barn, men jag blir förtvivlad när man dömer ett barn hårdare än en vuxen. Det är svårt, kanske hade jag själv varit en av bödlarna...?

State of Play

Baserat på en brittisk tv-serie utspelar sig State of Play i en ytterligt amerikansk "setting". Ben Affleck spelar senatorn Stephen Collins som ska ifrågasätta legosoldat-företaget Point Corp inför senatsförhören. Samma dag som förhören börjar mördas hans älskarinna och tillika assistent och hans roll i förhören undermineras inför risken att skada partiet. Hans universitetsvän och journalist Cal MaCaffrey (Russell Crowe) kommer till undsättning men vill även passa på att hitta en juste vinkling till sin älskade blaska. Konspiratorisk som jag är sitter jag och hoppas på en massiv iscensättning av "det stora stygga företaget" som jätteskurk. Det händer inte och jag blir lite sur i mitten av filmen. Men, den är bra berättad och jag är hooked ända till slutet - så nån kvalitet måste den ju ändå ha. Helt ok rulle, men inte mer...

De osynliga

Den norska motsvarigheten till Boy A. Tyvärr är den något blekare. Det som gör den De osynlige så bra är perspektivbytet i mitten av filmen när vi får återuppleva exakt samma scener ur den "andres" perspektiv. För att börja från början handlar både De osynlige och Boy A om barna/tonårsmördare. I Boy A mördar två pojkar en jämnårig flicka. I De osynlige "råkar" två tonårspojkar vara orsaken till en liten pojkes död. I båda filmerna handlar det om icke-färdiga människor som saknar en spärr, som kanske beror på omständigheter eller brist i nån kemikalie i huvudet. I Boy A får vi aldrig träffa offrets anhöriga utan bara följa den ene killens frisläppande. I De osynlige får vi följa Jan/Thomas (han byter namn för att undgå upptäckt) som försöker få ett normalt liv efter frisläppandet. Han får jobb som organist i en kyrka. En kyrka som mamman till pojken han dödade råkar besöka med sin klass. Ett högst osannolikt möte som får ödesdigra konsekvenser för alla inblandade. Detta är ingen thriller men har en spännande uppbyggnad, som bygger på att försöka förstå karaktärernas val och beslut. Om jag inte hade sett Boy A tidigare hade jag säkert gillat denna film mer och gett den ett högre omdöme, men eftersom jag gjort det, står den sig slätt mot Boy A. Ska ni se ett drama med en barnamördare ska ni se Boy A. En fantastisk film som är så tragisk för ALLA inblandade.

Bottle Shock

Se den här filmen för alla snygga citroëns skull! Maken till parad av paddor, 2Cv:s, Ami 6:or har jag inte upplevt i en och samma film tidigare! Nu till filmen;
Bottle Shock betyder ungefär ;vin-jetlag. För det är vad som händer med vin som flyger långt - det blir lite grumligt och inte riktigt sig självt. Det stabiliseras dock efter något dygns vila. Precis som för oss människor... Detta är historien om hur franska viner förlorade sitt monopol som världens bästa och enda vinland. I mitten av -70-talet hyste Napa-valley i Kalifornien, USA, flera av världens bästa vinproducenter. Detta var ju givetvis helt okänt för resten av världen eftersom Frankrike var det enda landet som egentligen kunde göra vin. Så bestämmer sig Parisboende engelsmannen och vinsnobben Mr Spurrier för att utlysa en tävling mellan amerikanska och franska viner - blindtest naturligtvis. Han tror knappt att han kommer hitta drickbara viner i Kalifornien men provar sig träget fram. Samtidigt slåss Montelenas vingård för sin överlevnad och far och son om varandras respekt. Parallellhandlingar som utspelas i mikrokosmos men som egentligen speglar alltings tillstånd är ju ett vanligt sätt att berätta en historia. Denna är dock över förväntad. Lite rolig ibland utan att vara flamsig. Lite romantik utan att bli dravlig. Lite allvar utan att gräva ner sig. Och entusiasmerande - vininspirerande utan att bli distanslös. En riktigt underhållande film som förtjänar ett bättre öde. Se den och bli lite sugen på riktigt gott vin!

Sunshine Cleaning

En fin indie-film om Rose (Amy Adams-Tvivel, Julie & Julia ) som kämpar och kämpar. Hon är älskarinna till sin High School-sweet-heart och städar klasskompisars hus. Så får hon tips om en mer lukrativ del av städning - efter döda människor! Hon och lillasyster Norah (fantastiskt spelad av Emily Blunt -Djävulen bär Prada, The Jane Austen Book Club-båda är med i Charlie Wilson's War faktiskt) öppnar en liten firma som städar efter bortfall. Filmen puttrar på och den visar upp vardagens både komiska och allvarliga sidor. Bra, tankvärd liten pärla som åtminstone jag missat i repertoaren (som så många andra filmer i filmdjungeln). Här kommer en öppning för mig att prata en stund om det jag brinner för - distribution av bra film. Det har alltid varit min drivkraft så länge jag sysslat med film. Jag vet hur många fantastiskt bra filmer som aldrig når ut till sin publik. Det är så SYND och det är sorgligt att det bara är sk Blockbusters som når den stora massan. Jag är av den absoluta övertygelsen att det inte finns snobbig film vs mainstream. Det handlar om slöhet och fördom mot kvalitativ samt omvänd fördomsfullhet att den "stora massan" inte klarar eller vill se kvalitativ film. All kvalitativ film är inte tung/svår precis som all mainstream inte är automatiskt dlig.

Fighting

Vad snopen jag kände mig när jag upptäckte att huvudrollsinnehavaren inte alls är Ryan O'Neils son. De är ju på pricken lika! Fighting handlar om unge Shawn MacArthur som försöker överleva i New York utan pengar eller boende. En dag när han blir bortmotad från sin lilla gatstump uppvisar han förvånansvärda slagsmåls-skills. Han blir genast upplockad av en hustler, som alltid magnifikt spelad av Terrence Howard (Hustle & Flow, Ray) som hjälper honom att fixa matcher på privata fester mot betalning. Slagsmålsscenerna är grymt imponerande koreograferade. Jag kommer på mig själv att bli gravt orolig för deras fortsatta leverne. Lite smått orealistiskt att Shawn går och partar direkt efter att ha fått rejält med spö nån timme tidigare bara... Parallellhandlingen med Shawns intresse för servitrisen Zulay känns lite krystad. Över huvudtaget är flödet ett anings tunt men den är så jädra cool och Channing Tatum dösnygg att det inte spelar så stor roll. Det är en skön rulle som är "helt ok"!

Terminator Salvation

Jag är ett stort fan av Terminator-filmerna. Herregud, jag ju t o m skrivit en uppsats i filmvetenskap (B-uppsats visserligen) där jag nämner det sjuka i att John Connor skickar sin egen pappa tillbaka i tiden för att över huvudtaget finnas. Pappan är alltså yngre än sin son. I denna den nya skapelsen i en serie som levt högt på just tidsaspekten är det svårt att placera skeendet i realtid utan att förlora en hel del i magin, anser åtminstone jag. Terminator Salvation är en rökare till aktion men ingen höjdare till science fiction, vilket åtminstone jag förväntar mig när jag ska se en film som har "Terminator" i titeln. Var är hjärnan? Var är intelligensen (hm, ja, det är väl ingen genignuggarfilm, men ifrågasättandet saknar jag)? Jag älskar den nya Heath Ledger (varför har syggingarna från Land down-under underbett?!?) Sam Worthington som är ascool som den blivande Schwarzenegger (utan anabola-musklerna då...) men annars känns denna den fjärde i ordningen patetiskt nära Matrix sista. Går på tomgång, trots några twists. Nej, den är helt ok som vanlig action, men som en del i Terminator-sviten förväntar jag mig mer!

The Accidental Husband

Till skillnad från The Fisher King ger Dr. Lloyd, Uma Thurmans karaktär, inga råd som gör att mottagaren begår massmord - hon gör bara slut med sin fästman. Denna fästman blir dock så arg att han bestämmer sig för att hämnas rådgivaren (vilket inte skedde i Fisher King där mannen till en av offren faktiskt räddar rådgivaren). Uma Thurman är radioprataren som ger förnuftiga och icke-romantiska råd till sina kvinnliga - mestadels - lyssnare och som i sin tur ska gifta sig med vettiga Colin Firth. Den stackaren får alltid spela förnuftig och tråkig helyllekille... Hämnaren, brandmannen Patrick, får hjälp av sin hyresvärds tonåring att sabba Dr. Emma Lloyds giftermål genom att göra henne redan gift - med Patrick. Till en början verkar det ganska idiotiskt - hela upplägget i filmen, men det tar sig och den blir faktiskt en riktigt bra feel-good av det hela. Förutom de vanliga trovärdighetsproblemen som ofta uppstår i feel-good-filmer (såsom hur Patrick kan glömma sin tilltänkta så snabbt) är den underhållande och romantisk, som den ska vara. Bra skådespeleri (jag älskar Uma för min dotter heter Uma) av bl a gamle favvisen Sam Shepard, och manuset är ok. Det som är riktigt bra är soundtracket. Det indiska inslaget är ju genialt! Vem har inte sett Bollywood-filmer där romance-feel-good bara är förnamnet...? Sen gillar jag även Feist, denna svenskinspirerade kanadensiske singer-songwriter som påminner en hel del om The Knives, Maia Hirasawa, Jenny Wilson m fl.Man måste veta vad man ger sig in i för att uppskatta den här typen av filmer och inte gnälla om små petitesser. en feel-good är en feel-good och kommer aldrig att vinna Oscars (som tur är!).

ZLATAN

Sitter och kollar på Zlatans debut i Barcelona-tröjan. Än så länge är han ganska anonym och verkar t o m lite skärrad. Det är ju faktiskt STORT att spela med Messi och även en kaxig Zlatan kan känna sig liten. Jag är dock så stolt och glad för hans skull att han kommit så långt i sin karriär. Vad än alla säger är han STÖRST, iaf i mina böcker. Jag ser fram emot att förhoppningsvis få njuta av hans oberäkneliga spel i många högklassiga matcher framöver. GO, ZLATAN, GO!

Duplicity

Julia Roberts och Clive Owen spelar ett osannolikt agentpar som brottas med det där med att "lita på varann". Båda misstror den andres avsikter och färgade som de är av sitt yrke tvivlar de alltid på den andres uppriktighet. De är så upptagna med att fundera på detta att de inte upptäcker när någon annan "fuck them". Detta är storyn i Duplicity, uppföljaren från Tony Gilroy, mannen som gav oss Michael Clayton - mästerverk både manusmässigt och skådespelardito. Duplicity är en besvikelse kan jag säga. Inte enorm, men tillräcklig för att kalla filmen enbart ok.

The Proposal

Åh, jag blir så trött på romantiska komedier där kvinnan först är en stark, framgångsrik men dock känslohandikappad människa som, när hon till slut viker sig och blir menlös, plötsligt blir mänsklig! VARFÖR kan inte en kvinna vara stark och fortsätta vara stark trots att hon blir kär? Varför kan inte mannen skildras som en så stark människa att han faller för henne utan att bli ett mähä? Sandra Bullock spelar, förtjänstfullt som vanligt, den känslokalla chefen Margaret som hunsar sin personal å det grövsta att hon utpressar sin assistent till att gifta sig med henne för att undvika utvisning till Kanada... Realistisk är inte direkt termen som faller en in när man ser denna antydan till film. Den liknar mest ett avsnitt av Days of our Lives med gästspel av en något bättre skådespelarensemble. Krappigt manus, uselt skådespeleri, förutom av Miss Bullock som sagt, hafsigt filmat och regin obefintlig = knappt sebart!

Genova

Ännu en fin film av Michael Winterbottom (24 Hour Party People, In this World, Jude) där realismen är ständigt närvarande. Jag gillar Winterbottoms dokumentärkänsla, där vi inbjuds att följa människor utan dramatiska åthävor. Joe (Colin Firth) flyttar med sina två döttrar till Genua efter att hans fru/barnens mamma dött i en bilolycka, indirekt orsakad av yngsta dottern. Alla bearbetar sorgen på sina olika sätt. Äldsta dottern blir tonårsaktigt promiskuös och minstingen hemsöks av mammans spöke. Joe går upp i sitt arbete och trycker undan sin ångest. Vi får följa med liksom bredvid och inga spektakulära dialoger eller uppträden äger rum. Det är som det är i verkliga livet; ibland får man tunghäfta, livet flyter på, lite hipp som happ. Jag gillar den där lågmälda tonen som känns som ens eget liv. No drama, utan man hankar sig fram - speciellt när man befinner sig i en depression. De unga skådespelarna imponerar, särskilt Willa Holland, som en del kanske känner igen från O.C där hon spelade Kaitlin Cooper, lillsyrra till Marissa. Men även Colin Firth är ok - han är ju bra på lågmält skådespeleri... hahaha. Oh well, jag gillade Genova!

U-insane Bolt

Mannen är ju galen! Helt otroligt, fantastisk galen! Hur FAEN kan han springa så fort som INGEN annan kan? Jag är ju så gammal så jag kommer ihåg Carl Lewis och tänkte att hans tid aldrig skulle slås. Nu har ju Lewis tider slagits flera gånger om men jag får ändå samma känsla av overklighet, överlägsenhet, som om jag får var med om något fantastiskt och unikt. Bolt är the new Superman. Jag HOPPAS VERKLIGEN att han inte är dopad, men på nåt vis tror jag inte han är det. Han är lång, inte orimligt biffig och har en grym teknik. En naturbegåvning som funnit sin sport. Det där fascinerar mig - hur många talanger därute har inte den ultimata kombinationen av talang, rätt sport och rätt personlighet...? Tänk om man kunde få veta det genom ett test när man är liten? Vill man det, eller blir det Gattaca då? Oh well, impressed är vad jag är! Nu kan man ju bara gå och lägga sig...

Baksmällan, The Hangover

Tre osannolika "vänner", varav en är brudens idiot till bror, har tappat bort brudgummen under en osedvanligt blöt svensexa i Las Vegas. Den var så blöt att ingen av dem kommer ihåg vad som hänt. De vaknar dagen efter i ett kaos utan dess like och med en tiger i badrummet?! Eftersom brudgummen saknas tvingas de återuppleva natten som varit, fast utan alkohol i kroppen, vilket gör det mest plågsamt och inte så tonårsgalet som det tedde sig IRL. Bakåtfilm har man ju varit med om tidigare och med betydligt mer intressant innehåll, men sett som en komedi utan bestående intryck så är den "helt ok". Rent av rätt rolig, stundtals. Ett tips; jag tror det hjälper att se filmen en anings berusad, liksom min favvo-fyllefilm Fear and Loathing in Las Vegas.

Slumdog Millionaire

Seg morgon, kanske har smittats av svin, nej förlåt, Nya influensan av min kära man som legat däckad halva veckan. Tror inte det - snarare utsliten efter veckans pressande brandkårsutryckningar på jobbet kombinerat med totalt ansvar för barnen. Är inte van vid det för jag är nog mer lik normen av hur en man är - oansvarig, lat och mest intresserad av att själv ha kul. Tänk vilken jäkla tur jag har som KAN tänka på mig själv och att ha så kul som möjligt. Hurvudpersonen i Slumdog Millionaire, Jamal, tvingas under sin tuffa uppväxt fokusera på att överleva. Trots det speglar filmen även den otroliga livsglädje som uppstår om man utsätts för dess motpol = total misär och tragedi. Dess snabba tempo är typisk för Danny Boyle och mycket känns igen från hans Trainspotting, som t ex den eleganta balansen mellan tragedi och glädje. Jag kommer på mig själv att skratta samtidigt som jag gråter. Känna frustration över att barn behandlas så illa samtidigt som jag gläds över deras livsglädje. Danny Boyle är en mästare i filmfenomenologi kommer jag på mig själv att tänka. Människans naturliga Strävan efter att hitta en balans i tillvaron. Nåväl, Jamal klarar sig igenom alla frågor i Indiens tv-succé Vem vill bli miljonär?. Det alla frågar sig och speciellt programledaren på ett högst hårdhänt sätt, är hur en tonåring från Bombays slumkvarter kan svaren på frågor som t o m lärda professorer gått bet på? Genom att banka skiten ur honom tror de ansvariga för programmet att de ska få fram den stora Fuskaren. Men, Jamal har svaren på frågorna tack vare sin tuffa uppväxt, där varje fråga visar sig ha ett outplånligt svar i Jamals liv. En av de bästa filmer jag sett på väldigt länge.