Ännu en fin film av Michael Winterbottom (24 Hour Party People, In this World, Jude) där realismen är ständigt närvarande. Jag gillar Winterbottoms dokumentärkänsla, där vi inbjuds att följa människor utan dramatiska åthävor. Joe (Colin Firth) flyttar med sina två döttrar till Genua efter att hans fru/barnens mamma dött i en bilolycka, indirekt orsakad av yngsta dottern. Alla bearbetar sorgen på sina olika sätt. Äldsta dottern blir tonårsaktigt promiskuös och minstingen hemsöks av mammans spöke. Joe går upp i sitt arbete och trycker undan sin ångest. Vi får följa med liksom bredvid och inga spektakulära dialoger eller uppträden äger rum. Det är som det är i verkliga livet; ibland får man tunghäfta, livet flyter på, lite hipp som happ. Jag gillar den där lågmälda tonen som känns som ens eget liv. No drama, utan man hankar sig fram - speciellt när man befinner sig i en depression. De unga skådespelarna imponerar, särskilt Willa Holland, som en del kanske känner igen från O.C där hon spelade Kaitlin Cooper, lillsyrra till Marissa. Men även Colin Firth är ok - han är ju bra på lågmält skådespeleri... hahaha. Oh well, jag gillade Genova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar