Apflickorna, 4 popcorn

ÄNTLIGEN kommer jag till skott och ser förra årets svenska film. Den haussade debuten av Lisa Aschan, som marknadsförts som en modern western i ridhusmiljö. Vet inte riktigt om det är western jag kommer att tänka på i första hand, men visst finns elementen där. Duellerna, ödesmättad stämning, musik, sceneri, hästarna (!). Men främst handlar Apflickorna, i mitt filter, om manipulation, maktkamp och test av gränser, både ens egna och andras i gränsen mellan barn och vuxen. Framför allt av Cassandra, som i princip vid första kontakten med Emma sätter standarden i deras relation. Emma är alltså huvudpersonen, som söker till ett mer avancerad voltigetrupp, där Cassandra är en av medlemmarna. På nåt vis finner tjejerna varann och varje gång de träffas testar Cassandra Emmas mod och lojalitet. I början dras Emma till utmaningarna då hon själv är ett kontrollfreak och söker utmaningar. Efterhand börjar hon undvika Cassandra och till slut blir den slutgiltiga duellen oundviklig. Under tiden vi får följa Emmas utveckling sker samtidigt samma slags hopp för hennes lillasyster Sara, som går från oskuldsfull 8-nåntingåring till en av sina första besvikelse i livet. Sara genomför även nån slags kroppslig upptäcktsfärd, från oskuldsfullt kli av magen till innebördstyngda vuxna smeket. En tunn balansakt som Aschan klarar briljant. Fantastisk film och jag instämmer nästan i hyllningskören. Det enda som hindrar den från att få fullpoängaren är den ibland styltiga och orimliga dialogen samt karaktärernas agerande till följd av dialogen. Annars är det en fantastisk film, i alla dess bemärkelser och jag ser fram emot Aschans nästa verk. Flipp eller flopp?

Huvudjägarna (Hodejegerne), 2 popcorn

Denna hajpade, norska Pusher-rulle, hade jag högre förväntningar på. Den handlar om rekryteraren Roger, som är 1.68 cm lång, vilket enligt honom själv, tvingar honom att leva över sina tillgångar. Allt för att få behålla sin vackra, långa fru... Livsstilen tvingar Roger att stjäla konst. En dag stjäl han från en man vars bakgrund finns i det avancerat militära, och en vildsint, makaber jakt tar sin början. Man får ge Roger poäng för sin uppfinningsrikedom i sitt sätt att överleva mot en vida överlägsen motståndare. Och en stor portion TUR. Till slut blir dock historien för långsökt och orimlig att jag börjar fundera på om det kan handla om ett Tyler Durden-scenario; att Roger inbillar sig vara förföljd och egentligen är upphov till allt själv. Ska inte avslöja om jag har rätt eller ej, men jag blev iaf besviken på helheten. Filmen är snyggt filmad och bitvis lite kul, men helhetsintrycket är alldeles för spretigt.

Win Win, 3 popcorn

En klassisk amerikansk indiefilm, av regissören till pärlan The Station Agent, Tom McCarthy. I denna, inte fullt lika klockrena, snubblar brottningstalangen Kyle in i juristfamiljen Flaherty och sätter saker på sin spets. Som en nykompling så ofta gör. Samma story byggde även The Station Agent, där det var en egensinnig dvärg som justerade balansen. Tillbaka till Win Win! Juristen Mike, spelad av Paul Giamatti, håller på att gå i personlig konkurs när han snubblar över en potentiellt trygg inkomstkälla; en dement, rik klient. Han förhandlar till sig förmyndarskapet och därmed 1500 dollar/mån. Klienten Leo sätts på hem och allt är frid och fröjd, tills barnbarnet dyker upp... Tonåriga Kyle har uppenbarligen rymt hemifrån sin knarkande mamma och finner en plats i tillvaron hos familjen. Att Mike dessutom är tränare för skolans brottningslag och att Kyle är en supertalang gör ju inte saken sämre. Situationen ställs på sin spets när Kyles mamma, Leos dotter, kommer för att få en del av kakan. I detta skede haltar filmen en aning och man kunde gott ha struntat i mammans uppdykande. Men, det är dock bra skådespeleri och bitvis komedi av dramat vilket ger den fler dimensioner.

The Hunger Games, 3 popcorn

Då var man inne i nästa Twilight-hype, eller ska man kalla det ungdomsångest goes dystopi? The Hunger Games är en mix av Det femte elementet/Winter's Bone/Rollerball/Truman Show/Narnia. Låter rörigt, men det är det egentligen inte. I en nära framtid, i en diktatur nära dig, offras varje år en ung flick-kvinna och pojk-man mellan 12-18 år från 12 olika distrikt för att vara med i en förnedrande Big-Brother-liknande tv-show kallad The Hunger Games. Varför den heter just Hungerspelen ges ingen förklaring till, då de inte svälts ihjäl. Det hinner de inte, då intresset måste hållas vid liv och minst en bör dö varje dag. De tränas och coachas innan de släpps lösa så att de inte dör alltför fort. Från Distrikt 12, fattigaste landsändan, skickas Katniss, en tuff 16-nånting-åring som tar sin lillasysters plats och alltså åker som den första frivilliga personen. Med följer även Peeta, som visar sig ha en hal åls inställning till allt. Tuffe-tjejen och mes-killen, ombytta roller men ändå så stereotypt. Katniss är den äkta kvinnan som vårdar, tar hand om och försöker rädda alla. Peeta, är mesen som vänder som ett löv för vinden och först intrigerar och sånär tar livet av Katniss, för att sedan förlåtas och till slut får spela halvhjälte. För lite ifrågasättande av medias påverkan, för lite förklaring till varför människorna låtit detta fortgå i 74 år. Visst, det är spelet som står i fokus, men det kändes lite b med effekterna. Fasiken Djungelns Drottningar är ju mer utsatta! ;-) Nej, nu är jag elak - så dålig var inte filmen. Bara inte särskilt bra heller. Jennifer Lawrence från Winter's Bone gör en stabil insats när hon återigen får spela storasystern som steppar upp när mamman inte klarar det och ger sig ut på en dödsföraktande färd för att göra upp med orättvisan. En karbonkopia av Winter's Bone egentligen. Se den, istället!