HallåHallå, 4 popcorn

Till att börja med är jag partisk - jag är uppvuxen i Falun, mestadels på filmens set locations; bodde i Östanfors, mamma jobbade på biblioteket som jag använde som fritids mellan 8-11 års ålder, pappa jobbade på lasarettet, brorsan jobbar på gruvmuséet. Jag var inte alls förberedd på en tripp längs barndomens aveny, eller att filmen skulle vara så existensiell. Den har sålts in som en komedi, vilket den inte alls är - eventuellt en accepterande feel-good-film. Inget lyckligt slut, men Disa finner till slut ett lugn och tillförsikt efter livets motgångar. Handling; 40-nånting Disa är inflyttad stockholmsbo som blivit lämnad av sin man Laban för en annan kvinna och står nu med delad vårdnad om parets två små barn. I sorgen försöker hon hitta sig själv och vilken riktning livet nu ska ta. Förhoppningen att de ska hitta tillbaka till varandra krossas när Laban går vidare med sin partner. Jobbet som undersköterska ger henne både kraft och utmaningar - en ilsken äldre dam inkommer som patient och den enda som kan hantera henne är Disa, vilket visar sig vara en av de många pusselbitar Disa behöver för att gå vidare. I krisen är man mer sårbar men även mer öppen för nya möten och kontakter då de gamla fotspåren ändå är förstörda. Efter regn kommer solsken är ett gammalt talesätt som passar in på tematiken. En del klichéer och fördomar staplas på varann, men på ett hyfsat smakfullt och kul sätt, bl a  får dalmålet stå till svars för en del.

Ego, 2 popcorn

Nej, tyvärr, goda intentioner räcker inte för att göra en fullängdare. Ego är en svensk film som handlar om ytligheten kontra äkta känslor. Stureplansbraten Sebastian lever för sin musik och för festandet på de hetaste inneställena. Det andra könet är högst objektifierat och behandlas som luft eller som en uppblåsbar Barbara. Gänget har t o m en kod för hur de ska bli av med tjejen dagen efter. Sebastians mormor är väldigt död, om man säger så. När han äntligen blir signad och ska fira med kompisarna råkar han ut för en märklig halkolycka och förlorar synen. Högst konstruerat så den passar filmen. Ett stort svart hål öppnar sig och Sebastian går in i en djup depression, fult förståeligt. Men, så ska han ha en assistent, av någon anledning, och det är här jag inte får ihop berättelsen. Assistenten ska inte hjälpa honom utan bara vara en extra kompis. Och givetvis stiger raka, okomplicerade Mia in i hans liv och han hittar tillbaka till någon slags ur-Sebastian och blir nästan mänsklig. Men bara nästan, för helt plötsligt återfår han synen, genom en operation som man undrar varför han inte fick direkt. Ja, ni kan räkna ut själva hur det går - han förskjuter Mia, nu när han ser hur alldaglig hon ser ut och återupptar sitt läskiga ego-liv, men återfår sansen i slutminuterna. Två tredjedelar av filmen är ren transportsträcka och gränsar till ett verkligt avsnitt av Idol, men den 1:a delen är väl genomlidbar (se där, ett nytt ord!). Tyvärr är dialogen stolpig och trots att huvudrollsinnehavarna gör sitt bästa märks det att de är oerfarna. Sissela Kyle är vida överlägsen som Sebastians mamma isf.

Mannen från Le Havre (Le Havre), 4 popcorn

Åh, vad jag älskar Aki Kaurismäkis bild- och berättarspråk. Det är så stilistiskt, snyggt och underfundigt! Marcel är en äldre herre som arbetar som skoputsare, det viktigaste yrket, med stor lekfullhet och medmänsklighet. En dag insjuknar hans fru i cancer och samtidigt träffar han en flyktingpojke som rymt från myndigheterna. Heroiskt beslutar sig Marcel för att hjälpa pojken att ta sig till sin mamma i London, den egentligen slutstationen. Under tiden försöker hans fru tillfriskna, utan att oroa Marcel då han;"är som ett barn och inte kan hantera sjukdomen". Alla grannar, utom en, dras med i hans hjältetåg som försvåras av en enträgen kommissarie Monet (bilden). Allt är lite extra stelt, Kaurismäki låter bilden, tystnaden tala. Ljussättning och scenografi är viktiga och bitvis är det ren inredningsfascism, men på en underbar nivå. Missförstå mig rätt, det är inte tillrättalagt snyggt utan snarare uttänkt, lite skitigt-ruff snyggt. Att Le Havre även är rolig, medmänsklig och politisk gör inte saken sämre.

One For the Money, 2 popcorn

Urk, blä, fy vad dåligt! Katherine Heigl är arbetslös, soon-to-be-evicted, snygg böna, som som sista utvög tar jobb som borgensindrivare, typ sveriges inkasso. Mest inkomstbringande brottsling är den gamla flamman Morelli, som förutom att han är dösnygg oxå är polis och såklart oskyldig. Inte ens en härdad feel-good-älskare som jag kunde hålla mig. Nej, klichéer är helt ok, men de måste levereras med lite finess och åtminstone anspråk till personlighet. Trist, trist, trist!

What to Expect When You're Expecting 3 popcorn

Det är svårt att betygsätta en film som What to Expect. Den tillhör en föråldrad, betongfast genre; feel-good utan twist eller lemon. Självklart finns det bra och dåliga utföranden av densamma, och visst är det lätt att misslyckas, men What to Expect är lika förutsägbar som habilt executed. Med feel-good skådisar som Cameron Diaz, Jennifer Lopez, Anna Kendrick, Chace Crawford (Gossip Girl, Nate med mörk röst) går det knappast att misslyckas. Och med upplägget; "det finns olika sätt att få barn på, men allt har ett lyckligt slut" så är detta ett exempel på en film som lyckats. Småroligt, liiite drama, liiite ärlighet och en rejäl portion amerikansk moral så är vi hemma direkt. Alla är retusch-snygga och ingen får riktiga extramagar. Tvillingfödsel görs i en nysning (ganska kul faktiskt) och adoption är enkel och går att genomföra, fast man är fattig (inte på riktigt, Jennifer). När man blivit med barn fast man inte dejtar och knappt är vuxen så får man missfall och slipper hantera situationen (de blir ihop ändå). Jag låter väldigt ironisk och det ÄR jag. Egentligen skulle jag hata denna film och allt den står för, men i sin genre får den passera som godkänd. Därav den svåra betygsättningen. Feel-good ska få en att må bra och skratta lite grann. Och det gjorde jag åt What to Expect. Jag kände inget speciellt, blev inte berörd eller hänförd, men underhållen 1,30 tim. Ok för mig, får jag säga.

What's Your Number? 2 popcorn

Maken till ätar-film får man leta efter. Förutom rent uppenbara "mat-filmer" såsom Babettes gästabud eller Delikatessen, såklart. What's your number handlar inte alls om mat, utom om nåt så amerikanskt som hur många en kvinna får ligga med innan hon blir slampig. OMG, varför ser jag dessa moralfilmer??? Ingen aning! Det är därför jag väljer att helt bortse från moralpaniken och istället fokusera på det ständiga ätandet filmen igenom. Singeltjejen Ally försöker hitta sina gamla ex och ge dem en andra chans, så hon slipper ligga med 20 killar. Hon har nämligen legat med 19 och vill inte trilla över "gränsen". Ja, ni hör ju hur fånigt upplägg det är! Allys granne är den välhängde, promiskuösa Colin, som mer än gärna visar sig naken och hänger hemma hos Ally. Han jobbar som nån slags privatdetektiv och tar sig an Allys problem att hitta exen. Sen tar en orgie i ätande vid. De äter subs, kyckling, glass, kakor i varenda jävla scen och blir till slut det enda jag intresserar mig för; vad ska de äta härnäst? Varför blir de inte jättetjocka? När ska de gå på toaletten? Jag ser inte ens att Chris Evans, som spelar Colin, har en sexig, bodybuildar-kropp (på ett snyggt sätt) och gärna visar den i sin fulla prakt (hahaha). Trots sin sunkiga historia, är filmen ändå, inte sevärd, men lite, liiite smårolig.

The Accidental Husband

Till skillnad från The Fisher King ger Dr. Lloyd, Uma Thurmans karaktär, inga råd som gör att mottagaren begår massmord - hon gör bara slut med sin fästman. Denna fästman blir dock så arg att han bestämmer sig för att hämnas rådgivaren (vilket inte skedde i Fisher King där mannen till en av offren faktiskt räddar rådgivaren). Uma Thurman är radioprataren som ger förnuftiga och icke-romantiska råd till sina kvinnliga - mestadels - lyssnare och som i sin tur ska gifta sig med vettiga Colin Firth. Den stackaren får alltid spela förnuftig och tråkig helyllekille... Hämnaren, brandmannen Patrick, får hjälp av sin hyresvärds tonåring att sabba Dr. Emma Lloyds giftermål genom att göra henne redan gift - med Patrick. Till en början verkar det ganska idiotiskt - hela upplägget i filmen, men det tar sig och den blir faktiskt en riktigt bra feel-good av det hela. Förutom de vanliga trovärdighetsproblemen som ofta uppstår i feel-good-filmer (såsom hur Patrick kan glömma sin tilltänkta så snabbt) är den underhållande och romantisk, som den ska vara. Bra skådespeleri (jag älskar Uma för min dotter heter Uma) av bl a gamle favvisen Sam Shepard, och manuset är ok. Det som är riktigt bra är soundtracket. Det indiska inslaget är ju genialt! Vem har inte sett Bollywood-filmer där romance-feel-good bara är förnamnet...? Sen gillar jag även Feist, denna svenskinspirerade kanadensiske singer-songwriter som påminner en hel del om The Knives, Maia Hirasawa, Jenny Wilson m fl.Man måste veta vad man ger sig in i för att uppskatta den här typen av filmer och inte gnälla om små petitesser. en feel-good är en feel-good och kommer aldrig att vinna Oscars (som tur är!).