Mad Max: Fury Road, 4 popcorn

RIKTIGT bra action, med en genomgående tråd. Det fantastiska i att George Miller som 70-åring dels bokstavligt talat kör över (hahaha, Götlabörg!) sina kollegor både actionmässigt samt det som många andra verkar ha missat, att det går att kombinera med en filosofi/idé.
I en framtida värld, på en plats på jorden, där alla tillgångar är utplånade och där den som sitter på tillgång till vatten och drivmedel är kung. I ett stenbrott härskar en gammal gubbe, som lurat i folk att han är odödlig och likt de religioner som tror på ett paradis dit enbart döda krigare kommer, produceras människor för att kunna slaktas i krigssyfte. I denna diktatur finns en kraft som stavas feminism och filmen blir en uppgörelse för jämlikhet och solidaritet för alla människor. Bli nu inte avskräckta av mitt politiska tal, det är en fartfylld, otroligt cool action, där du inte får tillbaka andan förrän du sitter hemma en dag senare. Jag vet inte HUR han gör det, men kombinationen road racing, bazukas, jordnära primalfight, underbar samhällskritik, feminism och visioner gör att jag håller Mad Max. Fury Road som en av de bästa filmerna 2015, so far. Kanske inget finlir i skådespeleriet, men hårdkokthet kräver även sina skills, som definitivt Charlize Theron (Monster, North Country, Ciderhusreglerna) har, samt Tom Hardy (The Dark Knight Rises, Inception, Child 44).

The Hunger Games: Catching Fire, 4 popcorn

Ännu en trilogi (som i filmvärlden blir 4), översatt från bok till film som handlar om unga och utsatta. Tvåan tar vid där Ettan slutar - Katniss och Peeta har återvänt till Distrikt 12 som segrare, men med kraftiga PTS (Post Traumatiska Syndrom) som gör deras liv knappt uthärdliga. Dessutom tvivlar Gale på Katniss kärlek (lite lik en typisk kvinnlig biroll), vilket hon inte orkar hantera i sin situation. Bara för att man segrat i Spelen är livet inte en dans på rosor. Katniss och Peeta måste nu ut på turné för att bevisa sin äkta kärlek, som president Snow inte tror på. Han vill se bevis på Katniss välvilja, samt stävja den pyrande motståndsrörelsen som Katniss seger i Spelen väckt. De kuvade människorna i distrikten finner hopp i att en ensam kvinna kan vinna mot överheten, genom att vara snäll och medmänsklig. Denna iscensatta turné får motsatt effekt och revolutionen tycks nära. För att stävja det pyrande upproret tar president Snow in en fd Hunger Games-ledare, Plutarch Heavensbee, spelad av favvisen Philip Seymour-Hoffman, som var känd för sin grymhet (antar jag). Det ska spelas ett kvartalsspel för att fira 75-årsjubileet, där vinnare av tidigare års spel ska mötas och döda varandra. The rest is to be experienced!
Vad jag älskar alla underbara referenser och blinkningar, samt det sociala och medmänskliga budskapet som genomsyrar filmen! Det handlar inte bara om en sluten krets och deras välbefinnande, som i Twilight, utan något större. En hyllning, eller snarare bekräftelse, till alla förtryckta människor i diktaturer världen över.
Man lånar rätt kraftigt från romarrikets ideal och gladiatorspel, ett gäng medborgarslavar som ska döda varandra till allmän beskådan (och mycket riktigt lockar spelledaren/mediastrategen/Der Propagandaminister med tv-sända avrättningar). Självklart dras paralleller till romarrikets copycats, såsom nazismen, fascismen, kommunismen. En av de befriande inslagen är att man varken slår ner på eller hyllar religion, om man nu inte ser politik som religion. Religionen är bara bortkopplad från ploten. Blinkningar till andra dystopiska filmer bl a The Fifth Element, Gattaca, 1984, The Matrix Trilogy, Tron, Blade Runner, Never Let Me Go, Dune, The Running Man. Bara godingar som ni ser. Utan att ha läst böckerna kan jag säga att The Hunger Games: Catching Fire är riktigt bra. Men det som sänker betyget är upprepningen från 1:an - hälften av filmen är ännu ett spel, upplagt på ungefär samma sätt, utan överraskningsmomentet.. Karaktärerna är dessutom fortfarande ganska tvådimensionella, hyfsat förlåtna av sin livssituation. Men i längden håller det inte. Tyvärr är även slutet rätt B och väldigt mellanfilms-cliff-hanger-mässigt. Där lyckades t ex Snabba Cash mycket bättre i att låta varje film klara sig på egna ben. Kanske ett typiskt amerikanskt problem - de litar inte på publikens intelligens (ev förståeligt). Trevligt dock att se Donald Sutherland i sin paradroll - som demonisk elaking. Har saknat honom sen Eye of The Needle! Han är verkligen inte trovärdig som mysfarbror, som i ex vis Pride & Prejudice, där han var helt fruktansvärd där han satt och frustade och petade naglarna. Uuuhhh!

After Earth, 2 popcorn

Den omåttligt utskällde M Night Shyamalan (The Sixth Sense, Unbreakable, Signs, The Village) har tagit sig an en dystopi skriven av Will Smith (?!), som själv spelar huvudrollen mot sin egen son, Jaden (The Karate Kid, The Pursuit of Happyness). Själva storyn rör sig kring tematiken; människan som sin egen värsta fiende samt back to nature/basics. Ett millennium från idag lever människan på en annan planet, räddad av militär från ett alienmonster som kallas Ursa, som lever på människans rädsla. På ett vanligt träningsuppdrag störtar deras rymdskepp och enda överlevande är Will och Jaden (Cypher & Kitai). De har hamnat på en karantänplanet; Jorden, där alla varelser vill döda människan, enligt Cypher. Enda sättet att bli undsatta är att leta rätt på nödsändaren som är ute i vildmarken, 3 dagsmarscher bort. Sonen Kitai måste genomgå ett mandomsprov och utföra detta farliga uppdrag. Han blir givetvis jagad av både det ena och det andra, men även räddad - det vilda, otämjda har oxå "känslor". Filmen saknar riktning och är egentligen rätt menlös. Jag förstår vad Smith/Shyamalan vill säga, men det görs så övertydligt och amerikansk obefläckat att jag stundtals vrider mig i biostolen och önskar jag haft en skämskudde med. Utöver tunn story är skådespelarna usla, åtminstone Will Smith, som nästan överskuggas av sin son, men i ärlighetens namn är inte Jaden särskilt bra heller.

Beasts of the Southern Wild, 4 popcorn

Det var lite svårt att se denna uppchaussade film efter att jag precis laddat ned den och samtidigt läser @Edwardafsillens tweet;
.."Ofattbart kritikerhyllade "Beasts of the southern wild"! Vilket slöseri med tid."
Har ingen aning om hans filmsmak så jag var rätt tveksam första halvtimmen av filmen. Det är som af Sillén skriver, en oerhört kritikerhyllad film och som sådan riskerar vara pretentiös och "svår". Jag tyckte dock den inte alls var slöseri med tid. Jag ser den som en barnfilm, inte för barn att se, men ur ett barns perspektiv. På livet, på trauman, på skeenden omkring dem. Som ofta när barns perspektiv skildras befinner sig barnet mitt i en kris. Hushpuppy, vår protagonist, ca 5-årig, tuff tjej, lever med sin alkoholiserade, lynnige, tough-love-idkande pappa. Mamman är död eller försvunnen ur deras liv. Hushpuppy tvingas ta hand om sig själv och gör det väl som en 5-åring klarar av. Hon överlever, på sitt eget lilla sätt. Verklighet, som Hushpuppy upplever den, blandas med drömsekvenser och filmen påminner starkt om svenska Flickan (se tidigare recension). Den lilla "familjen" drabbas av en storm som gör dem hemlösa och driver iväg i ett ingenmansland där inget skyddsnät existerar. Samtidigt försämras pappans hälsa och ytterligare ett trauma lurar i vassen. Hushpuppys värld består av opålitliga vuxna, hotande djur, obefintlig kärlek och en tilltro till sig själv som är okuvlig. Hon är stark och självständig, starkare än alla vuxna, men bara för att hon tvingas. Egentligen är det en fruktansvärd film om vuxnas otillräcklighet och egoism som skapar ett starkt, men skadat barn. Fler filmer på samma tema; allt av Wes Anderson, Till Vildingarnas land, City of God, Hesher, Whale Rider. Nej, jag håller inte med af Sillén - dessa 93 min var väl spenderade!

Looper, 4 popcorn

Favvoskådisen Joseph Gordon-Levitt (Inception, The Dark Knight Rises, Brick) har signat upp för ännu en toppfilm. Fingertoppskänsla är bara förnamnet. Looper utspelar sig i en nära framtid då hitmen, sk Loopers, skjuter ihjäl obekväma måltavlor som skickats tillbaka 30 år från framtiden. Joe (Gordon-Levitt) sköter sitt jobb utan större entusiasm, men blir skräckslagen när han inser (genom återkommande drömmar eller vad det nu är) att hans nästa offer är han själv, fast 30 år äldre. Vad har han gjort för att förtjäna det? Vad är viktigt i livet? Vem förtjänar att bli avrättad? Vem har rätt att leka Gud? En vild jakt mellan tidsrymderna tar fart och för att förändra ödet måste Joe agera snabbt efter varje ledtråd han får. Upplösningen ställer livets betydelse och mening på sin spets. Är hämnden viktigare än förlåtelsen? Vem vågar stoppa våldsspiralen som ofta uppstår enligt devisen ett öga för ett öga? Gordon-Levitt spelar övertygande den plågade och förvirrade unga Joe. Bruce Willis är bra som den äldre Joe och överhuvudtaget är Looper en film du inte får missa om du gillar hjärngympa, bra action och juste frågeställningar om livets mening.

Oblivion, 2 popcorn

En science fiction film à la 2013 måste ha; en ensam hjälte som kämpar med sin identitet, robotar/maskiner som fiende, religiösa undertoner, nostalgiska återblickar till hur världen en gång såg ut. Oblivion har allt det och lite till. Tyvärr räcker inte det till, varken Tom Cruise eller snygg scenografi och kostym (trots tvångsjacke-trenden samt uteliggar-looken som jag inte gillar, men både Julias och Vikas kläder är läckra) funkar när filmen känns som en en misch masch av t ex Prometheus, Total Rekall, Matrix, 2001-A Space Odyssey (scenografi). Oblivion är vad titeln anspelar - de två timmarna hamnar i glömska direkt efter filmens slut.

Total Rec(k)all, 3 popcorn

Till att börja med; denna version är bättre än Arnolds! Det är mer sci-fi, det är mer action, det är snyggare och mer mind-blowing. Men, Veerhovens (Arnold) faller egentligen mest på tidens tand. Det är en helt ok rulle, med en utsökt Sharon Stone som galen agent. Apropå just dimensiontänkande, är det inte riktigt så skruvat som jag önskat. Dimensionerna vi pratar om är vertikalt och horisontalt, bildligt talat. Hissar, vägar, arkitektur, inte i hjärnbalken, vilket jag hoppats. I 2012 års version spelar Colin Farell superagenten Hauser, som via hjärnmanipulation inte vet vem han är. Däremot störs han av en återkommande dröm, som driver honom till att besöka Rekall (skulle inte titeln stavas så då?). Ett hokus-pokus-spa som gör att man kan leva ut sina fantasier bara i hjärnan. Det enda kriteriet är att man inte lever ut en fantasi som är verklighet. Vilket är fallet för Hauser; han vill leka agent, men det är han ju redan... Agent är han för at spionera på motståndsrörelsen i 2000-talets slut. Miljögifter har gjort det omöjligt att bebo större delen av jorden, Ena sidan UFB (United Federation of Britain) är välmående och sponsras av andra sidan jorden, Kolonin. Enda sättet att ta sig däremellan (fast man kan visst flyga helikopter in i dödszonen?) är genom "The Fall"; en enorm borr/linbana, som transporterar genom jordens kärna. Naturligtvis uppstår slitningar; Kolonin har inte samma rättigheter och är de "svaga". UFB:s kansler (tyskt så klart) planerar att utplåna Kolonin för att tillskansa sig mer mark. Enkel, basal handling, men väl utfört och häftig aktion. Inget märkvärdigt, men helt ok. Hade dock förväntat mig lite mer skruv på storyn, men jag kan vara förblindad av mina förväntningar och trott att de recensioner jag läst skulle betala mer. Baseras på science fiction-författaren Philip K. Dick novell We Can Remember It For You Wholesale. Len Wiseman är en stabil actionregissör och frugan Kate Beckinsale lika trygg som cool actionfigur. Överhuvudtaget känns Total Recall 2012 som ett stort dataspel, lite liknande Tron och The Game. Borde läsa boken!

Prometheus, 3 popcorn

Inser just att jag kommer att se TVÅ biofilmer med Charlize Theron samma vecka; Prometheus och Snow White and the Huntsman. Kul! I ärlighetens namn hade jag hellre sett henne i huvudrollen som Elizabeth Shaw istället för "jag-kan-inte-vara-trovärdig-engelska" Noomi Rapace. Ridley Scott går tillbaka till ursprunget till Alien-serien genom att ta oss till anledningen till att skeppet reste iväg in the first place. Noomi Rapace spelar en arkeolog som tillsammans med sin kille tror sig ha funnit ursprunget till mänskligheten. Detta sluter de sig till genom att finna exakta kopior av stjärnkonstellation avbildade i grottor världen över. Den rike Peter Weyland vill trotsa döden genom att träffa sin skapare och finansierar expeditionen som ska ta mänskligheten till dessa. Där möts man av död och förstörelse som får initiativtagarna att börja tvivla på sin teori. Skaparna hade en annan agenda än man kanske skulle vilja. Titeln Prometheus anspelar på den grekiska Titanen (1:a ledet gud efter jord och himmel) med samma namn som i den grekiska mytologin gjorde sig känd för att ha stulit "elden" av gudarna och gett till människan, som därmed som enda djur fått något av gudarna. Enligt grekerna står Prometheus för vetenskapen och konsten. I filmen heter rymdskeppet Prometheus och jag antar att Ridley Scott både syftar på övermodet att trotsa gudarna samtidigt som han uppmuntrar nyfikenheten hos mänskligheten. Uppenbarligen är Scott intresserad av religion och jag tolkar Prometheus som att han lite ironiskt låter huvudrollsinnehaverskan fingra på sitt korshalsband och genomgå en fruktansvärd jungfrufödsel. Right at your face, om man väljer den tolkningen.

Filmen är en karbonkopia av take-a-pic any of Alien-filmerna vad gäller besättning, manus, scener och utgång - Scott har gjort det lätt för sig. Dock besitter Prometheus en del kvaliteter såsom scenografi, teknik, hyfsat intressant grundmanus (fibblar bort det en aning, av ren slöhet) och några bra skådisar (Guy Pierce och Michael Fassbender t ex). Det som drar ner betyget är de sämre skådisarna och den lätt slöa inställning till att göra en kopia av Alien.

The Hunger Games, 3 popcorn

Då var man inne i nästa Twilight-hype, eller ska man kalla det ungdomsångest goes dystopi? The Hunger Games är en mix av Det femte elementet/Winter's Bone/Rollerball/Truman Show/Narnia. Låter rörigt, men det är det egentligen inte. I en nära framtid, i en diktatur nära dig, offras varje år en ung flick-kvinna och pojk-man mellan 12-18 år från 12 olika distrikt för att vara med i en förnedrande Big-Brother-liknande tv-show kallad The Hunger Games. Varför den heter just Hungerspelen ges ingen förklaring till, då de inte svälts ihjäl. Det hinner de inte, då intresset måste hållas vid liv och minst en bör dö varje dag. De tränas och coachas innan de släpps lösa så att de inte dör alltför fort. Från Distrikt 12, fattigaste landsändan, skickas Katniss, en tuff 16-nånting-åring som tar sin lillasysters plats och alltså åker som den första frivilliga personen. Med följer även Peeta, som visar sig ha en hal åls inställning till allt. Tuffe-tjejen och mes-killen, ombytta roller men ändå så stereotypt. Katniss är den äkta kvinnan som vårdar, tar hand om och försöker rädda alla. Peeta, är mesen som vänder som ett löv för vinden och först intrigerar och sånär tar livet av Katniss, för att sedan förlåtas och till slut får spela halvhjälte. För lite ifrågasättande av medias påverkan, för lite förklaring till varför människorna låtit detta fortgå i 74 år. Visst, det är spelet som står i fokus, men det kändes lite b med effekterna. Fasiken Djungelns Drottningar är ju mer utsatta! ;-) Nej, nu är jag elak - så dålig var inte filmen. Bara inte särskilt bra heller. Jennifer Lawrence från Winter's Bone gör en stabil insats när hon återigen får spela storasystern som steppar upp när mamman inte klarar det och ger sig ut på en dödsföraktande färd för att göra upp med orättvisan. En karbonkopia av Winter's Bone egentligen. Se den, istället!

Rise of the Planet of the Apes, 2 popcorn

Får väl säga det direkt, den uppchaussade fristående uppföljaren till Apornas planet var en besvikelse i mina filmögon. Överspelande skådisar, James Franco, pretentiöst manus och halvkass animering får mig att faktiskt tvivla på en del recensenters kunnande. Handling; forskare/doktor Will Rodman (James Franco) hittar ett medel som kan bota Alzheimer, vilket hans pappa lider av. Dessvärre ger den obehagliga biverkningar. Av olika anledningar stoppas Rodmans forskning vilket får till följd att Rodman räddar en apbebis, som växer upp hos Will och hans pappa. Apans natur träder fram i dess tonår vilket försätter apan i ett apfängelse med andra apor. Då han under sin uppväxt "matats" med undermedicinen är han smartare än både människor och apor och lyckas bilda en amré. Äsch, allt är så larvigt och idiotiskt att jag inte orkar skriva mer.

Source code, 4, nästan 5 popcorn

Mmmmmm, älskar David Bowies son Duncan Jones som regissör redan nu. Med en minimal budget på 32 miljoner dollar får han denna action/dystopi/sci-Fi/thriller/krigsfilm att överträffa sig själv. Filmen bygger på en måndag-hela-veckan-teori (Harold Ramis briljanta komedi, Groundhog Day med Bill Murray från 1993) där huvudpersonen kastas tillbaka i tid och tvingas återuppleva samma dag om och om igen. I Source code används detta i ett framtida militärt sammanhang där vår hjälte korpral Colter Stevens hjärna används, utan sin vetskap, till att förhindra en terrorvåg mot Chicago. Hans hjärna kastas in i en annan mans hjärna dennes sista 8 minuter i livet, innan tåget han sitter på sprängs. Soldat Stevens uppgift är att hitta bomben samt personen som styr den eftersom militären fått vetskap om att fler bombattentat kommer att utföras av samma terrorist. I sin helhet är det en underbar film. Jones lyckas skicka sitt hommage till Mr. Hitchcock & Mr Kubrick i deras himmel utan att bli övertydlig och balanserar genrer utan att lämna nån tråd helt hängande lös. Han lämnar befriande terroristens karaktär helt obearbetad och fokuserar på de delar som har betydelse för filmen (ev med undantag för det rätt menlösa kontakten med pappan). Jake Gyllenhaal visar än en gång på bredd i sitt skådespeleri och övertygar i såväl sin frustration och hjälplöshet samt de aktionsekvenser som soldat på fältet.

Never Let Me Go, 5 popcorn

Åh, vad bra! Jag kan inte komma på något som inte är fantastiskt med Never Let Me Go. Baserad på Kazuo Ishiguros novell om en dystopisk samtid där ett parallellt universum befolkas av mänskliga organdonatorer vars enda syfte är att i vuxen ålder (mellan 20-30) donera sina organ och vid ca 4:e operationen avsluta, d v s dö. Vi får följa Kathy och hennes vänner Ruth och Tommy genom ett tragiskt triangeldrama, som försätter alla i en märklig relation till varandra. De växer upp på en internatskola, som matar eleverna med hemska "historier" för att förlama dem till resignation. Filmen är så briljant i just dikotomin; ödesbestämd kontra livsångest. För trots att ungdomarna inte har någon framtid ställs även frågan om vi i dagens samhälle egentligen har så mycket mer framtid än dem. Det blir en avspegling av dagens tonårsproblem - är livet värt att leva, när har man levt fullt ut, har en som levt 100 år levt mer än en livsglad 28-åring? Kathy speciellt, men även Ruth och Tommy, finner sig i sitt "öde" (är ett tidsbestämt liv ett öde? Alla liv är väl i så fall ödesbestämda) utan att ens fundera på möjligheten att fly - finns den? I slutskedet försöker de förhala avslutet genom att söka upp en mystisk dam som sägs kunna skjuta upp döden om man kan bevisa sann kärlek. Kan man besegra sjukdomar genom tro? Samma sak... Jag säger det än en gång - en fantastisk film som du inte får missa! Regissör Mark Romanek är mest känd för sina musikvideoskapelser (vet inte om det kallas video fortfarande) än spelfilm. Han har dock gjort One Hour Photo 2002, med Robin Williams som grå, massmördare. Se hans video till Johnny Cash cover på NIN Hurt som med all rätt framröstats som bästa videon i alla tider av The Guardians läsare; www.youtube.com/JohnnyCash/Hurt