Iron Man 3, 2 popcorn

Saggigare waste of 2 hours får man leta efter. Tony Starks (åldrande Robert Downey Jr.) förflutna hinner ikapp honom, precis som hans kamp mot en begynnande panikångest. Den evigt okrossbara, kaxige hjälten inser att han inte är osårbar. Fienden påminner om Spidermans nemesis, där biokemi och genmanipulation är det nya DET vad gäller militärt vapen. Dessutom utnyttjar skurken mänsklighetens övertro till det filmade mediet som en absolut sanning. Bakom Starks nya fiende Mandarinen, döljer sig något betydligt farligare. Det är märkligt, när jag skriver om filmen känns den bättre än vad den i verkligheten var. Skenbart finns det två starka kvinnor i filmens plot, men i slutändan är det dem, som alltid, sviker sina ideal och blir "mjuka" igen. Som alla kvinnor ju är... Gwyneth Paltrow som Pepper ser oroväckande mager ut och det enda jag kan tänka på är att hon borde äta mer. Guy Pierce är strålande som galen vetenskapsman och Ben Kingsley fantastisk som terrorist, men så mycket mer gott kan jag inte säga om den lätt menlösa actionfilmen om järnmannen. Ser fram emot The Avengers II istället!

The Paperboy, 3 popcorn

Ward Jensen, en känd journalist återvänder hem till sin Southern hometown för att skriva om och kanske frige en, i hans ögon, eventuellt, oskyldigt dömd man. Hans lillebror får följa med som förkläde till deras nyckel in till fången; en känd Green Mile-groupie vid namn Charlotte. Den dödsdömde, red-necken Hillary Van Vetter är inte så charmerande och lätt att försvara som Ward hoppats och efter många debacle inser Ward att allt inte är som det verkar. Då har dock hans kollega redan tagit storyn och fått Van Vetter frikänd. The Paperboy briljerar i kända skådisar, som faktiskt alla gör hyfsat ifrån sig. Speciellt Zac Efron som Wards lillebror Jack, som åtminstone inte jag hade höga tankar om, visar att han kan agera och spela en annan roll än sig själv. Matthew kan-bara-spela-en-typ McConaughey gör för en gångs skull en ganska varierad rolltolkning och inte enbart ler brett och hunkar sig. Dessutom passar ju hans jobbiga sydstatsdialekt rent geografiskt. Nicole Kidman som fnaskiga Charlotte gör det med den äran - hon är ju faktiskt bra på att vara billig. Sist men inte minst, John Cusack som är en oerhört äcklig och trovärdig psykopat Hillary Van Vetter. Regissör Lee Daniels gjorde den oerhört chaussade Precious och kan väl inte vara helt nöjd med denna uppföljare, även om jag tycker den hamnat lite orättvist i skymundan.

The Perks of Being A Wallflower, 4 popcorn

En liten indiepärla med ett större djup än de flesta teenager coming of age-filmer. Blyga, mobbade Charlie, börjar höstterminen med ångest i bröstet. Hans bästa vän har precis begått självmord och själv dras han med djupa depressioner vilka hans familj är väl medvetna om och tippar på tå omkring. Terminen börjar som väntat dåligt, men i eländet får han hjälp/sällskap av två äldre elever som tar sig an honom; Sam  och Patrick, själva utanför men populära i deras sfär. Charlie blir en i gänget och accepteras och uppskattas för den han är. Sam och Patrick har sina egna problem vilket får Charlie att må bättre med sina egna. Men, Charlie är yngst och när det närmar sig graduation och gruppens splittring kommer Charlies egna problem ikapp honom. Sam spelas av Emma Watson (Hermione i Harry Potter) som visar att hon har fler strängar på sin lyra. Nya indiefavoriten Ezra Miller gestaltar homosexuella Patrick på ett helt briljant sätt. Att tänka sig honom som psykopat och massmördare i We Need To Talk About Kevin är inte helt lätt när man ser honom som Patrick. Att filmen dessutom är regissör Stephen Chboskys debut gör mig än mer imponerad.

Silver Linings Playbook, (Du gör mig galen!) 4 popcorn

Årets sämsta översatta engelska titel döljer en riktigt fin pärla. Gå inte på den falska copyn som insinuerar en feel-good-film. SLP är en stark film om psykisk ohälsa och hur det kan drabba en och hela ens omgivning. I huvudrollerna briljerar både Bradley Cooper som den något psykiskt obalanserade Pat, som efter att ha avtjänat ett straff på mentalsjukhus för att halvt slagit ihjäl sin frus älskare flyttar tillbaka till sina åldriga föräldrar. Det blir snabbt uppenbart att Pats pappa, spelad av Robert De Niro, döljer en liknande psykisk ohälsa. För att vinna tillbaka sin fru börjar Pat träna frenetiskt, och springer gång på gång in i Tiffany, en ung änka, syster till en vän. Hon får Pat att ställa kritiska frågor om sig själv och "tvingar" honom att ställa upp i en danstävling som ska hjälpa även henne att gå vidare i livet. Eller är det anledningen? Jennifer Lawrence, som spelar Tiffany, vann en Oscar för sin rollprestation, men frågan är om det inte var ett försenat erkännande av hennes utmärkta tolkning i Winter's Bone (2010). En så ung talang, 22 år, vad månne det bli av henne...? Regissör David O'Russell har tidigare blandat och gett, med titlar som Three Kings och The Fighter som höjdpunkter.

Oblivion, 2 popcorn

En science fiction film à la 2013 måste ha; en ensam hjälte som kämpar med sin identitet, robotar/maskiner som fiende, religiösa undertoner, nostalgiska återblickar till hur världen en gång såg ut. Oblivion har allt det och lite till. Tyvärr räcker inte det till, varken Tom Cruise eller snygg scenografi och kostym (trots tvångsjacke-trenden samt uteliggar-looken som jag inte gillar, men både Julias och Vikas kläder är läckra) funkar när filmen känns som en en misch masch av t ex Prometheus, Total Rekall, Matrix, 2001-A Space Odyssey (scenografi). Oblivion är vad titeln anspelar - de två timmarna hamnar i glömska direkt efter filmens slut.