Sameblod, 4 popcorn

Årets hittills mest hyllade svenska film är troligtvis Sameblod om vår egen mörka historia av behandlingen av Nordens urbefolkning samerna. Regisserad av Amanda Kernell, som själv har samiska rötter, med en egen släkthistoria som iom filmen enligt en intervju i DN rört upp många känslor. Sameblod följer en åldrande kvinnas minnen från sin uppväxt och specifikt de känsliga tonåren på 30-talet när samerna behandlades som andra klassens medborgare, utan medborgerliga rättigheter och utsattes för hemska rasbiologiska undersökningar och övergrepp. Hennes minnen väcks till liv när hennes syster dör och hon möter den släkt hon tvingades bryta med i tonåren. Hon ville bli lärarinna och för att bli det tvingades hon "bli" svensk eftersom samerna förnekades alla rättigheter såsom vidareutbildning, eget val. De skulle likt museiföremål föra vidare den samiska traditionen för det var exotiskt och det hade den svenska överstaten bestämt.
De två systrarna Elle-Marja och Njenna lämnar sin mamma på sensommaren för att åka till internatet och lära sig svenska - obligatoriskt och tvång. Elle-Marja är duktig och tycker om den bekräftelse hon av sin svenska lärarinna och vill passa in. Den förnedrande behandling de utsätts för när rasbiologer från Uppsala kommer på fältbesök gör att självbilden raseras för Elle-Marja och hennes kompisar. Från att stolta sagt emot och likt ett barns oskuldsfullhet inte se skillnaderna, tär behandlingen på självkänslan och hon försöker mer och mer bli mindre samisk. Genom att låna lärarinnans kläder, byta till ett mer svenskt namn och till slut vända det samiska livet helt ryggen. Njennas liv blir annorlunda och hon återvänder till sin mamma och rennäringen. Vems liv som är lyckligast får vi aldrig veta, men skammen och ångern som Elle-Marja ger uttryck för visar på en livslång förnedring och undertryckt behov av att få vara sig själv, utan anpassning. Scenen när Elle-Marja, som nu antagit namnet Kristina, på ålderns höst samtalar med ett gäng tjejer på ett hotell, är en så oerhört tydlig anpassning i sin dialog.
Skådespeleriet är fantastiskt bra, speciellt Lene Cecilie Sparrok, som Elle-Marja gör en otroligt stark rollprestation.

Två dagar, en natt, (Deus Jours, Une Nuit) 4 popcorn

Sandra är precis på väg tillbaka till jobbet efter en tids sjukskrivning när hon möts av beskedet att hennes kolleger just röstat för att behålla sin bonus mot att hon får sparken. Undrar om det skulle kunna hända i Sveriges LAS - inte just nu men antagligen skulle de borgerliga inte ha något emot att se till att vi fick den situationen även här...
Nåväl, en av hennes kolleger övertalar chefen att göra om omröstningen så att Sandra får chansen att prata för sin sak, d v s be till kollegornas solidaritet. Dels kämpar hon mot sin labila hälsa, dels för att få behålla sitt uppehälle. Samtliga har sina livssituationer som gör att de antingen ger henne sin röst eller inte, kontentan är väl att man mäter sin situation utifrån sitt eget perspektiv. Den som hade mest att förlora gav henne ändå sitt stöd - kanske just därför. Det jag tänkte hela filmen var att de skulle gå på beslutsfattarna, facket, whatever, men det kanske inte funkar så. En fruktansvärd hopplöshet, men även en gnista hopp och förtröstan i varandra som gör filmen, om inte ljus, så iaf inte helsvart.
Marion Cotillard som Sandra är fullkomligt lysande och trovärdig.

Birdman, 4 popcorn

Riggan (Michael Keaton) är en actionskådis på dekis som vill bevisa sin talang och "existensberättigande" på den fina scenen och hyr följaktligen en kreddig teater på Broadway för att sätta upp en egen pjäs av Raymond Carver, som enligt egen utsago fick honom att börja med teater. Men, inre demoner och lynniga skådisar, samt en extremt tajt budget hotar att förstöra allt. Ibland är filmen farsartad och väldigt teatral, men det vägs upp av ett filmspråk som tar udden av detta och tillför ett realistiskt djup istället då den tenderar att bli pretentiös. Genidraget att casta Michael Keaton som nästan spelar sig själv (åtminstone set-upen, i form av fd superhjälte som försöker bli kreddig) och Edward Norton som narcissistisk medskådespelare lyfter hela filmen. Tyvärr är kvinnorollerna som vanligt marginella och jag tror inte den passerar ett Bechdeltest. Men, men, hen får hålla tillgodo med 2 timmars underhållning som både ger skratt och skratt i halsen.

The Imitation Game, 4 popcorn

Alan Turing (Benedict Cumberbatch) är engelsmannen som troligtvis vann eller åtminstone förkortade WWII tack vare sin skarpa hjärna och kalla konsekvenstänk. The Imitation Game handlar om kommunikation och hur man spelar ett parti schack utan att visa sina pjäser eller drag. Låter det konstigt? Tänk såhär; polackerna får tag på ett ex av tyskarnas kodmaskin Enigma, som de dessvärre inte kan läsa av då inställningarna ändras varje dygn och kombinationerna är i det närmaste oändliga (ja, såklart inte, men väääääldigt många). Tillsammans med engelsmännen och därav en av dem Alan Turing sätter de ihop ett team (vad jag förstått var polackerna en stor del av lösningen, men får ingen plats i filmen) av skarpa matematiska snillen som ska lösa maskinens inställningar och därmed kunna dra nytta av att läsa tyskarnas planer och agera därefter. I filmen framstår Turing som en autistisk eller kanske asperger missförstått geni som har svårt för att förstå sociala koder, men är som fisken i vattnet när det handlar om mönster och problemlösning. Han kämpar mot de mer normala kollegorna samt för att driva sin egen tes om hur uppdraget som utföras. Han får stor hjälp av sin kvinnliga kollega (spelad av en för en gångs skull hyfsat nedtonad Keira Knightley) som framstår som lika skarp eller kanske ännu bättre än Turing (men får hon en film gjord om sig? Nej, men spela andrefiol kan en kvinna alltid göra - trist!). Kan inte avslöja hur det går, men filmen är stringent berättad, fina skådespelarinsatser (Benedict Cumberbatch är som vanligt fantastisk)och en intressant del av de vanliga världskrigsskildringar man sett. Men, någonting fattas - kanske ett bredare penseldrag, mindre Hollywoodesk, ja, jag vet inte vad som får mig att tveka. Den är egentligen jättebra - helt klart värd att se! Norska regissören Morten Tyldum (Huvudjägarna, Buddy, Varg Veum - Fallna änglar) kommer säkert lyckas alldeles ypperligt framöver.

Still Life, 4 popcorn

Som titeln avslöjar är det en långsam, stilla film om ett stilla livsöde; John May spelad av Eddie Marsan (ofta den så underskattade second wingman, såsom Philip Seymour Hoffman var) är en kontorsråtta som tar sitt arbete på fullaste allvar. Han är den som tar hand om de ensamma avlidna - de som inte har någon anhörig eller närstående att ta hand om begravning eller de fåtaliga tillhörigheter de efterlämnar sig. Mr May ser det som sin livsuppgift att se till att dessa förlorade själar inte glöms bort, inte har levt förgäves. Kruxet är att han i sin jakt efter anhöriga ofta blir långdragen i proceduren, så när en energisk chef äntrar banan finns ingen plats för den saktmodige John. Han får tre dagar på sig att avsluta sitt sista fall, som visar sig ha mer gemensamt med John än han vill erkänna. Billy Stoke visar sig bo i samma hyreskomplex som John, fönstret mittemot, vilket så klart belyser än mer det faktum att livet består av möten som kan tappas bort om man inte underhåller dem. Det visar sig att Billy Stoke var en aggressiv rättvisekämpe, som satte avtryck var han än befann sig, på gott och ont. Mr Mays envishet ger frukt och han hittar både den ena och den andra i hans eftermäle, men ingen vill ta ansvar för hans hädangång (ja, man blir så här högtravande i en undertaker-film). John Mays sista fall blir en vändning i hans liv som är lika välkommen som abrupt. Slutet är fullkomligt mind-blowing och inget jag vill ge bort, men förse er med näsdukar.
En riktig liten tankeställar-pärla!

The Weight of Elephants, 3 popcorn

En liten indiepärla från Nya Zeeland som sponsrats av Zentropa och Film i Väst, vilket iofs inte märks, bara en kul fakta. Den handlar om 11-nånting Adrian som trots sitt hårda utseende, snaggat hår iofs pga löss men i övrigt ser han ut som en ung Russell Crowe i Romper Stomper, är en känslig kille som mobbas i skolan och har svårt att känna sig älskad. Hans mamma har lämnat honom och han bor hos sin mormor och psykiskt sjuka morbror. När han får nya grannar blir det en liten vändning för honom - några som ser honom för den han är. En fin puttrande historia som är hjärtskärande i sin enkelhet och vardaglig kamp. Som mamma värker det i mitt hjärta av oro för att mina egna barn ska råka illa ut.

Dallas Buyers Club, 4 popcorn

Till att börja med har jag historiskt sätt svårt för Matthew McCånnahäj (lättare än att skriva hans riktiga namn), då jag tycker han spelar exakt samma roll varje gång. Lite som Julia Roberts och Gwyneth-lider-med-ögon/mun- Paltrow. Och i Dallas Buyers Club är det ibland på gränsen till att han trillar dit igen, men tack vare hans Method Acting-deffande av kroppen, hjälper honom att hålla igen på överspelet. Tycker nog han ska fortsätta vara anorektisk (bara skojar people!). Nåväl, anledningen till att han bantat ner sig à la Oscarsmanér (gillar mer äta upp sig à la Charlize Theron!) är att han spelar sexmissbrukaren Ron Woodroof som på sent 70-tal diagnosticeras med HIV och ges 30 dagar kvar att leva. Förutom stigmatiseringen från omgivningen och att tvingas inse faktum så "hinner" han inte älta sina problem - han ska ju dö snart. En dold entreprenör visar sig och i ren desperation och med en del tur hamnar han i Mexiko där en förvisad läkare visar sig sitta på förvånansvärt bra mediciner för just denna nya sjukdom. Filmen låter oss mest följa Woodroofs personliga kamp, men ger oss även en inblick och kommentar till läkemedelsbolagens enorma makt och fruktansvärda lek med människors liv. Som jag tidigare antytt är MM hyfsat bra, men den som sopar banan med alla andra är Jared Leto, som jag stör mig på vill ägna sig åt sitt mindre än ok arenarockband, 30 Seconds to Mars. Han slösar bort sin talang, den jäveln! Det är ju skådespeleri han ska ägna sig åt och MER!

Turist, 3 popcorn

Lika bra att erkänna direkt; jag föll inte pladask för denna uppchaussade film som så många andra. Kanske var just förväntningarna för uppskruvade. Eller så fattade jag helt enkelt inte. Antingen är ironinivån så hög att jag missade den eller så är jag helt oförstående inför en mansbild som inte alls stämmer överens med min jämlika. Nu kanske jag slänger in en fackla eller egotrippat perspektiv, men jag har nog aldrig sett att män ska vara på ett speciellt, förvirrat sätt. I Turist får vi följa en sönderfallande familj som åker på lyxsemester för att mannen "jobbar för mycket" - ska alltså finna tillbaka till varandra. Eller är det verkligen till varandra de ska finna, eller är det mannen som ska hitta sin "roll". Förlåt överanvändning av citattecken, men jag är lite störd på offerbilderna som vi matas med. ALLA är offer, på olika sätt. Kvinnan, som inte uppvisar några som helst svagheter - hon är uppoffrande, rättrådig, förlåtande och fullkomlig på alla sätt. Mannen vet inte vem han är; hjälte, mjukis eller familjeförsörjare. I min bok handlar det om att erkänna sina brister och ofullkomlighet - vilket ingen av dem gör. Inte ens barnen är realistiska, utan sketchaktiga offer i händerna på föräldrarna, om bara mannen och kvinnan kan komma underfund med sig själva kan de rädda barnen. Oj, vilken rant detta blev - kanske därför jag inte skrivit förrän nu. Lovade en recension samma kväll, men blev så himla besviken att jag fått lov att vila igång tankarna. Etiketten Coming-of-Age får en helt ny innebörd då medelålders försöker leva som 20-åringar, helt ovetandes om att de faktiskt är dubbelt så gamla. Inget nytt under solen, m a o.
Jag gillade dock The Shining-greppet; de förefaller vara helt ensamma i pisten och i samtliga utrymmen. Visst var de ensamma i själen och det kan vara det som avses, men jag tycker det är roligare att dra paralleller till The Shining och Jacks fullständiga, manliga kollaps. Jag väntade nästan på ett utspel från Johannes Bah Kuhnke, som tyvärr uteblev. Att han på min 25-årsfest trodde att min 6 år äldre syster var min mamma är en annan sak...
All work, no play....

12 Years A Slave, 4 popcorn

Steve McQueen har gjort en makalös rak karriär som en av vår tids största regissörer, med Hunger, Shame och nu senast 12 Years A Slave, baserad på Solomon Northups egen erfarenhet av ha varit en slav under 12 års tid. Vad jag förstår är filmen en katarsis för McQueen, som velat göra upp med eller åtminstone ge en röst till slaveriets tid för afroamerikaner i USA. En tid som är märkbart underrepresenterad i filmhistorien. Under 1840-talets USA existerade en lukrativ verksamhet som satte i system att kidnappa fria människor för att sälja dem som slavar i Södern. Känns det igen? Det som slår mig under hela filmen är likheten med dagens trafficking, som är så oerhört lik filmens upplägg. Fria människor som lockas av löften att tjäna en hacka, eller utsikten om ett något bättre liv, luras in i ett slavliv, till synes utan möjlighet att bli fri. Filmens huvudperson Mr Northup (magnifikt tolkat av Chiwetel Eijofor) livnär sig som fiolspelare och blir övertalad av en duo cirkusmän att ackompanjera deras föreställningar. Efter en hyfsat avancerad och ambitiös charad av sina kidnappare, vaknar Solomon upp efter en blöt kväll kedjad och strippad sin identitet. Därefter följer en överlevnadsanpassning, som innebär att Solomon tvingas dölja sin personlighet och sitt rätta jag för att i möjligaste mån överleva utan att bli en annan. Under 12 års tid balanserar han mellan hopp och förtvivlan, litar på fel personer, hamnar i elände utan logik som till slut formar en människa med grov stress. Kritiken mot filmen är att den visar en stereotyp bild av den amerikanska svarta slaven, men om man bortser från hudfärgen (vilket vi aldrig pratar om när det gäller trafficking) handlar det om den ägandeförhållande som uppstår och som blir till ett omöjligt hinder att ta sig över. För att bryta en isolering krävs kryphål och vilken hudfärg det kryphålet har, handlar mer om inställning och samhällsklimat än annat. Till syvende och sits handlar slaveri om ägande och maktbalans och graden av godkännande från omvärlden. Trots att slaveri nuförtiden är olagligt i de flesta länder finns en marknad för ägande av människoliv. Tänk då hur svårt det måste ha varit i 1840-talets Södern i USA där det fortfarande var lagligt. Tarantinos Django Unchained var en annan vinkling av den skeva världsbild/egenuppfattning många vita hade i 1800-talets USA. Det sorgligaste är tanken att människor fortfarande tänker och klassificerar andra människor i termer av hudfärg eller ursprung. Visst kan man invända mot att filmen ibland tenderar att bli en aning Hollywoodesque, men grundtanken håller filmen igenom och viker inte en tum. Visst hade det även varit en intressant film att få följa frihetskämpen Solomon Northup, som efter sina 12 år som slav dedikerade sitt liv till att hjälpa andra slavar, bl a genom The Underground RailRoad. Men, det är en annan film, kanske även den gestaltad av Steve McQueen, som ser ut att kunna ge oss mängder av mästerverk framöver. Det han hittills gett oss är bl a den fantastiske Michael Fassbender, som briljerar i samtliga McQueens filmer.

The Monuments Men, 2 popcorn

Ledsen George Clooney, men din önskan att belysa kulturens roll i historien, går inte ända fram. Det blir ett klyschigt, dimmigt drama, med alldeles för mycket gubbenostalgi över det. Trots sin behjärtansvärda ansats, lämnar jag salongen med en fadd eftersmak. George Clooney har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i filmen om en amerikansk minitrupp (sju stycken) som självpåtaget ger sig in i Andra världskrigets skälvande slutstrider. Man har nämligen uppmärksammat att Hitler inte bara vill uttrota flera folkslag, utan även siktar på att roffa åt sig världens finaste konstverk; psykopat-horder av värsta sorten. Den amerikanska kultureliten (enligt filmen) har identifierat problem med de allierades attacker när de från alla håll ska inta Tyskland och Italien - för att få bukt med en så elak despot som Hitler bombas allt sönder och samman och även konstskatter och arkitektur. Trodde aldrig jag skulle säga detta, som utbildad bebyggelseantikvarie och filmvetare och älskar kultur och alltid tyckt att utan historia är människan vilsen - MEN, i det läget, nazister och facister utrotar medmänniskor som ohyra; människor, barn, unga, gamla, dör som flugor. Förlåt, men det är svårt att engagera sig i några konstverk. Vilket jag antar är tanken med filmen. Visserligen räddar konsttruppen en hel del konstverk från ruin, men frågan är hur mycket de egentligen "räddade" - kriget var på väg att ta slut och man får ingen uppfattning att de skrämmer tyskarna på flykt - de har redan flytt vid det laget. Ska inte avslöja allt, men slutet indikerar att ryssarna (och tyskar som skott sig på kriget) var på väg att roffa åt sig (och lyckades) en stor mängd skatter, som truppen brottas med. Den enda intressanta delen av filmen var konstintendenten Claire Simone (Cate Blanchet) som likt en konstnärlig Schindler lyckats katalogisera och märka en mängd konstverk i Paris, som möjliggjorde återbördandet till rätt ägare.
George Clooney spelar på repeat, vilket alla gör, storyn hänger inte ihop, den är knappt vacker med tanke på vilket material de har att arbeta med. Som sagt, en viktig del av historien som jag brinner för - utan kultur är människan identitetslös, men man lyckas slarva med storyn och tappar därmed hela poängen.

HallåHallå, 4 popcorn

Till att börja med är jag partisk - jag är uppvuxen i Falun, mestadels på filmens set locations; bodde i Östanfors, mamma jobbade på biblioteket som jag använde som fritids mellan 8-11 års ålder, pappa jobbade på lasarettet, brorsan jobbar på gruvmuséet. Jag var inte alls förberedd på en tripp längs barndomens aveny, eller att filmen skulle vara så existensiell. Den har sålts in som en komedi, vilket den inte alls är - eventuellt en accepterande feel-good-film. Inget lyckligt slut, men Disa finner till slut ett lugn och tillförsikt efter livets motgångar. Handling; 40-nånting Disa är inflyttad stockholmsbo som blivit lämnad av sin man Laban för en annan kvinna och står nu med delad vårdnad om parets två små barn. I sorgen försöker hon hitta sig själv och vilken riktning livet nu ska ta. Förhoppningen att de ska hitta tillbaka till varandra krossas när Laban går vidare med sin partner. Jobbet som undersköterska ger henne både kraft och utmaningar - en ilsken äldre dam inkommer som patient och den enda som kan hantera henne är Disa, vilket visar sig vara en av de många pusselbitar Disa behöver för att gå vidare. I krisen är man mer sårbar men även mer öppen för nya möten och kontakter då de gamla fotspåren ändå är förstörda. Efter regn kommer solsken är ett gammalt talesätt som passar in på tematiken. En del klichéer och fördomar staplas på varann, men på ett hyfsat smakfullt och kul sätt, bl a  får dalmålet stå till svars för en del.

Återträffen, 5 popcorn

Den enormt uppskrivna filmen/konstprojektet av obekväma konstnärinnan Anna Odell, gör mig inte besviken. Den är rätt i magen, skruva-på-sig-i-stolen-ärlig, så allmängiltig, så universell att det är en given socialstyrelsen-rekommenderar-för-alla-film. Den handlar om en grundskoleåterträff, 20 år senare. Alla är 35-36 år, mitt i karriär och familj. En av klasskamraterna är Anna Odell, numera en rikskänd konstnär, efter sitt uppmärksammade projekt där hon är självmordskandidat som står vid en bro i centrala Stockholm. I Återträffen iscensätter Anna en reunion, som hon i verkligheten inte blev inbjuden till, där hon gör det man inte gör. Hon håller ett tal där hon gör upp med sina skolår och de som mobbade, frös ut och ignorerade henne. Hon belyser det faktum att de var en grupp olika individer som skulle hitta sina roller i en hierarki, delvis utelämnade till sig själva. Hon blev den som de övriga (vill inte kalla dem kamrater, det var de aldrig för Anna) drev med, hånade, frös ut och t o m slog. Hon blev ett objekt, något man inte behöver ha empati för eller identifiera sig med. Varför blir det så? Återträffen ballar ur givetvis, och Anna är på samma ruta där hon började - fortfarande hånad och utfryst. Därefter kontaktar Odell sina fd klasskamrater för att stämma träff så de kan se filmen och diskutera hur de ser sig själva genom Annas ögon. En konfrontation helt enkelt. Många svävar på svaret, dyker inte upp, svarar inte i telefon (efter första samtalet) i sin medvetenhet att de har något att frukta. Hon får till en träff med en av de värsta, den som var högst i hierarkin, utan att säga något ont eller agera, just därför vara en mobbare. Han hade ställningen att ta ställning, men godkände mobbningen genom sitt tysta medgivande. Något han efter samtalet med Anna har svårt att ta till sig - han var ju alltid så mån att vara snäll och rättvis. Klasskamraternas reaktioner förminskar henne än en gång - cirkeln är sluten - gruppens hierarki är satt och den går inte att bryta. Märkligt att det är så. Samtalen är även de iscensatta av skådespelare, som i supermeta-anda möter sin egen skådespelare i slutet. Gruppdynamiken är en av anledningarna till att jag aldrig gått på någon återträff. Nu var jag bjuden, och såvitt jag uppfattade det, inte mobbad (utfryst och baktalad i 9:an, men jag kommer inte ihåg hur jag hanterade det). Men jag vet flera i klassen som inte var bjudna och som säkert upplever igenkänning i Återträffen. Jag var säkert en av medlöparna, elak i undvikandet, rädslan att inte sticka ut. Herregud, jag var 180 redan i 6:an, så jag stod ut tillräckligt ändå... Men, jag vill be om ursäkt för det svin jag säkert var mot dem som hade det värre. Ni vet vilka ni är - jag är ledsen att jag var svag nog att inte säga ifrån, något jag i mitt hjärta kände att jag skulle göra.
Jag blev rädd efter filmen, att mina barn, som befinner sig i början på sin skolgång, ska råka illa ut, eller vara den som inte står upp för den som drabbas. Jag vill ge dem de verktyg som finns, men hur fan gör man det? Är det slumpvis vem som drabbas, beroende på dynamik? Säkerligen växte Anna upp i en kärleksfull familj som absolut inte förstår hur hon kunde bli utsatt. Som den värsta mobbaren säger när Anna konfronterar honom med frågan; "vad skulle du göra om din dotter mobbades". På vilket han svarar; "det skulle hon aldrig, hon är för stark, och annars skulle hon bara leka med någon annan." Ytterligare ett förminskande och påhopp och handlar det verkligen om styrka?

Känn ingen sorg, 2 popcorn

Jag hade blandade känslor inför Håkan Hellström-låt-baserade filmen Känn ingen sorg. Jag gillar hans musik, var väl kanske liiite för gammal när han kom 1999, 28 år, men han träffade rakt in i mitt hjärta. Dels har jag bott i Göteborg, de åren stadens musikliv exploderade 1992-1996, och jag var i högsta grad med i musiklivet, på svartklubben Grodan, jazzklubben Nefertiti, indieklubben Underground, rockklubben Magasinet. Jag sjöng i olika band och var tillsammans med ett popsnöre, som var hyfsat kända i Japan och omtyckta av Linda Skugge. Mitt hjärta slår alltså oxå för det Göteborg Hellström sjöng om. Dessutom gillar jag regissörsduon Mårlind&Stein (Radioskugga, Storm, Bron), som levererar spännande och udda filmer. Men, jag hade läst oroande recensioner, att filmen var en pastich och närmare en mockumentär än en hyllningsfilm. Att man kallat den för en Mamma Mia för Hellström-generationen är egentligen ganska pricksäkert. Mamma Mia-filmen var fullkomligt vedervärdig och fick mig snarare att förakta den ABBA-musik jag växt upp med. Som liten på 70-80-talet var ABBA både farlig och glad, men aldrig så fånig som filmen. Detsamma känner jag inför Känn ingen sorg - den smutskastar snarare Hellströms geniala texter och molliga indiemusik, än hyllar den. Nu skulle den givetvis bara agera målarfärg och inspiration till storyn, men jag kan tycka att Hellströms vemod och känslan att aldrig riktigt höra hemma, inte riktigt kommer fram utan bara tafflas med genom huvudpersonen Påls scenskräck. Varför blir sådana här filmer ofta karikatyrer? Är det för stor respekt för musiken - att man har svårt att hitta ett eget uttryck/känsla? SÅ synd på så rara ärter.

The Hunger Games: Catching Fire, 4 popcorn

Ännu en trilogi (som i filmvärlden blir 4), översatt från bok till film som handlar om unga och utsatta. Tvåan tar vid där Ettan slutar - Katniss och Peeta har återvänt till Distrikt 12 som segrare, men med kraftiga PTS (Post Traumatiska Syndrom) som gör deras liv knappt uthärdliga. Dessutom tvivlar Gale på Katniss kärlek (lite lik en typisk kvinnlig biroll), vilket hon inte orkar hantera i sin situation. Bara för att man segrat i Spelen är livet inte en dans på rosor. Katniss och Peeta måste nu ut på turné för att bevisa sin äkta kärlek, som president Snow inte tror på. Han vill se bevis på Katniss välvilja, samt stävja den pyrande motståndsrörelsen som Katniss seger i Spelen väckt. De kuvade människorna i distrikten finner hopp i att en ensam kvinna kan vinna mot överheten, genom att vara snäll och medmänsklig. Denna iscensatta turné får motsatt effekt och revolutionen tycks nära. För att stävja det pyrande upproret tar president Snow in en fd Hunger Games-ledare, Plutarch Heavensbee, spelad av favvisen Philip Seymour-Hoffman, som var känd för sin grymhet (antar jag). Det ska spelas ett kvartalsspel för att fira 75-årsjubileet, där vinnare av tidigare års spel ska mötas och döda varandra. The rest is to be experienced!
Vad jag älskar alla underbara referenser och blinkningar, samt det sociala och medmänskliga budskapet som genomsyrar filmen! Det handlar inte bara om en sluten krets och deras välbefinnande, som i Twilight, utan något större. En hyllning, eller snarare bekräftelse, till alla förtryckta människor i diktaturer världen över.
Man lånar rätt kraftigt från romarrikets ideal och gladiatorspel, ett gäng medborgarslavar som ska döda varandra till allmän beskådan (och mycket riktigt lockar spelledaren/mediastrategen/Der Propagandaminister med tv-sända avrättningar). Självklart dras paralleller till romarrikets copycats, såsom nazismen, fascismen, kommunismen. En av de befriande inslagen är att man varken slår ner på eller hyllar religion, om man nu inte ser politik som religion. Religionen är bara bortkopplad från ploten. Blinkningar till andra dystopiska filmer bl a The Fifth Element, Gattaca, 1984, The Matrix Trilogy, Tron, Blade Runner, Never Let Me Go, Dune, The Running Man. Bara godingar som ni ser. Utan att ha läst böckerna kan jag säga att The Hunger Games: Catching Fire är riktigt bra. Men det som sänker betyget är upprepningen från 1:an - hälften av filmen är ännu ett spel, upplagt på ungefär samma sätt, utan överraskningsmomentet.. Karaktärerna är dessutom fortfarande ganska tvådimensionella, hyfsat förlåtna av sin livssituation. Men i längden håller det inte. Tyvärr är även slutet rätt B och väldigt mellanfilms-cliff-hanger-mässigt. Där lyckades t ex Snabba Cash mycket bättre i att låta varje film klara sig på egna ben. Kanske ett typiskt amerikanskt problem - de litar inte på publikens intelligens (ev förståeligt). Trevligt dock att se Donald Sutherland i sin paradroll - som demonisk elaking. Har saknat honom sen Eye of The Needle! Han är verkligen inte trovärdig som mysfarbror, som i ex vis Pride & Prejudice, där han var helt fruktansvärd där han satt och frustade och petade naglarna. Uuuhhh!

The Bling Ring, 4 popcorn

Jag gillar Sofia Coppola, egentligen mer än hennes legendariska pappa Francis Ford (The Godfather Trilogy!). Hon litar mer på undertoner och mänskliga tillkortakommanden, vilsenhet etc. Just vilsenheten, sökandet efter "meningen" löper som en röd tråd genom hennes filmer, från Virgin Suicides, Lost In Translation, via Marie Antoinette och Somewhere till The Bling Ring. I hennes senaste alster utgår hon från verkliga händelser, där några uttråkade, rika ungdomar tycker det är helt ok att gå in i kända människors hus (medan de är borta) och plocka med sig av vad de vill. De rika har ju så mycket... Det anmärkningsvärda i storyn är dels inställningen ungdomarna har - går det så gör man, utan reflektion på vad det kan innebära för andra eller ens om det är brottsligt. Det andra är hur enkelt det verkar vara - har inte kända personer t ex larm, vakter? Där ramlade mina fördomar igenom.
Sofia Coppola lägger upp storyn så bra, vi blir en del av deras vardag och får följa dem utan åthävor. Castingen är fullkomligt underbar, okända Katie Chang och Israel Broussard som drivande Rebecca och hang-around Marc, mer kända Emma Watsons Nicki (Harry Potter) och Taissa Farmigas Sam, som konstiga syskonparet (de är inte syskon - Nickis überflummiga mamma, ypperligt spelad av Leslie Mann, adopterade Sam i barndomen). De kommer åka fast och det är ingen thriller, utan mer en blue print av dagens samhälle, en av dem sämsta sidorna, eller kanske bara en reflektion av densamma. Skulle vara intressant att se vad Coppola skulle göra med en uttalad dokumentär. Gillar även scenografin och de läckra kläderna. Har läst att Paris Hilton upplät sitt hus och sina riktiga kläder, smycken etc för filmens äkthet. Kan ju tycka att det skulle kännas obehagligt att relive inbrottet, men det kanske är ännu ett uttryck för det Coppola vill säga. Syns man, så finns man, oavsett sammanhang. Läskigt, men så är det ibland.

The Great Gatsby, 2 popcorn

Teater, manér, styltig varieté.... Sån har regissör Baz Luhrmann varit så länge jag kan minnas. Det brinner aldrig till, utan lämnas vid nåt slags skämt, på gränsen till Krister & Christer-nivå (vet inte ens vad de heter!). Tobey Maguire försöker skådespela, men slutar i sin stirriga stil med konstig mun som han alltid haft. Leonardo DiCaprio gör sitt bästa som lurendrejaren Gatsby. Besvikelsen är nog störst för Carey Mulligan som jag trodde hade något speciellt efter Never Let Me Go och An Education, men hon blandar och ger den käre Ms Mulligan... Själva filmen handlar om den rika gräddan i New Hampshire i efterkrigstiden, innan börskraschen. Lyx, överflöd och krossade drömmar står på agendan och Baz Lurhmann avhandlar dem i rask takt.

Diana, 2 popcorn

Tänk att man kan göra en simpel kärleksmelodram, som inte ens är särskilt bra ens i dess genre, av ett livsöde så känt som prinsessan Diana av Wales. Naomi Watts gestaltar prinsessan på bästa sätt hon kan, men det märks att även hon kämpar med tillrättalagd dialog, styltig regi, saggigt manus. I Diana skildras en mesig, svag kvinna som inte bryr sig om att hon bara får träffa sina barn var 5:e vecka. Hon är bekräftelsetörstig och tvingar sig på en motvillig hjärtkirurg, som tidigt förklarar sitt ointresse för det liv hon kan erbjuda. Kemin mellan de två är i princip obefintlig och man har svårt att engagera sig i filmen. Ibland kommer jag på mig själv att fundera på när kraschen ska ske. Vi vet ju att det händer och problemet med filmen kanske är just detta: Diana var och är en ikon och i porträtterandet av en sådan är det en svår balans att skapa en person bakom ikonen samtidigt som man vill berätta om ikonen. Där lyckas tyvärr inte manus-för-duken-författaren Stephen Jeffries, som mig veterligen inte gjort något sedan 2004, The Libertine, ett kostymdrama. Diana uppfattas ibland som en teater och det kanske är i manuset vi hittar anledningen....

Rush, 4 popcorn

Dear Ron Howard,
Try not to be so American and sentimental in creating your antagonists!
Rush är en biopic om rivaliteten mellan F1-racerförarna  österikaren Niki Lauda (Daniel Brühl, Inglorius Basterds, Good Bye Lenin!) och engelsmannen James Hunt (Chris Hemworth; Thor, Star Trek), som under några år var bittra fiender, men även varandras motivator. Med liknande bakgrund men med totalt motsatta personligheter hetsade de varandra till att bli de bästa racerförarna under 70-talet. Vi får träffa dem i början av sina karriärer och etableringen av deras karaktärer; Hunt som den skandalomsusade playboyen, Lauda som kalkylerande, analyserande tråkmånsen. Snabbt hoppar regissör Howard över till 1976, året då Lauda skulle försvara sin titel och Hunt skulle ta den ifrån honom. Detta var även året då Lauda var med om en otäck krasch med brännskador för livet som utgång. Jag som är född i början av 70-talet kommer inte ihåg mer än att någon som hette Niki Lauda (vilket underbart namn) fick läskiga brännskador i bl a sitt ansikte. För min del blev inte Formel 1 intressant förrän Ayrton Sennas karriär. I ärlighetens namn hade jag inte hört talas om James Hunt före Rush - och då är jag ändå väldigt sportintresserad. Lite skäms på mig!
Tillbaka till handlingen, som rör sig kring året 1976, det år då rivaliteten mellan de båda var som störst. Tänk Borg utan McEnroe, Federer utan Nadal, Stenmark utan alla andra... Poängen som Howard vill förmedla och även Lauda (han gör en cameo i slutet av filmen) är att se din värsta fiende som din bästa motivator och uppskatta hen därefter. Det är en habil film, utan större fördelar, förutom att Daniel Brühl som Lauda är enastående. Hemsworth som Hunt är däremot ganska dålig - sämre brittisk accent får man leta efter. Tänk lufsig australiensare härma typ Roger Moore, utan större framgång... Snyggt foto, snygga bilar!

Monica Z, 4 popcorn

En fullkomligt underbar film, med glädje, glamour, svärta, musik, sång (fö alldeles utmärkt framförd av Edda Magnusson, som nästan når förebildens unika frasering och känsla). Gripande, utan att bli sentimental, intressant utan att bli distanserande, fylld med musikpärlor utan att bli alltför mycket biopic. En perfekt balans mellan de olika delarna, trots en inte helt sanningsenlig berättelse. Lite lik en annan svensk fullträff 2013, Searching For Sugar Man. Jag tycker inte man nödvändigt behöver hålla sig helt till sanningen, berättelsen i sig är viktigare när det gäller film. Ett ämne som debatteras i P1's Kino idag.http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/249306?programid=3051
Monica Zetterlund har en unik position i svensk jazzhistoria, som den som började sjunga jazz på svenska, med en frasering och klang som ingen annan. Förutom det hade hon även en skådespelartalang och komediennes tajming som gjorde henne till en ordinarie i HasseåTages ensamble. Enligt filmen var hon en virvelvind och självständig kvinna som kämpade mot alkoholism och skiftande självförtroende. Här kommer fiktionen in och placerar henne som sambo med Vilgot Sjöman, vilket iofs inte gör något, om man inte är släkt med henne. Han blir dock mest en parantes och används mest för att illustrera hennes självständighet och intensiva livsglädje. Edda Magnusson som Monica är fullkomligt genial och lika begåvad som sin roll. Skulle inte bli förvånad om hon fortsätter kombinera musikkarriären med skådespelardito. Lite Sveriges version av JT (Justin Timberlake).  Och en så snygg film sen! Scenografin, kläderna, sminket, arkitekturen! Blev så sugen på skipants, polyester-toppar, klänningar mm.
Regissör Per Fly, som tidigare briljerat med Bänken, Arvet och Dråpet gör mig inte besviken när han ger sig i kast med en av Sveriges största musikikoner. Eventuellt blir det lite uddlöst och enkelt tidvis - hon hade det trots allt rätt kämpigt med sin skolios och i slutet hörde man inte mycket om henne. Men det är inte helt lätt att under ca 2 timmar få ihop ett helt livsöde, utan att missa nåt.

Call Girl, 4 popcorn

Läskig, realistiskt om 70-talets porrindustri som framställdes som skojig och frivillig men i verkligheten var allt annat. Den unga och problemfyllda 14-åriga Iris sätts på ungdomsanstalt, där hon tillsammans med lika gamla Sonja lever upp nattetid. Genom några äldre tjejer lockas de in i porrindustri, först oskyldigt top-less men snart betydligt värre än så. De övertalas och smickras av äldre donnan Dagmar (utsökt porträtterad av Pernille August) som spelar snäll men egentligen är hård som flinta. Påminner en del om den läskiga matriarken från Animal Kingdom. Samtidigt som de försöker bryta sig loss, undersöker svensk polis regeringens inblandning och uttnyttjande av prostituerade samt minderåriga. Iris och Sonja hamnar mitt i smeten s a s. Fantastisk bra scenografi och miljöer som slungar en tillbaka till ett 70-tal jag knappt minns (var ganska liten då) samt ypperligt skådespeleri av samtliga inblandade, men framförallt August. Eventuella spekulationer och upprördhet att implikationen att Palme var en av sexköparna bryr jag mig inte om, och den var inte uppenbar om man inte väljer att se det så.