Känn ingen sorg, 2 popcorn

Jag hade blandade känslor inför Håkan Hellström-låt-baserade filmen Känn ingen sorg. Jag gillar hans musik, var väl kanske liiite för gammal när han kom 1999, 28 år, men han träffade rakt in i mitt hjärta. Dels har jag bott i Göteborg, de åren stadens musikliv exploderade 1992-1996, och jag var i högsta grad med i musiklivet, på svartklubben Grodan, jazzklubben Nefertiti, indieklubben Underground, rockklubben Magasinet. Jag sjöng i olika band och var tillsammans med ett popsnöre, som var hyfsat kända i Japan och omtyckta av Linda Skugge. Mitt hjärta slår alltså oxå för det Göteborg Hellström sjöng om. Dessutom gillar jag regissörsduon Mårlind&Stein (Radioskugga, Storm, Bron), som levererar spännande och udda filmer. Men, jag hade läst oroande recensioner, att filmen var en pastich och närmare en mockumentär än en hyllningsfilm. Att man kallat den för en Mamma Mia för Hellström-generationen är egentligen ganska pricksäkert. Mamma Mia-filmen var fullkomligt vedervärdig och fick mig snarare att förakta den ABBA-musik jag växt upp med. Som liten på 70-80-talet var ABBA både farlig och glad, men aldrig så fånig som filmen. Detsamma känner jag inför Känn ingen sorg - den smutskastar snarare Hellströms geniala texter och molliga indiemusik, än hyllar den. Nu skulle den givetvis bara agera målarfärg och inspiration till storyn, men jag kan tycka att Hellströms vemod och känslan att aldrig riktigt höra hemma, inte riktigt kommer fram utan bara tafflas med genom huvudpersonen Påls scenskräck. Varför blir sådana här filmer ofta karikatyrer? Är det för stor respekt för musiken - att man har svårt att hitta ett eget uttryck/känsla? SÅ synd på så rara ärter.

Searching For Sugar Man, 5 popcorn

Sällar mig till tidigare hyllningskörer till musikporträttet av den okände, kände Sixto Rodríguez, huvudpersonen i Searching For Sugar Man. Malik Bendjelloul, som vi äldre känner igen från den fantastiska serien Ebba & Didrik (som snygge-Phillip), har verkligen utvecklats till en fantastisk historieberättare. För det är precis denna films storhet. Berättelsen i sig har Bendjelloul format till något alldeles eget. Filmen handlar om musikern, poeten, politikern Sixto Rodriguez, som spelade in två fulländade album; Cold Fact (1970) och Coming from Reality (1971) innan han blev droppad av bolaget Sussex. Folk-singer-songwritern Rodríguez (i paritet med Dylan) blev av, olika anledningar, aldrig stor i sitt hemland, USA. Däremot slog han stort i Sydafrika, som vid denna tid var starkt isolerat från omvärlden pga Apartheid-regimen. Den politiska kampen tog sitt bränsle från Rodríguez musik och texter och utan sin vetskap blev Rodríguez något av en legend och förgrundsgestalt i kampen för lika rättigheter. Det som kanske stjälpte honom i USA (färgade musiker fick inte samma uppmärksamhet) var kanske det som gjorde honom stor i Sydafrika. Ett rykte att Rodríguez begått självmord gjorde att ansträngningarna att hitta honom inte var de bästa. Det märkliga i historien är att hans skivor sålde i närmare en miljon ex i Sydafrika, men var alla dessa ett resultat av boot legs och piratkopior eller satt ägaren av Sussex Records, Clarence Avant och håvade in pengar..? Tiden gick och efter Mandelas frigivning och Apartheids fall, gav sig några sydafrikanska fans sjutton på att ta reda på det verkliga ödet för sin idol. De skapade en hemsida med uppmaningen att höra av sig om man visste vad som verkligen hänt Rodíguez. Vad som hände därefter ska jag inte avslöja här, men jag kan säga så mycket att myten, legenden Rodríguez aldrig fått ta del av den ekonomiska frihet han egentligen skapat till sig själv. En verkligt true man of the people, som kämpat vidare i sin övertygelse om allas lika värde och allas rätt till att drömma.

Det som jag skrev i början, att Bendjelloul format berättelsen till sin egen, uppstår när man granskar filmen i ett faktabaserat ljus. Vad är det egentligen som hänt och i vilken tidsordning? Varför väljer Bendjelloul bort att granska vart pengarna försvunnit? Exakt när slog Rodríguez i Sydafrika? Varför är det mest vita fans? Var han ens känd för de verkliga förkämparna mot Apartheid? Var han verkligen helt okänd i USA? Vem var mamman till hans barn? Varför har han inte ens fått sina royalties efter sitt återtåg i artistbranschen 1998 fram till idag? Många frågor poppar upp i huvudet, men det är en del av filmens fina egenskaper, att våga välja bort spår, att våga välja den berättelse Bendjelloul själv valt och hålla sig till den. Ser verkligen fram emot nästa film som jag hoppas blir nästa steg för Bendjelloul. Känns inte som ev Guldbaggevinster spelar så stor roll för den lysande framtida karriär som ligger där nånstans. Måste även ge beröm till fotograf Camilla Skagerström och hela animationsgänget som snyggt integrerat filmsekvenser. Kul att lära känna nya namn.

Scott Pilgrim VS the World, 4 popcorn

En underbar film där indie-favvisen Michael Cera är loser-slackern Scott Pilgrim som ger igen efter att ha blivit dumpad genom att excelerera i en tv-spelsvärld. Det är coolt, snyggt, avigt och komiskt samtidigt som det är überslick.

The Runaways, 5 popcorn

Yes, yes, yes! Äntligen en bra film! Som jag längtat - och dessutom featuring massa juste musik. The Runaways bygger på självbiografin Neon Angel av tjej-rockgruppen The Runaways frontfigur och sångerska, Cherie Currie. Många säger säkert; Joan Jett, och mycket riktigt var det Miss Jett som var initiativtagaren och motorn i gruppen och förtjänstfull fick en egen strålande solo-karriär efter att gruppen splittrats efter bara 2 år (1975-1977) tillsammans. Filmen börjar med att följa Joan Jetts drivkraft att spela gitarr och bilda ett kvinnligt rockband. Hon lyckas övertala den galne men fingertoppskänslige managern Kim Fowley att dra ihop ett gäng talangfulla (och minderåriga) tjejer som däremot saknar en leadsinger. Cherie Currie lever just då i skuggan av sin betydligt mer vågade storasyster och ser nu chansen att skapa en egen identitet. Det gör hon med råge. The Runaways slår snabbt igenom och då de manipuleras av sin manager och enbart består av tonåringar varav ingen är äldre än 16 år knarkar de hårt och lever livet i 120. Cherie har svårast att hantera situationen och ni kan säkert räkna ut resten själva. Filmen fokuserar på Joan Jett och Cherie Currie, de andra musikerna har knappt repliker trots att de heter Sandy West och Lita Ford (kända musiker på egen hand). Detta gör absolut ingenting, istället lämnar det plats åt en suggestiv berättelse som låter musiken tala och nästan närmar sig dokumentärisk stil. Det känns inte som en överraskning av regissör Floria Sigismondi CV mest består av musikvideos, åt bl a Muse, Marilyn Manson och Bowie. På tal om den sistnämnde påminner The Runaways starkt om Velvet Goldmine - en annan av mina favoritfilmer. Samma nerv, närvaro och moments of gold. Enda smolk i bägaren är att The Runaways tar slut för fort! Jag glömde ju skriva att både Dakota Fanning i rollen som Cherie Currie och Kristen Stewart som Joan Jett imponerar stort. Fanning har fram tills nu enbart spelat över som överskattad barnskådis och Kristen Stewart har varit synonym med Bella i Twilight Saga. Härligt att se båda blomma ut och lova gott inför framtiden. Hoppas bara de inte fastnar i knarkträsket...