Mad Max: Fury Road, 4 popcorn

RIKTIGT bra action, med en genomgående tråd. Det fantastiska i att George Miller som 70-åring dels bokstavligt talat kör över (hahaha, Götlabörg!) sina kollegor både actionmässigt samt det som många andra verkar ha missat, att det går att kombinera med en filosofi/idé.
I en framtida värld, på en plats på jorden, där alla tillgångar är utplånade och där den som sitter på tillgång till vatten och drivmedel är kung. I ett stenbrott härskar en gammal gubbe, som lurat i folk att han är odödlig och likt de religioner som tror på ett paradis dit enbart döda krigare kommer, produceras människor för att kunna slaktas i krigssyfte. I denna diktatur finns en kraft som stavas feminism och filmen blir en uppgörelse för jämlikhet och solidaritet för alla människor. Bli nu inte avskräckta av mitt politiska tal, det är en fartfylld, otroligt cool action, där du inte får tillbaka andan förrän du sitter hemma en dag senare. Jag vet inte HUR han gör det, men kombinationen road racing, bazukas, jordnära primalfight, underbar samhällskritik, feminism och visioner gör att jag håller Mad Max. Fury Road som en av de bästa filmerna 2015, so far. Kanske inget finlir i skådespeleriet, men hårdkokthet kräver även sina skills, som definitivt Charlize Theron (Monster, North Country, Ciderhusreglerna) har, samt Tom Hardy (The Dark Knight Rises, Inception, Child 44).

Gone Girl, 3 popcorn

Läs boken istället! Som ofta fallet är den bättre än denna film, som iofs kan passera som kvällsunderhållning. Ben Affleck spelar Nick Dunne som finner sin fru försvunnen under märkliga omständigheter på deras 5-åriga bröllopsdag. Snart vevas en historia upp som pekar mot att han kan ha gjort sig av med henne, men allt är inte guld som glimmar som det gamla talesättet lyder... Amy, bra gestaltad av Rosamund Pike (Promised Land, An Education) har mer i sin ryggsäck än den vackra ytan antyder. David Fincher levererar som vanligt.

Två dagar, en natt, (Deus Jours, Une Nuit) 4 popcorn

Sandra är precis på väg tillbaka till jobbet efter en tids sjukskrivning när hon möts av beskedet att hennes kolleger just röstat för att behålla sin bonus mot att hon får sparken. Undrar om det skulle kunna hända i Sveriges LAS - inte just nu men antagligen skulle de borgerliga inte ha något emot att se till att vi fick den situationen även här...
Nåväl, en av hennes kolleger övertalar chefen att göra om omröstningen så att Sandra får chansen att prata för sin sak, d v s be till kollegornas solidaritet. Dels kämpar hon mot sin labila hälsa, dels för att få behålla sitt uppehälle. Samtliga har sina livssituationer som gör att de antingen ger henne sin röst eller inte, kontentan är väl att man mäter sin situation utifrån sitt eget perspektiv. Den som hade mest att förlora gav henne ändå sitt stöd - kanske just därför. Det jag tänkte hela filmen var att de skulle gå på beslutsfattarna, facket, whatever, men det kanske inte funkar så. En fruktansvärd hopplöshet, men även en gnista hopp och förtröstan i varandra som gör filmen, om inte ljus, så iaf inte helsvart.
Marion Cotillard som Sandra är fullkomligt lysande och trovärdig.

Birdman, 4 popcorn

Riggan (Michael Keaton) är en actionskådis på dekis som vill bevisa sin talang och "existensberättigande" på den fina scenen och hyr följaktligen en kreddig teater på Broadway för att sätta upp en egen pjäs av Raymond Carver, som enligt egen utsago fick honom att börja med teater. Men, inre demoner och lynniga skådisar, samt en extremt tajt budget hotar att förstöra allt. Ibland är filmen farsartad och väldigt teatral, men det vägs upp av ett filmspråk som tar udden av detta och tillför ett realistiskt djup istället då den tenderar att bli pretentiös. Genidraget att casta Michael Keaton som nästan spelar sig själv (åtminstone set-upen, i form av fd superhjälte som försöker bli kreddig) och Edward Norton som narcissistisk medskådespelare lyfter hela filmen. Tyvärr är kvinnorollerna som vanligt marginella och jag tror inte den passerar ett Bechdeltest. Men, men, hen får hålla tillgodo med 2 timmars underhållning som både ger skratt och skratt i halsen.

The Imitation Game, 4 popcorn

Alan Turing (Benedict Cumberbatch) är engelsmannen som troligtvis vann eller åtminstone förkortade WWII tack vare sin skarpa hjärna och kalla konsekvenstänk. The Imitation Game handlar om kommunikation och hur man spelar ett parti schack utan att visa sina pjäser eller drag. Låter det konstigt? Tänk såhär; polackerna får tag på ett ex av tyskarnas kodmaskin Enigma, som de dessvärre inte kan läsa av då inställningarna ändras varje dygn och kombinationerna är i det närmaste oändliga (ja, såklart inte, men väääääldigt många). Tillsammans med engelsmännen och därav en av dem Alan Turing sätter de ihop ett team (vad jag förstått var polackerna en stor del av lösningen, men får ingen plats i filmen) av skarpa matematiska snillen som ska lösa maskinens inställningar och därmed kunna dra nytta av att läsa tyskarnas planer och agera därefter. I filmen framstår Turing som en autistisk eller kanske asperger missförstått geni som har svårt för att förstå sociala koder, men är som fisken i vattnet när det handlar om mönster och problemlösning. Han kämpar mot de mer normala kollegorna samt för att driva sin egen tes om hur uppdraget som utföras. Han får stor hjälp av sin kvinnliga kollega (spelad av en för en gångs skull hyfsat nedtonad Keira Knightley) som framstår som lika skarp eller kanske ännu bättre än Turing (men får hon en film gjord om sig? Nej, men spela andrefiol kan en kvinna alltid göra - trist!). Kan inte avslöja hur det går, men filmen är stringent berättad, fina skådespelarinsatser (Benedict Cumberbatch är som vanligt fantastisk)och en intressant del av de vanliga världskrigsskildringar man sett. Men, någonting fattas - kanske ett bredare penseldrag, mindre Hollywoodesk, ja, jag vet inte vad som får mig att tveka. Den är egentligen jättebra - helt klart värd att se! Norska regissören Morten Tyldum (Huvudjägarna, Buddy, Varg Veum - Fallna änglar) kommer säkert lyckas alldeles ypperligt framöver.