Still Life, 4 popcorn

Som titeln avslöjar är det en långsam, stilla film om ett stilla livsöde; John May spelad av Eddie Marsan (ofta den så underskattade second wingman, såsom Philip Seymour Hoffman var) är en kontorsråtta som tar sitt arbete på fullaste allvar. Han är den som tar hand om de ensamma avlidna - de som inte har någon anhörig eller närstående att ta hand om begravning eller de fåtaliga tillhörigheter de efterlämnar sig. Mr May ser det som sin livsuppgift att se till att dessa förlorade själar inte glöms bort, inte har levt förgäves. Kruxet är att han i sin jakt efter anhöriga ofta blir långdragen i proceduren, så när en energisk chef äntrar banan finns ingen plats för den saktmodige John. Han får tre dagar på sig att avsluta sitt sista fall, som visar sig ha mer gemensamt med John än han vill erkänna. Billy Stoke visar sig bo i samma hyreskomplex som John, fönstret mittemot, vilket så klart belyser än mer det faktum att livet består av möten som kan tappas bort om man inte underhåller dem. Det visar sig att Billy Stoke var en aggressiv rättvisekämpe, som satte avtryck var han än befann sig, på gott och ont. Mr Mays envishet ger frukt och han hittar både den ena och den andra i hans eftermäle, men ingen vill ta ansvar för hans hädangång (ja, man blir så här högtravande i en undertaker-film). John Mays sista fall blir en vändning i hans liv som är lika välkommen som abrupt. Slutet är fullkomligt mind-blowing och inget jag vill ge bort, men förse er med näsdukar.
En riktig liten tankeställar-pärla!

Dallas Buyers Club, 4 popcorn

Till att börja med har jag historiskt sätt svårt för Matthew McCånnahäj (lättare än att skriva hans riktiga namn), då jag tycker han spelar exakt samma roll varje gång. Lite som Julia Roberts och Gwyneth-lider-med-ögon/mun- Paltrow. Och i Dallas Buyers Club är det ibland på gränsen till att han trillar dit igen, men tack vare hans Method Acting-deffande av kroppen, hjälper honom att hålla igen på överspelet. Tycker nog han ska fortsätta vara anorektisk (bara skojar people!). Nåväl, anledningen till att han bantat ner sig à la Oscarsmanér (gillar mer äta upp sig à la Charlize Theron!) är att han spelar sexmissbrukaren Ron Woodroof som på sent 70-tal diagnosticeras med HIV och ges 30 dagar kvar att leva. Förutom stigmatiseringen från omgivningen och att tvingas inse faktum så "hinner" han inte älta sina problem - han ska ju dö snart. En dold entreprenör visar sig och i ren desperation och med en del tur hamnar han i Mexiko där en förvisad läkare visar sig sitta på förvånansvärt bra mediciner för just denna nya sjukdom. Filmen låter oss mest följa Woodroofs personliga kamp, men ger oss även en inblick och kommentar till läkemedelsbolagens enorma makt och fruktansvärda lek med människors liv. Som jag tidigare antytt är MM hyfsat bra, men den som sopar banan med alla andra är Jared Leto, som jag stör mig på vill ägna sig åt sitt mindre än ok arenarockband, 30 Seconds to Mars. Han slösar bort sin talang, den jäveln! Det är ju skådespeleri han ska ägna sig åt och MER!

Gravity, 3 popcorn

Körde hem i stormen Simone nu på eftermiddagen och kom att tänka på att kastvindarna och hur jag fick parera påminner om hur Sandra Bullocks karaktär Ryan Stone parerar den bisarra atmosfären i rymden. En annan liknelse är tsunamin krafter, som sveper med allt i sin väg/våg. Nåväl, filmen kretsar kring forskare Ryan Stone som ska initiera sitt forskningsprogram på en satellit (?). Mitt i det rutinmässiga uppdraget ute i rymden avbryts manövern pga löst rymdskrot som är på väg mot rymdlaget i full fart. När de inte hinner ta sig till skydd, försvinner Dr Stone ut i tomma rymden i en rekyl bort från skeppet. Astronaut Matt Kowalski, som är ute på sitt sista uppdrag, lyckas fånga in Ryan men fler hinder uppstår och en hopplös kamp mot tiden och rymden som habitat tar en början. Det är här jämförelserna med tsunamis, stormar, andra extrema väderlekar blir aktuell. Även den klaustrofobiska känslan man kan relatera med livet i en ubåt t ex. Tekniken och spänningsmomenten i Gravity är bra, men dialogen, monologen är urkass och riktigt såpig. Även regin kan man ha ett och annat och klaga på, men jag vet inte hur mycket man kan kräva av Ms Bullock iofs... Regissör Alfonso Cuaron har tidigare gjort bl a Children Of Men, Din morsa också, Lysande utsikter (1998 med Ethan Hawke & Gwyneth Paltrow,. Enligt Imdb drömde Cuaron om att bli astronaut som ung, så jag antar att en liten bit av drömmen slagit in.

Straight A's, 3 popcorn

Det svarta fåret Scott (Ryan Phillippe, Breach, Gosford Park, Cruel Intentions), återvänder till sin hemstad, hemsökt av sin döda mamma som vill att han försonas med pappa och bror. Brodern William (Luke Wilson, Rushmore, The Royal Tenenbaums, Old School)) har gift sig med Scotts fd flickvän Katherine (Anna Paquin, The Piano, X-Men, True Blood) med vilken han har två barn. Scott är en nykter narkoman, eller försöker åtminstone, men det han lämnat efter sig när han stack för 8 år sedan är fortfarande infekterat och nästintill oreparerbart. Han försöker bryta sitt gamla beteende och agera ansvarsfullt när brorsonen anförtror sig Scott i nöden. Tyvärr är det inte bara gamla mönster han måste kämpa mot, men mer kan jag inte avslöja utan att förstöra slutklämmen. En hyfsat bra beskrivning av en familj i upplösning, som dessvärre knyts ihop alldeles för enkelt på slutet. Som om regissören själv tröttnat på sitt verk och ville avsluta det kvickt, vilket drar ner betyget till en svag 3:a. Bra skådespeleri rakt igenom, med kunnigt folk som Anna Paquin, Ryan Phillippe, Luke Wilson och Powers Boothe.

Looper, 4 popcorn

Favvoskådisen Joseph Gordon-Levitt (Inception, The Dark Knight Rises, Brick) har signat upp för ännu en toppfilm. Fingertoppskänsla är bara förnamnet. Looper utspelar sig i en nära framtid då hitmen, sk Loopers, skjuter ihjäl obekväma måltavlor som skickats tillbaka 30 år från framtiden. Joe (Gordon-Levitt) sköter sitt jobb utan större entusiasm, men blir skräckslagen när han inser (genom återkommande drömmar eller vad det nu är) att hans nästa offer är han själv, fast 30 år äldre. Vad har han gjort för att förtjäna det? Vad är viktigt i livet? Vem förtjänar att bli avrättad? Vem har rätt att leka Gud? En vild jakt mellan tidsrymderna tar fart och för att förändra ödet måste Joe agera snabbt efter varje ledtråd han får. Upplösningen ställer livets betydelse och mening på sin spets. Är hämnden viktigare än förlåtelsen? Vem vågar stoppa våldsspiralen som ofta uppstår enligt devisen ett öga för ett öga? Gordon-Levitt spelar övertygande den plågade och förvirrade unga Joe. Bruce Willis är bra som den äldre Joe och överhuvudtaget är Looper en film du inte får missa om du gillar hjärngympa, bra action och juste frågeställningar om livets mening.

Vi måste prata om Kevin (We need to talk about Kevin), 4 popcorn

Baserad på en roman med samma titel tar sig Lynne Ramsay (Råttfångaren, Morvern Callar) an det svåra ämnet; förälder till en psykopat. Utgången är hyfsat given (även om slutklämmen inte var motiverad), så det som utspelar sig är mammans återblickar genom Kevins uppväxt. Det som genomsyrat många recensioner är att mamman ska ha varit skyldig hans dåd genom sina uppenbara problem att knyta an till sonen samt hennes frånvaro pga karriär. Jag ser inte detta samband utan ser snarare det omöjliga i att leva vidare när det omöjliga redan hänt. Att människorna runt omkring henne anklagar henne, trots att hon egentlig är oskyldig är nog rätt naturligt. Tror Anders Bering Breiviks mamma får samma bemötande, och visst finns det ett mått befogenhet i detta. Kevins mamma, liksom Breiviks, måste ha uppfattat varningssignalerna och man hade ju hoppats att psykopaterna fångats upp tidigare. Men, dessa psyken är komplexa och de är antagligen experter på att förställa sig och uppfattas som helt normala när de vill. Dessutom är det svårt för en icke-psykopat att förstå och kunna förutse en psykopats tankar och handlingar - det är ju inget en icke-psykopat ens skulle fundera på att göra. Döda en massa oskyldiga människor bara för att hen kan. Tilda Swinton som Kevins mamma är som vanligt helt out-standing, liksom Kevin som tonåring; Ezra Miller. Känns lite utstuderat och orimligt att Kevin helt plötsligt skulle eskalera i sin våldsamhet, vid ca 14 års ålder. Innan dess framställs han som en trotsig, något störd kille som ändå hade en våldsamhetsspärr. Eller så missade jag nåt i filmen...?

The Descendants, 4 popcorn

Filmen som gav George Clooney ännu en Oscars-nominering, och Alexander Payne lite större genombrott än tidigare Sideways, About Schmidt, Citizen Ruth, Election. The Descendants påminner om Sideways och About Schmidt då den handlar om en man i kris, orsakat av sig själv. George Clooney spelar Matt King, en landbaron i rakt nedstigande led till en tidigare Hawaiiansk prinsessa. Han är den ansvarige, lite tråkiga mannen, som arbetar för mycket och är frånvarande make och far. När hans fru Elizabeth hamnar i koma efter en våldsam båtkrasch, ställs Matt mot väggen. Vem är han? Vem vill han vara? Är livet som han lever, egentligen en chimär? Matt tvingas bli en närvarande pappa, han ställs mot ett svek från frun och hur är man arg på en komatos fru? Samtidigt som Matt tvingas konfrontera hela sitt liv, säga adjö till sin fru, sin livskamrat, knyta an till sina döttrar, ska han även ta det stora beslutet om vem som ska få köpa släktens oexploaterade ö, som han anförtrotts att förvalta. The Descendants utspelar sig på Hawaii, semesterparadiset som har en vardag precis som för alla andra människor på alla andra platser på jorden. Med på road-tripen (för att berätta för släkten om att Elizabeth kommer att dö, samt släktträffar inför försäljning och andra viktiga resor) följer den osnytna Sid. Han är ohyfsad och typisk tonårskaraktäristiskt "dum" och provocerande. Men man ska inte döma asken efter utsidan - en aning klichéartat, men dock. Som vanligt är Alexander Payne duktig på att balansera tragikomik med smakfullhet. Allvaret i situationen får aldrig ge vika för verklighetens absurditeter och vice versa. En begåvad berättare är han, Payne.

50/50, 4 popcorn

Inledningsvis måste jag avslöja att en del av det höga betyget beror på min personliga utgångspunkt för filmen. Jag har själv erfarenhet av att vara föräldern till ett döende barn, samt att vara vännen till en dödligt sjuk vän, även i min väns fall, en allvarlig form av cancer. Jag grät halva filmen och har svårt att förlika mig med insäljningen av filmen som en komedi. Det är inte första gången man väljer att sälja in en "dödlig-sjukdom"-film som komedi. Ett av många exempel är A Little Bit of Heaven med Kate Hudson, som tilldelats genren; romantisk komedi. Vadå, KOMEDI?!

Back to the review; 50/50 handlar om 27-årige Adam som efter ett läkarbesök (pga sin onda rygg) inser att han har ryggmärgscancer, med 50% chans att överleva. Stegvis går han igenom stadie för stadie i insikten att livet, snart för hans del, kan vara över. Vilket vi alla vet att det någon gång ska ske, men lyckligt ovetande när. Den där väntan känns som det värsta. Bitvis kan jag tycka att filmen trivialiserar förloppet, i ett försök att göra den till en komedi. Men, jag är ledsen, den är mest tragikomisk isf. Allas sorgeperioder ser olika ut för olika personer, så det kan jag inte säga nåt om, men det tar ca 1 timme innan filmen griper tag i mig. Innan dess har Adams flickvän, som även innan sjukbeskedet var tveksam till förhållandet, kämpat för att ta på sig rollen som den stoiska livskamraten. Adams bäst kompis, Kyle, har krampaktigt betett sig som en självisk, okänslig buffel, som bara sett sjukdomen som ett raggningsknep. Adams mamma har försökt stötta, men blivit avvisad av Adam, då han i det skedet inte orkade med hennes oro. Sen faller allt för Adam, i sista stund låter han muren falla och han blottar all sin oro och mänskliga ångest. Att han orkat hålla uppe fasaden så länge är ett under, men säkert inte ovanligt. Sista delen av filmen är otroligt stark och många delar av Adams agerande känner jag så väl igen.  Att filmen baseras på en biografi av Will Reiser, som själv överlevt en cancerdom, ger ett extra djup. Dessutom försämras inget av att indie-favoriten Joseph Gordon-Levitt (Hesher, Inception, Brick) spelar Adam. Däremot är Seth Rogen rätt endimensionell och är precis som vanligt; nöffande som Beavis & Butthead.
Henrik, käre vän, den här filmen är så mycket du. Jag är så glad att du lever och är min vän!