The Imitation Game, 4 popcorn

Alan Turing (Benedict Cumberbatch) är engelsmannen som troligtvis vann eller åtminstone förkortade WWII tack vare sin skarpa hjärna och kalla konsekvenstänk. The Imitation Game handlar om kommunikation och hur man spelar ett parti schack utan att visa sina pjäser eller drag. Låter det konstigt? Tänk såhär; polackerna får tag på ett ex av tyskarnas kodmaskin Enigma, som de dessvärre inte kan läsa av då inställningarna ändras varje dygn och kombinationerna är i det närmaste oändliga (ja, såklart inte, men väääääldigt många). Tillsammans med engelsmännen och därav en av dem Alan Turing sätter de ihop ett team (vad jag förstått var polackerna en stor del av lösningen, men får ingen plats i filmen) av skarpa matematiska snillen som ska lösa maskinens inställningar och därmed kunna dra nytta av att läsa tyskarnas planer och agera därefter. I filmen framstår Turing som en autistisk eller kanske asperger missförstått geni som har svårt för att förstå sociala koder, men är som fisken i vattnet när det handlar om mönster och problemlösning. Han kämpar mot de mer normala kollegorna samt för att driva sin egen tes om hur uppdraget som utföras. Han får stor hjälp av sin kvinnliga kollega (spelad av en för en gångs skull hyfsat nedtonad Keira Knightley) som framstår som lika skarp eller kanske ännu bättre än Turing (men får hon en film gjord om sig? Nej, men spela andrefiol kan en kvinna alltid göra - trist!). Kan inte avslöja hur det går, men filmen är stringent berättad, fina skådespelarinsatser (Benedict Cumberbatch är som vanligt fantastisk)och en intressant del av de vanliga världskrigsskildringar man sett. Men, någonting fattas - kanske ett bredare penseldrag, mindre Hollywoodesk, ja, jag vet inte vad som får mig att tveka. Den är egentligen jättebra - helt klart värd att se! Norska regissören Morten Tyldum (Huvudjägarna, Buddy, Varg Veum - Fallna änglar) kommer säkert lyckas alldeles ypperligt framöver.

The Bourne Legacy, 3 popcorn

Den fjärde filmen i ordningen, den första utan Matt Damon som Jason Bourne, tar vid och överlappar till en del där senaste filmen slutade. I samband med att Bourne tagit sig till huvudkontoret i N.Y i sin jakt på sanningen, bestäms på högre ort att projekt Treadstone och det större Operation Outcome ska elimineras. Testpersonerna ska avlivas, kort sagt. Regissör Tony Gilroy, som är manusarkitekten bakom de tre första, spinner vidare på aktionsidan av Bourne-serien. Aaron Cross, number 5 (spelad av Jeremy Renner, Hurt Locker, The Avengers) har redan börjat tvivla på ideologin i sitt arbete och fuskar med tabletterna (som de alla måste ta för att upprätthålla fysiken och intelligensen) för att se vad som händer. Han hamnar mitt i avrättningskarusellen som de styrande satt igång och lyckas genom tur och skicklighet undfly. Det är inte bara agenter som ska röjas - även vetenskapsmännen som arbetar i labben ligger risigt till. En överlevande kvinna, Dr. Marta Shearing blir Cross väg till att få de tabletter han märker att han trots allt måste ta. Här är en liten logiklucka; varför slutade han ta dem för att sedan jaga dem? En katt- och-råtta-lek tar vid och det är här filmen helt plötsligt bara blir en aktion och en massa andra intressanta tanke-spår försvinner. Dock är det goa aktionreferenser som uppvisas, motorcykeljakten som slutar i en riddarduell à la Ivanhoe är rätt läcker. Som sagt, aktionfetischen regerar över intelligensen och det unkna slutet blir snarare en besvikelse än, vad jag tror var meningen, en längtan efter mer. Det som slår mig med The Bourne Legacy är att vi vill se en underdog, syndabock-hjälte istället för präktige, anställde James Bond. Dagens samhälle ser hellre konspirationsteorier och Big-Brother-hotet som mer hjältemodigt än den charmige tjänstemannen som ju Bond faktiskt är. Den lilla människans cleverness, vilja, lurighet mot stora stygga staten. I The Bourne Legacy, har staten försökt manipulera bort empati, plantera in intelligens och fysisk styrka, men vår hjälte ser igenom detta genom sin inneboende...ja, vad? Han verkar inte varit en trevlig person innan, men vi kanske kan kalla det rättspatos..? Helt ok som aktionfilm men inte alls ok som efterträdare till Jason Bourne. Hade högre förväntningar på Jeremy Renner som agent. Jag var chockad över att inse att jag faktiskt saknade Matt Damons, såhär i efterhand, lysande agerande som aktionhjälte. Trodde aldrig jag skulle tycka så - som inte ens gillar Damon. Men, som aktionskådis är han nog den bästa i dagsläget.

Total Rec(k)all, 3 popcorn

Till att börja med; denna version är bättre än Arnolds! Det är mer sci-fi, det är mer action, det är snyggare och mer mind-blowing. Men, Veerhovens (Arnold) faller egentligen mest på tidens tand. Det är en helt ok rulle, med en utsökt Sharon Stone som galen agent. Apropå just dimensiontänkande, är det inte riktigt så skruvat som jag önskat. Dimensionerna vi pratar om är vertikalt och horisontalt, bildligt talat. Hissar, vägar, arkitektur, inte i hjärnbalken, vilket jag hoppats. I 2012 års version spelar Colin Farell superagenten Hauser, som via hjärnmanipulation inte vet vem han är. Däremot störs han av en återkommande dröm, som driver honom till att besöka Rekall (skulle inte titeln stavas så då?). Ett hokus-pokus-spa som gör att man kan leva ut sina fantasier bara i hjärnan. Det enda kriteriet är att man inte lever ut en fantasi som är verklighet. Vilket är fallet för Hauser; han vill leka agent, men det är han ju redan... Agent är han för at spionera på motståndsrörelsen i 2000-talets slut. Miljögifter har gjort det omöjligt att bebo större delen av jorden, Ena sidan UFB (United Federation of Britain) är välmående och sponsras av andra sidan jorden, Kolonin. Enda sättet att ta sig däremellan (fast man kan visst flyga helikopter in i dödszonen?) är genom "The Fall"; en enorm borr/linbana, som transporterar genom jordens kärna. Naturligtvis uppstår slitningar; Kolonin har inte samma rättigheter och är de "svaga". UFB:s kansler (tyskt så klart) planerar att utplåna Kolonin för att tillskansa sig mer mark. Enkel, basal handling, men väl utfört och häftig aktion. Inget märkvärdigt, men helt ok. Hade dock förväntat mig lite mer skruv på storyn, men jag kan vara förblindad av mina förväntningar och trott att de recensioner jag läst skulle betala mer. Baseras på science fiction-författaren Philip K. Dick novell We Can Remember It For You Wholesale. Len Wiseman är en stabil actionregissör och frugan Kate Beckinsale lika trygg som cool actionfigur. Överhuvudtaget känns Total Recall 2012 som ett stort dataspel, lite liknande Tron och The Game. Borde läsa boken!

Tinker, Tailor, Soldier, Spy, 5 popcorn

Så, då har jag äntligen sett Tomas Alfredsons hyllade spionthriller, som varit på segertåg över hela världen. Allt känns igen från hans tidigare filmer, färgerna, det svepande, underbara fotot (tack, Hoyte Van Hoyteman!), det sakteliga, underfundiga tempot som likt en lök skalar av lager efter lager av både story och karaktär. Alfredson låter oss hoppa in i en vardag, in medias res, som känns helt naturlig för de inblandade, trots att man vet att allt är film.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy (TTSS) bygger på en spiontrilogi av kände John le Carré (aka David Cornwell); The Karla Trilogy. Vi befinner oss i 1973 års England, mitt i kalla kriget. Filmens huvudperson är den gråa, noggranna underrättelseagent George Smiley (lysande skådespeleri av, trots sin lågmälda karaktär, Gary Oldman), som precis blivit avskedad till följd av en misslyckad operation som hans chef Control höll i.  Operation Testify är egentligen filmens nav, mer kan jag inte säga utan att avslöja för mycket och spoila filmen. En tid därefter blir Smiley återinkallad då det framkommit att man har en sk Mullvad högst upp i brittiska underrättelsetjänsten. Gruppen kallas The Circus och består av Tinker, Tailor, Soldier, Spy, namngiven kod av Smiley, uppkallad efter en brittisk barnramsa. Smiley får ett eget kontor i en avskild lägenhet samt en liten stab som bör vara lojal, då den inte tillhör The Circus. En av de viktigaste personerna är Peter Guillam (Benedict Cumberbatch, senast sedd som Sherlock Holmes), som är chef till Rikki Tarr, den agent som rapporterade om Mullvaden, som i sin tur orsakade att Operation Testify misslyckades. Allt är ett schackparti, vem som kan göra det smartaste draget för att vinna positioner. Mycket symboliskt har Smileys chef, Control, satt foton på varje schackpjäs och spelat ett parti där han dessvärre förlorade och Mullvaden vann. Alla dessa detaljer förvaltar Alfredson mästerligt och nästan omärkligt, varför filmen med fördel kan ses ett flertal gånger. Alfredson har själv förklarat i intervjuer att detaljerna är oerhört viktiga, bl a att Smileys glasögon är autentiska. Som Citroënfantast njuter jag av sekvenserna där en DS 21 Pallas visas upp. Den ser ut att vara i mint condition och jag får genast en längtan efter att återigen ha en "padda" i min ägo. Min senaste padda var en DS från 1973, Bojan, som användes vid min road trip i Polen sommaren 2000.

Filmen är en av förra årets bästa. Den släpptes juldagen 2011, vilket gör den till smått gammal, i filmfönstrets snabba flöde. Förutom Gary Oldman som Smiley, gör samtliga skådespelare fantastiska insatser överlag. Colin Firth som Bill Haydon, den flirtiga, slarviga agenten, svenske David Dencik, som bondepjäsen Toby Esterhase, John Hurt som den dramatiska Control. En film som kommer att finnas länge i mitt undermedvetna, ett tecken på en film som gett mig något!

Salt, 2 popcorn

Angelina Jolie spelar Evelyn Salt, en CIA-agent som anklagas för att vara en rysk broiler, indoktrinerad att utföra whatever the home country requires of you. Sen tar filmen en j-la fart och stannar inte upp förrän... nej, faktiskt aldrig, då det är ett oerhört öppet slut, eller snarare en sk cliff hanger... Nåja, jag ska inte gå händelserna i förväg. Salt/Jolie blir alltså anklagad för det värsta brott en amerikan kan begå. Ingen kan dock bevisa att hon är rysk agent, men i sann bevisa-din-oskuld-anda blir hon naturligtvis behandlad som en spion. I flykten från sina kollegor visar Jolie upp sina färdigheter som action skådis och filmen utvecklar sig till en konstig mix av Tombraider möter Nikita möter The French Connection (i sina bästa stunder). Just detta hattande är kärnproblemet med Salt. Som åskådare blir det ett himla virrvarr av "intriger" och riktlinjer så tyvärr är det bara action scenerna som får godkänt, men de är å andra sidan riktigt fräcka och brutala. Jolie ser skrämmande anorektisk ut och robotlik-Lara Croft och man vet redan i förtexterna vem den verklige skurken är. Jag hade inga förväntningar alls på filmen men tyvärr blev jag inte positivt överraskad - snarare tvärtom. Regissör Phillip Noyce borde ha kunnat arbeta mer med uppbyggnaden av ovissheten, såsom han lyckades så bra med i Lugnt vatten (Dead Calm, Nicole Kidmans genombrott). Trots allt är det en hyfsad action som helt klart håller den standard som man förväntar sig av en sådan.