Monica Z, 4 popcorn

En fullkomligt underbar film, med glädje, glamour, svärta, musik, sång (fö alldeles utmärkt framförd av Edda Magnusson, som nästan når förebildens unika frasering och känsla). Gripande, utan att bli sentimental, intressant utan att bli distanserande, fylld med musikpärlor utan att bli alltför mycket biopic. En perfekt balans mellan de olika delarna, trots en inte helt sanningsenlig berättelse. Lite lik en annan svensk fullträff 2013, Searching For Sugar Man. Jag tycker inte man nödvändigt behöver hålla sig helt till sanningen, berättelsen i sig är viktigare när det gäller film. Ett ämne som debatteras i P1's Kino idag.http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/249306?programid=3051
Monica Zetterlund har en unik position i svensk jazzhistoria, som den som började sjunga jazz på svenska, med en frasering och klang som ingen annan. Förutom det hade hon även en skådespelartalang och komediennes tajming som gjorde henne till en ordinarie i HasseåTages ensamble. Enligt filmen var hon en virvelvind och självständig kvinna som kämpade mot alkoholism och skiftande självförtroende. Här kommer fiktionen in och placerar henne som sambo med Vilgot Sjöman, vilket iofs inte gör något, om man inte är släkt med henne. Han blir dock mest en parantes och används mest för att illustrera hennes självständighet och intensiva livsglädje. Edda Magnusson som Monica är fullkomligt genial och lika begåvad som sin roll. Skulle inte bli förvånad om hon fortsätter kombinera musikkarriären med skådespelardito. Lite Sveriges version av JT (Justin Timberlake).  Och en så snygg film sen! Scenografin, kläderna, sminket, arkitekturen! Blev så sugen på skipants, polyester-toppar, klänningar mm.
Regissör Per Fly, som tidigare briljerat med Bänken, Arvet och Dråpet gör mig inte besviken när han ger sig i kast med en av Sveriges största musikikoner. Eventuellt blir det lite uddlöst och enkelt tidvis - hon hade det trots allt rätt kämpigt med sin skolios och i slutet hörde man inte mycket om henne. Men det är inte helt lätt att under ca 2 timmar få ihop ett helt livsöde, utan att missa nåt.

Looper, 4 popcorn

Favvoskådisen Joseph Gordon-Levitt (Inception, The Dark Knight Rises, Brick) har signat upp för ännu en toppfilm. Fingertoppskänsla är bara förnamnet. Looper utspelar sig i en nära framtid då hitmen, sk Loopers, skjuter ihjäl obekväma måltavlor som skickats tillbaka 30 år från framtiden. Joe (Gordon-Levitt) sköter sitt jobb utan större entusiasm, men blir skräckslagen när han inser (genom återkommande drömmar eller vad det nu är) att hans nästa offer är han själv, fast 30 år äldre. Vad har han gjort för att förtjäna det? Vad är viktigt i livet? Vem förtjänar att bli avrättad? Vem har rätt att leka Gud? En vild jakt mellan tidsrymderna tar fart och för att förändra ödet måste Joe agera snabbt efter varje ledtråd han får. Upplösningen ställer livets betydelse och mening på sin spets. Är hämnden viktigare än förlåtelsen? Vem vågar stoppa våldsspiralen som ofta uppstår enligt devisen ett öga för ett öga? Gordon-Levitt spelar övertygande den plågade och förvirrade unga Joe. Bruce Willis är bra som den äldre Joe och överhuvudtaget är Looper en film du inte får missa om du gillar hjärngympa, bra action och juste frågeställningar om livets mening.

Modig (Brave) 5 popcorn

Proffstyckarna Olle (7 år) och Uma (6) gav Modig en 5:a. Tack vare alla ingredienser; skratt, spänning, sorg, övernaturligt, utmaningar och en massa aktion. Merida är en prinsessa som ställs inför det hon fruktat hela livet; att gifta sig. Traditionen och sägnen kräver detta och Meridas mor, drottningen, är ingen hen säger emot. Det gör Merida iaf och antar utmaningen. Efter ett bråk med mamma drottningen flyr Merida till skogen och springer in i en häxa som hjälper henne med en förtrollning. Vad denna innebär kan jag inte gå in på utan att ge bort hela filmen. Och det är en film ni ska se - en av de bättre på ett tag. Personligen uppskattade jag Despicable Me (Dumma mig) oerhört mycket och det är samma upphovsmän till Modig, så lyckträffen kommer inte som en överraskning direkt. Modig har fått mycket uppmärksamhet tack vare sin kvinnliga hjältinna som chaussats upp till en slags feministisk förebild. Det har spekulerats i att den ursprungliga regissören och manusförfattaren, Brenda Chapman, tänkt sig en mer utpräglat feministisk rollkaraktär. Men efter 4 års arbete lämnade Chapman projektet och det sägs att det var till förmån för en mer konventionell historia. Brenda Chapman har sin egen dotter som förebild till Merida och drottningen är Brenda själv. Mycket av storyn handlar om förståelsen och respekten i relationen förälder/barn, och hur starka och kloka våra barn är. Det är viktigt med fler modiga kvinnliga protagonister i barnfilm - hoppas detta är början på en era.

Snabba cash II, 4 popcorn

Deppig, deppigare, deppigast. Ja, det är ingen upplyftande film som tar vid efter succé-ettan. Men, mitt i allt elände finns en svag glimma hopp, ett basalt mänskligt behov av att känna sig behövd, att lyckas vända elände till hopp. Ett slags tema för regissör Babak Najafi, som tidigare glänst med Sebbe, där samma hopplöshet, mänsklig förnedring drivs mot frigörelse mot nåt annat, förhoppningsvis bättre. Jag har tyvärr inte läst boken Snabba cash II baseras på; Aldrig fucka upp (även den av Jens Lapidus, som även skrev Snabba Cash), men Najafis signum står skrivet över hela II:an. Där Snabba cash, förståeligt nog, fokuserade på kontrasten och likheterna mellan övre klassen och den brottsliga dito, är II.an mer intresserad av mänskliga mekanismer och beteenden. I mitt tycke en aning bättre än 1:an, men troligtvis kommer publiken att svika denna mer psykologiska och våldsamma studien. Handling; JW har suttit 3 år på anstalt, och funnit en vän i Mrado, som han i 1:an nästan dödade. Tack vare sitt goda uppförande blir JW villkorligt frigiven och hans förhoppningar är skyhöga. Dels har han arbetat på en affärsidé som han tillsammans med Nippe ska få en riskkapitalist att nappa på. Dels ser han fram emot att träffa sin familj och den kvinna han en gång älskade; Sophie. Världen rasar samman när alla sviker honom, t o m hans mamma vill inte veta av honom och Nippe hugger honom i ryggen, nästan bokstavligt. Förtvivlad sätts en katastrofspiral igång. För JW, för Jorge, för Mahmoud, för Mrado. Det är dessa fyra vi får följa och de personerna som alla drivits längre och längre in i brottslighetens nät. Joel Kinnaman gör ett lysande porträtt av den alltmer känslokalla JW. Fares Fares som desperate Mahmoud är lika bra, Matias Varela är utmärkt som jagade Jorge och Dragomir Mrsic ok som Mrado. En habil, bra svensk film som lyckas göra drama av en våldsam actionfilm (mycket action är det faktiskt). Regissör Najafi gör en strålande film, som han även är medmanusförfattare till. Det enda felet är att han gör alldeles för få! Babak, gör fler filmer, oftare!

Circumstance, 4 popcorn

Atafeh och Shireen är två unga kvinnnor, i 16-års åldern, som blir kära i varandra. De testar gränser, dricker för mycket, dansar utmanande och är sådär tonårsaktigt trotsiga hen kan vara. Problemet är bara att de bor i dagens Iran, där ingen, varken man eller kvinna får vara nåt annat än det mullorna säger åt dem att vara. Ingen är vinnare i detta samhälle, det påminner mycket om de filmatiseringar om stalinistiska Ryssland, där ens egen bror, närmsta familj kan lämna ut dig. Angiveri är A och O i en diktatur. Atafeh och Shireens kärlek blir stoppad av sedlighetspolisen och Atafehs egen bror, rehabiliterad narkoman, som i egenskap av omvänd, rättrogen muslim tagit sig an Shireen. De två unga kvinnorna utsätts för övergrepp som ingen ska behöva utsättas för, speciellt inte så ung. Till slut blir förtrycket för övermäktigt för Atafeh och hon finner bara en utväg ur sitt fängelse.
Småsaker, vardagliga händelser som gör att förtrycket känns än mer påtagligt. Inget är svart eller vitt, ingen är helt god eller ond. Subtil, men ändå skarp kritik av regimen/religionen/samhället/apatiska medmänniskor av regissör Maryam Keshavarz. En stark skildring av omöjlig kärlek, förtryck, samhällsskildring, familj i kris och så mycket mer. En mångbottnad historia, utan att spreta.

Mannen från Le Havre (Le Havre), 4 popcorn

Åh, vad jag älskar Aki Kaurismäkis bild- och berättarspråk. Det är så stilistiskt, snyggt och underfundigt! Marcel är en äldre herre som arbetar som skoputsare, det viktigaste yrket, med stor lekfullhet och medmänsklighet. En dag insjuknar hans fru i cancer och samtidigt träffar han en flyktingpojke som rymt från myndigheterna. Heroiskt beslutar sig Marcel för att hjälpa pojken att ta sig till sin mamma i London, den egentligen slutstationen. Under tiden försöker hans fru tillfriskna, utan att oroa Marcel då han;"är som ett barn och inte kan hantera sjukdomen". Alla grannar, utom en, dras med i hans hjältetåg som försvåras av en enträgen kommissarie Monet (bilden). Allt är lite extra stelt, Kaurismäki låter bilden, tystnaden tala. Ljussättning och scenografi är viktiga och bitvis är det ren inredningsfascism, men på en underbar nivå. Missförstå mig rätt, det är inte tillrättalagt snyggt utan snarare uttänkt, lite skitigt-ruff snyggt. Att Le Havre även är rolig, medmänsklig och politisk gör inte saken sämre.

The Amazing Spider-Man, 5 popcorn

Den bästa filmen hittills! Så, nu har jag sagt det! Då jag egentligen aldrig läst serietidningen som filmen baseras på har jag inga åsikter om eventuella "fel" i historien. Det jag vet, är att denna film, med favvoskådisarna Andrew Garfield (Boy A, Never Let Me Go, The Social Network) som Peter Parker och Emma Stone (Easy A, The Help) som Gwen Stacy är den absolut bästa. Den första filmen som står på egna ben, utan att fastna i ett serieträsk, där det emellanåt blev smått töntigt. The Amazing Spider-Man, anno 2012, ger oss en skärpa, ett djup som får även en tveksam Marvel-serie filmfantast att dras in i nätet (hahaha). Regissör Marc Webb (hur många göteborgs-skämt har inte åkt snålskjuts på DEN) startar sitt epos med en ung Peter Parker, vars intelligenta pappa tvingas fly tillsammans med Peters mamma, då hans forskningsarbete hotas. Peter placeras hos farbror Ben och faster May där han blir kvar. Det visar sig att Peters pappa höll på med ett genetiskt forskningsprogram, där han kommit långt med att korsa olika arters genetiskt uppsättning. I syfte att bota allvarliga sjukdomar. Peter Parker blir nyfiken och tar kontakt med hans fars gamla kollega och vän, Dr Curtis Connors, ypperligt spelad av en nedtonad Rhys Ifans (Notting Hill, Pirate Radio), på Oscorp, ägd av Norman Osbourne. Peter lägger näsan i blöt lite för mycket för sitt eget bästa, för något händer med honom - the rest is, as we say, history. Men, manus, skådisar, allvaret i filmen, får The Amazing Spider-Man att nå oanade nivåer. Det är t o m snyggt! Sekvenserna med berg-o-dalbaneaktiga svepningar, där vi genom 3D-glasögon ska känna som vi flyger med är faktiskt medryckande. Inget illamående, bara en fascination för hur det ev skulle kännas att vara Spindelmannen för en dag. Poserna, vinklarna är exakt efter förlagan - Andrew Garfield är antingen fd gymnast eller så är hans double det; stylish i vilket fall! Man får en del svar, som saknades i de andra filmerna, och njuter av att Gwen Stacy är på samma nivå, om inte smartare än Peter Parker. Dessutom är kemin mellan Garfield/Stone (par även i verkligheten) elektrisk, till skillnad från mes-face Maguire/Dunst. Toppfilm, helt enkelt!

Flickan, 5 popcorn

En utsökt svensk film, som tar en rätt tillbaka till barndomssommaren 1981, och för tankarna till Barnens Ö, En kärlekshistoria och andra svenska barndoms- och sommarfilmer. Flickan handlar om den namnlösa flickan som lämnas med sin oberäkneliga faster över sommaren av föräldrar som sätter sina egna ambitioner före barnets. De ska hjälpa barn i Afrika, och glömmer sitt bort sitt eget. Fastern stannar inte många dar innan hon tröttnar och lämnar Flickan ensam. Ensam att klara så basala saker som att öppna en konservburk, komma ihåg att gå på toaletten, tvätta sig. Till slut blir det en fråga om överlevnad, vilket hon klarar, men till vilket pris? Den sommaren växte flickan och blev aldrig densamme igen. Ingen är direkt elak mot henne, men ingen tar hellre ansvaret att kolla så allt står rätt till, eller hjälper henne på "rätt" sätt. Grannarna Gunnar och Elisabet ifrågasätter, men får det att bli anklagande och då styr Flickan undan "hjälpen". Oerhört vackert foto, av favoriten Hoyte van Hoytema som sveper över sommarvyerna, utan att bli smetigt nostalgisk. Flickan blir totalt ensam och Blanca Engström gestaltar denna utsatthet kombo barnslig styrka på ett utmärkt, vardagligt sätt. Fantastiskt manus, skådespeleri, foto, regi - ja, allt!

Moneyball, 4 popcorn

Om jag precis gett What to Expect When You're Expecting en 3:a, så måste Moneyball höjas till en 4:a. Allt annat vore tjänstefel. Och det vill hen inte bli anklagad för. #ironi# Hade tänkt mig en 3:a först, men skådespeleri och hantverkskunnande måste premieras! Moneyball handlar om Oaklands baseball-lag som måste snåla trots att de just åkt ut i semin av baseballens Superbowl. Brad Pitt är General Manager Billy Beane som är ansvarig för att få ihop ett vinnande lag mha växelpengar. I jämförelse med vad de andra storlagen har att erbjuda de bästa spelarna så är Oakland skrattretande "snåla". Resultatet blir att Oakland antingen får nöja sig med skräp eller tvingas tänka om. I en av sina inköpsrundor stöter han på ekonomisnillet Peter Brand, som brinner för baseball, men har en annan inställning till spelets storhet. Han ser baseball som ett strategispel, där det enda som räknas är att vinna bases = poäng. Vilket är helt korrekt, men där man tidigare fokuserat på flummig känslodravel à la; "han är en vinnarskalle" alt "det sitter i självförtroendet", menar Brand att man istället ska fokusera på andra kvalikteter. Förmågan att kunna ta sig till sin base - hur man gör det spelar mindre roll. Genom att tänka på detta andra, okonventionella sätt, får Beane ihop ett osannolikt lag av spelare som alla andra ratat. Resten är historia - Moneyball baseras på en sann historia och vi vet alla att när det gäller sport går det bra i slutändan - annars skulle den inte filmatiseras. Brad Pitt är bra, Philip Seymour Hoffman fantastisk som sur gubbtränare och hela filmen intressant och habil. Ändå kan jag känna en viss besvikelse.Den griper inte tag, som den rimligtvis borde göra med det upplägget och historiebakgrunden. Men jag har märkt att Aaron Sorkin, som skrivit manus även till denna, ibland kan få mig oengagerad. Det är smart, slickt och lite småtråkigt. Synd, på ett så bra upplägg. Men mer än väl godkänt får den ändå!

50/50, 4 popcorn

Inledningsvis måste jag avslöja att en del av det höga betyget beror på min personliga utgångspunkt för filmen. Jag har själv erfarenhet av att vara föräldern till ett döende barn, samt att vara vännen till en dödligt sjuk vän, även i min väns fall, en allvarlig form av cancer. Jag grät halva filmen och har svårt att förlika mig med insäljningen av filmen som en komedi. Det är inte första gången man väljer att sälja in en "dödlig-sjukdom"-film som komedi. Ett av många exempel är A Little Bit of Heaven med Kate Hudson, som tilldelats genren; romantisk komedi. Vadå, KOMEDI?!

Back to the review; 50/50 handlar om 27-årige Adam som efter ett läkarbesök (pga sin onda rygg) inser att han har ryggmärgscancer, med 50% chans att överleva. Stegvis går han igenom stadie för stadie i insikten att livet, snart för hans del, kan vara över. Vilket vi alla vet att det någon gång ska ske, men lyckligt ovetande när. Den där väntan känns som det värsta. Bitvis kan jag tycka att filmen trivialiserar förloppet, i ett försök att göra den till en komedi. Men, jag är ledsen, den är mest tragikomisk isf. Allas sorgeperioder ser olika ut för olika personer, så det kan jag inte säga nåt om, men det tar ca 1 timme innan filmen griper tag i mig. Innan dess har Adams flickvän, som även innan sjukbeskedet var tveksam till förhållandet, kämpat för att ta på sig rollen som den stoiska livskamraten. Adams bäst kompis, Kyle, har krampaktigt betett sig som en självisk, okänslig buffel, som bara sett sjukdomen som ett raggningsknep. Adams mamma har försökt stötta, men blivit avvisad av Adam, då han i det skedet inte orkade med hennes oro. Sen faller allt för Adam, i sista stund låter han muren falla och han blottar all sin oro och mänskliga ångest. Att han orkat hålla uppe fasaden så länge är ett under, men säkert inte ovanligt. Sista delen av filmen är otroligt stark och många delar av Adams agerande känner jag så väl igen.  Att filmen baseras på en biografi av Will Reiser, som själv överlevt en cancerdom, ger ett extra djup. Dessutom försämras inget av att indie-favoriten Joseph Gordon-Levitt (Hesher, Inception, Brick) spelar Adam. Däremot är Seth Rogen rätt endimensionell och är precis som vanligt; nöffande som Beavis & Butthead.
Henrik, käre vän, den här filmen är så mycket du. Jag är så glad att du lever och är min vän!

En kongelig affaere (A Royal Affair), 4 popcorn

Unga prinsessors/drottningars öden, är en smärre genre för sig på vita duken. Det finns ett gäng bra filmer som behandlar ämnet; Marie Antoinette, Young Victoria, Elizabeth för att nämna några.

För många år sedan läste jag Drottningkronan, av Norah Lofts, som just handlar om En kongelig affaeres huvudkaraktär; Caroline of England, som gifts bort vid 13 års ålder till en alltmer galen dansk ung kung. En lika bra skildring av kvinnans roll i historien som Desirée av Annemarie Selinko, där blivande drottningen av Sveriges livsöde skildras. Hon som både är förlovad med Napoleon Bonaparte och som sedan gifter sig med Jean Baptiste Bernadotte.

Men nog om henne, filmen, vars titel anspelar på en kärleksaffär av kunglig rang, tar alltså sin början med att Caroline av England blir bortgift med danske Kung Christian VII vid 1700-talets slut. Vid denna tid är Europa precis i början av upplysningstiden, med författare som Rosseau och Voltaire i spetsen. Danmark är inget föregångsland vid denna tid, utan tvärtom långt efter och svårt styrt av kyrkan, livegenskap och censur. För Caroline blir detta en chock och hon blir alltmer deprimerad då kungen visar sig vara en vällustig drummel, med smak för kvinnor, sprit och teater. Filmen baseras på en annan bok som jag inte läst; Prinsesse af blodet av Bodil Steensen-Leth, så jag kan inte uttala mig om dess rättrogenhet. Men, i Drottningkronan framgår det klart och tydligt att kung Christian är galen, pga könssjukdom. I filmen framställs kungen visst som otrevlig i början, men blir mer och mer sympatisk. Detta beror givetvis på att han får en livläkare tilldelad sig av danska konseljen (de som egentligen styr). Doktor Johann Struensee hittar två bortskuffade danska grevar i Tyskland, tack vare hans anonyma upplysningstexter, som på den tiden ansågs reaktionära och farliga, lierade med franska revolutionens tankar. Struensee förstår hur kungen ska hanteras och får honom att lugna ner sig och bli mer "normal". Sakteliga växer respekten även  mellan Caroline och Struensee, när de båda inser att de har samma livsåskådning och inställning till upplysningstankarna. Efterhand förvandlas respekten till en kärleksaffär som till en början conquers all, amor vincit omnia. Caroline, Struensee och greve Brandt (som fick Struensee att söka tjänsten) manövrerar kungen till att få igenom spektakulära reformer. Så som; allmän vaccinering, upphävning av censuren och förbud mot tortyr. Otroliga reformer om man bara betänker att det än idag finns länder som "regerar som på 1700-talet". Naturligtvis håller inte detta i längden, då det politiska spelet blir alltför listigt. Många av de försmådda från den tidigare konseljen, liksom kung Christians styvmor, blir allt starkare och mer avslöjar jag inte om utgången.

Filmen är lite medelmåttig; fint foto, bra skådespeleri, bra manus, engagerande historia som är habilt regisserad. Dessutom har manus en realistisk, nästan lite naiv inställning till livet på slottet - det är lite lantligt hovliv över det hela. Det danska hovet verkar ha varit förskonat från ränker och backstabbing och förefaller handfallna inför en galen kung. Detta är det charmiga med filmen. Det som stör mig är dels Alicia Vikander slätstrukna och entoniga röst. Huruvida hon snakker go dansk eller ikke, kan jag inte uttala mig om. Dessutom ska hon komma från England, så det är av mindre betydelse. Men att rösten är så uttråkad och onyanserad stör mig. Dels använder sig regissör Nikolaj Arcel av klichéartade scener, som den avstannande dansscenen när Johann och Caroline finner varandra. Hur många gånger har man inte sett det i liknande filmer (Elizabeth, Pride & Prejudice, Shakespeare in Love)? Detta drar tyvärr ned betyget något, till en juste 4:a.

Drive, 4 popcorn

Jag tror jag sett allt Ryan Gosling varit med i - och har hittills inte blivit besviken. Denna toppar nästan listan, blir bara slagen av Half Nelson och kanske nån mer. I denna hårdkokta rulle spelar Gosling en ensamvarg, som lever för och tillsammans sin otroligt läckra bil. Han är hård som flinta, integritet är bara förnamnet, han är snudd på autistisk. Han är en Driver, som kör ifrån polisen efter rån, som är in and out på 5 minuter; "sen åker jag, oavsett om ni är i bilen eller ej". Han flyttar till en ny hide-out-lägenhet och blir granne med fängelse-änkan Irene med son (Carey Mulligan). Snart har han smält och inleder ett slags platoniskt förhållande tills mannen kommer ut från fängelset. Men, råheten och iskylan finns kvar och kommer till ytan när han anser att det måste. Jag får starka paralleller till The Killer inside me, med en psykopatisk Casey Affleck som misshandlar ihjäl kvinnor efter att först be om ursäkt. Drive är mer en katten-på-råttan-thriller, men det explicita våldet är gemensamt. Ypperligt foto, utmärkt skådespeleri och juste 80-tals soundtrack gör denna grym.

Jane Eyre, 4 popcorn

Väljer du denna för att få se en romantisk à la Jane Austen-film kommer du bli besviken. Jane Eyre anno 2011, Cary Fukunagas uppföljare till debuten Sin Nombre, är en mörk, grym historia som mer andas rå sensuell lust än romantik. Men den som väntar på den förlösande kyssen får vänta länge... Utmärkta Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) spelar Jane, som är den principfaste, integritetstrogne rika flickan, som genom intriger och dåtidens märkliga arvejuridik hamnar på barnhem. En grym sådan, där flickor dör som flugor pga vanvård. Romanen av Charlotte Brontë behöver knappast förklaras, utan vi kan gå direkt på filmens värden. Förutom Wasikowskas bländande porträtt av Jane Eyre glänser även Michael Fassbender som den ärrade och till ytan hårda Rochester som likt Odjuret i Skönheten & Odjuret, obönhörligt dras till den starka och intelligenta Jane. Filmen excellererar även i vackert foto, trots ett konstant brunmurrigt filter, som för att förstärka eländet. Jamie Bell som prästen St Jon Rivers har visat att han tagit steget till vuxenskådespelare på ett ypperligt sätt. Det är knappt man kan se honom som den dansande Billy längre. En film att rekommendera!

Hesher, 4 popcorn

Favoriten Joseph Gordon-Levitt är Hesher, en fruktansvärt osympatisk, hård kille som manglar först och frågar sen, MEN med ett gott hjärta nånstans. T.J har precis förlorat sin mamma i en biloycka där han själv var passagerare. Hans pappa har hamnat i ett katatoniskt tillstånd dit T.J inte når och de har tvingats flytta in hos farmor. T.J utagerar sin sorg på ett hjärtskärande sätt; han försöker få tillbaka bilen som tog ifrån honom mamman (skickats till skroten), han utmanar skolans mobbare utan att bry sig riskerna, han cyklar dödsföraktande på sin mountain bike och utmanar sin pappa. Han försöker greppa situationen och man blir som mamma helt bedrövad över en handlingsförlamad omvärld som låter T.J fara så illa. I hans lilla helvete blir han dock räddad av en ung kvinna, Nicole (Natalie Portman) som genom sitt civilkurage stoppar mobbaren från att misshandla T.J. Detta vänliga agerande får T.J:s hjärta att smälta. Nicole blir hans nya vän. Under tiden har hemlöse Hesher helt sonika flyttat in hos T.J och hans dysfunktionella lilla "familj". Anledningen; Hesher har vid olika tillfällen "ramlat in" i T.J, d v s följt efter honom, och nu vill han med sin egen speciella taktik hjälpa T.J. Tack vare sitt aviga sätt lyckas Hesher faktiskt med att ställa sorgen på sin spets och pushar T.J och hans pappa ur sorgebubblan. Men vägen dit är inte alls självklar. Just detta gör filmen speciell och så bra. Jag mådde fysiskt dålig flera gånger och blev nästan arg på Hesher. Men det är ju därför jag älskar film - för att den ska ge mig det lilla extra. Hesher gör verkligen det! Förutom Gordon-Levitt, underbar som vanligt, är Devon Brochu ett fynd i rollen som T.J. Natalie Portman gör, som vanligt, en bra insats. Farmor Madeleine (Piper Laurie) är underbar. Missa den inte, om du vill känna!

Crazy, Stupid, Love, 3 popcorn

Cal (Steve Carrell) blir dumpad av sin fru (Julianne Moore) sedan High School-tiden och hänger desperat på ett slick inne-ställe i jakt på ett lyssnande öra. Just desperationen i hans närmande gör att folk flyr. Den supersnygge kvinnoslukaren Jacob (supersnygge Ryan Gosling) studerar Cal på håll och tar sig an honom. Jacob vill hjälpa Cal få tillbaka sin manlighet, vilket givetvis går via the lower region = belägra så många kvinnfolk som möjligt. Cal ska formas till en hänsynslös odåga, vilket Jacob är. Nu är detta en hyfsat bra komedi med bra namn och manus så det blir inte magplask, trots upplägget, utan snarare en ganska kul betraktelse i vilsenhet. Cal faller inte helt till samma nivå som Jacob och en rolig twist på slutet gör att finalen blir en alla-känner/ligger-med-alla-sekvens. Fantastiska Emma Stone (rösten!) gör en biroll, och hon har hittills inte gjort mig besviken. Komedi för krisande individer helt enkelt.

Hall Pass, 4 popcorn

Är inte bortskämd med komedier så döm om min glädje när jag prickar in två stycken samma kväll. Denna pärla påminner i mångt och mycket om Bridesmaid, som jag recenserat tidigare. Samma könsuppdelning (tjejerna för sig, killarna för sig och de är "different"), tristessen som drabbar många late 30s, nästan 40-åringar - is this it? Krisande medelåldringar helt enkelt, som alla kommer fram till att gräset inte är grönare och att lång vänskap är viktigast. Kan man se förbi dessa klichéer och könsarketypism är Hall Pass nästan strået vassare än tjej-diton Bridesmaid, men det är hårfint. Hall Pass är ett uttryck som betyder att man i High School kan röra sig fritt i korridoren under en viss tid utan att få, typ, kvarsittning. Godkänd egentid, om man så vill. Rick (Owen Wilson) och Fred (Jason Sudeikis) är två kompisar vars fruar tröttnar på deras lystna blickar på andra kvinnor och ger dem ett Hall Pass i en vecka. Fruarna reser bort och männen är fria från äktenskapet. Detta uppskattas mest av Rick och Freds kompisar som gör allt för att få killarna att släppa loss. En obetalbar scen är första dagen på golsbanan när ultratönten Gary (superba engelsmannen Stephen Merchant, The Office) "hittar" haschkakor på sitt kontor och bjuder runt gänget. Det är nog det roligaste jag sett på väldigt länge. Sen följer den dråpliga scenen på den andra och inget blir som någon av de inblandade tänkt sig. Att Freds fru Grace blir tacksam när Fred övertalar henne att aldrig någonsin prata om den gångna veckan är detta högst förståeligt. Det är inte bara grabbarna som har något att dölja... Att det visar sig att bröderna Farrelly står bakom kommer inte heller som en överraskning. Jag tycker Hall Pass är i klass med både There's Something About Mary och Stuck on You. Riktigt bra komedi!

Scott Pilgrim VS the World, 4 popcorn

En underbar film där indie-favvisen Michael Cera är loser-slackern Scott Pilgrim som ger igen efter att ha blivit dumpad genom att excelerera i en tv-spelsvärld. Det är coolt, snyggt, avigt och komiskt samtidigt som det är überslick.

De osynliga

Den norska motsvarigheten till Boy A. Tyvärr är den något blekare. Det som gör den De osynlige så bra är perspektivbytet i mitten av filmen när vi får återuppleva exakt samma scener ur den "andres" perspektiv. För att börja från början handlar både De osynlige och Boy A om barna/tonårsmördare. I Boy A mördar två pojkar en jämnårig flicka. I De osynlige "råkar" två tonårspojkar vara orsaken till en liten pojkes död. I båda filmerna handlar det om icke-färdiga människor som saknar en spärr, som kanske beror på omständigheter eller brist i nån kemikalie i huvudet. I Boy A får vi aldrig träffa offrets anhöriga utan bara följa den ene killens frisläppande. I De osynlige får vi följa Jan/Thomas (han byter namn för att undgå upptäckt) som försöker få ett normalt liv efter frisläppandet. Han får jobb som organist i en kyrka. En kyrka som mamman till pojken han dödade råkar besöka med sin klass. Ett högst osannolikt möte som får ödesdigra konsekvenser för alla inblandade. Detta är ingen thriller men har en spännande uppbyggnad, som bygger på att försöka förstå karaktärernas val och beslut. Om jag inte hade sett Boy A tidigare hade jag säkert gillat denna film mer och gett den ett högre omdöme, men eftersom jag gjort det, står den sig slätt mot Boy A. Ska ni se ett drama med en barnamördare ska ni se Boy A. En fantastisk film som är så tragisk för ALLA inblandade.