Åh, vad jag älskar Aki Kaurismäkis bild- och berättarspråk. Det är så stilistiskt, snyggt och underfundigt! Marcel är en äldre herre som arbetar som skoputsare, det viktigaste yrket, med stor lekfullhet och medmänsklighet. En dag insjuknar hans fru i cancer och samtidigt träffar han en flyktingpojke som rymt från myndigheterna. Heroiskt beslutar sig Marcel för att hjälpa pojken att ta sig till sin mamma i London, den egentligen slutstationen. Under tiden försöker hans fru tillfriskna, utan att oroa Marcel då han;"är som ett barn och inte kan hantera sjukdomen". Alla grannar, utom en, dras med i hans hjältetåg som försvåras av en enträgen kommissarie Monet (bilden). Allt är lite extra stelt, Kaurismäki låter bilden, tystnaden tala. Ljussättning och scenografi är viktiga och bitvis är det ren inredningsfascism, men på en underbar nivå. Missförstå mig rätt, det är inte tillrättalagt snyggt utan snarare uttänkt, lite skitigt-ruff snyggt. Att Le Havre även är rolig, medmänsklig och politisk gör inte saken sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar