Småstad, 4, nej 3 popcorn

Tack vare min observanta syster så fick jag möjligheten att närvara vid Folkets Bios releasefest av svenska filmen Småstad, som handlar om en större familj i södra Sverige. Förutom mingel med tillhörande bubbel så fick vi äran att sitta bredvid och bakom huvudrollsinnehavarna, ena syrran, Björn och ena föräldern (kan inte avslöja vilken).

 Minstingen, tillika enda sonen Björn har alltid ställt upp, är lite tillbakadragen i en högljudd syskonskara på fem systrar (fyra medverkar i filmen, den femte bor i USA, f.ö den jag är mest intresserad av). Den fem syskonen bor kvar i samma mindre samhället och vi kastas in in medias res när deras pappa dör och Björn hittar videohälsningar som pappan lämnat efter sig till var och en av syskonen. Nutid varvas med dåtid och till en början vet man inte vad som hänt eller som försiggår i huvudkaraktärens huvud. Förhandsinfo är att regissörens egen släkt i form av mostrar, morbror, morfar och ingifta spelar sig själva med sina namn och historia, vilket kan vara bra att veta då man snabbt märker att ingen är skolad, vilket iofs inte har någon betydelse. Just där och då tyckte den var fullkomligt lysande i sin semi-dokumentära approach samt ett bländade klipparbete som gav ett närmast konstnärligt uttryck. Men, efteråt, i diskussion med ovan nämnda syster och såhär ett par månader i retroperspektiv så har den förlorat sin glans. Dels för att inget är dokumentärt - allt måste ju iscensättas, en kamera måste finnas där, dels för att den är så himmelens manlig. Återigen en manlig karaktär, en snäll kille som fått stå tillbaka för sina snackiga systrar och som äntligen ska få stå i rampljuset. Varför då? Vem bryr sig liksom?
Dock, plus för det fina fotot och konstnärliga klippet.

Sameblod, 4 popcorn

Årets hittills mest hyllade svenska film är troligtvis Sameblod om vår egen mörka historia av behandlingen av Nordens urbefolkning samerna. Regisserad av Amanda Kernell, som själv har samiska rötter, med en egen släkthistoria som iom filmen enligt en intervju i DN rört upp många känslor. Sameblod följer en åldrande kvinnas minnen från sin uppväxt och specifikt de känsliga tonåren på 30-talet när samerna behandlades som andra klassens medborgare, utan medborgerliga rättigheter och utsattes för hemska rasbiologiska undersökningar och övergrepp. Hennes minnen väcks till liv när hennes syster dör och hon möter den släkt hon tvingades bryta med i tonåren. Hon ville bli lärarinna och för att bli det tvingades hon "bli" svensk eftersom samerna förnekades alla rättigheter såsom vidareutbildning, eget val. De skulle likt museiföremål föra vidare den samiska traditionen för det var exotiskt och det hade den svenska överstaten bestämt.
De två systrarna Elle-Marja och Njenna lämnar sin mamma på sensommaren för att åka till internatet och lära sig svenska - obligatoriskt och tvång. Elle-Marja är duktig och tycker om den bekräftelse hon av sin svenska lärarinna och vill passa in. Den förnedrande behandling de utsätts för när rasbiologer från Uppsala kommer på fältbesök gör att självbilden raseras för Elle-Marja och hennes kompisar. Från att stolta sagt emot och likt ett barns oskuldsfullhet inte se skillnaderna, tär behandlingen på självkänslan och hon försöker mer och mer bli mindre samisk. Genom att låna lärarinnans kläder, byta till ett mer svenskt namn och till slut vända det samiska livet helt ryggen. Njennas liv blir annorlunda och hon återvänder till sin mamma och rennäringen. Vems liv som är lyckligast får vi aldrig veta, men skammen och ångern som Elle-Marja ger uttryck för visar på en livslång förnedring och undertryckt behov av att få vara sig själv, utan anpassning. Scenen när Elle-Marja, som nu antagit namnet Kristina, på ålderns höst samtalar med ett gäng tjejer på ett hotell, är en så oerhört tydlig anpassning i sin dialog.
Skådespeleriet är fantastiskt bra, speciellt Lene Cecilie Sparrok, som Elle-Marja gör en otroligt stark rollprestation.

I Am Not Your Negro, 4 popcorn

Jag gillar att dokumentärer har fått ett sådant uppsving på bioduken och överhuvudtaget. Detta i en orolig tid, när den röst som hörs högst inte är den snällaste, när armbågstaktik regerar, jaget är viktigast och solidaritet och pk är skällsord, samt fake news är godkänt som nyhet. DÅ är det skönt att slå upp DN en filmfredag och se att 4 av 10 filmer på filmtoppen är dokumentärer (IANYN, Citizen Schein, Brev från en seriemördare och Kim - den skalliga primadonnan) och skulle vi godkänna "based on a true story" skulle det vara 6 st (Dolda tillgångar, Sameblod). HELT FANTASTISKT!
Jag såg I Am Not Your Negro på Bio Rio, denna fantastiska 30-talsbiografen som räddats av eldsjälar som med varsam hand tagit fram den gamla tidens charm och arkitektur. Glatt ackompanjerat av en utsökt restaurang/vinbar/kafé där man kan ta ett glas vin, god kanelbulle, eller trerätters inne i salongen.
Klockan var 16.15 en lördag, kanske inte givet premiärklockslag för att locka "rätt" klientel, men jag måste säga att jag var överraskad att publiken till största del var 65+ och typ två med något mörkare hudfärg än blekfis. Säkert fördomsfullt av mig.
Nåväl, I Am Not Your Negro utgår ifrån författare James Baldwin novell Remember This House. Baldwin var samtida och vän med storheterna Martin Luther King, Malcolm X och advokat Medger Evers som samtliga avrättades av den vita normativa strukturen som Baldwin kritiserar. Regissör Raoul Peck väver tjusigt ihop dåtid och nutid och vi kan tyvärr med lätthet konstatera att absolut inget har förändrats, snarare förvärrats. Det fruktansvärda, som cis-person, är att inse att livets lotteri liksom aldrig slutar att håna mänskligheten och att det enda jag kan tänka i mitt försvar är att jag åtminstone är kvinna och har i mitt kön ett givet handikapp. Tänk då att utifrån ens utseende bli sämre behandlad?! När vi förlorade våra barn tyckte jag att jag hade en stämpel i pannan som sa "förälder utan barn", men det hade jag ju inte. Jag kan inte föreställa mig hur det känns och att dessutom i "lag" ha detta emot sig. Vad är det för ett jävla samhälle???
Det briljanta i IANYN är att väva ihop intervjuer, photage, stillbilder, dåtid, nutid tillsammans med Baldwins röst som läser sina egna anteckningar, blandat med den snarlika rösten av Samuel L Jackson.
Hur kan vi gå vidare? Hur vänder vi det här?

Long time, no....

Det var ett tag sen jag var aktiv här. Av olika anledningar tappade jag lusten och engagemanget, men nu är den tillbaka. Thank God! Har sett såååå många filmer sedan Mad Max, men mestadels hemifrån och det spelar ju ingen roll egentligen. tror jag haft en pretto-idé att bara skriva om bioaktuella filmer, men vad spelar det för roll, om filmen släpptes 2017 eller 1954 bara den är värd (eller inte värd) att kommenteras och omnämnas på det famösa nätet. Och i vilket fall som helst så är det ingen förutom jag som läser denna blogg, så den är faktiskt en riktig dagbok, som blogg en gång marknadsfördes som (vad jag minns, kan ha blandat ihop med podd eller något annat enstavigt ord med dubbelkonsonanter på slutet; glogg, vlogg, spoll, troll, boss). Så, grattis Kajsa, nu fortsätter vi tillsammans, me myself & I på det stora äventyret på havet nätet.
Då det är en dagbok måste jag skriva lite om vad som hänt sen sist, käraste Kajsa. Bor fortfarande i Liljeholmen i en alldeles för dyr hyresrätt som fullkomligt äter pengar. Visserligen med en megalyxig balkong, men i ett nordligt land som detta känns det lite överflödigt typ 8 månader om året. Så sett kanske den inte är så dyr ändå...
Slavjobb på ett ställe, mer kan jag inte skriva (även om det bara är jag som läser så är det trots allt tillgängligt för alla, även arbetsgivare).
Mina älskade barn är ganska stora nu - Olle är 12 och nästan lika lång som jag (jag vet ju hur lång jag är så det behöver jag inte skriva Oj, vad många "jag" på varann - inte bra svenska). Uma är 10 och inte lika lång som jag - än. Spelar i Bajen båda två.

Nej, det här blev tråkigt - nu ska jag skriva om någon film istället.