Moneyball, 4 popcorn

Om jag precis gett What to Expect When You're Expecting en 3:a, så måste Moneyball höjas till en 4:a. Allt annat vore tjänstefel. Och det vill hen inte bli anklagad för. #ironi# Hade tänkt mig en 3:a först, men skådespeleri och hantverkskunnande måste premieras! Moneyball handlar om Oaklands baseball-lag som måste snåla trots att de just åkt ut i semin av baseballens Superbowl. Brad Pitt är General Manager Billy Beane som är ansvarig för att få ihop ett vinnande lag mha växelpengar. I jämförelse med vad de andra storlagen har att erbjuda de bästa spelarna så är Oakland skrattretande "snåla". Resultatet blir att Oakland antingen får nöja sig med skräp eller tvingas tänka om. I en av sina inköpsrundor stöter han på ekonomisnillet Peter Brand, som brinner för baseball, men har en annan inställning till spelets storhet. Han ser baseball som ett strategispel, där det enda som räknas är att vinna bases = poäng. Vilket är helt korrekt, men där man tidigare fokuserat på flummig känslodravel à la; "han är en vinnarskalle" alt "det sitter i självförtroendet", menar Brand att man istället ska fokusera på andra kvalikteter. Förmågan att kunna ta sig till sin base - hur man gör det spelar mindre roll. Genom att tänka på detta andra, okonventionella sätt, får Beane ihop ett osannolikt lag av spelare som alla andra ratat. Resten är historia - Moneyball baseras på en sann historia och vi vet alla att när det gäller sport går det bra i slutändan - annars skulle den inte filmatiseras. Brad Pitt är bra, Philip Seymour Hoffman fantastisk som sur gubbtränare och hela filmen intressant och habil. Ändå kan jag känna en viss besvikelse.Den griper inte tag, som den rimligtvis borde göra med det upplägget och historiebakgrunden. Men jag har märkt att Aaron Sorkin, som skrivit manus även till denna, ibland kan få mig oengagerad. Det är smart, slickt och lite småtråkigt. Synd, på ett så bra upplägg. Men mer än väl godkänt får den ändå!

What to Expect When You're Expecting 3 popcorn

Det är svårt att betygsätta en film som What to Expect. Den tillhör en föråldrad, betongfast genre; feel-good utan twist eller lemon. Självklart finns det bra och dåliga utföranden av densamma, och visst är det lätt att misslyckas, men What to Expect är lika förutsägbar som habilt executed. Med feel-good skådisar som Cameron Diaz, Jennifer Lopez, Anna Kendrick, Chace Crawford (Gossip Girl, Nate med mörk röst) går det knappast att misslyckas. Och med upplägget; "det finns olika sätt att få barn på, men allt har ett lyckligt slut" så är detta ett exempel på en film som lyckats. Småroligt, liiite drama, liiite ärlighet och en rejäl portion amerikansk moral så är vi hemma direkt. Alla är retusch-snygga och ingen får riktiga extramagar. Tvillingfödsel görs i en nysning (ganska kul faktiskt) och adoption är enkel och går att genomföra, fast man är fattig (inte på riktigt, Jennifer). När man blivit med barn fast man inte dejtar och knappt är vuxen så får man missfall och slipper hantera situationen (de blir ihop ändå). Jag låter väldigt ironisk och det ÄR jag. Egentligen skulle jag hata denna film och allt den står för, men i sin genre får den passera som godkänd. Därav den svåra betygsättningen. Feel-good ska få en att må bra och skratta lite grann. Och det gjorde jag åt What to Expect. Jag kände inget speciellt, blev inte berörd eller hänförd, men underhållen 1,30 tim. Ok för mig, får jag säga.

50/50, 4 popcorn

Inledningsvis måste jag avslöja att en del av det höga betyget beror på min personliga utgångspunkt för filmen. Jag har själv erfarenhet av att vara föräldern till ett döende barn, samt att vara vännen till en dödligt sjuk vän, även i min väns fall, en allvarlig form av cancer. Jag grät halva filmen och har svårt att förlika mig med insäljningen av filmen som en komedi. Det är inte första gången man väljer att sälja in en "dödlig-sjukdom"-film som komedi. Ett av många exempel är A Little Bit of Heaven med Kate Hudson, som tilldelats genren; romantisk komedi. Vadå, KOMEDI?!

Back to the review; 50/50 handlar om 27-årige Adam som efter ett läkarbesök (pga sin onda rygg) inser att han har ryggmärgscancer, med 50% chans att överleva. Stegvis går han igenom stadie för stadie i insikten att livet, snart för hans del, kan vara över. Vilket vi alla vet att det någon gång ska ske, men lyckligt ovetande när. Den där väntan känns som det värsta. Bitvis kan jag tycka att filmen trivialiserar förloppet, i ett försök att göra den till en komedi. Men, jag är ledsen, den är mest tragikomisk isf. Allas sorgeperioder ser olika ut för olika personer, så det kan jag inte säga nåt om, men det tar ca 1 timme innan filmen griper tag i mig. Innan dess har Adams flickvän, som även innan sjukbeskedet var tveksam till förhållandet, kämpat för att ta på sig rollen som den stoiska livskamraten. Adams bäst kompis, Kyle, har krampaktigt betett sig som en självisk, okänslig buffel, som bara sett sjukdomen som ett raggningsknep. Adams mamma har försökt stötta, men blivit avvisad av Adam, då han i det skedet inte orkade med hennes oro. Sen faller allt för Adam, i sista stund låter han muren falla och han blottar all sin oro och mänskliga ångest. Att han orkat hålla uppe fasaden så länge är ett under, men säkert inte ovanligt. Sista delen av filmen är otroligt stark och många delar av Adams agerande känner jag så väl igen.  Att filmen baseras på en biografi av Will Reiser, som själv överlevt en cancerdom, ger ett extra djup. Dessutom försämras inget av att indie-favoriten Joseph Gordon-Levitt (Hesher, Inception, Brick) spelar Adam. Däremot är Seth Rogen rätt endimensionell och är precis som vanligt; nöffande som Beavis & Butthead.
Henrik, käre vän, den här filmen är så mycket du. Jag är så glad att du lever och är min vän!

Urk på tv3

Varför får hen finansiering att göra en film som A Cinderella Story? Och varför köper hen in tv-rättigheterna? Jag fattar inte!

Dark Shadows, 3 popcorn

Tim Burtons senaste är en odyssé i exemplet Kill Your Darlings. Burton har den sedvanliga känslan för scenografi, kostym och torr humor, samt i detta fall excessivt tal i prosa.
Burton-menageriet är med; Johnny Depp, frugan Helena Bonham Carter, Michelle Pheiffer, liksom sminket. Jo, för här krävs det kilovis med vitt, blekt, vampyrsmink på samtliga. Mest Johnny Depp förstås,. Ty han är vampyr Barnabas Collins, förvandlad av den försmådde häxan Angelique som inte kunde hantera att bli dumpad. När Barnabas "räddas" ur sin kista 1972 är slottet Collinwood förfallet och släkten minimerad och nära ruinens brant. Barnabas kall blir att dels ägna sig åt den återstående familjen, dels se till att namnet Collins åter blomstrar. Häxan Angelique lever så klart vidare och gör hans liv fortfarande till ett helvete. Samtidigt tycker sig Barnabas ha återförenats med sin livs kärlek (som dog på 1700-talet) i familjens barnflicka.

Det är fantastisk scenografi och man blir som vanligt inte besviken av den Burtonesquea andan, men storyn är tunn och passagerna däremellan låååånga. Känns som om Burton ville ha en plattform för att spela 70-talsmusik och en anledning att låta Alice Cooper återuppstå (btw, ser han för gammal ut för att vara 70-tal). Snygga kläder, speciellt Bonham Carters och Pheiffers och scenografin ska vi inte tala om. Angies affärsrum är ju bara för snyggt för att trasha! Måste erkänna att jag slumrade till i finaluppgörelsen - den var så seg och oengagerande. Trean är alltså en svag sådan, detta trots att jag gillar Burton och tycker hans senaste "barnfilmer" Alice i underlandet och Kalle & chokladfabriken är genialiska. Jag får känslan av att han söker efterlikna Wes Anderson och hans egna universum, men utan att gå hela vägen. Jag saknade svärtan och djupet i Dark Shadows. Försöken till dessa kändes bara manierade och ironiska, blink, blink liksom.

Tower Heist, 2 popcorn

Jag har svårt att se Ben Stiller i en annan karaktär än som museivakten Larry i Night at the Museum (ja, jag har barn). I Tower Heist har han en liknande roll, som den kuvade, lite mesige stretaren, som är nöjd med sin lott i livet, men som steps-up när det verkligen gäller. Hjärtat på rätta stället s a s. Tower Heist känns som en semi-familjefilm för aningens äldre barn. Stiller spelar Josh Kovaks, lägenhetshotell manager för RIKA hyresgäster. Högst upp bor placeraren Arthur Shaw (Alan Alda), som grips efter att ha svindlat bort alla investerares pengar, däribland personalens pensioner. Josh blir ursinnig och i vrede attackerar Josh Shaws ägodelar, varefter han och två medbrottslingar får sparken. Med hjälp av en snygg FBI-agent (Tea Léoni) smids en plan på att råna Shaw på hans undangömda miljoner, vilka FBI inte lyckats spåra. Josh kompanjoner saknar erfarenhet och det är här Eddie Murphy kommer in. Klichéerna radas på varann, en färgad kille är givetvis kriminell, en tjock gubbe dörrvakt, en tjock färgad kvinna expert på kassaskåp. Ja, ni hör själva vilken nivå det är. Dessutom är inte planen särskilt slick, utan mest byggd på tillfälligheter och luckor. Varför styr de inte Charlie till ett sjukhus längre bort? Varför byter han plötsligt sida? Hur kan de gömma skatten EFTER att Shaw åter är i lägenheten? Jag kan åtminstone ge Tower Heist att det är rätt mysig underhållning och föredömligt kort, 1,28 tim. Annars är den förgänglig och menlös.

The Darkest Hour, 1 popcorn

Förväntningarna var väl lagom, med Joel Kinnaman (Snabba Cash, The Killing), Emile Hirsch (Into the Wild, Milk) och MAx Mingella (Ides of March, The Social Network) i huvudrollerna borde filmen åtminstone leverera på skådespelarsidan. Men, med en regissör, Chris Gorak, som huvudsakligen är stark inom det visuella, med filmer som The Fight Club, Minority Report på sitt CV (som AD), snubblar The Darkest Hour in i kalkonträsket. Tyvärr! Nu kanske det inte hjälpte att jag var trött som en liten gris och slumrade till några gånger, men i ärlighetens namn var det inget som krävde min uppmärksamhet.
Plot; två amerikanska IT-genier ska sälja in sitt senaste sociala nätverktyg till den ryska marknaden, men upptäcker väl framme att deras "kollega" Skyler (Kinnaman) hunnit före. För att dränka sina sorger går de till the "It-place"; Zvezda nattklubb och stöter återigen på Skyler, samt två söta amerikanskor. F ö är nattklubben ett skämt, som gränsar till porrfilm; enbart snygga brudar, varav jag hinner räkna till fyra andra män inalles. Visserligen kan det se ut så i Moskvas nattliv, men då brukar det även vimla av fula, feta affärsmän (iaf 1995 när jag var där senast ;-)). Helt plötsligt försvinner all elförsörjning, inkl mobilnätet såklart. Alla rusar ut från nattklubben och upptäcker att himlen är upplyst av små gyllene sken, liknande "kinesiska lyktor", fast som åker ner istället för upp. När en av dessa "lyktor" når marken försöker en rysk polis, i klassisk mundering så klart, "peta" på ljuset med sin batong. Han pulvriseras omgående. Vild panik uppstår och alla springer åt alla håll. Vårt gäng, numera bestående av fyra amerikaner och en svensk, flyr ner i en matkällare på nattklubben. När allt lagt sig, vågar de sig ut och möts av ett tjockt lager damm = människoaska. Planen är att ta sig till amerikanska ambassaden... Varför ska räddningen i utlandet alltid vara ambassader? Vad jag förstår är dessa inte särskilt hjälpsamma eller handlingskraftiga, men nån slags övertro till hemlandets utpost verkar alltid infinna sig hos speciellt amerikaner. Svensken Skyler (vilket ovanligt svenskt namn) påpekar rätt tidigt meningslösheten med att uppsöka ambassaden. Och så springer man, återstående tid av filmen, avbrutet med att de lär "känna" fienden och avväpnar dem så småningom. Utomjordingarna har ju självklart en svaghet. Vilket hela The Darkest Hour ÄR. Dålig story (varför blir fiendens krafter "löjliga" på slutet?), ganska kassa skådespelarinsatser (Joel Kinnaman är rent skrattretande och Emile Hirsch ingen hit som action-hjälte, ryssarna ska vi bara inte prata om). Faktiskt även rätt keckigt foto och design, med tanke på regissörens bakgrund som borde borga för bättre utseende. Nej, lägg tiden på någon annan bra sci-fi-rulle, t ex upcoming Prometheus...

En kongelig affaere (A Royal Affair), 4 popcorn

Unga prinsessors/drottningars öden, är en smärre genre för sig på vita duken. Det finns ett gäng bra filmer som behandlar ämnet; Marie Antoinette, Young Victoria, Elizabeth för att nämna några.

För många år sedan läste jag Drottningkronan, av Norah Lofts, som just handlar om En kongelig affaeres huvudkaraktär; Caroline of England, som gifts bort vid 13 års ålder till en alltmer galen dansk ung kung. En lika bra skildring av kvinnans roll i historien som Desirée av Annemarie Selinko, där blivande drottningen av Sveriges livsöde skildras. Hon som både är förlovad med Napoleon Bonaparte och som sedan gifter sig med Jean Baptiste Bernadotte.

Men nog om henne, filmen, vars titel anspelar på en kärleksaffär av kunglig rang, tar alltså sin början med att Caroline av England blir bortgift med danske Kung Christian VII vid 1700-talets slut. Vid denna tid är Europa precis i början av upplysningstiden, med författare som Rosseau och Voltaire i spetsen. Danmark är inget föregångsland vid denna tid, utan tvärtom långt efter och svårt styrt av kyrkan, livegenskap och censur. För Caroline blir detta en chock och hon blir alltmer deprimerad då kungen visar sig vara en vällustig drummel, med smak för kvinnor, sprit och teater. Filmen baseras på en annan bok som jag inte läst; Prinsesse af blodet av Bodil Steensen-Leth, så jag kan inte uttala mig om dess rättrogenhet. Men, i Drottningkronan framgår det klart och tydligt att kung Christian är galen, pga könssjukdom. I filmen framställs kungen visst som otrevlig i början, men blir mer och mer sympatisk. Detta beror givetvis på att han får en livläkare tilldelad sig av danska konseljen (de som egentligen styr). Doktor Johann Struensee hittar två bortskuffade danska grevar i Tyskland, tack vare hans anonyma upplysningstexter, som på den tiden ansågs reaktionära och farliga, lierade med franska revolutionens tankar. Struensee förstår hur kungen ska hanteras och får honom att lugna ner sig och bli mer "normal". Sakteliga växer respekten även  mellan Caroline och Struensee, när de båda inser att de har samma livsåskådning och inställning till upplysningstankarna. Efterhand förvandlas respekten till en kärleksaffär som till en början conquers all, amor vincit omnia. Caroline, Struensee och greve Brandt (som fick Struensee att söka tjänsten) manövrerar kungen till att få igenom spektakulära reformer. Så som; allmän vaccinering, upphävning av censuren och förbud mot tortyr. Otroliga reformer om man bara betänker att det än idag finns länder som "regerar som på 1700-talet". Naturligtvis håller inte detta i längden, då det politiska spelet blir alltför listigt. Många av de försmådda från den tidigare konseljen, liksom kung Christians styvmor, blir allt starkare och mer avslöjar jag inte om utgången.

Filmen är lite medelmåttig; fint foto, bra skådespeleri, bra manus, engagerande historia som är habilt regisserad. Dessutom har manus en realistisk, nästan lite naiv inställning till livet på slottet - det är lite lantligt hovliv över det hela. Det danska hovet verkar ha varit förskonat från ränker och backstabbing och förefaller handfallna inför en galen kung. Detta är det charmiga med filmen. Det som stör mig är dels Alicia Vikander slätstrukna och entoniga röst. Huruvida hon snakker go dansk eller ikke, kan jag inte uttala mig om. Dessutom ska hon komma från England, så det är av mindre betydelse. Men att rösten är så uttråkad och onyanserad stör mig. Dels använder sig regissör Nikolaj Arcel av klichéartade scener, som den avstannande dansscenen när Johann och Caroline finner varandra. Hur många gånger har man inte sett det i liknande filmer (Elizabeth, Pride & Prejudice, Shakespeare in Love)? Detta drar tyvärr ned betyget något, till en juste 4:a.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy, 5 popcorn

Så, då har jag äntligen sett Tomas Alfredsons hyllade spionthriller, som varit på segertåg över hela världen. Allt känns igen från hans tidigare filmer, färgerna, det svepande, underbara fotot (tack, Hoyte Van Hoyteman!), det sakteliga, underfundiga tempot som likt en lök skalar av lager efter lager av både story och karaktär. Alfredson låter oss hoppa in i en vardag, in medias res, som känns helt naturlig för de inblandade, trots att man vet att allt är film.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy (TTSS) bygger på en spiontrilogi av kände John le Carré (aka David Cornwell); The Karla Trilogy. Vi befinner oss i 1973 års England, mitt i kalla kriget. Filmens huvudperson är den gråa, noggranna underrättelseagent George Smiley (lysande skådespeleri av, trots sin lågmälda karaktär, Gary Oldman), som precis blivit avskedad till följd av en misslyckad operation som hans chef Control höll i.  Operation Testify är egentligen filmens nav, mer kan jag inte säga utan att avslöja för mycket och spoila filmen. En tid därefter blir Smiley återinkallad då det framkommit att man har en sk Mullvad högst upp i brittiska underrättelsetjänsten. Gruppen kallas The Circus och består av Tinker, Tailor, Soldier, Spy, namngiven kod av Smiley, uppkallad efter en brittisk barnramsa. Smiley får ett eget kontor i en avskild lägenhet samt en liten stab som bör vara lojal, då den inte tillhör The Circus. En av de viktigaste personerna är Peter Guillam (Benedict Cumberbatch, senast sedd som Sherlock Holmes), som är chef till Rikki Tarr, den agent som rapporterade om Mullvaden, som i sin tur orsakade att Operation Testify misslyckades. Allt är ett schackparti, vem som kan göra det smartaste draget för att vinna positioner. Mycket symboliskt har Smileys chef, Control, satt foton på varje schackpjäs och spelat ett parti där han dessvärre förlorade och Mullvaden vann. Alla dessa detaljer förvaltar Alfredson mästerligt och nästan omärkligt, varför filmen med fördel kan ses ett flertal gånger. Alfredson har själv förklarat i intervjuer att detaljerna är oerhört viktiga, bl a att Smileys glasögon är autentiska. Som Citroënfantast njuter jag av sekvenserna där en DS 21 Pallas visas upp. Den ser ut att vara i mint condition och jag får genast en längtan efter att återigen ha en "padda" i min ägo. Min senaste padda var en DS från 1973, Bojan, som användes vid min road trip i Polen sommaren 2000.

Filmen är en av förra årets bästa. Den släpptes juldagen 2011, vilket gör den till smått gammal, i filmfönstrets snabba flöde. Förutom Gary Oldman som Smiley, gör samtliga skådespelare fantastiska insatser överlag. Colin Firth som Bill Haydon, den flirtiga, slarviga agenten, svenske David Dencik, som bondepjäsen Toby Esterhase, John Hurt som den dramatiska Control. En film som kommer att finnas länge i mitt undermedvetna, ett tecken på en film som gett mig något!

The Avengers, 3 popcorn

Egentligen vill jag bara ge en svag 3:a. Bättre än så är inte The Avengers. The Hunger Games var bättre, så det är svårt att ge rättvist betyg till samma mediokra action typ av film.
The Avengers startar med att en superhemlig energikub stjäls av Loke Asgård (yes, the Asa-Gud) på uppdrag av "evil" utomjordingar som vi säkerligen kommer att få stifta närmare bekantskap med i uppföljarna. Loke tar över goda vetenskapsmannen Selvig (Stellan Skarsgård) och superkillen Hawkeye (Jeremy Renner) med hjälp av en magic wand. Nck Fury (Samuel L. Jackson), som styr över den superhemliga verksamheten S.H.I.E.L.D (Strategic Hazard Intervention Espionage Logistics Directorate), tar upp jakten för att återta energikuben, innan Loke frälser världen från frihet, som han själv uttrycker det.   För att lyckas med detta anlitar han Black Widow för att sammankalla världens starkaste superhjältar. Reslutatet blir; Hulken, Iron Man och Captain America, förutom henne själv. Alla stora egon och personligheter håller dock nästan på att förgöra styrkan, vilket troligtvis Loke räknat med. Stor del av filmen uppehåller sig just runt hur man ska svetsa samman gruppen, interna stridigheter. Under tiden är Selvig sysselsatt med att justera energikuben så den kan användas till en slags portal för att släppa lös helvetet på jorden.

Någonstans här förlorar jag fokus och försvinner bort i tankarna och kommer på mig själv med att dra paralleller med TMNT (ja, jag menar Teenage Mutant Ninja Turtles!). Det finns en hyfsat ny film där just en portal till en annan värld öppnas och 13 hemska monster hotar förgöra jorden as we know it. Att man ska behöva ens komma på den tanken när man ser en otroligt påkostad actionrulle (ca 220 Mille US dollar) - TMNT lyckades bättre med portalen...
Däremot är actionscenerna väldigt bra och 3D funkar toppen till denna typ av film. Det är oxå kul att samma skådisar är med från deras "solofilmer", som snygge Chris Evans från Captain America och alltid lika vassa och stora behållningen Robert Downey Jr från Iron Man. Mark Ruffalo gör en enastående David Banner, istället för Edward Norton som spelade Hulken i 2008 års version (jag kommer ihåg tv-seriens Banner, med Bill Bixby som Jekyll och Lou Ferrigno som Hyde från slutet av 70-talet. Fantastisk!). Lou Ferrigno är faktiskt med på ett hörn genom att ge Hulken rösten (när han är grön!) i The Avengers.
Med tanke på hur mycket jag skrivit och hur roligt jag ändå haft det så slutar nog betyget på en stark 3:a trots allt. Goa hjältar och man vet vad man får, samt lite humor emellanåt!