Sameblod, 4 popcorn

Årets hittills mest hyllade svenska film är troligtvis Sameblod om vår egen mörka historia av behandlingen av Nordens urbefolkning samerna. Regisserad av Amanda Kernell, som själv har samiska rötter, med en egen släkthistoria som iom filmen enligt en intervju i DN rört upp många känslor. Sameblod följer en åldrande kvinnas minnen från sin uppväxt och specifikt de känsliga tonåren på 30-talet när samerna behandlades som andra klassens medborgare, utan medborgerliga rättigheter och utsattes för hemska rasbiologiska undersökningar och övergrepp. Hennes minnen väcks till liv när hennes syster dör och hon möter den släkt hon tvingades bryta med i tonåren. Hon ville bli lärarinna och för att bli det tvingades hon "bli" svensk eftersom samerna förnekades alla rättigheter såsom vidareutbildning, eget val. De skulle likt museiföremål föra vidare den samiska traditionen för det var exotiskt och det hade den svenska överstaten bestämt.
De två systrarna Elle-Marja och Njenna lämnar sin mamma på sensommaren för att åka till internatet och lära sig svenska - obligatoriskt och tvång. Elle-Marja är duktig och tycker om den bekräftelse hon av sin svenska lärarinna och vill passa in. Den förnedrande behandling de utsätts för när rasbiologer från Uppsala kommer på fältbesök gör att självbilden raseras för Elle-Marja och hennes kompisar. Från att stolta sagt emot och likt ett barns oskuldsfullhet inte se skillnaderna, tär behandlingen på självkänslan och hon försöker mer och mer bli mindre samisk. Genom att låna lärarinnans kläder, byta till ett mer svenskt namn och till slut vända det samiska livet helt ryggen. Njennas liv blir annorlunda och hon återvänder till sin mamma och rennäringen. Vems liv som är lyckligast får vi aldrig veta, men skammen och ångern som Elle-Marja ger uttryck för visar på en livslång förnedring och undertryckt behov av att få vara sig själv, utan anpassning. Scenen när Elle-Marja, som nu antagit namnet Kristina, på ålderns höst samtalar med ett gäng tjejer på ett hotell, är en så oerhört tydlig anpassning i sin dialog.
Skådespeleriet är fantastiskt bra, speciellt Lene Cecilie Sparrok, som Elle-Marja gör en otroligt stark rollprestation.

The Imitation Game, 4 popcorn

Alan Turing (Benedict Cumberbatch) är engelsmannen som troligtvis vann eller åtminstone förkortade WWII tack vare sin skarpa hjärna och kalla konsekvenstänk. The Imitation Game handlar om kommunikation och hur man spelar ett parti schack utan att visa sina pjäser eller drag. Låter det konstigt? Tänk såhär; polackerna får tag på ett ex av tyskarnas kodmaskin Enigma, som de dessvärre inte kan läsa av då inställningarna ändras varje dygn och kombinationerna är i det närmaste oändliga (ja, såklart inte, men väääääldigt många). Tillsammans med engelsmännen och därav en av dem Alan Turing sätter de ihop ett team (vad jag förstått var polackerna en stor del av lösningen, men får ingen plats i filmen) av skarpa matematiska snillen som ska lösa maskinens inställningar och därmed kunna dra nytta av att läsa tyskarnas planer och agera därefter. I filmen framstår Turing som en autistisk eller kanske asperger missförstått geni som har svårt för att förstå sociala koder, men är som fisken i vattnet när det handlar om mönster och problemlösning. Han kämpar mot de mer normala kollegorna samt för att driva sin egen tes om hur uppdraget som utföras. Han får stor hjälp av sin kvinnliga kollega (spelad av en för en gångs skull hyfsat nedtonad Keira Knightley) som framstår som lika skarp eller kanske ännu bättre än Turing (men får hon en film gjord om sig? Nej, men spela andrefiol kan en kvinna alltid göra - trist!). Kan inte avslöja hur det går, men filmen är stringent berättad, fina skådespelarinsatser (Benedict Cumberbatch är som vanligt fantastisk)och en intressant del av de vanliga världskrigsskildringar man sett. Men, någonting fattas - kanske ett bredare penseldrag, mindre Hollywoodesk, ja, jag vet inte vad som får mig att tveka. Den är egentligen jättebra - helt klart värd att se! Norska regissören Morten Tyldum (Huvudjägarna, Buddy, Varg Veum - Fallna änglar) kommer säkert lyckas alldeles ypperligt framöver.

The Grand Budapest Hotel, 4 popcorn

He's magnificient, Wes Anderson! Alla hans filmer är estetiska önskedrömmar, som en fulländat tittskåp à la Lumière. Varje scen är noga utvald, vad gäller färg, form, scenografi, kostym, casting, kameravinkel, inzomning, utzomning. Smällkaramell! The Grand Budapest Hotel är inget undantag där vi får följa conciergen Monsieur Gustave, från den gamla skolan som tar serviceambitionen till en ny nivå, ypperligt gestaltat av Ralph Fiennes. Som sådan får han ärva en adlig kvinnas dyrbara tavla, till stort förtret för de illvilliga släktingarna som bestämmer sig för att sätta dit Gustave. Till sin hjälp under resans gång har Gustave den nya Lobby Boy, Zero, även han excellent gestaltad av Tony Revolori, som mest är känd för att vara lillebror till Mario Revolori enligt IMDb (de är dock bara 18 resp 20 år, men hunnit med en hel del). Gustaves äventyr utspelar sig mellan de två världskrigen och kommenterar grymheterna, meningslösheten och det idiotiska med krig och orättvisor på ett typiskt Andersonskt sätt. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är med en lågmäld men ändå skrikig ton, med humor som bottnar i svart allvar. Ett djup som få andra regissörer mäktar med och som gör Wes Anderson till en av världens, nu levande, bästa.
Bitvis är det på gränsen till slapstick, men alltid med en hommage till den gamla skolan.

12 Years A Slave, 4 popcorn

Steve McQueen har gjort en makalös rak karriär som en av vår tids största regissörer, med Hunger, Shame och nu senast 12 Years A Slave, baserad på Solomon Northups egen erfarenhet av ha varit en slav under 12 års tid. Vad jag förstår är filmen en katarsis för McQueen, som velat göra upp med eller åtminstone ge en röst till slaveriets tid för afroamerikaner i USA. En tid som är märkbart underrepresenterad i filmhistorien. Under 1840-talets USA existerade en lukrativ verksamhet som satte i system att kidnappa fria människor för att sälja dem som slavar i Södern. Känns det igen? Det som slår mig under hela filmen är likheten med dagens trafficking, som är så oerhört lik filmens upplägg. Fria människor som lockas av löften att tjäna en hacka, eller utsikten om ett något bättre liv, luras in i ett slavliv, till synes utan möjlighet att bli fri. Filmens huvudperson Mr Northup (magnifikt tolkat av Chiwetel Eijofor) livnär sig som fiolspelare och blir övertalad av en duo cirkusmän att ackompanjera deras föreställningar. Efter en hyfsat avancerad och ambitiös charad av sina kidnappare, vaknar Solomon upp efter en blöt kväll kedjad och strippad sin identitet. Därefter följer en överlevnadsanpassning, som innebär att Solomon tvingas dölja sin personlighet och sitt rätta jag för att i möjligaste mån överleva utan att bli en annan. Under 12 års tid balanserar han mellan hopp och förtvivlan, litar på fel personer, hamnar i elände utan logik som till slut formar en människa med grov stress. Kritiken mot filmen är att den visar en stereotyp bild av den amerikanska svarta slaven, men om man bortser från hudfärgen (vilket vi aldrig pratar om när det gäller trafficking) handlar det om den ägandeförhållande som uppstår och som blir till ett omöjligt hinder att ta sig över. För att bryta en isolering krävs kryphål och vilken hudfärg det kryphålet har, handlar mer om inställning och samhällsklimat än annat. Till syvende och sits handlar slaveri om ägande och maktbalans och graden av godkännande från omvärlden. Trots att slaveri nuförtiden är olagligt i de flesta länder finns en marknad för ägande av människoliv. Tänk då hur svårt det måste ha varit i 1840-talets Södern i USA där det fortfarande var lagligt. Tarantinos Django Unchained var en annan vinkling av den skeva världsbild/egenuppfattning många vita hade i 1800-talets USA. Det sorgligaste är tanken att människor fortfarande tänker och klassificerar andra människor i termer av hudfärg eller ursprung. Visst kan man invända mot att filmen ibland tenderar att bli en aning Hollywoodesque, men grundtanken håller filmen igenom och viker inte en tum. Visst hade det även varit en intressant film att få följa frihetskämpen Solomon Northup, som efter sina 12 år som slav dedikerade sitt liv till att hjälpa andra slavar, bl a genom The Underground RailRoad. Men, det är en annan film, kanske även den gestaltad av Steve McQueen, som ser ut att kunna ge oss mängder av mästerverk framöver. Det han hittills gett oss är bl a den fantastiske Michael Fassbender, som briljerar i samtliga McQueens filmer.

The Monuments Men, 2 popcorn

Ledsen George Clooney, men din önskan att belysa kulturens roll i historien, går inte ända fram. Det blir ett klyschigt, dimmigt drama, med alldeles för mycket gubbenostalgi över det. Trots sin behjärtansvärda ansats, lämnar jag salongen med en fadd eftersmak. George Clooney har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i filmen om en amerikansk minitrupp (sju stycken) som självpåtaget ger sig in i Andra världskrigets skälvande slutstrider. Man har nämligen uppmärksammat att Hitler inte bara vill uttrota flera folkslag, utan även siktar på att roffa åt sig världens finaste konstverk; psykopat-horder av värsta sorten. Den amerikanska kultureliten (enligt filmen) har identifierat problem med de allierades attacker när de från alla håll ska inta Tyskland och Italien - för att få bukt med en så elak despot som Hitler bombas allt sönder och samman och även konstskatter och arkitektur. Trodde aldrig jag skulle säga detta, som utbildad bebyggelseantikvarie och filmvetare och älskar kultur och alltid tyckt att utan historia är människan vilsen - MEN, i det läget, nazister och facister utrotar medmänniskor som ohyra; människor, barn, unga, gamla, dör som flugor. Förlåt, men det är svårt att engagera sig i några konstverk. Vilket jag antar är tanken med filmen. Visserligen räddar konsttruppen en hel del konstverk från ruin, men frågan är hur mycket de egentligen "räddade" - kriget var på väg att ta slut och man får ingen uppfattning att de skrämmer tyskarna på flykt - de har redan flytt vid det laget. Ska inte avslöja allt, men slutet indikerar att ryssarna (och tyskar som skott sig på kriget) var på väg att roffa åt sig (och lyckades) en stor mängd skatter, som truppen brottas med. Den enda intressanta delen av filmen var konstintendenten Claire Simone (Cate Blanchet) som likt en konstnärlig Schindler lyckats katalogisera och märka en mängd konstverk i Paris, som möjliggjorde återbördandet till rätt ägare.
George Clooney spelar på repeat, vilket alla gör, storyn hänger inte ihop, den är knappt vacker med tanke på vilket material de har att arbeta med. Som sagt, en viktig del av historien som jag brinner för - utan kultur är människan identitetslös, men man lyckas slarva med storyn och tappar därmed hela poängen.

Diana, 2 popcorn

Tänk att man kan göra en simpel kärleksmelodram, som inte ens är särskilt bra ens i dess genre, av ett livsöde så känt som prinsessan Diana av Wales. Naomi Watts gestaltar prinsessan på bästa sätt hon kan, men det märks att även hon kämpar med tillrättalagd dialog, styltig regi, saggigt manus. I Diana skildras en mesig, svag kvinna som inte bryr sig om att hon bara får träffa sina barn var 5:e vecka. Hon är bekräftelsetörstig och tvingar sig på en motvillig hjärtkirurg, som tidigt förklarar sitt ointresse för det liv hon kan erbjuda. Kemin mellan de två är i princip obefintlig och man har svårt att engagera sig i filmen. Ibland kommer jag på mig själv att fundera på när kraschen ska ske. Vi vet ju att det händer och problemet med filmen kanske är just detta: Diana var och är en ikon och i porträtterandet av en sådan är det en svår balans att skapa en person bakom ikonen samtidigt som man vill berätta om ikonen. Där lyckas tyvärr inte manus-för-duken-författaren Stephen Jeffries, som mig veterligen inte gjort något sedan 2004, The Libertine, ett kostymdrama. Diana uppfattas ibland som en teater och det kanske är i manuset vi hittar anledningen....

Call Girl, 4 popcorn

Läskig, realistiskt om 70-talets porrindustri som framställdes som skojig och frivillig men i verkligheten var allt annat. Den unga och problemfyllda 14-åriga Iris sätts på ungdomsanstalt, där hon tillsammans med lika gamla Sonja lever upp nattetid. Genom några äldre tjejer lockas de in i porrindustri, först oskyldigt top-less men snart betydligt värre än så. De övertalas och smickras av äldre donnan Dagmar (utsökt porträtterad av Pernille August) som spelar snäll men egentligen är hård som flinta. Påminner en del om den läskiga matriarken från Animal Kingdom. Samtidigt som de försöker bryta sig loss, undersöker svensk polis regeringens inblandning och uttnyttjande av prostituerade samt minderåriga. Iris och Sonja hamnar mitt i smeten s a s. Fantastisk bra scenografi och miljöer som slungar en tillbaka till ett 70-tal jag knappt minns (var ganska liten då) samt ypperligt skådespeleri av samtliga inblandade, men framförallt August. Eventuella spekulationer och upprördhet att implikationen att Palme var en av sexköparna bryr jag mig inte om, och den var inte uppenbar om man inte väljer att se det så.

Zero Dark Thirty, 4 popcorn

Filmen om jakten på världens mest kände terrorist, Osama Bin Laden, som eliminerades i maj 2011 efter att ha jagats i nära ett decennium. Vi får följa Maya, en ung, skärpt CIA-agent vars segervapen är hennes förmåga att se mönster, envishet och uthållighet. Det är en fascinerande film, som både är grym och visar upp fruktansvärda tortyrscener, som dock säkert är värre i verkligheten. Men, som även uppmålar en bild av att vi har de dedikerade att tacka för att den skyldige till slut fångas. Jag har älskat regissör Kathryn Bigelow sen Sci-Fi-dystopin Strange Days och sen dess har hon inte gjort mig besviken i sin stringens i storyn och repsekten för densamma, som i t ex Vikten av vatten, K-19 och The Hurt Locker. I Zero Dark Thirty är slutet redan givet, men vägen dit är spännande och initierat om det envisa, grovjobbet många gör för att vi dödliga ska kunna leva tryggt i vår lilla värld. Jag kan beundra den metodik och hängivelse detta måste innebära och försakelse av det vi andra ser som ett meningsfullt liv, såsom barn och familj. Jessica Chastain gör ett fint jobb som intelligenta Maya, den som envist följer det spår ingen annan tror på, men som till slut gör att Bin Laden blev hittad och avrättad. För i sanningens namn blir han avrättad och tortyren visar att ingen sida är utan skuld. Även svenska Fares Fares gör ett fint inhopp som agent/tolk.

The Paperboy, 3 popcorn

Ward Jensen, en känd journalist återvänder hem till sin Southern hometown för att skriva om och kanske frige en, i hans ögon, eventuellt, oskyldigt dömd man. Hans lillebror får följa med som förkläde till deras nyckel in till fången; en känd Green Mile-groupie vid namn Charlotte. Den dödsdömde, red-necken Hillary Van Vetter är inte så charmerande och lätt att försvara som Ward hoppats och efter många debacle inser Ward att allt inte är som det verkar. Då har dock hans kollega redan tagit storyn och fått Van Vetter frikänd. The Paperboy briljerar i kända skådisar, som faktiskt alla gör hyfsat ifrån sig. Speciellt Zac Efron som Wards lillebror Jack, som åtminstone inte jag hade höga tankar om, visar att han kan agera och spela en annan roll än sig själv. Matthew kan-bara-spela-en-typ McConaughey gör för en gångs skull en ganska varierad rolltolkning och inte enbart ler brett och hunkar sig. Dessutom passar ju hans jobbiga sydstatsdialekt rent geografiskt. Nicole Kidman som fnaskiga Charlotte gör det med den äran - hon är ju faktiskt bra på att vara billig. Sist men inte minst, John Cusack som är en oerhört äcklig och trovärdig psykopat Hillary Van Vetter. Regissör Lee Daniels gjorde den oerhört chaussade Precious och kan väl inte vara helt nöjd med denna uppföljare, även om jag tycker den hamnat lite orättvist i skymundan.

Searching For Sugar Man, 5 popcorn

Sällar mig till tidigare hyllningskörer till musikporträttet av den okände, kände Sixto Rodríguez, huvudpersonen i Searching For Sugar Man. Malik Bendjelloul, som vi äldre känner igen från den fantastiska serien Ebba & Didrik (som snygge-Phillip), har verkligen utvecklats till en fantastisk historieberättare. För det är precis denna films storhet. Berättelsen i sig har Bendjelloul format till något alldeles eget. Filmen handlar om musikern, poeten, politikern Sixto Rodriguez, som spelade in två fulländade album; Cold Fact (1970) och Coming from Reality (1971) innan han blev droppad av bolaget Sussex. Folk-singer-songwritern Rodríguez (i paritet med Dylan) blev av, olika anledningar, aldrig stor i sitt hemland, USA. Däremot slog han stort i Sydafrika, som vid denna tid var starkt isolerat från omvärlden pga Apartheid-regimen. Den politiska kampen tog sitt bränsle från Rodríguez musik och texter och utan sin vetskap blev Rodríguez något av en legend och förgrundsgestalt i kampen för lika rättigheter. Det som kanske stjälpte honom i USA (färgade musiker fick inte samma uppmärksamhet) var kanske det som gjorde honom stor i Sydafrika. Ett rykte att Rodríguez begått självmord gjorde att ansträngningarna att hitta honom inte var de bästa. Det märkliga i historien är att hans skivor sålde i närmare en miljon ex i Sydafrika, men var alla dessa ett resultat av boot legs och piratkopior eller satt ägaren av Sussex Records, Clarence Avant och håvade in pengar..? Tiden gick och efter Mandelas frigivning och Apartheids fall, gav sig några sydafrikanska fans sjutton på att ta reda på det verkliga ödet för sin idol. De skapade en hemsida med uppmaningen att höra av sig om man visste vad som verkligen hänt Rodíguez. Vad som hände därefter ska jag inte avslöja här, men jag kan säga så mycket att myten, legenden Rodríguez aldrig fått ta del av den ekonomiska frihet han egentligen skapat till sig själv. En verkligt true man of the people, som kämpat vidare i sin övertygelse om allas lika värde och allas rätt till att drömma.

Det som jag skrev i början, att Bendjelloul format berättelsen till sin egen, uppstår när man granskar filmen i ett faktabaserat ljus. Vad är det egentligen som hänt och i vilken tidsordning? Varför väljer Bendjelloul bort att granska vart pengarna försvunnit? Exakt när slog Rodríguez i Sydafrika? Varför är det mest vita fans? Var han ens känd för de verkliga förkämparna mot Apartheid? Var han verkligen helt okänd i USA? Vem var mamman till hans barn? Varför har han inte ens fått sina royalties efter sitt återtåg i artistbranschen 1998 fram till idag? Många frågor poppar upp i huvudet, men det är en del av filmens fina egenskaper, att våga välja bort spår, att våga välja den berättelse Bendjelloul själv valt och hålla sig till den. Ser verkligen fram emot nästa film som jag hoppas blir nästa steg för Bendjelloul. Känns inte som ev Guldbaggevinster spelar så stor roll för den lysande framtida karriär som ligger där nånstans. Måste även ge beröm till fotograf Camilla Skagerström och hela animationsgänget som snyggt integrerat filmsekvenser. Kul att lära känna nya namn.

W.E, 3 popcorn

Måste erkänna att filmen om Englands kung Edward som abdikerade till förmån för kärleken till den frånskilda skandalkvinnan Wallis Simpson överraskade rejält. Tveksamheten stavas Madonna, som står för regi, produktion och manus. Men, skam till sägandes är W.E vacker, poetisk och berörande. Tyvärr förstörs tempot och trovärdigheten av att man valt att samtidigt följa en romans i modern tid, mellan en gift kvinna och en rysk säkerhetsvakt. Det hade varit tillräckligt att följa den privata kärleken mellan en monark och kvinna av folket. Madonna lyckas förmedla mänskligheten hos de båda. Varken Wallis eller Edward är egentligen särskilt sympatiska människor och deras kärlek är inte som i sagorna; "perfekt". Men, under tiden de förälskar sig i varandra är det magiskt. Underbart skådespeleri av Andrea Riseborough (Never Let Me Go) som Wallis och James D'Arcy som kung Edward. Och, fin regi och manus av Madonna. Hennes uppenbara talang för estetik och rytm gör sig bra på bioduken, med många vackra dansscener och miljöer. Thumbs up!