He's magnificient, Wes Anderson! Alla hans filmer är estetiska önskedrömmar, som en fulländat tittskåp à la Lumière. Varje scen är noga utvald, vad gäller färg, form, scenografi, kostym, casting, kameravinkel, inzomning, utzomning. Smällkaramell! The Grand Budapest Hotel är inget undantag där vi får följa conciergen Monsieur Gustave, från den gamla skolan som tar serviceambitionen till en ny nivå, ypperligt gestaltat av Ralph Fiennes. Som sådan får han ärva en adlig kvinnas dyrbara tavla, till stort förtret för de illvilliga släktingarna som bestämmer sig för att sätta dit Gustave. Till sin hjälp under resans gång har Gustave den nya Lobby Boy, Zero, även han excellent gestaltad av Tony Revolori, som mest är känd för att vara lillebror till Mario Revolori enligt IMDb (de är dock bara 18 resp 20 år, men hunnit med en hel del). Gustaves äventyr utspelar sig mellan de två världskrigen och kommenterar grymheterna, meningslösheten och det idiotiska med krig och orättvisor på ett typiskt Andersonskt sätt. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är med en lågmäld men ändå skrikig ton, med humor som bottnar i svart allvar. Ett djup som få andra regissörer mäktar med och som gör Wes Anderson till en av världens, nu levande, bästa.
Bitvis är det på gränsen till slapstick, men alltid med en hommage till den gamla skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar