The Place Beyond The Pines, 4 popcorn

Lite felaktigt frontar Ryan Gosling denna film av Derek Cianfrance (Blue Valentine). Lika stor del har Bradley Cooper, och för all del även Dane DeHaan. Motorcykelartisten och vagabonden Luke (Gosling) får veta att han sedan han senast var i stan blivit pappa till en Jason (Dane DeHaan). Mamman Romina (Eva Mendes) förväntar sig inget av Luke utan har fortsatt livet med en annan man. För Luke blir detta dock en vändpunkt och han beslutar sig för att ge Jason det han aldrig fick av sin far. Närvaro. Det uppskattas dock inte av den nye mannen Kofi och bara ibland av Romina. I jakten på jobb hamnar han på en bilverkstad som ägs av en fd bankrånare. Ja, resten kan ni räkna ut själva. När Luke till slut konfronteras av lagens långa arm skiftar filmen karaktär och huvudroll till polismannen Avery (Cooper) och hans familj som även den består av en baby-son AJ. Lojalitet, poliskorruption och det egna samvetet sätts på prov. Tiden går och plötsligt är fädernas söner 15 och en eländesspiral vävs samman. Det intressanta i filmen är skiftandet av karaktärer som trots det aldrig gör att man förlorar intresset för varken den gamla eller den nya. Det finns en röd tråd, utan att vara uppenbar, som gör att engagemanget eller intresset aldrig upphör. Två nya (för mig iaf) ansikten dyker upp som jag tror vi kommer att se mycket av framöver, Dane DeHaan som Lukes son Jason och Emory Cohen som truliga och extremt tonårsaktiga Averys son AJ.

Jakten, 5 popcorn

Ännu en fantastisk film av dansken Thomas Vinterberg, som gett oss bl a Festen & Submarino. Jakten har blivit ifrågasatt för att ge pedofiler ett försvarstal. Jag håller inte med - vi som åskådare är hela tiden på det klara med att huvudpersonen Lucas (Mads Mikkelsen) är oskyldig. Snarare är den ett försvarstal till de som står bredvid och dras med i omvärldens vrede och frustration när osäkerheten sätter in. Jakten handlar om ensamstående Lucas, som efter att ha förlorat sitt jobb som lärare får arbete på en förskola. Där går bäste vännen Theos dotter Klara. Lucas har bra hand med barn och förstår hur de tänker. Klara söker efter bekräftelse när hon upplever det stökigt hemma. Då Lucas agerar som en vuxen och tillrättavisar Klara vid en incident, blir hon sur och ger igen på det sätt hon kan. Genom att blanda ihop saker hon sett hemma på storebrors dator, med uttalanden hon vet inte är ok, tillsammans med Lucas namn är bollen i rullning. När lögnen väl är uttalad kan Klara inte ta tillbaka den, och inblandade vuxna är snabba att sätta det i ett vuxet kontext. Lucas förstår inte vad som hänt och försöker till en början "fixa" det. Han inser dock att en lögn inte går att ta tillbaka om den blivit en sanning. Hur skulle man reagera om det rörde ens egen dotter? Man hör ju jämnt att förövarna ofta finns i barnets närhet. Det som förvånar är att Lucas aldrig flyr, utan bor kvar och försöker handla i sin gamla affär trots att han inte är välkommen. Den påminner starkt om We Need To Talk About Kevin, där mamman till sin psykopat till son, envist bor kvar trots hot och trakasserier. Skillnaden ligger i att vi får följa händelsen i realtid utan att veta utgången i förväg. Oerhört starkt manus, regi, scenografi och skådespeleri. Det skulle vara obligatoriskt att se Jakten för alla, inte bara skolbarn. Lära oss att inte döma på förhand, att inte agera lynchmob, att inse att det inte finns ett svart eller vitt svar på någonting.

The Perks of Being A Wallflower, 4 popcorn

En liten indiepärla med ett större djup än de flesta teenager coming of age-filmer. Blyga, mobbade Charlie, börjar höstterminen med ångest i bröstet. Hans bästa vän har precis begått självmord och själv dras han med djupa depressioner vilka hans familj är väl medvetna om och tippar på tå omkring. Terminen börjar som väntat dåligt, men i eländet får han hjälp/sällskap av två äldre elever som tar sig an honom; Sam  och Patrick, själva utanför men populära i deras sfär. Charlie blir en i gänget och accepteras och uppskattas för den han är. Sam och Patrick har sina egna problem vilket får Charlie att må bättre med sina egna. Men, Charlie är yngst och när det närmar sig graduation och gruppens splittring kommer Charlies egna problem ikapp honom. Sam spelas av Emma Watson (Hermione i Harry Potter) som visar att hon har fler strängar på sin lyra. Nya indiefavoriten Ezra Miller gestaltar homosexuella Patrick på ett helt briljant sätt. Att tänka sig honom som psykopat och massmördare i We Need To Talk About Kevin är inte helt lätt när man ser honom som Patrick. Att filmen dessutom är regissör Stephen Chboskys debut gör mig än mer imponerad.

Silver Linings Playbook, (Du gör mig galen!) 4 popcorn

Årets sämsta översatta engelska titel döljer en riktigt fin pärla. Gå inte på den falska copyn som insinuerar en feel-good-film. SLP är en stark film om psykisk ohälsa och hur det kan drabba en och hela ens omgivning. I huvudrollerna briljerar både Bradley Cooper som den något psykiskt obalanserade Pat, som efter att ha avtjänat ett straff på mentalsjukhus för att halvt slagit ihjäl sin frus älskare flyttar tillbaka till sina åldriga föräldrar. Det blir snabbt uppenbart att Pats pappa, spelad av Robert De Niro, döljer en liknande psykisk ohälsa. För att vinna tillbaka sin fru börjar Pat träna frenetiskt, och springer gång på gång in i Tiffany, en ung änka, syster till en vän. Hon får Pat att ställa kritiska frågor om sig själv och "tvingar" honom att ställa upp i en danstävling som ska hjälpa även henne att gå vidare i livet. Eller är det anledningen? Jennifer Lawrence, som spelar Tiffany, vann en Oscar för sin rollprestation, men frågan är om det inte var ett försenat erkännande av hennes utmärkta tolkning i Winter's Bone (2010). En så ung talang, 22 år, vad månne det bli av henne...? Regissör David O'Russell har tidigare blandat och gett, med titlar som Three Kings och The Fighter som höjdpunkter.

Vi måste prata om Kevin (We need to talk about Kevin), 4 popcorn

Baserad på en roman med samma titel tar sig Lynne Ramsay (Råttfångaren, Morvern Callar) an det svåra ämnet; förälder till en psykopat. Utgången är hyfsat given (även om slutklämmen inte var motiverad), så det som utspelar sig är mammans återblickar genom Kevins uppväxt. Det som genomsyrat många recensioner är att mamman ska ha varit skyldig hans dåd genom sina uppenbara problem att knyta an till sonen samt hennes frånvaro pga karriär. Jag ser inte detta samband utan ser snarare det omöjliga i att leva vidare när det omöjliga redan hänt. Att människorna runt omkring henne anklagar henne, trots att hon egentlig är oskyldig är nog rätt naturligt. Tror Anders Bering Breiviks mamma får samma bemötande, och visst finns det ett mått befogenhet i detta. Kevins mamma, liksom Breiviks, måste ha uppfattat varningssignalerna och man hade ju hoppats att psykopaterna fångats upp tidigare. Men, dessa psyken är komplexa och de är antagligen experter på att förställa sig och uppfattas som helt normala när de vill. Dessutom är det svårt för en icke-psykopat att förstå och kunna förutse en psykopats tankar och handlingar - det är ju inget en icke-psykopat ens skulle fundera på att göra. Döda en massa oskyldiga människor bara för att hen kan. Tilda Swinton som Kevins mamma är som vanligt helt out-standing, liksom Kevin som tonåring; Ezra Miller. Känns lite utstuderat och orimligt att Kevin helt plötsligt skulle eskalera i sin våldsamhet, vid ca 14 års ålder. Innan dess framställs han som en trotsig, något störd kille som ändå hade en våldsamhetsspärr. Eller så missade jag nåt i filmen...?