The Sitter, 2 popcorn

Jonah Hill som ointresserad, kåt (inte på barnen) barnvakt är ett coolt upplägg och visst finns det ljusglimtar även här. Men tyvärr fegar man ur och gör en rejäl, liiite utspejsad, familjefilm för de coola föräldrarna anno 2012. Barnen är tidsenligt enl följande ordning; Slater; en pillerknaprande, begynnande bög, Rodrigo; sadisten och galningen, Blithe; hårdsminkade popularitets-junkien. Jonah Hill är Noah som desperat försöker get-some BJ av sin snygga flickvän, som bara utnyttjar honom. Dessutom vill han att hans ensamstående mamma ska hitta nån ny. Just detta leder honom till att vara barnvakt till mammas kompis som plötsligt står utan, när Noahs mamma ska tussas ihop med ett prospekt. Samtidigt vill Noahs flickvän att han fixar coke och komma genast till partyt hon är på, med löfte om ett BJ. Det går naturligtvis åt skogen och barnen blir hjältar och coola och Noah har sina uppmuntrande-tal till resp barn som får dem att förändras på en kväll... Det hjälpte inte ens att vara hyfsat dragen när jag såg filmen, vilket är ett stort minus. Samtidigt vill jag ge en eloge till försöket att ta familjefilmen in i 2010-talet, med knark och avsugningar och att barn inte får vara barn (herregud, när har de nånsin fått vara det??? För ca 150 år sedan var barnarbete lika vanligt som att skicka gamlingar utför ättestupan). Men, lägg komedipengarna på en annan film.

Wuthering Heights, 4-5 popcorn

Vilken otroligt tragisk, men vacker film! Andrea Arnold (Fish Tank) lyckas återigen skapa en fullkomligt underbar film. Att lita på tystnaden, naturen, klippningen istället, för som brukligt, låta dialogen föra handlingen framåt. Bara att använda vinden som sound track - så fantastiskt effektfullt!

En godhjärtad bonde förbarmar sig över en förrymd slavyngling, tar honom till sitt hem och vill att barnen ser honom som sin bror. Han får namnet Heathcliff. Sonen i huset, Hindley, hatar honom från början, medan yngsta dottern Catherine tar honom till sig. Till en början som bror, som utvecklas till en djup kärlek. Då fadern dör blir livet för Heathcliff ohållbart. Hindley använder honom som slav och förbjuder honom att tilltala Catherine. Till slut driver det Heathcliff till förnedring och Catherine till att förakta honom. Heathcliff flyr och skapar sin egen lycka. Några år senare återvänder han, men försent. Emily Brontës roman med samma namn, har filmatiserats ett flertal gånger varav jag sett minst tre. Men denna tolkning är den mest eländiga, tragiska, hopplösa, men ändå vackraste av dem alla. Det är en stor klump i mitt bröst långt efter att sluttexterna rullat ut. Allt är fulländat, skådespelarinsatserna, speciellt de yngre, foto, manus, regi, ljud, scenografi...ja, jag kan inte komma på något negativt. Så egentligen borde den väl få en 5:a...?

Snabba cash II, 4 popcorn

Deppig, deppigare, deppigast. Ja, det är ingen upplyftande film som tar vid efter succé-ettan. Men, mitt i allt elände finns en svag glimma hopp, ett basalt mänskligt behov av att känna sig behövd, att lyckas vända elände till hopp. Ett slags tema för regissör Babak Najafi, som tidigare glänst med Sebbe, där samma hopplöshet, mänsklig förnedring drivs mot frigörelse mot nåt annat, förhoppningsvis bättre. Jag har tyvärr inte läst boken Snabba cash II baseras på; Aldrig fucka upp (även den av Jens Lapidus, som även skrev Snabba Cash), men Najafis signum står skrivet över hela II:an. Där Snabba cash, förståeligt nog, fokuserade på kontrasten och likheterna mellan övre klassen och den brottsliga dito, är II.an mer intresserad av mänskliga mekanismer och beteenden. I mitt tycke en aning bättre än 1:an, men troligtvis kommer publiken att svika denna mer psykologiska och våldsamma studien. Handling; JW har suttit 3 år på anstalt, och funnit en vän i Mrado, som han i 1:an nästan dödade. Tack vare sitt goda uppförande blir JW villkorligt frigiven och hans förhoppningar är skyhöga. Dels har han arbetat på en affärsidé som han tillsammans med Nippe ska få en riskkapitalist att nappa på. Dels ser han fram emot att träffa sin familj och den kvinna han en gång älskade; Sophie. Världen rasar samman när alla sviker honom, t o m hans mamma vill inte veta av honom och Nippe hugger honom i ryggen, nästan bokstavligt. Förtvivlad sätts en katastrofspiral igång. För JW, för Jorge, för Mahmoud, för Mrado. Det är dessa fyra vi får följa och de personerna som alla drivits längre och längre in i brottslighetens nät. Joel Kinnaman gör ett lysande porträtt av den alltmer känslokalla JW. Fares Fares som desperate Mahmoud är lika bra, Matias Varela är utmärkt som jagade Jorge och Dragomir Mrsic ok som Mrado. En habil, bra svensk film som lyckas göra drama av en våldsam actionfilm (mycket action är det faktiskt). Regissör Najafi gör en strålande film, som han även är medmanusförfattare till. Det enda felet är att han gör alldeles för få! Babak, gör fler filmer, oftare!

Wanderlust, 1 popcorn

Uuuuurk, den var så usel att jag inte ens orkade se klart eländet. Det enda vettiga Jennifer Aniston fick ut av att vara med i spektaklet var väl att hon träffade sin nuvarande fästman Justin Theroux. Paul Rudd och Aniston spelar äkta paret som just när de äntligen kommit till skott och köpt lägenhet i West Village, New York, förlorar jobben. Enda utvägen blir att börja om hos Rudds brorsa i Atlanta, som fortfarande är den skitstövel han alltid varit. På vägen till brorsan övernattade de i ett kollektiv vilket de nu återvänder till. Och där tog lusten att se klart filmen slut. Blä, blä, blä, samma klichéer och fördomar bankas in. Vi vet hur det kommer att sluta - jag orkar inte se mer. Jag är trött!

Total Rec(k)all, 3 popcorn

Till att börja med; denna version är bättre än Arnolds! Det är mer sci-fi, det är mer action, det är snyggare och mer mind-blowing. Men, Veerhovens (Arnold) faller egentligen mest på tidens tand. Det är en helt ok rulle, med en utsökt Sharon Stone som galen agent. Apropå just dimensiontänkande, är det inte riktigt så skruvat som jag önskat. Dimensionerna vi pratar om är vertikalt och horisontalt, bildligt talat. Hissar, vägar, arkitektur, inte i hjärnbalken, vilket jag hoppats. I 2012 års version spelar Colin Farell superagenten Hauser, som via hjärnmanipulation inte vet vem han är. Däremot störs han av en återkommande dröm, som driver honom till att besöka Rekall (skulle inte titeln stavas så då?). Ett hokus-pokus-spa som gör att man kan leva ut sina fantasier bara i hjärnan. Det enda kriteriet är att man inte lever ut en fantasi som är verklighet. Vilket är fallet för Hauser; han vill leka agent, men det är han ju redan... Agent är han för at spionera på motståndsrörelsen i 2000-talets slut. Miljögifter har gjort det omöjligt att bebo större delen av jorden, Ena sidan UFB (United Federation of Britain) är välmående och sponsras av andra sidan jorden, Kolonin. Enda sättet att ta sig däremellan (fast man kan visst flyga helikopter in i dödszonen?) är genom "The Fall"; en enorm borr/linbana, som transporterar genom jordens kärna. Naturligtvis uppstår slitningar; Kolonin har inte samma rättigheter och är de "svaga". UFB:s kansler (tyskt så klart) planerar att utplåna Kolonin för att tillskansa sig mer mark. Enkel, basal handling, men väl utfört och häftig aktion. Inget märkvärdigt, men helt ok. Hade dock förväntat mig lite mer skruv på storyn, men jag kan vara förblindad av mina förväntningar och trott att de recensioner jag läst skulle betala mer. Baseras på science fiction-författaren Philip K. Dick novell We Can Remember It For You Wholesale. Len Wiseman är en stabil actionregissör och frugan Kate Beckinsale lika trygg som cool actionfigur. Överhuvudtaget känns Total Recall 2012 som ett stort dataspel, lite liknande Tron och The Game. Borde läsa boken!

Laxfiske i Jemen (Salmon Fishing in the Yemen), 2 popcorn

Ännu en romantisk, mushy-sliskig bok som filmatiserats av Lasse Hallström. Han har liksom fastnat och längs vägen förlorat den där magiska känslan för vardagliga guldkorn. I Laxfiske i Jemen spelar Ewan McGregor en fiskeexpert med Aspergers och ett dåligt äktenskap, som blir rådgivare åt konsulten Harriet (spelad av Emily Blunt). Konsulten har nämligen fått i uppdrag av shejk Muhammed att plantera in vild lax i hans hemland Yemen. Omöjligt, säger experten, och spelet är igång. Tro, visioner och envishet, skanderar filmen. Seg, oengagerande och stundtals sliskigt övertydlig, ropar jag. Tyvärr, på så rara ärter som Emily Blunt och Ewan McGregor!

Mode del II

Snodde sonens retroköp från Beyond Retro (han använder den ändå inte) och ska ha den som datorväska. Perfekt!

Guldet blev till san, förlåt, silver, OS 2012

För Sveriges del blev London OS 2012 synonymt med spelen där Sverige inte tog de väntade medaljerna, men stupade på mållinjen på de oväntade. Sara Algotsson = river SISTA hindret och får ett silver istället för guld. Vad ska vi säga? Cirka 5 cm från guld. Lisa Nordén spurtar ikapp och nästan förbi schweiziskan = 9 TUSENDELAR från guld! Michel Torné hoppar längdhopp och missar brons med EN centimeter. Med tanke på funktionärernas misslyckade mätning i damernas slägga så kanske man skulle ifrågasätta även denna mätning. Och så det sista misslyckandet = Sverige lyckas inte nå oavgjort i handbollens final. Mot ett icke perfekt spelande Frankrike, som på nåt sätt inbjöd till att bli besegrade. MEN, återigen hade Sverige inte den topprestation som krävs. Bittert, med tanke på att handbollsherrarna nu tagit det fjärde silvret i ordningen. Är det inte dags att bryta förbannelsen?

En annan avslutande reflektion är att hemmanationen överträffade sig själv och hamnade på 3:e plats på medaljlistan. Det kan ju oxå vara en morot för att försöka muta sig till ett OS. Ett annat konstaterande man kan göra är att tejpen gjort sitt intåg på den idrottsliga modescenen. Tejp kors och tvärs på tävlingsdräkterna och överdragsklädseln, tejp direkt på kroppen (inte alls lika snyggt). Coolt och ganska snyggt, ungefär som hoodies i finare tyg och cutting.

My Week With Marilyn, 3 popcorn

Är nog en aning trött på biografier, baserade på "de som var med"-anteckningar. Klart de är förskönande och i detta fall säkert falsifierade. My Week With Marilyn baseras på författaren och dokumentärfilmaren Colin Clarkes möte och förälskelse med Marilyn Monroe under arbetet med filmen The Prince and the Showgirl, filmad i England med Sir Laurence Olivier som regissör och motspelare. Clarke, vars far är världsberömd litteraturprofessor, tjatar sig till ett jobb som 3:e regissörsassistent tillika Sir Oliviers privata passopp. Som sådan får han i uppdrag att se till Mrs Miller/M. Monroe vid de flertaliga tillfällen hon inte behagar dyka upp. Sir Olivier stör sig inte bara på detta, utan än mer på Method Acting-metoden som Miss Monroe tillämpar. Det är en nymodighet och Monroe behärskar den till fulländning, tack vare sin inlevelseförmåga, på gränsen till självutlämning. Just denna förmåga, som Sir Olivier konstaterar i slutet av filmen, är troligvis det som fick henne att bränna slut i båda ändar. Hon är som en musa som aldrig får egen energi. Hon ger andra så mycket att hon brinner slut själv. Detta är enbart en tolkning, baserad på andra tolkningar, bl a genom böcker, så som Blonde av Joyce Carol Oates, hennes filmer och hennes livsöde. Men, vem fan vet egentligen, det kanske var så enkelt att hon, som så många andra skådespelare både före och efter henne, tog ut sig fullständigt i sitt skapande och inte hade mer kvar till sig själv. True greatness demands sacrifies.
Med detta sagt, är själva "intrigen" i filmen given, men den har aldrig varit annan än självklar. Vet man något om Marilyn Monroe känner man till skrönorna om hennes flirtande och många kärlekshistorier, liksom förstått att ljusningen måste legat i hennes strålkraft och förmågan att se andra.
Michelle Williams gör ett magnifikt porträtt, med hyfsat rätt uttal och släpiga betoning - utan att göra en roll. Method Acting-porträtt av en Method Acting-skådespelerska. Hon överglänser Kenneth Branagh som Sir Olivier, som mest känns som om Branagh spelar sin vanliga, pompösa roll. Judi Dench är som vanligt underbar och Emma Watson (Harry Potters vapendragare) ok som den alldagliga kostymören. Däremot har jag fortfarande liite svårt för öppen-mun, stirriga-blick Eddie Redmayne (återigen The Pillars of the Earth) som Colin Clarke. Regissör Simon Curtis har mest regisserat för tv tidigare, vilket på nåt sätt märks.

Friends with kids, 2 popcorn

Eller snarare Friends in Need, den gamla 90-talsgruppen, med medlemmar som Björn Borg och Dr. Alban. Filmen om förvirrade, lyckade late 30's-people i New York. De är rika (hur kan de annars bo så bra och ha fina bilar?), de har allt uttänkt hur livet ska vara. Det enda de behöver bry sig om är deras egna ståndpunkt. I kompisgänget får de två paren barn ungefär samtidigt och de två kvarvarande singlarna Jason och Julie blir utanför barnbubblan. Trots avskräckande besök beslutar sig J & J sig för att skaffa barn tillsammans, utan romantiken. På så sätt kan de vara party people varannan vecka & föräldrar den andra. Alla inblandade misstror den andres upplägg och till slut segrar den heteronormativa All American idealet. Vännerna blir till slut ett par. Vet inte vad filmen vill säga, men för mig är det unken gammal norm som befästs, annars beskrivs hen som ogenomtänkt och naiv. Dessutom är föräldrarna helt obegripligt tålmodiga och barnen helt underbara å sekundära små accessoarer. Inte helt realistiskt. Däremot är filmen full av bra skådespelare, som Jon Hamm (Mad Men) och Kristen Wiig (Bridesmaid). Synd bara att regissör Jennifer Westfeldt castade sig själv i huvudrollen. Inte helt lyckad!

Järnladyn (The Iron Lady), 3 popcorn

Såg filmen om Margaret Thatcher för ett tag sedan, men först nu kommer recensionen. Habilt och ganska intressant film om kvinnan som kom att kallas Järnladyn, på grund av sitt starka ledarskap. På den tiden var det mer nedsättande, men i denna film, som nästan gränsar till hyllning, syftar man på hennes ståndfasta styrskick under Storbritanniens svåra omställning från gruv- industrisamhälle till modernt dito. Med fantastiskt skådespeleri, gestaltat av Meryl Streep, får vi följa den demenssjuka, åldriga Margaret som pratar med sin nyligen avlidne man och minns tillbaka på sitt liv. Vi får stifta bekantskap med den målmedvetna, övertygade, politiskt konservativa unga kvinnan som var pappas flicka. Som gick från klarhet till klarhet. Intelligent och envis - den första kvinnan som lyckades spränga igenom den patriarkala muren av ryggdunkare. Scenerna som uppvisas skiftar mellan politiska världshistoria och privatliv. Som nämnts tidigare är det på gränsen till hyllning och någon riktig otäck sida av Järnladyn visas aldrig upp. Mer än att hon, som så många män, offrade barnen för sin karriär. Just det kan störa mig; hade det varit ex vis Churchills liv hade det aldrig framställts som om han missat barnens uppväxt... Annars är det uppfriskande med en biografisk livsskildring som är privat men ändå historisk. Habilt engelskt hantverk, men aningen för smörigt och slätstruket för mig.

Circumstance, 4 popcorn

Atafeh och Shireen är två unga kvinnnor, i 16-års åldern, som blir kära i varandra. De testar gränser, dricker för mycket, dansar utmanande och är sådär tonårsaktigt trotsiga hen kan vara. Problemet är bara att de bor i dagens Iran, där ingen, varken man eller kvinna får vara nåt annat än det mullorna säger åt dem att vara. Ingen är vinnare i detta samhälle, det påminner mycket om de filmatiseringar om stalinistiska Ryssland, där ens egen bror, närmsta familj kan lämna ut dig. Angiveri är A och O i en diktatur. Atafeh och Shireens kärlek blir stoppad av sedlighetspolisen och Atafehs egen bror, rehabiliterad narkoman, som i egenskap av omvänd, rättrogen muslim tagit sig an Shireen. De två unga kvinnorna utsätts för övergrepp som ingen ska behöva utsättas för, speciellt inte så ung. Till slut blir förtrycket för övermäktigt för Atafeh och hon finner bara en utväg ur sitt fängelse.
Småsaker, vardagliga händelser som gör att förtrycket känns än mer påtagligt. Inget är svart eller vitt, ingen är helt god eller ond. Subtil, men ändå skarp kritik av regimen/religionen/samhället/apatiska medmänniskor av regissör Maryam Keshavarz. En stark skildring av omöjlig kärlek, förtryck, samhällsskildring, familj i kris och så mycket mer. En mångbottnad historia, utan att spreta.

Bröllopet (Ceremony), 2 popcorn

Jason Reitman satsar nästan aldrig fel. I Ceremony från 2010 är han producent till Max Winklers film om omöjlig kärlek. Sam (Michael Angarano) utnyttjar sin bäste väns naivitet till att krascha sin älskarinnas bröllop. En älskarinna som dels är betydligt äldre, dels haft Sam som en fas i sitt liv. Den hon alltid återvänder till är Whit, skrävlaren, egoisten som i sina bästa stunder påminner om Russel Brands karaktär Aldous Snow. Uma Thurman, som den äldre älskarinnan, är ingen bra skådespelare, även om det tar mig emot att erkänna det (min dotter heter Uma). Det samspel som funkar bäst är den mellan kompisarna Sam och neurotiska Marshall (Reece Thompson), men utvecklas inte till fullo. Önskvärt hade varit om filmen aspirerat på en bromance-vinkel istället. Hade höjt betyget betydligt.

Mannen från Le Havre (Le Havre), 4 popcorn

Åh, vad jag älskar Aki Kaurismäkis bild- och berättarspråk. Det är så stilistiskt, snyggt och underfundigt! Marcel är en äldre herre som arbetar som skoputsare, det viktigaste yrket, med stor lekfullhet och medmänsklighet. En dag insjuknar hans fru i cancer och samtidigt träffar han en flyktingpojke som rymt från myndigheterna. Heroiskt beslutar sig Marcel för att hjälpa pojken att ta sig till sin mamma i London, den egentligen slutstationen. Under tiden försöker hans fru tillfriskna, utan att oroa Marcel då han;"är som ett barn och inte kan hantera sjukdomen". Alla grannar, utom en, dras med i hans hjältetåg som försvåras av en enträgen kommissarie Monet (bilden). Allt är lite extra stelt, Kaurismäki låter bilden, tystnaden tala. Ljussättning och scenografi är viktiga och bitvis är det ren inredningsfascism, men på en underbar nivå. Missförstå mig rätt, det är inte tillrättalagt snyggt utan snarare uttänkt, lite skitigt-ruff snyggt. Att Le Havre även är rolig, medmänsklig och politisk gör inte saken sämre.

Mode del 1

Dagens rullefrisyr! Enkel, snygg och praktisk! Tupera den långa luggen lätt och svep upp den löst mitt på huvudet. Fäst med två spännen. Klart!

Intresset för OS?

Vet inte om det beror på svenska uteblivna framgångar eller jag som börjar bli gammal, men de trettionde moderna olympiska spelen kan liksom inte fastna. Trots mitt gedigna sportintresse och tävlingsinstinkt sitter jag inte som klistrad framför sportsändningarna. Vad beror det på? Det är ju inte inflation i tävlingarna, som bl a ishockey-VM drabbats av genom att spelas varje år, och knappast sändningstiderna som är i princip perfekta för oss européer. Vad är det då? Iom play-funktionerna på webben kan man följa samtliga grenar som finns på programmet, men det ger snarare en slags trötthet och beslutsångest. Kan ingen bara välja åt en?

En bidragande orsak är arrangörslandet oförmåga att mata oss tittare med relevant löpande information. Som t ex startnummer, varvtider, positioner under ett lopp etc. Makalöst dåliga bildproducenter som verkar sätta en ära i att avstå från att besudla bilden med för mycket info - oavsett relevans eller inte. Lägg till att svenska kommentatorer utgår ifrån att alla tittare är inbitna på just denna obskyra sport och vet samtliga förutsättningar och regler. Dra en kort sammanfattning av vad som gäller vid introduktionen så hen kan följa sporten och kanske bli inbiten.

En annan invändning är bristen på engagemang och spontanitet som vissa programledare har. Nämner inga namn, men efter Sveriges första OS-GULD upprepade studioankaret flera gånger att Lööf/Salminen tagit Sveriges första OS-medalj!? Och intervjuerna efteråt var sådär återhållsamma och lite trötta. Vi hade ju för FAN tagit GUUUULD i OS - hur ofta händer det??? Räknar inte med Aten-OS då...

Dessutom gick första veckans kvällsändningar på SVT åt att bosätta sig i simbassängen - simning som lika gärna kunde höra hemma i vinterspelen istället (om de hade simmat i Themsen kanske det varit ok). Nä, tacka vet jag riktiga sommarsporter som rodd, tennis, friidrott, ridning, skytte och brottning (synd bara att de inte brottas på en sandstrand istället).

Sen är det ju det där med rätt expertkommentator; Veronica Wagner är för mig sinnebilden för en perfekt kommentator; insatt, engagerad, spontan och rolig. Likaså Strömberg som ju är något av en veteran. Även Magnus Grahn i handbollen har varit en glad överraskning. Likaså Jonas Karlssons krönikor har varit överraskande friska och nyanserade - mer sånt! Men så har vi då Janne Gunnarsson, som fick fortsatt förtroende trots erkänt rasistiska åsikter på twitter. Mår dåligt av att min sport tennis dras med sådana fossiler. SVT kunde gott ha tagit ställning och anlitat en annan av våra tidigare proffs. Det måste väl finnas någon spelare som inte delar hans åsikter? Wilander? Pernfors? Vad vet jag - men han har iaf gjort att jag inte kan följa tennisen utan att få dåliga vibbar och ha svårt att koncentrera mig på sporten.

W.E, 3 popcorn

Måste erkänna att filmen om Englands kung Edward som abdikerade till förmån för kärleken till den frånskilda skandalkvinnan Wallis Simpson överraskade rejält. Tveksamheten stavas Madonna, som står för regi, produktion och manus. Men, skam till sägandes är W.E vacker, poetisk och berörande. Tyvärr förstörs tempot och trovärdigheten av att man valt att samtidigt följa en romans i modern tid, mellan en gift kvinna och en rysk säkerhetsvakt. Det hade varit tillräckligt att följa den privata kärleken mellan en monark och kvinna av folket. Madonna lyckas förmedla mänskligheten hos de båda. Varken Wallis eller Edward är egentligen särskilt sympatiska människor och deras kärlek är inte som i sagorna; "perfekt". Men, under tiden de förälskar sig i varandra är det magiskt. Underbart skådespeleri av Andrea Riseborough (Never Let Me Go) som Wallis och James D'Arcy som kung Edward. Och, fin regi och manus av Madonna. Hennes uppenbara talang för estetik och rytm gör sig bra på bioduken, med många vackra dansscener och miljöer. Thumbs up!