Vilken otroligt tragisk, men vacker film! Andrea Arnold (Fish Tank) lyckas återigen skapa en fullkomligt underbar film. Att lita på tystnaden, naturen, klippningen istället, för som brukligt, låta dialogen föra handlingen framåt. Bara att använda vinden som sound track - så fantastiskt effektfullt!
En godhjärtad bonde förbarmar sig över en förrymd slavyngling, tar honom till sitt hem och vill att barnen ser honom som sin bror. Han får namnet Heathcliff. Sonen i huset, Hindley, hatar honom från början, medan yngsta dottern Catherine tar honom till sig. Till en början som bror, som utvecklas till en djup kärlek. Då fadern dör blir livet för Heathcliff ohållbart. Hindley använder honom som slav och förbjuder honom att tilltala Catherine. Till slut driver det Heathcliff till förnedring och Catherine till att förakta honom. Heathcliff flyr och skapar sin egen lycka. Några år senare återvänder han, men försent. Emily Brontës roman med samma namn, har filmatiserats ett flertal gånger varav jag sett minst tre. Men denna tolkning är den mest eländiga, tragiska, hopplösa, men ändå vackraste av dem alla. Det är en stor klump i mitt bröst långt efter att sluttexterna rullat ut. Allt är fulländat, skådespelarinsatserna, speciellt de yngre, foto, manus, regi, ljud, scenografi...ja, jag kan inte komma på något negativt. Så egentligen borde den väl få en 5:a...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar