Två dagar, en natt, (Deus Jours, Une Nuit) 4 popcorn

Sandra är precis på väg tillbaka till jobbet efter en tids sjukskrivning när hon möts av beskedet att hennes kolleger just röstat för att behålla sin bonus mot att hon får sparken. Undrar om det skulle kunna hända i Sveriges LAS - inte just nu men antagligen skulle de borgerliga inte ha något emot att se till att vi fick den situationen även här...
Nåväl, en av hennes kolleger övertalar chefen att göra om omröstningen så att Sandra får chansen att prata för sin sak, d v s be till kollegornas solidaritet. Dels kämpar hon mot sin labila hälsa, dels för att få behålla sitt uppehälle. Samtliga har sina livssituationer som gör att de antingen ger henne sin röst eller inte, kontentan är väl att man mäter sin situation utifrån sitt eget perspektiv. Den som hade mest att förlora gav henne ändå sitt stöd - kanske just därför. Det jag tänkte hela filmen var att de skulle gå på beslutsfattarna, facket, whatever, men det kanske inte funkar så. En fruktansvärd hopplöshet, men även en gnista hopp och förtröstan i varandra som gör filmen, om inte ljus, så iaf inte helsvart.
Marion Cotillard som Sandra är fullkomligt lysande och trovärdig.

Still Life, 4 popcorn

Som titeln avslöjar är det en långsam, stilla film om ett stilla livsöde; John May spelad av Eddie Marsan (ofta den så underskattade second wingman, såsom Philip Seymour Hoffman var) är en kontorsråtta som tar sitt arbete på fullaste allvar. Han är den som tar hand om de ensamma avlidna - de som inte har någon anhörig eller närstående att ta hand om begravning eller de fåtaliga tillhörigheter de efterlämnar sig. Mr May ser det som sin livsuppgift att se till att dessa förlorade själar inte glöms bort, inte har levt förgäves. Kruxet är att han i sin jakt efter anhöriga ofta blir långdragen i proceduren, så när en energisk chef äntrar banan finns ingen plats för den saktmodige John. Han får tre dagar på sig att avsluta sitt sista fall, som visar sig ha mer gemensamt med John än han vill erkänna. Billy Stoke visar sig bo i samma hyreskomplex som John, fönstret mittemot, vilket så klart belyser än mer det faktum att livet består av möten som kan tappas bort om man inte underhåller dem. Det visar sig att Billy Stoke var en aggressiv rättvisekämpe, som satte avtryck var han än befann sig, på gott och ont. Mr Mays envishet ger frukt och han hittar både den ena och den andra i hans eftermäle, men ingen vill ta ansvar för hans hädangång (ja, man blir så här högtravande i en undertaker-film). John Mays sista fall blir en vändning i hans liv som är lika välkommen som abrupt. Slutet är fullkomligt mind-blowing och inget jag vill ge bort, men förse er med näsdukar.
En riktig liten tankeställar-pärla!

Dallas Buyers Club, 4 popcorn

Till att börja med har jag historiskt sätt svårt för Matthew McCånnahäj (lättare än att skriva hans riktiga namn), då jag tycker han spelar exakt samma roll varje gång. Lite som Julia Roberts och Gwyneth-lider-med-ögon/mun- Paltrow. Och i Dallas Buyers Club är det ibland på gränsen till att han trillar dit igen, men tack vare hans Method Acting-deffande av kroppen, hjälper honom att hålla igen på överspelet. Tycker nog han ska fortsätta vara anorektisk (bara skojar people!). Nåväl, anledningen till att han bantat ner sig à la Oscarsmanér (gillar mer äta upp sig à la Charlize Theron!) är att han spelar sexmissbrukaren Ron Woodroof som på sent 70-tal diagnosticeras med HIV och ges 30 dagar kvar att leva. Förutom stigmatiseringen från omgivningen och att tvingas inse faktum så "hinner" han inte älta sina problem - han ska ju dö snart. En dold entreprenör visar sig och i ren desperation och med en del tur hamnar han i Mexiko där en förvisad läkare visar sig sitta på förvånansvärt bra mediciner för just denna nya sjukdom. Filmen låter oss mest följa Woodroofs personliga kamp, men ger oss även en inblick och kommentar till läkemedelsbolagens enorma makt och fruktansvärda lek med människors liv. Som jag tidigare antytt är MM hyfsat bra, men den som sopar banan med alla andra är Jared Leto, som jag stör mig på vill ägna sig åt sitt mindre än ok arenarockband, 30 Seconds to Mars. Han slösar bort sin talang, den jäveln! Det är ju skådespeleri han ska ägna sig åt och MER!

The Angel's Share, 3 popcorn

Skulle så gärna velat ge Ken Loach senaste film ett högre betyg, men tyvärr faller den på det konstruerade slutet. Vi får följa den sedan-spermie-stadiet-kriminella Robbie, som så gärna vill bryta sig loss från den utvalda banan. Han har mött kärleken, i form av dottern till maffiabossen i trakten och de väntar barn - ett strålande tillfälle att byta inriktning i livet. Dessvärre står han åtalad för att ha misshandlat sin ärkefiende, men döms enbart till villkorlig dom med 300 timmars samhällstjänst. Väl ute är det inte så lätt att bara bestämma sig för att bli en annan. Hot, förföljelse och trakasserier följer. Robbie är dock inte oskyldig - han har suttit av ett fängelsestraff för en brutal och helt oprovocerad misshandel som förstört en ung mans och hans familjs liv. En oerhört stark scen där offer och förövare möts är nog det bästa i hela filmen. Resten är bra, men även smetigt sentimentalt. Robbie får en beskyddare i övervakaren Harry som inviger honom i whiskyns förlovade värld. Nu byter filmen spår och blir ett heist-försök, på ett lite gulligt sätt. Ska man verkligen behöva göra en sista lyckad stöt och sen kunna leva hederligt? Är det det Loach vill säga - det finns ingen ärlig väg ur kriminalitet? Inte ens sidokaraktärerna får mig att bli engagerad - de är mest ett roligt inslag utan att connecta.