Återträffen, 5 popcorn

Den enormt uppskrivna filmen/konstprojektet av obekväma konstnärinnan Anna Odell, gör mig inte besviken. Den är rätt i magen, skruva-på-sig-i-stolen-ärlig, så allmängiltig, så universell att det är en given socialstyrelsen-rekommenderar-för-alla-film. Den handlar om en grundskoleåterträff, 20 år senare. Alla är 35-36 år, mitt i karriär och familj. En av klasskamraterna är Anna Odell, numera en rikskänd konstnär, efter sitt uppmärksammade projekt där hon är självmordskandidat som står vid en bro i centrala Stockholm. I Återträffen iscensätter Anna en reunion, som hon i verkligheten inte blev inbjuden till, där hon gör det man inte gör. Hon håller ett tal där hon gör upp med sina skolår och de som mobbade, frös ut och ignorerade henne. Hon belyser det faktum att de var en grupp olika individer som skulle hitta sina roller i en hierarki, delvis utelämnade till sig själva. Hon blev den som de övriga (vill inte kalla dem kamrater, det var de aldrig för Anna) drev med, hånade, frös ut och t o m slog. Hon blev ett objekt, något man inte behöver ha empati för eller identifiera sig med. Varför blir det så? Återträffen ballar ur givetvis, och Anna är på samma ruta där hon började - fortfarande hånad och utfryst. Därefter kontaktar Odell sina fd klasskamrater för att stämma träff så de kan se filmen och diskutera hur de ser sig själva genom Annas ögon. En konfrontation helt enkelt. Många svävar på svaret, dyker inte upp, svarar inte i telefon (efter första samtalet) i sin medvetenhet att de har något att frukta. Hon får till en träff med en av de värsta, den som var högst i hierarkin, utan att säga något ont eller agera, just därför vara en mobbare. Han hade ställningen att ta ställning, men godkände mobbningen genom sitt tysta medgivande. Något han efter samtalet med Anna har svårt att ta till sig - han var ju alltid så mån att vara snäll och rättvis. Klasskamraternas reaktioner förminskar henne än en gång - cirkeln är sluten - gruppens hierarki är satt och den går inte att bryta. Märkligt att det är så. Samtalen är även de iscensatta av skådespelare, som i supermeta-anda möter sin egen skådespelare i slutet. Gruppdynamiken är en av anledningarna till att jag aldrig gått på någon återträff. Nu var jag bjuden, och såvitt jag uppfattade det, inte mobbad (utfryst och baktalad i 9:an, men jag kommer inte ihåg hur jag hanterade det). Men jag vet flera i klassen som inte var bjudna och som säkert upplever igenkänning i Återträffen. Jag var säkert en av medlöparna, elak i undvikandet, rädslan att inte sticka ut. Herregud, jag var 180 redan i 6:an, så jag stod ut tillräckligt ändå... Men, jag vill be om ursäkt för det svin jag säkert var mot dem som hade det värre. Ni vet vilka ni är - jag är ledsen att jag var svag nog att inte säga ifrån, något jag i mitt hjärta kände att jag skulle göra.
Jag blev rädd efter filmen, att mina barn, som befinner sig i början på sin skolgång, ska råka illa ut, eller vara den som inte står upp för den som drabbas. Jag vill ge dem de verktyg som finns, men hur fan gör man det? Är det slumpvis vem som drabbas, beroende på dynamik? Säkerligen växte Anna upp i en kärleksfull familj som absolut inte förstår hur hon kunde bli utsatt. Som den värsta mobbaren säger när Anna konfronterar honom med frågan; "vad skulle du göra om din dotter mobbades". På vilket han svarar; "det skulle hon aldrig, hon är för stark, och annars skulle hon bara leka med någon annan." Ytterligare ett förminskande och påhopp och handlar det verkligen om styrka?

Känn ingen sorg, 2 popcorn

Jag hade blandade känslor inför Håkan Hellström-låt-baserade filmen Känn ingen sorg. Jag gillar hans musik, var väl kanske liiite för gammal när han kom 1999, 28 år, men han träffade rakt in i mitt hjärta. Dels har jag bott i Göteborg, de åren stadens musikliv exploderade 1992-1996, och jag var i högsta grad med i musiklivet, på svartklubben Grodan, jazzklubben Nefertiti, indieklubben Underground, rockklubben Magasinet. Jag sjöng i olika band och var tillsammans med ett popsnöre, som var hyfsat kända i Japan och omtyckta av Linda Skugge. Mitt hjärta slår alltså oxå för det Göteborg Hellström sjöng om. Dessutom gillar jag regissörsduon Mårlind&Stein (Radioskugga, Storm, Bron), som levererar spännande och udda filmer. Men, jag hade läst oroande recensioner, att filmen var en pastich och närmare en mockumentär än en hyllningsfilm. Att man kallat den för en Mamma Mia för Hellström-generationen är egentligen ganska pricksäkert. Mamma Mia-filmen var fullkomligt vedervärdig och fick mig snarare att förakta den ABBA-musik jag växt upp med. Som liten på 70-80-talet var ABBA både farlig och glad, men aldrig så fånig som filmen. Detsamma känner jag inför Känn ingen sorg - den smutskastar snarare Hellströms geniala texter och molliga indiemusik, än hyllar den. Nu skulle den givetvis bara agera målarfärg och inspiration till storyn, men jag kan tycka att Hellströms vemod och känslan att aldrig riktigt höra hemma, inte riktigt kommer fram utan bara tafflas med genom huvudpersonen Påls scenskräck. Varför blir sådana här filmer ofta karikatyrer? Är det för stor respekt för musiken - att man har svårt att hitta ett eget uttryck/känsla? SÅ synd på så rara ärter.

Now You See Me, 2 popcorn

Jag har något emot filmer där de ser ner på åskådaren och är tror att man är helt bakom flötet. Now You See Me har den tendensen och faller tyvärr i fällan mer än en gång. Det handlar om magi, trolleri, bedrägeri, illusionism, Penn & Teller på hög nivå, blandat med lite Robin Hood-manér, som blivit så populärt i filmsammanhang på sistone. Kan man inte klämma in PK-sensmoral så kör man alltid Robin Hood-tematiken. Sno från de som har, ge till dem som har lite mindre. Now You See Me handlar om The Four Horsemen, bestående av tre unga och en äldre (Woody Harrelson, som fått ett uppsving på sistone) som var för sig är skickliga con artists, utan större publik. De förs samman av en mystisk uppdragsgivare, som hjälper dem till kändisskap, i utbyte mot vissa instruktioner och tricks. Det visar sig att de ska råna en bank, från USA i Paris, sno pengar från ett konto, bara genom magi från scenen. Etc etc. Genast kopplas en inkompetent FBI-agent in (Mark Ruffalo) som tillsammans med en detektiv från franska Interpol (tack vare Paris-rånet, och för att få in kvinnlig fägring antar jag) ska sätta dit illusionisterna. Hon får så klart stå för magkänslan och tron på det övernaturliga, och Ruffalo för grovjobbet. Med på tåget är även en fd magiker (Morgan Freeman) som numera livnär sig på att avslöja sin fd kollegors tricks. Att han beter sig så fruktansvärt naiv på slutet är svårt att smälta. Och att Ruffalo får bete sig så korkat utan att någon fattar misstankar är oxå beyond comprehension. Jag somnade faktiskt rätt hårt första gången jag försökte sen den. Dagen efter höll jag på att nicka till igen, trots att det var mitt på dagen...

Den historielösa generationen

Det slog mig idag, när jag och Peter diskuterade Spotifys vara eller icke vara och hur den tjänsten revolutionerat vårt musiklyssnande. Förr köpte vi LP's, CD's - kunde vänta i månader för en speciell release. Vid uppdelning av tidigare samboboende delades musikskatten upp likt krigsbyte - fick han The Verve, tog jag Radioheads OK Computer (jag vet, jag vann!). Vad händer idag? Flytten har absolut ingen betydelse, albumen lyssnas undantagsvis igenom - hitarna styr. I förlängningen kommer heller inga fysiska album finnas kvar - om lösenord eller tjänsten släcks ner finns ingen möjlighet att fortsätta lyssna på de spår som präglat ens liv de senaste 5 åren. Vad fan händer om 50 år? Jag har fortfarande kvar LP-skivor från 60-talets glada Top of the Pops samt fungerande skivspelare så dessa lever 50 år senare. Men vad händer med dataminnet om 50 år, eller om 5 år? Kan redan se tendenser att Spotify spelat ut sin roll. Det är hyfsat många låtar jag inte hittar på Spotify - ett tecken på missnöje från artisterna kan jag tänka. Spotify har väl inte varit helt renhåriga mot upphovsmännen vad jag förstår. Samtidigt kan jag tycka att vi alla ska kunna tänka oss att betala ännu mer för denna utmärkt solidariska tjänst. ALL musik för 99:-/mån! Herregud, skulle jag göra som förr skulle mitt musiklyssnande kosta en förmögenhet i månaden. Samtidigt kan man hänvisa till kassettbandens tid, då man spelade in sina favoritlåtar från radion för att sedan kunna lyssna när man ville. Skillnaden är att man nu i princip aldrig köper ett helt album/CD. Det behövs ju inte - allt finns på nätet!

Inte helt enkel fråga och många av er tycker säkert jag är gammal och inte hänger med, vilket säkert stämmer, men frågan är vad som håller framöver. Vad finns kvar om 100 år, om 500 år? Knappast den immateriella som vi lever genom idag. Visserligen vet framtiden forskare inte vad man ska göra med en LP-skiva, men den finns iaf.

The Hunger Games: Catching Fire, 4 popcorn

Ännu en trilogi (som i filmvärlden blir 4), översatt från bok till film som handlar om unga och utsatta. Tvåan tar vid där Ettan slutar - Katniss och Peeta har återvänt till Distrikt 12 som segrare, men med kraftiga PTS (Post Traumatiska Syndrom) som gör deras liv knappt uthärdliga. Dessutom tvivlar Gale på Katniss kärlek (lite lik en typisk kvinnlig biroll), vilket hon inte orkar hantera i sin situation. Bara för att man segrat i Spelen är livet inte en dans på rosor. Katniss och Peeta måste nu ut på turné för att bevisa sin äkta kärlek, som president Snow inte tror på. Han vill se bevis på Katniss välvilja, samt stävja den pyrande motståndsrörelsen som Katniss seger i Spelen väckt. De kuvade människorna i distrikten finner hopp i att en ensam kvinna kan vinna mot överheten, genom att vara snäll och medmänsklig. Denna iscensatta turné får motsatt effekt och revolutionen tycks nära. För att stävja det pyrande upproret tar president Snow in en fd Hunger Games-ledare, Plutarch Heavensbee, spelad av favvisen Philip Seymour-Hoffman, som var känd för sin grymhet (antar jag). Det ska spelas ett kvartalsspel för att fira 75-årsjubileet, där vinnare av tidigare års spel ska mötas och döda varandra. The rest is to be experienced!
Vad jag älskar alla underbara referenser och blinkningar, samt det sociala och medmänskliga budskapet som genomsyrar filmen! Det handlar inte bara om en sluten krets och deras välbefinnande, som i Twilight, utan något större. En hyllning, eller snarare bekräftelse, till alla förtryckta människor i diktaturer världen över.
Man lånar rätt kraftigt från romarrikets ideal och gladiatorspel, ett gäng medborgarslavar som ska döda varandra till allmän beskådan (och mycket riktigt lockar spelledaren/mediastrategen/Der Propagandaminister med tv-sända avrättningar). Självklart dras paralleller till romarrikets copycats, såsom nazismen, fascismen, kommunismen. En av de befriande inslagen är att man varken slår ner på eller hyllar religion, om man nu inte ser politik som religion. Religionen är bara bortkopplad från ploten. Blinkningar till andra dystopiska filmer bl a The Fifth Element, Gattaca, 1984, The Matrix Trilogy, Tron, Blade Runner, Never Let Me Go, Dune, The Running Man. Bara godingar som ni ser. Utan att ha läst böckerna kan jag säga att The Hunger Games: Catching Fire är riktigt bra. Men det som sänker betyget är upprepningen från 1:an - hälften av filmen är ännu ett spel, upplagt på ungefär samma sätt, utan överraskningsmomentet.. Karaktärerna är dessutom fortfarande ganska tvådimensionella, hyfsat förlåtna av sin livssituation. Men i längden håller det inte. Tyvärr är även slutet rätt B och väldigt mellanfilms-cliff-hanger-mässigt. Där lyckades t ex Snabba Cash mycket bättre i att låta varje film klara sig på egna ben. Kanske ett typiskt amerikanskt problem - de litar inte på publikens intelligens (ev förståeligt). Trevligt dock att se Donald Sutherland i sin paradroll - som demonisk elaking. Har saknat honom sen Eye of The Needle! Han är verkligen inte trovärdig som mysfarbror, som i ex vis Pride & Prejudice, där han var helt fruktansvärd där han satt och frustade och petade naglarna. Uuuhhh!

The Bling Ring, 4 popcorn

Jag gillar Sofia Coppola, egentligen mer än hennes legendariska pappa Francis Ford (The Godfather Trilogy!). Hon litar mer på undertoner och mänskliga tillkortakommanden, vilsenhet etc. Just vilsenheten, sökandet efter "meningen" löper som en röd tråd genom hennes filmer, från Virgin Suicides, Lost In Translation, via Marie Antoinette och Somewhere till The Bling Ring. I hennes senaste alster utgår hon från verkliga händelser, där några uttråkade, rika ungdomar tycker det är helt ok att gå in i kända människors hus (medan de är borta) och plocka med sig av vad de vill. De rika har ju så mycket... Det anmärkningsvärda i storyn är dels inställningen ungdomarna har - går det så gör man, utan reflektion på vad det kan innebära för andra eller ens om det är brottsligt. Det andra är hur enkelt det verkar vara - har inte kända personer t ex larm, vakter? Där ramlade mina fördomar igenom.
Sofia Coppola lägger upp storyn så bra, vi blir en del av deras vardag och får följa dem utan åthävor. Castingen är fullkomligt underbar, okända Katie Chang och Israel Broussard som drivande Rebecca och hang-around Marc, mer kända Emma Watsons Nicki (Harry Potter) och Taissa Farmigas Sam, som konstiga syskonparet (de är inte syskon - Nickis überflummiga mamma, ypperligt spelad av Leslie Mann, adopterade Sam i barndomen). De kommer åka fast och det är ingen thriller, utan mer en blue print av dagens samhälle, en av dem sämsta sidorna, eller kanske bara en reflektion av densamma. Skulle vara intressant att se vad Coppola skulle göra med en uttalad dokumentär. Gillar även scenografin och de läckra kläderna. Har läst att Paris Hilton upplät sitt hus och sina riktiga kläder, smycken etc för filmens äkthet. Kan ju tycka att det skulle kännas obehagligt att relive inbrottet, men det kanske är ännu ett uttryck för det Coppola vill säga. Syns man, så finns man, oavsett sammanhang. Läskigt, men så är det ibland.

Vi är bäst, 4 popcorn

Det är 1982 och livet i storstan för två 13-åriga tjejer som sticker ut är inte lätt. Tur att punken finns, och inte är död. Klart de ska få repa, precis om killarna i hårdrocksbandet på fritidsgården, så Bobo och Hedvig bildar ett band. Ett punkband! Så rullar det på, livet svänger hit och dit, saker sker, de får en till bandmedlem, de blir kära, mamma byter pojkvän, bandet får en spelning. Så jäkla punk och så bra! Som Joakim Thåström sjunger i slutet av filmen: Fortsätt och fortsätt å va dig själv - ett mantra jag å 7-åriga dottern sjunger efter filmen är slut!

The Great Gatsby, 2 popcorn

Teater, manér, styltig varieté.... Sån har regissör Baz Luhrmann varit så länge jag kan minnas. Det brinner aldrig till, utan lämnas vid nåt slags skämt, på gränsen till Krister & Christer-nivå (vet inte ens vad de heter!). Tobey Maguire försöker skådespela, men slutar i sin stirriga stil med konstig mun som han alltid haft. Leonardo DiCaprio gör sitt bästa som lurendrejaren Gatsby. Besvikelsen är nog störst för Carey Mulligan som jag trodde hade något speciellt efter Never Let Me Go och An Education, men hon blandar och ger den käre Ms Mulligan... Själva filmen handlar om den rika gräddan i New Hampshire i efterkrigstiden, innan börskraschen. Lyx, överflöd och krossade drömmar står på agendan och Baz Lurhmann avhandlar dem i rask takt.

Diana, 2 popcorn

Tänk att man kan göra en simpel kärleksmelodram, som inte ens är särskilt bra ens i dess genre, av ett livsöde så känt som prinsessan Diana av Wales. Naomi Watts gestaltar prinsessan på bästa sätt hon kan, men det märks att även hon kämpar med tillrättalagd dialog, styltig regi, saggigt manus. I Diana skildras en mesig, svag kvinna som inte bryr sig om att hon bara får träffa sina barn var 5:e vecka. Hon är bekräftelsetörstig och tvingar sig på en motvillig hjärtkirurg, som tidigt förklarar sitt ointresse för det liv hon kan erbjuda. Kemin mellan de två är i princip obefintlig och man har svårt att engagera sig i filmen. Ibland kommer jag på mig själv att fundera på när kraschen ska ske. Vi vet ju att det händer och problemet med filmen kanske är just detta: Diana var och är en ikon och i porträtterandet av en sådan är det en svår balans att skapa en person bakom ikonen samtidigt som man vill berätta om ikonen. Där lyckas tyvärr inte manus-för-duken-författaren Stephen Jeffries, som mig veterligen inte gjort något sedan 2004, The Libertine, ett kostymdrama. Diana uppfattas ibland som en teater och det kanske är i manuset vi hittar anledningen....

Gravity, 3 popcorn

Körde hem i stormen Simone nu på eftermiddagen och kom att tänka på att kastvindarna och hur jag fick parera påminner om hur Sandra Bullocks karaktär Ryan Stone parerar den bisarra atmosfären i rymden. En annan liknelse är tsunamin krafter, som sveper med allt i sin väg/våg. Nåväl, filmen kretsar kring forskare Ryan Stone som ska initiera sitt forskningsprogram på en satellit (?). Mitt i det rutinmässiga uppdraget ute i rymden avbryts manövern pga löst rymdskrot som är på väg mot rymdlaget i full fart. När de inte hinner ta sig till skydd, försvinner Dr Stone ut i tomma rymden i en rekyl bort från skeppet. Astronaut Matt Kowalski, som är ute på sitt sista uppdrag, lyckas fånga in Ryan men fler hinder uppstår och en hopplös kamp mot tiden och rymden som habitat tar en början. Det är här jämförelserna med tsunamis, stormar, andra extrema väderlekar blir aktuell. Även den klaustrofobiska känslan man kan relatera med livet i en ubåt t ex. Tekniken och spänningsmomenten i Gravity är bra, men dialogen, monologen är urkass och riktigt såpig. Även regin kan man ha ett och annat och klaga på, men jag vet inte hur mycket man kan kräva av Ms Bullock iofs... Regissör Alfonso Cuaron har tidigare gjort bl a Children Of Men, Din morsa också, Lysande utsikter (1998 med Ethan Hawke & Gwyneth Paltrow,. Enligt Imdb drömde Cuaron om att bli astronaut som ung, så jag antar att en liten bit av drömmen slagit in.

Rush, 4 popcorn

Dear Ron Howard,
Try not to be so American and sentimental in creating your antagonists!
Rush är en biopic om rivaliteten mellan F1-racerförarna  österikaren Niki Lauda (Daniel Brühl, Inglorius Basterds, Good Bye Lenin!) och engelsmannen James Hunt (Chris Hemworth; Thor, Star Trek), som under några år var bittra fiender, men även varandras motivator. Med liknande bakgrund men med totalt motsatta personligheter hetsade de varandra till att bli de bästa racerförarna under 70-talet. Vi får träffa dem i början av sina karriärer och etableringen av deras karaktärer; Hunt som den skandalomsusade playboyen, Lauda som kalkylerande, analyserande tråkmånsen. Snabbt hoppar regissör Howard över till 1976, året då Lauda skulle försvara sin titel och Hunt skulle ta den ifrån honom. Detta var även året då Lauda var med om en otäck krasch med brännskador för livet som utgång. Jag som är född i början av 70-talet kommer inte ihåg mer än att någon som hette Niki Lauda (vilket underbart namn) fick läskiga brännskador i bl a sitt ansikte. För min del blev inte Formel 1 intressant förrän Ayrton Sennas karriär. I ärlighetens namn hade jag inte hört talas om James Hunt före Rush - och då är jag ändå väldigt sportintresserad. Lite skäms på mig!
Tillbaka till handlingen, som rör sig kring året 1976, det år då rivaliteten mellan de båda var som störst. Tänk Borg utan McEnroe, Federer utan Nadal, Stenmark utan alla andra... Poängen som Howard vill förmedla och även Lauda (han gör en cameo i slutet av filmen) är att se din värsta fiende som din bästa motivator och uppskatta hen därefter. Det är en habil film, utan större fördelar, förutom att Daniel Brühl som Lauda är enastående. Hemsworth som Hunt är däremot ganska dålig - sämre brittisk accent får man leta efter. Tänk lufsig australiensare härma typ Roger Moore, utan större framgång... Snyggt foto, snygga bilar!

Monica Z, 4 popcorn

En fullkomligt underbar film, med glädje, glamour, svärta, musik, sång (fö alldeles utmärkt framförd av Edda Magnusson, som nästan når förebildens unika frasering och känsla). Gripande, utan att bli sentimental, intressant utan att bli distanserande, fylld med musikpärlor utan att bli alltför mycket biopic. En perfekt balans mellan de olika delarna, trots en inte helt sanningsenlig berättelse. Lite lik en annan svensk fullträff 2013, Searching For Sugar Man. Jag tycker inte man nödvändigt behöver hålla sig helt till sanningen, berättelsen i sig är viktigare när det gäller film. Ett ämne som debatteras i P1's Kino idag.http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/249306?programid=3051
Monica Zetterlund har en unik position i svensk jazzhistoria, som den som började sjunga jazz på svenska, med en frasering och klang som ingen annan. Förutom det hade hon även en skådespelartalang och komediennes tajming som gjorde henne till en ordinarie i HasseåTages ensamble. Enligt filmen var hon en virvelvind och självständig kvinna som kämpade mot alkoholism och skiftande självförtroende. Här kommer fiktionen in och placerar henne som sambo med Vilgot Sjöman, vilket iofs inte gör något, om man inte är släkt med henne. Han blir dock mest en parantes och används mest för att illustrera hennes självständighet och intensiva livsglädje. Edda Magnusson som Monica är fullkomligt genial och lika begåvad som sin roll. Skulle inte bli förvånad om hon fortsätter kombinera musikkarriären med skådespelardito. Lite Sveriges version av JT (Justin Timberlake).  Och en så snygg film sen! Scenografin, kläderna, sminket, arkitekturen! Blev så sugen på skipants, polyester-toppar, klänningar mm.
Regissör Per Fly, som tidigare briljerat med Bänken, Arvet och Dråpet gör mig inte besviken när han ger sig i kast med en av Sveriges största musikikoner. Eventuellt blir det lite uddlöst och enkelt tidvis - hon hade det trots allt rätt kämpigt med sin skolios och i slutet hörde man inte mycket om henne. Men det är inte helt lätt att under ca 2 timmar få ihop ett helt livsöde, utan att missa nåt.

The Angel's Share, 3 popcorn

Skulle så gärna velat ge Ken Loach senaste film ett högre betyg, men tyvärr faller den på det konstruerade slutet. Vi får följa den sedan-spermie-stadiet-kriminella Robbie, som så gärna vill bryta sig loss från den utvalda banan. Han har mött kärleken, i form av dottern till maffiabossen i trakten och de väntar barn - ett strålande tillfälle att byta inriktning i livet. Dessvärre står han åtalad för att ha misshandlat sin ärkefiende, men döms enbart till villkorlig dom med 300 timmars samhällstjänst. Väl ute är det inte så lätt att bara bestämma sig för att bli en annan. Hot, förföljelse och trakasserier följer. Robbie är dock inte oskyldig - han har suttit av ett fängelsestraff för en brutal och helt oprovocerad misshandel som förstört en ung mans och hans familjs liv. En oerhört stark scen där offer och förövare möts är nog det bästa i hela filmen. Resten är bra, men även smetigt sentimentalt. Robbie får en beskyddare i övervakaren Harry som inviger honom i whiskyns förlovade värld. Nu byter filmen spår och blir ett heist-försök, på ett lite gulligt sätt. Ska man verkligen behöva göra en sista lyckad stöt och sen kunna leva hederligt? Är det det Loach vill säga - det finns ingen ärlig väg ur kriminalitet? Inte ens sidokaraktärerna får mig att bli engagerad - de är mest ett roligt inslag utan att connecta.

Call Girl, 4 popcorn

Läskig, realistiskt om 70-talets porrindustri som framställdes som skojig och frivillig men i verkligheten var allt annat. Den unga och problemfyllda 14-åriga Iris sätts på ungdomsanstalt, där hon tillsammans med lika gamla Sonja lever upp nattetid. Genom några äldre tjejer lockas de in i porrindustri, först oskyldigt top-less men snart betydligt värre än så. De övertalas och smickras av äldre donnan Dagmar (utsökt porträtterad av Pernille August) som spelar snäll men egentligen är hård som flinta. Påminner en del om den läskiga matriarken från Animal Kingdom. Samtidigt som de försöker bryta sig loss, undersöker svensk polis regeringens inblandning och uttnyttjande av prostituerade samt minderåriga. Iris och Sonja hamnar mitt i smeten s a s. Fantastisk bra scenografi och miljöer som slungar en tillbaka till ett 70-tal jag knappt minns (var ganska liten då) samt ypperligt skådespeleri av samtliga inblandade, men framförallt August. Eventuella spekulationer och upprördhet att implikationen att Palme var en av sexköparna bryr jag mig inte om, och den var inte uppenbar om man inte väljer att se det så.

Pacific Rim, 1 popcorn

Urk, då har jag sett årets sämsta biofilm. Hur den fick en 4:a av DN är för mig obegripligt. Hafsigt, dåligt manus, logiska luckor, dåliga skådisar och alldeles för dåliga homager till Sci-Fi-klassiker, som Blade Runner, Alien, Matrix. I framtiden har porten till helvetes öppnats, och såklart kommer det underifrån (visst är himlen uppåt och dess motpol åt andra hållet?). Ur havets djup öppnas en portal och väldiga sjömonster attackerar mänskligheten som efter att gjort en gemensam pakt kan bekämpa dem genom gigantiska robotar som styrs av två hjärnor. Detta kräver givetvis en samspelthet utöver det vanliga, samt en fighting spirit. De bästa krigarna är ett tvillingpar som inte visat nån begåvning tidigare förutom slagsmål, vilket kommer väl tillpass mot sjömonstren. Då den ena av tvillingarna dör under en attack flyr den andre och går under jorden. Dessvärre blir monstren uppgraderade och svårare att bekämpa med jämna mellanrum vilket får ett forskarteam på två personer (hmm rimligt?) att misstänka att intervallerna kommer att öka tills mänskligheten utplånas helt. Något måste göras och det snart. Resten av världens sega, dumma regeringar tror inte längre på robotarna utan försöker bygga en patetisk mur runt haven, vilken naturligtvis krossas vid nästa attack. Några tappra soldater ger inte upp och planerar att spränga portalen genom en våghalsig (unintended) manöver. Robotarna liknar transformers, men utan deras grace och jag har sett bättre slagsmålsscener i barnprogram.

Elysium, 3 popcorn

Tycker nog ändå Elysium är en av de bättre sci-fi-filmerna just nu. Jag har upptäckt att jag och DN:s Jane Magnusson har totalt olika uppfattning om de två senaste; Pacific Rim (som hon gav en 4:a och jag en 1:a) och nu då Elysium (som hon gav en 2:a och jag en stark 3:a).
Elysium är Neill Blomkamps Hollywoodifiering av genombrottsfilmen District 9, som handlade om hur aliens behandlas som en 2:a klassens medborgare i en framtida kåkstad. I Elysium är det fattiga människor som lämnas kvar på en sjuk planet (Jorden) som de rika övergett för en fredssymbolliknande rymdfarkost som svävar likt en extra måne strax ovanför jorden. De fattiga har inga rättigheter och kontrolleras av administrativa robotar from hell. En (bara en på hela jorden?!) motståndsgrupp kämpar för att ta sig igenom den osynliga muren till himmelriket Elysium (grekiska mytologin, som betyder det välsignade livet efter döden, där speciellt utvalda får leva ett liv i överflöd och lycka). Förutom lyx och överflöd finns där även sk medicinbäddar där alla tänkbara sjukdomar och skador repareras på ett kick och man kan leva vidare som en frisk, lycklig människa. Max (Matt Damon) föds in i livet som outcast och drömmer hela sitt liv om att en dag ta sig till Elysium. Hela filmen är en kritik mot dagens orättvisa fördelning av tillgångar, vare sig det gäller natur, pengar eller sjukvård. Egentligen ser det redan ut som i Elysium på många platser i världen, även i många sk i-länder. Åtminstone jag blir under filmens gång hela tiden påmind om den sociala orättvisan som blir alltmer accepterad och liksom "ja-vad-ska-man-göra"-känslan som redan finns i samhället. Just denna scenografi påminner starkt om District 9 och det känns som Blomkamp översatt sin genombrottsfilm till en amerikansk publik. Gjort det lite enkelt för sig kanske. Nåväl, en serie händelser gör att Max går med på att förvandla sig till en mänsklig robot och försöka kidnappa en Elysium-medborgare. Det visar sig vara programmeraren av hela strukturen är måltavlan och det som till en början ser ut som ett sätt för ett fåtal att ta sig till himlen blir nyckeln till att förändra världens tillstånd. Tänk om det var så enkelt i vår värld... Den är cool som fan och det finns kvinnliga karaktärer, även om de varken är många eller särskilt drivande. Den som står ut är säkerhetschefen Delacourt, habilt spelad av Jodie Foster. Vi har för få kvinnliga antagonister precis som för få starka protagonister - fan, vad jag kan sakna Weaver's Ripley, och i vissa stunder Parillaud's Nikita. Den bästa är dock überskurken Kruger, fenomenalt gestaltad av sydafrikanske Sharlto Copley (District 9, The A-Team). Han är så fruktansvärt mean att det faktiskt ser ut som om hans motspelare är uppriktigt rädda för honom.

The Place Beyond The Pines, 4 popcorn

Lite felaktigt frontar Ryan Gosling denna film av Derek Cianfrance (Blue Valentine). Lika stor del har Bradley Cooper, och för all del även Dane DeHaan. Motorcykelartisten och vagabonden Luke (Gosling) får veta att han sedan han senast var i stan blivit pappa till en Jason (Dane DeHaan). Mamman Romina (Eva Mendes) förväntar sig inget av Luke utan har fortsatt livet med en annan man. För Luke blir detta dock en vändpunkt och han beslutar sig för att ge Jason det han aldrig fick av sin far. Närvaro. Det uppskattas dock inte av den nye mannen Kofi och bara ibland av Romina. I jakten på jobb hamnar han på en bilverkstad som ägs av en fd bankrånare. Ja, resten kan ni räkna ut själva. När Luke till slut konfronteras av lagens långa arm skiftar filmen karaktär och huvudroll till polismannen Avery (Cooper) och hans familj som även den består av en baby-son AJ. Lojalitet, poliskorruption och det egna samvetet sätts på prov. Tiden går och plötsligt är fädernas söner 15 och en eländesspiral vävs samman. Det intressanta i filmen är skiftandet av karaktärer som trots det aldrig gör att man förlorar intresset för varken den gamla eller den nya. Det finns en röd tråd, utan att vara uppenbar, som gör att engagemanget eller intresset aldrig upphör. Två nya (för mig iaf) ansikten dyker upp som jag tror vi kommer att se mycket av framöver, Dane DeHaan som Lukes son Jason och Emory Cohen som truliga och extremt tonårsaktiga Averys son AJ.

Zero Dark Thirty, 4 popcorn

Filmen om jakten på världens mest kände terrorist, Osama Bin Laden, som eliminerades i maj 2011 efter att ha jagats i nära ett decennium. Vi får följa Maya, en ung, skärpt CIA-agent vars segervapen är hennes förmåga att se mönster, envishet och uthållighet. Det är en fascinerande film, som både är grym och visar upp fruktansvärda tortyrscener, som dock säkert är värre i verkligheten. Men, som även uppmålar en bild av att vi har de dedikerade att tacka för att den skyldige till slut fångas. Jag har älskat regissör Kathryn Bigelow sen Sci-Fi-dystopin Strange Days och sen dess har hon inte gjort mig besviken i sin stringens i storyn och repsekten för densamma, som i t ex Vikten av vatten, K-19 och The Hurt Locker. I Zero Dark Thirty är slutet redan givet, men vägen dit är spännande och initierat om det envisa, grovjobbet många gör för att vi dödliga ska kunna leva tryggt i vår lilla värld. Jag kan beundra den metodik och hängivelse detta måste innebära och försakelse av det vi andra ser som ett meningsfullt liv, såsom barn och familj. Jessica Chastain gör ett fint jobb som intelligenta Maya, den som envist följer det spår ingen annan tror på, men som till slut gör att Bin Laden blev hittad och avrättad. För i sanningens namn blir han avrättad och tortyren visar att ingen sida är utan skuld. Även svenska Fares Fares gör ett fint inhopp som agent/tolk.

The Internship, 3 popcorn

Det tar liite emot att ge The Internship hela 3 popcorn, då den är en ogenerad reklampelare för Google, befäster nidbilden av nörden, visar upp strippklubben som en ingång till vuxenlivet mm mm. Trots dessa, mina invändningar, har The Internship sina moments av roliga igenkänningar och Vince Vaughn och Owen Wilson är träffsäkra som medelålders losers. Supersäljtyperna Billy (Vaughn) och Nick (Wilson) blir arbetslösa då deras företag slutat existera (ingen vill köpa klockor längre när det finns smartphones). Billy sitter och små-googlar efter jobb när snilleblixten slår ner - de ska söka jobb som praktikanter på Google - världens bästa arbetsplats enligt de anställda. Efter en underbar intervju via webcam, där de lyckas charma den hårda intagningsjuryn, blir de således en i gänget aspirerande ungdomar/studenter som vill börja jobba för jätten. Men, för att få jobb krävs att man är det segrande laget efter ett antal utmaningar. Självklart hamnar Billy och Nick i outcast-gruppen - de som ingen vill ha. De lyckas dock få ihop gruppen och även få ungdomarna att öppna sig för livet och inte bara leva on-the-line (ett hyfsat roligt skämt i filmen). All clichés, I know, men ändå underhållande bitvis.

Pitch Perfect, 1 popcorn

Måste börja med att outa att jag varken gillar musikaler eller acapellasång. Ingen vidare utgångspunkt för att se en film om acapellagrupper i High School-miljö (som jag iofs gillar) som brister ut i sång i hyfsad tid med tanke på handlingen. Men, Pitch Perfect går på tomgång, utan riktning eller mål. Huvudrollsinnehavarna Anna Kendrick (som fått en mindre hit med kesoburkslåten When I'm Gone, men som vi mest känner igen som avundsjuka Jessica i Twilight-filmerna. Dock bättre i Up in the Air, 50/50) och Skylar Astin verkar hela tiden tveksamma till anledningen till att de medverkar i denna lövtunna story till film. Alla är tveksamma, även manusförfattarna som pendlar mellan satir, high-school-romans, komedi, lyteskomik, drama och musikal. Det blir en rörig soppa som ingen kan uppskatta. Den enda klockrena och icke svajande karaktären spelas av Rebel Wilson, som vi tidigare sett i Bridesmaids men som vi garanterat kommer se mer av i framtiden. Jag har redan berättat ploten, eftersom jag gett er alla ledtrådar ni möjligtvis kan behöva.

Hitchcock, 3 popcorn

De allra flesta av oss vuxna har sett Psycho och filmen handlar om just tillblivelsen av skräckmästarens höjdpunkt i karriären. Alfred Hitchcock var redan en stor regissör när han tog den stora risken att satsa på att filmatisera en verklig händelse. Han hade en film kvar på kontraktet med Paramount som först inte ville att Hitchcock skulle genomföra projektet, men när Hitchcock själv tog risken med självfinansiering där storbolaget bara garanterade distribution var bollen i rullning. Filmens stora fokus ligger dock på relationen mellan mr. H och hans fru Alma Reville, en stor manusförfattare och redaktör som kan sägas var Hitchcocks producent. Samtidigt som Hitchcock fascineras av sina huvudrollsinnehavare, i Psycho Janet Leigh (gestaltad av Scarlett Johanson) söker Reville bekräftelse hos vännen och författaren Whitfield Cook. Filmen blir inte som bönskat och Hitchcock söker hjälp hos sin själsfrände, som naturligtvis styr upp soppan och voila är det en klassiker. Filmen känns som ett hastverk, där man fokuserar på fel saker på bekostnad av de rätta. Tyvärr gör det att den upplevs son opersonlig och ointressant, när det finns mycket material som skulle vara av intresse. Det blir en trivial, lite trivsam banalitet, som jag inte tror huvudpersonen skulle ge sitt godkännande till. Anthony Hopkins gör en stabil insats, som vanligt.

After Earth, 2 popcorn

Den omåttligt utskällde M Night Shyamalan (The Sixth Sense, Unbreakable, Signs, The Village) har tagit sig an en dystopi skriven av Will Smith (?!), som själv spelar huvudrollen mot sin egen son, Jaden (The Karate Kid, The Pursuit of Happyness). Själva storyn rör sig kring tematiken; människan som sin egen värsta fiende samt back to nature/basics. Ett millennium från idag lever människan på en annan planet, räddad av militär från ett alienmonster som kallas Ursa, som lever på människans rädsla. På ett vanligt träningsuppdrag störtar deras rymdskepp och enda överlevande är Will och Jaden (Cypher & Kitai). De har hamnat på en karantänplanet; Jorden, där alla varelser vill döda människan, enligt Cypher. Enda sättet att bli undsatta är att leta rätt på nödsändaren som är ute i vildmarken, 3 dagsmarscher bort. Sonen Kitai måste genomgå ett mandomsprov och utföra detta farliga uppdrag. Han blir givetvis jagad av både det ena och det andra, men även räddad - det vilda, otämjda har oxå "känslor". Filmen saknar riktning och är egentligen rätt menlös. Jag förstår vad Smith/Shyamalan vill säga, men det görs så övertydligt och amerikansk obefläckat att jag stundtals vrider mig i biostolen och önskar jag haft en skämskudde med. Utöver tunn story är skådespelarna usla, åtminstone Will Smith, som nästan överskuggas av sin son, men i ärlighetens namn är inte Jaden särskilt bra heller.

The Master, 3 popcorn

Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till Paul Thomas Andersons senaste film, fiktivt om Scientologins grundare L Ron Hubbard, som i The Master heter Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman). En karismatisk, svamlande underhållare, som gör vad som helst för att folk ska lyssna på honom. Av en slump hamnar den skadade, missbrukande (av allt) fd marinsoldaten Freddie Quell (en lysande Joaquin Phoenix) på Dodds båt. Till en början får Freddie stanna då han är "expert" på att tillverka moonshine, men efterhand växer bandet mellan Dodd och Quell sig starkare, helt obegripligt för omgivningen. Freddie är nämligen som ett otyglat djur som agerar på alla basala impulser man kan tänka sig, vilket är just det den frireligiösa samlingen människor runt Dodd vill undvika. Dodd menar att människan står över djuren. Filmen fokuserar dels på Freddies kamp mot sin natur och sin hatkärlek till Dodd, dels på hur en sekt kan fungera. Jag älskar PTA's filmer Magnolia, There Will Be Blood, Punch Drunk Love & Boogie Nights, men The Master är inte helgjuten. Drömscenerna och Joaquin Phoenix är fullkomligt lysande, men jag ställer mig tvekande till skildringen av sekten och Dodd och hans entourage. Förvånande nog är det Seymour Hoffman som är den svaga länken (trodde aldrig jag skulle uttrycka tvivel om honom). Amy Adams är bättre som dogmatisk och övertygad hustru, men i övrigt kunde sektdelen kortats ner, det är Freddies kamp mot sin natur som är det intressanta. I kategorin sektfilm har jag nyligen sett en betydligt bättre i Martha, Marcy, May, Marlene med Elizabeth Olsen i huvudrollen som totalt förvirrad ung kvinna.

Django Unchained, 4 popcorn

Äntligen en rulle med lite spunk i! Mr Tarantino vet vad han gör och sin vana trogen (det har ju blivit några stycken nu) levererar han en hämnarwestern i hög klass. Tre år före USA:s inbördeskrig, som frigav slavarna blir Django (Jamie Foxx) frigiven/kidnappad av prisjägaren Dr. Schultz (underbara Christoph Waltz; Inglorious Bastards, Carnage, Water For Elephants samt en massa tyska filmer som jag inte har koll på). Dr. Schultz är på jakt efter några busar som han vet att Django känner igen till utseendet. Till en början vill han alltså utnyttja Django, men efterhand blir Django en jämlik prisjägare och tjänar lika mycket pengar som Dr. Schultz. Dessa vill han spendera på att frige sin kärlek, slavinnan Broomhilda van Shaft (en härlig blinkning till Blaxploitation-genren). Hon är tyvärr ägodel till kampsportägaren/miljonären Calvin Candie (Leonardo DiCaprio i ännu en formidabel skurkroll. Han och Hugh Grant är fan bäst som kräk!). Planen blir att låtsas vara intresserade av att köpa en slav som kan vinna pengar som en slags Gladiator, kampsport till döds. De får följa med till Candyland, Mr. Candies grymma plantage där slavarna tränas för att slåss. Där finns även Broomhilda och för att frige henne krävs absurda offer. Django har dock tränats och blivit en övermänsklig skytt och kropparna blir sönderskjutna likt vattenmeloner. Splatterfesten har ingen ände, kan det tyckas. Men aldrig att Tarantino förlorar respekten för filmen och överdriver något snäpp för mycket. Det är grymt, det är äckligt, men det är fortfarande en bra film. Även Mr. Tarantino himself dyker upp i slutet i en mindre, men dock roll med dialog. Jag tvekade dock ett tag för han ser rätt plufsig ut. Fantastiskt skådespeleri av uppräknade, men även Samuel L. Jackson som äldre side kick till Mr Candie. Det är bara rösten som avslöjar honom, annars har sminket gjort ett riktigt bra jobb.

Baksmällan del III, (The Hangover Part III) 2 popcorn

Jaha, så var den äntligen slut - trilogin om grabbgänget som ska göra Las Vegas och lyckas hamna i de mest absurda situationer. I 3:an ska de sätta punkt på något sätt och krystar fram en icke-story. Den infantila och obalanserade svågern Alan lyckas ta kål på sin beskyddande pappa, men fortsätter i intakt egostil utan någon som helst självinsikt. "Vännerna" eller människorna omkring honom bestämmer sig för en "intervention" (populärt i USA, tror jag). Alan går med på att åka till ett rehab (för egoister?) på ett villkor - att the Wolfpack kör honom dit. Självklart kör de i riktning mot Las Vegas och blir snart prejade av en farlig knarkkung som vill att de hittar Mr. Chow (den galna asiaten från 1:an och 2:an) då han är skyldig skurken en massa pengar. Samtidigt lyckas Mr Chow fly från fängelset i Bangkok. Ok... Bla bla bla bla - konstiga saker händer, storyn går på tomgång. Knappt någon i publiken skrattar, skådisarna har tankarna på gaget, regissören vill bara avsluta. Så känns det och det enda som höjer betyget till en 2:a är vissa ljusglimtar, där man uppfattar att vi bevittnar komiker på duken. Nej, se The Hangover istället och lägg pengarna på annat skoj, som en egen galen möhippa eller svensexa kanske...?

Ego, 2 popcorn

Nej, tyvärr, goda intentioner räcker inte för att göra en fullängdare. Ego är en svensk film som handlar om ytligheten kontra äkta känslor. Stureplansbraten Sebastian lever för sin musik och för festandet på de hetaste inneställena. Det andra könet är högst objektifierat och behandlas som luft eller som en uppblåsbar Barbara. Gänget har t o m en kod för hur de ska bli av med tjejen dagen efter. Sebastians mormor är väldigt död, om man säger så. När han äntligen blir signad och ska fira med kompisarna råkar han ut för en märklig halkolycka och förlorar synen. Högst konstruerat så den passar filmen. Ett stort svart hål öppnar sig och Sebastian går in i en djup depression, fult förståeligt. Men, så ska han ha en assistent, av någon anledning, och det är här jag inte får ihop berättelsen. Assistenten ska inte hjälpa honom utan bara vara en extra kompis. Och givetvis stiger raka, okomplicerade Mia in i hans liv och han hittar tillbaka till någon slags ur-Sebastian och blir nästan mänsklig. Men bara nästan, för helt plötsligt återfår han synen, genom en operation som man undrar varför han inte fick direkt. Ja, ni kan räkna ut själva hur det går - han förskjuter Mia, nu när han ser hur alldaglig hon ser ut och återupptar sitt läskiga ego-liv, men återfår sansen i slutminuterna. Två tredjedelar av filmen är ren transportsträcka och gränsar till ett verkligt avsnitt av Idol, men den 1:a delen är väl genomlidbar (se där, ett nytt ord!). Tyvärr är dialogen stolpig och trots att huvudrollsinnehavarna gör sitt bästa märks det att de är oerfarna. Sissela Kyle är vida överlägsen som Sebastians mamma isf.

Jakten, 5 popcorn

Ännu en fantastisk film av dansken Thomas Vinterberg, som gett oss bl a Festen & Submarino. Jakten har blivit ifrågasatt för att ge pedofiler ett försvarstal. Jag håller inte med - vi som åskådare är hela tiden på det klara med att huvudpersonen Lucas (Mads Mikkelsen) är oskyldig. Snarare är den ett försvarstal till de som står bredvid och dras med i omvärldens vrede och frustration när osäkerheten sätter in. Jakten handlar om ensamstående Lucas, som efter att ha förlorat sitt jobb som lärare får arbete på en förskola. Där går bäste vännen Theos dotter Klara. Lucas har bra hand med barn och förstår hur de tänker. Klara söker efter bekräftelse när hon upplever det stökigt hemma. Då Lucas agerar som en vuxen och tillrättavisar Klara vid en incident, blir hon sur och ger igen på det sätt hon kan. Genom att blanda ihop saker hon sett hemma på storebrors dator, med uttalanden hon vet inte är ok, tillsammans med Lucas namn är bollen i rullning. När lögnen väl är uttalad kan Klara inte ta tillbaka den, och inblandade vuxna är snabba att sätta det i ett vuxet kontext. Lucas förstår inte vad som hänt och försöker till en början "fixa" det. Han inser dock att en lögn inte går att ta tillbaka om den blivit en sanning. Hur skulle man reagera om det rörde ens egen dotter? Man hör ju jämnt att förövarna ofta finns i barnets närhet. Det som förvånar är att Lucas aldrig flyr, utan bor kvar och försöker handla i sin gamla affär trots att han inte är välkommen. Den påminner starkt om We Need To Talk About Kevin, där mamman till sin psykopat till son, envist bor kvar trots hot och trakasserier. Skillnaden ligger i att vi får följa händelsen i realtid utan att veta utgången i förväg. Oerhört starkt manus, regi, scenografi och skådespeleri. Det skulle vara obligatoriskt att se Jakten för alla, inte bara skolbarn. Lära oss att inte döma på förhand, att inte agera lynchmob, att inse att det inte finns ett svart eller vitt svar på någonting.

Epic, 2 popcorn

Mina proffstyckare; Olle 8 år och Uma 6 år tyckte såhär; ganska bra, men mycket segt emellanåt. Spännande, men inte jättebra.

The We and the I, 4 popcorn

En semi-dokumentär film av Michel Gondry (Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Be Kind Rewind) där vi får följa ett gäng ungdomar på deras sista bussfärd hem för skolåret. Förväntningar, uppdämd frustration, osäkerhet och uppgörelser med gamla roller gör färden extra explosiv. Under 100min i princip realtid kastas vi mellan olika diskussioner och efterhand växer relationerna fram. Det är inte helt lätt att varken skriva ett manus/regissera oerfarna skådespelare på ett sätt som väver ihop en film. Det är inte heller helt lätt att som åskådare hänga med eller bilda sig en uppfattning om karaktärerna. Det är där Gondrys skicklighet kommer till ytan -  han litar på att åskådaren är intelligent och väver en väv av historier. Det finns ingen början och inget slut, bara ett emellan. De okända skådisarna, som har kvar sina egna namn, imponerar stort. Vissa är direkta mobbare, och de är de enda som presenteras i filmens början, vilket jag hoppas de inte är i verkligheten. Det jag slås av är den tuffa jargongen och den så uppenbara förekomsten av gränsande till mobbning i alla läger, även bland de mobbade. Så tufft hoppas jag det inte är, vilket det säkert är. En riktigt bra tonårsfilm - se!

10 years, 2 popcorn

En High School reunion-film som du kan skippa. Visserligen hyfsat intressanta skådisar, så som Kate Mara (Brokeback Mountain), Max Minghella (Social Network), men de har fått alldeles för små och intetsägande roller för att påverka det stora hela. Den röda tråden i filmen handlar om att gå vidare i livet, mycket händer på 10 år, men samtidigt är vi desamma i själen. Där möts givetvis high school-sweathearts-paret som båda har respektive, party-bruden som försöker leva upp till sitt gamla storhetsrykte, mobbaren som försöker be om ursäkt till sina offer men istället fortsätter förnedra dem. Rockstjärnan vars monsterhit handlar om den udda tjejen från high school som han äntligen återser. Filmen försöker anslå en indieton i sitt småputtrande, men åstadkommer inte mer än ett; "jaha" i mina ögon. Nej, se någon annan kultklassiker i genren istället.

Beasts of the Southern Wild, 4 popcorn

Det var lite svårt att se denna uppchaussade film efter att jag precis laddat ned den och samtidigt läser @Edwardafsillens tweet;
.."Ofattbart kritikerhyllade "Beasts of the southern wild"! Vilket slöseri med tid."
Har ingen aning om hans filmsmak så jag var rätt tveksam första halvtimmen av filmen. Det är som af Sillén skriver, en oerhört kritikerhyllad film och som sådan riskerar vara pretentiös och "svår". Jag tyckte dock den inte alls var slöseri med tid. Jag ser den som en barnfilm, inte för barn att se, men ur ett barns perspektiv. På livet, på trauman, på skeenden omkring dem. Som ofta när barns perspektiv skildras befinner sig barnet mitt i en kris. Hushpuppy, vår protagonist, ca 5-årig, tuff tjej, lever med sin alkoholiserade, lynnige, tough-love-idkande pappa. Mamman är död eller försvunnen ur deras liv. Hushpuppy tvingas ta hand om sig själv och gör det väl som en 5-åring klarar av. Hon överlever, på sitt eget lilla sätt. Verklighet, som Hushpuppy upplever den, blandas med drömsekvenser och filmen påminner starkt om svenska Flickan (se tidigare recension). Den lilla "familjen" drabbas av en storm som gör dem hemlösa och driver iväg i ett ingenmansland där inget skyddsnät existerar. Samtidigt försämras pappans hälsa och ytterligare ett trauma lurar i vassen. Hushpuppys värld består av opålitliga vuxna, hotande djur, obefintlig kärlek och en tilltro till sig själv som är okuvlig. Hon är stark och självständig, starkare än alla vuxna, men bara för att hon tvingas. Egentligen är det en fruktansvärd film om vuxnas otillräcklighet och egoism som skapar ett starkt, men skadat barn. Fler filmer på samma tema; allt av Wes Anderson, Till Vildingarnas land, City of God, Hesher, Whale Rider. Nej, jag håller inte med af Sillén - dessa 93 min var väl spenderade!

Straight A's, 3 popcorn

Det svarta fåret Scott (Ryan Phillippe, Breach, Gosford Park, Cruel Intentions), återvänder till sin hemstad, hemsökt av sin döda mamma som vill att han försonas med pappa och bror. Brodern William (Luke Wilson, Rushmore, The Royal Tenenbaums, Old School)) har gift sig med Scotts fd flickvän Katherine (Anna Paquin, The Piano, X-Men, True Blood) med vilken han har två barn. Scott är en nykter narkoman, eller försöker åtminstone, men det han lämnat efter sig när han stack för 8 år sedan är fortfarande infekterat och nästintill oreparerbart. Han försöker bryta sitt gamla beteende och agera ansvarsfullt när brorsonen anförtror sig Scott i nöden. Tyvärr är det inte bara gamla mönster han måste kämpa mot, men mer kan jag inte avslöja utan att förstöra slutklämmen. En hyfsat bra beskrivning av en familj i upplösning, som dessvärre knyts ihop alldeles för enkelt på slutet. Som om regissören själv tröttnat på sitt verk och ville avsluta det kvickt, vilket drar ner betyget till en svag 3:a. Bra skådespeleri rakt igenom, med kunnigt folk som Anna Paquin, Ryan Phillippe, Luke Wilson och Powers Boothe.

Looper, 4 popcorn

Favvoskådisen Joseph Gordon-Levitt (Inception, The Dark Knight Rises, Brick) har signat upp för ännu en toppfilm. Fingertoppskänsla är bara förnamnet. Looper utspelar sig i en nära framtid då hitmen, sk Loopers, skjuter ihjäl obekväma måltavlor som skickats tillbaka 30 år från framtiden. Joe (Gordon-Levitt) sköter sitt jobb utan större entusiasm, men blir skräckslagen när han inser (genom återkommande drömmar eller vad det nu är) att hans nästa offer är han själv, fast 30 år äldre. Vad har han gjort för att förtjäna det? Vad är viktigt i livet? Vem förtjänar att bli avrättad? Vem har rätt att leka Gud? En vild jakt mellan tidsrymderna tar fart och för att förändra ödet måste Joe agera snabbt efter varje ledtråd han får. Upplösningen ställer livets betydelse och mening på sin spets. Är hämnden viktigare än förlåtelsen? Vem vågar stoppa våldsspiralen som ofta uppstår enligt devisen ett öga för ett öga? Gordon-Levitt spelar övertygande den plågade och förvirrade unga Joe. Bruce Willis är bra som den äldre Joe och överhuvudtaget är Looper en film du inte får missa om du gillar hjärngympa, bra action och juste frågeställningar om livets mening.

Star Trek Into Darkness, 3 popcorn

Efter att kapten James T Kirk bevittnat mordet på sin mentor amiral Pike, beslutar han sig för att ta upp jakten på en av Federationens farligaste fiende, den genetiskt överlägsne Khan (superbt spelad av Benedict Cumberbatch, Sherlock Holmes, Tinker Tailor Solider Spy). Det som till en början ser enkelt ut, visar sig ha fler sidor än en. Både kapten Kirk och Spock tvingas konfrontera sina självbilder, vänskap sätts på prov, lojalitet kontra regelbok. Vilken väg är den rätta att följa? Magkänslan eller den rationella? Ska man välja olika från gång till gång? Till slut blir det hjärnornas kamp när Kirk möter den ena förrädaren efter den andra och där bluffpoker eller schack blir passande liknelser. Ett avgörande slag framställs som ett hederligt gammal batalj där de båda rymdskeppen positionerar sig slagsida mot slagsida för att få största möjliga träffyta. På twitter har det pågått en debatt huruvida filmen är en slakt på TOS (The Original Series) eller inte, men som större fan till TNG (The Next Generation) stör detta mig inte. Regissör JJ Abrams (Felicity, Alias, M:I III) lyckas uppdatera och föra Star Trek in i 2010-talet. Hoppas han även kan lyckas göra detsamma med Star Wars VII som ska få premiär 2015 med originalbesättningen förhoppningsvis draftad igen. Apropå det, så gör Leonard Nimoy en uppskattad cameo som Spock Prime från Vulcano.

Iron Man 3, 2 popcorn

Saggigare waste of 2 hours får man leta efter. Tony Starks (åldrande Robert Downey Jr.) förflutna hinner ikapp honom, precis som hans kamp mot en begynnande panikångest. Den evigt okrossbara, kaxige hjälten inser att han inte är osårbar. Fienden påminner om Spidermans nemesis, där biokemi och genmanipulation är det nya DET vad gäller militärt vapen. Dessutom utnyttjar skurken mänsklighetens övertro till det filmade mediet som en absolut sanning. Bakom Starks nya fiende Mandarinen, döljer sig något betydligt farligare. Det är märkligt, när jag skriver om filmen känns den bättre än vad den i verkligheten var. Skenbart finns det två starka kvinnor i filmens plot, men i slutändan är det dem, som alltid, sviker sina ideal och blir "mjuka" igen. Som alla kvinnor ju är... Gwyneth Paltrow som Pepper ser oroväckande mager ut och det enda jag kan tänka på är att hon borde äta mer. Guy Pierce är strålande som galen vetenskapsman och Ben Kingsley fantastisk som terrorist, men så mycket mer gott kan jag inte säga om den lätt menlösa actionfilmen om järnmannen. Ser fram emot The Avengers II istället!

The Paperboy, 3 popcorn

Ward Jensen, en känd journalist återvänder hem till sin Southern hometown för att skriva om och kanske frige en, i hans ögon, eventuellt, oskyldigt dömd man. Hans lillebror får följa med som förkläde till deras nyckel in till fången; en känd Green Mile-groupie vid namn Charlotte. Den dödsdömde, red-necken Hillary Van Vetter är inte så charmerande och lätt att försvara som Ward hoppats och efter många debacle inser Ward att allt inte är som det verkar. Då har dock hans kollega redan tagit storyn och fått Van Vetter frikänd. The Paperboy briljerar i kända skådisar, som faktiskt alla gör hyfsat ifrån sig. Speciellt Zac Efron som Wards lillebror Jack, som åtminstone inte jag hade höga tankar om, visar att han kan agera och spela en annan roll än sig själv. Matthew kan-bara-spela-en-typ McConaughey gör för en gångs skull en ganska varierad rolltolkning och inte enbart ler brett och hunkar sig. Dessutom passar ju hans jobbiga sydstatsdialekt rent geografiskt. Nicole Kidman som fnaskiga Charlotte gör det med den äran - hon är ju faktiskt bra på att vara billig. Sist men inte minst, John Cusack som är en oerhört äcklig och trovärdig psykopat Hillary Van Vetter. Regissör Lee Daniels gjorde den oerhört chaussade Precious och kan väl inte vara helt nöjd med denna uppföljare, även om jag tycker den hamnat lite orättvist i skymundan.

The Perks of Being A Wallflower, 4 popcorn

En liten indiepärla med ett större djup än de flesta teenager coming of age-filmer. Blyga, mobbade Charlie, börjar höstterminen med ångest i bröstet. Hans bästa vän har precis begått självmord och själv dras han med djupa depressioner vilka hans familj är väl medvetna om och tippar på tå omkring. Terminen börjar som väntat dåligt, men i eländet får han hjälp/sällskap av två äldre elever som tar sig an honom; Sam  och Patrick, själva utanför men populära i deras sfär. Charlie blir en i gänget och accepteras och uppskattas för den han är. Sam och Patrick har sina egna problem vilket får Charlie att må bättre med sina egna. Men, Charlie är yngst och när det närmar sig graduation och gruppens splittring kommer Charlies egna problem ikapp honom. Sam spelas av Emma Watson (Hermione i Harry Potter) som visar att hon har fler strängar på sin lyra. Nya indiefavoriten Ezra Miller gestaltar homosexuella Patrick på ett helt briljant sätt. Att tänka sig honom som psykopat och massmördare i We Need To Talk About Kevin är inte helt lätt när man ser honom som Patrick. Att filmen dessutom är regissör Stephen Chboskys debut gör mig än mer imponerad.

Silver Linings Playbook, (Du gör mig galen!) 4 popcorn

Årets sämsta översatta engelska titel döljer en riktigt fin pärla. Gå inte på den falska copyn som insinuerar en feel-good-film. SLP är en stark film om psykisk ohälsa och hur det kan drabba en och hela ens omgivning. I huvudrollerna briljerar både Bradley Cooper som den något psykiskt obalanserade Pat, som efter att ha avtjänat ett straff på mentalsjukhus för att halvt slagit ihjäl sin frus älskare flyttar tillbaka till sina åldriga föräldrar. Det blir snabbt uppenbart att Pats pappa, spelad av Robert De Niro, döljer en liknande psykisk ohälsa. För att vinna tillbaka sin fru börjar Pat träna frenetiskt, och springer gång på gång in i Tiffany, en ung änka, syster till en vän. Hon får Pat att ställa kritiska frågor om sig själv och "tvingar" honom att ställa upp i en danstävling som ska hjälpa även henne att gå vidare i livet. Eller är det anledningen? Jennifer Lawrence, som spelar Tiffany, vann en Oscar för sin rollprestation, men frågan är om det inte var ett försenat erkännande av hennes utmärkta tolkning i Winter's Bone (2010). En så ung talang, 22 år, vad månne det bli av henne...? Regissör David O'Russell har tidigare blandat och gett, med titlar som Three Kings och The Fighter som höjdpunkter.

Oblivion, 2 popcorn

En science fiction film à la 2013 måste ha; en ensam hjälte som kämpar med sin identitet, robotar/maskiner som fiende, religiösa undertoner, nostalgiska återblickar till hur världen en gång såg ut. Oblivion har allt det och lite till. Tyvärr räcker inte det till, varken Tom Cruise eller snygg scenografi och kostym (trots tvångsjacke-trenden samt uteliggar-looken som jag inte gillar, men både Julias och Vikas kläder är läckra) funkar när filmen känns som en en misch masch av t ex Prometheus, Total Rekall, Matrix, 2001-A Space Odyssey (scenografi). Oblivion är vad titeln anspelar - de två timmarna hamnar i glömska direkt efter filmens slut.

Searching For Sugar Man, 5 popcorn

Sällar mig till tidigare hyllningskörer till musikporträttet av den okände, kände Sixto Rodríguez, huvudpersonen i Searching For Sugar Man. Malik Bendjelloul, som vi äldre känner igen från den fantastiska serien Ebba & Didrik (som snygge-Phillip), har verkligen utvecklats till en fantastisk historieberättare. För det är precis denna films storhet. Berättelsen i sig har Bendjelloul format till något alldeles eget. Filmen handlar om musikern, poeten, politikern Sixto Rodriguez, som spelade in två fulländade album; Cold Fact (1970) och Coming from Reality (1971) innan han blev droppad av bolaget Sussex. Folk-singer-songwritern Rodríguez (i paritet med Dylan) blev av, olika anledningar, aldrig stor i sitt hemland, USA. Däremot slog han stort i Sydafrika, som vid denna tid var starkt isolerat från omvärlden pga Apartheid-regimen. Den politiska kampen tog sitt bränsle från Rodríguez musik och texter och utan sin vetskap blev Rodríguez något av en legend och förgrundsgestalt i kampen för lika rättigheter. Det som kanske stjälpte honom i USA (färgade musiker fick inte samma uppmärksamhet) var kanske det som gjorde honom stor i Sydafrika. Ett rykte att Rodríguez begått självmord gjorde att ansträngningarna att hitta honom inte var de bästa. Det märkliga i historien är att hans skivor sålde i närmare en miljon ex i Sydafrika, men var alla dessa ett resultat av boot legs och piratkopior eller satt ägaren av Sussex Records, Clarence Avant och håvade in pengar..? Tiden gick och efter Mandelas frigivning och Apartheids fall, gav sig några sydafrikanska fans sjutton på att ta reda på det verkliga ödet för sin idol. De skapade en hemsida med uppmaningen att höra av sig om man visste vad som verkligen hänt Rodíguez. Vad som hände därefter ska jag inte avslöja här, men jag kan säga så mycket att myten, legenden Rodríguez aldrig fått ta del av den ekonomiska frihet han egentligen skapat till sig själv. En verkligt true man of the people, som kämpat vidare i sin övertygelse om allas lika värde och allas rätt till att drömma.

Det som jag skrev i början, att Bendjelloul format berättelsen till sin egen, uppstår när man granskar filmen i ett faktabaserat ljus. Vad är det egentligen som hänt och i vilken tidsordning? Varför väljer Bendjelloul bort att granska vart pengarna försvunnit? Exakt när slog Rodríguez i Sydafrika? Varför är det mest vita fans? Var han ens känd för de verkliga förkämparna mot Apartheid? Var han verkligen helt okänd i USA? Vem var mamman till hans barn? Varför har han inte ens fått sina royalties efter sitt återtåg i artistbranschen 1998 fram till idag? Många frågor poppar upp i huvudet, men det är en del av filmens fina egenskaper, att våga välja bort spår, att våga välja den berättelse Bendjelloul själv valt och hålla sig till den. Ser verkligen fram emot nästa film som jag hoppas blir nästa steg för Bendjelloul. Känns inte som ev Guldbaggevinster spelar så stor roll för den lysande framtida karriär som ligger där nånstans. Måste även ge beröm till fotograf Camilla Skagerström och hela animationsgänget som snyggt integrerat filmsekvenser. Kul att lära känna nya namn.

Hope Springs, 3 popcorn

Ett 31-årigt äktenskap går på tomgång. Mannen (Tommy Lee Jones) sover i ett enskilt sovrum pga ryggproblem långt tillbaka i tiden. Frun (Meryl Streep) har inget att se fram emot, tröttnar och saknar kroppskontakt. Hon tar saken i egna händer och lägger sina sparpengar i en korg (Steve Carrells) och bestämmer sig för att försöka få liv i parförhållandet igen. Trots namnen och upplägget är detta ingen komedi, mer ett drama. Regissör David Frankel, som tidigare gjort The Devil Wears Prada och Marley & Me, är väl familjär med genren relationer. Det är välspelat av veteranerna Streep & Lee Jones, men ack så förutsägbart och lite tråkigt. På plussidan står castingen, där Carrell spelar sex-terapeut (!) och Elisabeth Shue dyker upp som bartender...