Som titeln avslöjar är det en långsam, stilla film om ett stilla livsöde; John May spelad av Eddie Marsan (ofta den så underskattade second wingman, såsom Philip Seymour Hoffman var) är en kontorsråtta som tar sitt arbete på fullaste allvar. Han är den som tar hand om de ensamma avlidna - de som inte har någon anhörig eller närstående att ta hand om begravning eller de fåtaliga tillhörigheter de efterlämnar sig. Mr May ser det som sin livsuppgift att se till att dessa förlorade själar inte glöms bort, inte har levt förgäves. Kruxet är att han i sin jakt efter anhöriga ofta blir långdragen i proceduren, så när en energisk chef äntrar banan finns ingen plats för den saktmodige John. Han får tre dagar på sig att avsluta sitt sista fall, som visar sig ha mer gemensamt med John än han vill erkänna. Billy Stoke visar sig bo i samma hyreskomplex som John, fönstret mittemot, vilket så klart belyser än mer det faktum att livet består av möten som kan tappas bort om man inte underhåller dem. Det visar sig att Billy Stoke var en aggressiv rättvisekämpe, som satte avtryck var han än befann sig, på gott och ont. Mr Mays envishet ger frukt och han hittar både den ena och den andra i hans eftermäle, men ingen vill ta ansvar för hans hädangång (ja, man blir så här högtravande i en undertaker-film). John Mays sista fall blir en vändning i hans liv som är lika välkommen som abrupt. Slutet är fullkomligt mind-blowing och inget jag vill ge bort, men förse er med näsdukar.
En riktig liten tankeställar-pärla!
