Still Life, 4 popcorn

Som titeln avslöjar är det en långsam, stilla film om ett stilla livsöde; John May spelad av Eddie Marsan (ofta den så underskattade second wingman, såsom Philip Seymour Hoffman var) är en kontorsråtta som tar sitt arbete på fullaste allvar. Han är den som tar hand om de ensamma avlidna - de som inte har någon anhörig eller närstående att ta hand om begravning eller de fåtaliga tillhörigheter de efterlämnar sig. Mr May ser det som sin livsuppgift att se till att dessa förlorade själar inte glöms bort, inte har levt förgäves. Kruxet är att han i sin jakt efter anhöriga ofta blir långdragen i proceduren, så när en energisk chef äntrar banan finns ingen plats för den saktmodige John. Han får tre dagar på sig att avsluta sitt sista fall, som visar sig ha mer gemensamt med John än han vill erkänna. Billy Stoke visar sig bo i samma hyreskomplex som John, fönstret mittemot, vilket så klart belyser än mer det faktum att livet består av möten som kan tappas bort om man inte underhåller dem. Det visar sig att Billy Stoke var en aggressiv rättvisekämpe, som satte avtryck var han än befann sig, på gott och ont. Mr Mays envishet ger frukt och han hittar både den ena och den andra i hans eftermäle, men ingen vill ta ansvar för hans hädangång (ja, man blir så här högtravande i en undertaker-film). John Mays sista fall blir en vändning i hans liv som är lika välkommen som abrupt. Slutet är fullkomligt mind-blowing och inget jag vill ge bort, men förse er med näsdukar.
En riktig liten tankeställar-pärla!

The Weight of Elephants, 3 popcorn

En liten indiepärla från Nya Zeeland som sponsrats av Zentropa och Film i Väst, vilket iofs inte märks, bara en kul fakta. Den handlar om 11-nånting Adrian som trots sitt hårda utseende, snaggat hår iofs pga löss men i övrigt ser han ut som en ung Russell Crowe i Romper Stomper, är en känslig kille som mobbas i skolan och har svårt att känna sig älskad. Hans mamma har lämnat honom och han bor hos sin mormor och psykiskt sjuka morbror. När han får nya grannar blir det en liten vändning för honom - några som ser honom för den han är. En fin puttrande historia som är hjärtskärande i sin enkelhet och vardaglig kamp. Som mamma värker det i mitt hjärta av oro för att mina egna barn ska råka illa ut.

Ägd, 3 popcorn

120 minuter skratt och igenkännande, men inte så mycket mer. För att få högre betyg krävs lite mer djup och eftertanke. Vad jag förstår av inledningen av föreställningen är denna "nygamla" uppsättning dels en hjälp för Henrik Schyffert och Fredrik Lindström att fräscha upp minnet från vårens uppsättning samt testa några nya passager. Att vi får bevittna en generalrepetition är snarare en fördel då det ger upphov till oväntade brott och, jag tror, spontana kommentarer vilket ger föreställningen liv. Annars är det väldigt tillrättalagt och enligt ett beprövat upplägg. En kommentar/fråga om hur samhället ser ut, som svävar ut i igenkännande exempel som till slut ges ett svar på; såhär är det nog. Sen börjar det om på nytt. Visserligen roliga och träffsäkra exempel, från dagens barns otroliga arsenal av tekniska prylar och föräldrarnas ångest över diverse i-landsproblem, men....inte så mycket kött på benen. Det är roligt, men övergående. Vet inte vad jag tänkt mig, men lite mer sticka ut hakan kanske. Nåväl, tack för några skratt sådär på en vanlig söndag!

Dallas Buyers Club, 4 popcorn

Till att börja med har jag historiskt sätt svårt för Matthew McCånnahäj (lättare än att skriva hans riktiga namn), då jag tycker han spelar exakt samma roll varje gång. Lite som Julia Roberts och Gwyneth-lider-med-ögon/mun- Paltrow. Och i Dallas Buyers Club är det ibland på gränsen till att han trillar dit igen, men tack vare hans Method Acting-deffande av kroppen, hjälper honom att hålla igen på överspelet. Tycker nog han ska fortsätta vara anorektisk (bara skojar people!). Nåväl, anledningen till att han bantat ner sig à la Oscarsmanér (gillar mer äta upp sig à la Charlize Theron!) är att han spelar sexmissbrukaren Ron Woodroof som på sent 70-tal diagnosticeras med HIV och ges 30 dagar kvar att leva. Förutom stigmatiseringen från omgivningen och att tvingas inse faktum så "hinner" han inte älta sina problem - han ska ju dö snart. En dold entreprenör visar sig och i ren desperation och med en del tur hamnar han i Mexiko där en förvisad läkare visar sig sitta på förvånansvärt bra mediciner för just denna nya sjukdom. Filmen låter oss mest följa Woodroofs personliga kamp, men ger oss även en inblick och kommentar till läkemedelsbolagens enorma makt och fruktansvärda lek med människors liv. Som jag tidigare antytt är MM hyfsat bra, men den som sopar banan med alla andra är Jared Leto, som jag stör mig på vill ägna sig åt sitt mindre än ok arenarockband, 30 Seconds to Mars. Han slösar bort sin talang, den jäveln! Det är ju skådespeleri han ska ägna sig åt och MER!

The Grand Budapest Hotel, 4 popcorn

He's magnificient, Wes Anderson! Alla hans filmer är estetiska önskedrömmar, som en fulländat tittskåp à la Lumière. Varje scen är noga utvald, vad gäller färg, form, scenografi, kostym, casting, kameravinkel, inzomning, utzomning. Smällkaramell! The Grand Budapest Hotel är inget undantag där vi får följa conciergen Monsieur Gustave, från den gamla skolan som tar serviceambitionen till en ny nivå, ypperligt gestaltat av Ralph Fiennes. Som sådan får han ärva en adlig kvinnas dyrbara tavla, till stort förtret för de illvilliga släktingarna som bestämmer sig för att sätta dit Gustave. Till sin hjälp under resans gång har Gustave den nya Lobby Boy, Zero, även han excellent gestaltad av Tony Revolori, som mest är känd för att vara lillebror till Mario Revolori enligt IMDb (de är dock bara 18 resp 20 år, men hunnit med en hel del). Gustaves äventyr utspelar sig mellan de två världskrigen och kommenterar grymheterna, meningslösheten och det idiotiska med krig och orättvisor på ett typiskt Andersonskt sätt. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är med en lågmäld men ändå skrikig ton, med humor som bottnar i svart allvar. Ett djup som få andra regissörer mäktar med och som gör Wes Anderson till en av världens, nu levande, bästa.
Bitvis är det på gränsen till slapstick, men alltid med en hommage till den gamla skolan.

Turist, 3 popcorn

Lika bra att erkänna direkt; jag föll inte pladask för denna uppchaussade film som så många andra. Kanske var just förväntningarna för uppskruvade. Eller så fattade jag helt enkelt inte. Antingen är ironinivån så hög att jag missade den eller så är jag helt oförstående inför en mansbild som inte alls stämmer överens med min jämlika. Nu kanske jag slänger in en fackla eller egotrippat perspektiv, men jag har nog aldrig sett att män ska vara på ett speciellt, förvirrat sätt. I Turist får vi följa en sönderfallande familj som åker på lyxsemester för att mannen "jobbar för mycket" - ska alltså finna tillbaka till varandra. Eller är det verkligen till varandra de ska finna, eller är det mannen som ska hitta sin "roll". Förlåt överanvändning av citattecken, men jag är lite störd på offerbilderna som vi matas med. ALLA är offer, på olika sätt. Kvinnan, som inte uppvisar några som helst svagheter - hon är uppoffrande, rättrådig, förlåtande och fullkomlig på alla sätt. Mannen vet inte vem han är; hjälte, mjukis eller familjeförsörjare. I min bok handlar det om att erkänna sina brister och ofullkomlighet - vilket ingen av dem gör. Inte ens barnen är realistiska, utan sketchaktiga offer i händerna på föräldrarna, om bara mannen och kvinnan kan komma underfund med sig själva kan de rädda barnen. Oj, vilken rant detta blev - kanske därför jag inte skrivit förrän nu. Lovade en recension samma kväll, men blev så himla besviken att jag fått lov att vila igång tankarna. Etiketten Coming-of-Age får en helt ny innebörd då medelålders försöker leva som 20-åringar, helt ovetandes om att de faktiskt är dubbelt så gamla. Inget nytt under solen, m a o.
Jag gillade dock The Shining-greppet; de förefaller vara helt ensamma i pisten och i samtliga utrymmen. Visst var de ensamma i själen och det kan vara det som avses, men jag tycker det är roligare att dra paralleller till The Shining och Jacks fullständiga, manliga kollaps. Jag väntade nästan på ett utspel från Johannes Bah Kuhnke, som tyvärr uteblev. Att han på min 25-årsfest trodde att min 6 år äldre syster var min mamma är en annan sak...
All work, no play....

12 Years A Slave, 4 popcorn

Steve McQueen har gjort en makalös rak karriär som en av vår tids största regissörer, med Hunger, Shame och nu senast 12 Years A Slave, baserad på Solomon Northups egen erfarenhet av ha varit en slav under 12 års tid. Vad jag förstår är filmen en katarsis för McQueen, som velat göra upp med eller åtminstone ge en röst till slaveriets tid för afroamerikaner i USA. En tid som är märkbart underrepresenterad i filmhistorien. Under 1840-talets USA existerade en lukrativ verksamhet som satte i system att kidnappa fria människor för att sälja dem som slavar i Södern. Känns det igen? Det som slår mig under hela filmen är likheten med dagens trafficking, som är så oerhört lik filmens upplägg. Fria människor som lockas av löften att tjäna en hacka, eller utsikten om ett något bättre liv, luras in i ett slavliv, till synes utan möjlighet att bli fri. Filmens huvudperson Mr Northup (magnifikt tolkat av Chiwetel Eijofor) livnär sig som fiolspelare och blir övertalad av en duo cirkusmän att ackompanjera deras föreställningar. Efter en hyfsat avancerad och ambitiös charad av sina kidnappare, vaknar Solomon upp efter en blöt kväll kedjad och strippad sin identitet. Därefter följer en överlevnadsanpassning, som innebär att Solomon tvingas dölja sin personlighet och sitt rätta jag för att i möjligaste mån överleva utan att bli en annan. Under 12 års tid balanserar han mellan hopp och förtvivlan, litar på fel personer, hamnar i elände utan logik som till slut formar en människa med grov stress. Kritiken mot filmen är att den visar en stereotyp bild av den amerikanska svarta slaven, men om man bortser från hudfärgen (vilket vi aldrig pratar om när det gäller trafficking) handlar det om den ägandeförhållande som uppstår och som blir till ett omöjligt hinder att ta sig över. För att bryta en isolering krävs kryphål och vilken hudfärg det kryphålet har, handlar mer om inställning och samhällsklimat än annat. Till syvende och sits handlar slaveri om ägande och maktbalans och graden av godkännande från omvärlden. Trots att slaveri nuförtiden är olagligt i de flesta länder finns en marknad för ägande av människoliv. Tänk då hur svårt det måste ha varit i 1840-talets Södern i USA där det fortfarande var lagligt. Tarantinos Django Unchained var en annan vinkling av den skeva världsbild/egenuppfattning många vita hade i 1800-talets USA. Det sorgligaste är tanken att människor fortfarande tänker och klassificerar andra människor i termer av hudfärg eller ursprung. Visst kan man invända mot att filmen ibland tenderar att bli en aning Hollywoodesque, men grundtanken håller filmen igenom och viker inte en tum. Visst hade det även varit en intressant film att få följa frihetskämpen Solomon Northup, som efter sina 12 år som slav dedikerade sitt liv till att hjälpa andra slavar, bl a genom The Underground RailRoad. Men, det är en annan film, kanske även den gestaltad av Steve McQueen, som ser ut att kunna ge oss mängder av mästerverk framöver. Det han hittills gett oss är bl a den fantastiske Michael Fassbender, som briljerar i samtliga McQueens filmer.

The Monuments Men, 2 popcorn

Ledsen George Clooney, men din önskan att belysa kulturens roll i historien, går inte ända fram. Det blir ett klyschigt, dimmigt drama, med alldeles för mycket gubbenostalgi över det. Trots sin behjärtansvärda ansats, lämnar jag salongen med en fadd eftersmak. George Clooney har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i filmen om en amerikansk minitrupp (sju stycken) som självpåtaget ger sig in i Andra världskrigets skälvande slutstrider. Man har nämligen uppmärksammat att Hitler inte bara vill uttrota flera folkslag, utan även siktar på att roffa åt sig världens finaste konstverk; psykopat-horder av värsta sorten. Den amerikanska kultureliten (enligt filmen) har identifierat problem med de allierades attacker när de från alla håll ska inta Tyskland och Italien - för att få bukt med en så elak despot som Hitler bombas allt sönder och samman och även konstskatter och arkitektur. Trodde aldrig jag skulle säga detta, som utbildad bebyggelseantikvarie och filmvetare och älskar kultur och alltid tyckt att utan historia är människan vilsen - MEN, i det läget, nazister och facister utrotar medmänniskor som ohyra; människor, barn, unga, gamla, dör som flugor. Förlåt, men det är svårt att engagera sig i några konstverk. Vilket jag antar är tanken med filmen. Visserligen räddar konsttruppen en hel del konstverk från ruin, men frågan är hur mycket de egentligen "räddade" - kriget var på väg att ta slut och man får ingen uppfattning att de skrämmer tyskarna på flykt - de har redan flytt vid det laget. Ska inte avslöja allt, men slutet indikerar att ryssarna (och tyskar som skott sig på kriget) var på väg att roffa åt sig (och lyckades) en stor mängd skatter, som truppen brottas med. Den enda intressanta delen av filmen var konstintendenten Claire Simone (Cate Blanchet) som likt en konstnärlig Schindler lyckats katalogisera och märka en mängd konstverk i Paris, som möjliggjorde återbördandet till rätt ägare.
George Clooney spelar på repeat, vilket alla gör, storyn hänger inte ihop, den är knappt vacker med tanke på vilket material de har att arbeta med. Som sagt, en viktig del av historien som jag brinner för - utan kultur är människan identitetslös, men man lyckas slarva med storyn och tappar därmed hela poängen.

HallåHallå, 4 popcorn

Till att börja med är jag partisk - jag är uppvuxen i Falun, mestadels på filmens set locations; bodde i Östanfors, mamma jobbade på biblioteket som jag använde som fritids mellan 8-11 års ålder, pappa jobbade på lasarettet, brorsan jobbar på gruvmuséet. Jag var inte alls förberedd på en tripp längs barndomens aveny, eller att filmen skulle vara så existensiell. Den har sålts in som en komedi, vilket den inte alls är - eventuellt en accepterande feel-good-film. Inget lyckligt slut, men Disa finner till slut ett lugn och tillförsikt efter livets motgångar. Handling; 40-nånting Disa är inflyttad stockholmsbo som blivit lämnad av sin man Laban för en annan kvinna och står nu med delad vårdnad om parets två små barn. I sorgen försöker hon hitta sig själv och vilken riktning livet nu ska ta. Förhoppningen att de ska hitta tillbaka till varandra krossas när Laban går vidare med sin partner. Jobbet som undersköterska ger henne både kraft och utmaningar - en ilsken äldre dam inkommer som patient och den enda som kan hantera henne är Disa, vilket visar sig vara en av de många pusselbitar Disa behöver för att gå vidare. I krisen är man mer sårbar men även mer öppen för nya möten och kontakter då de gamla fotspåren ändå är förstörda. Efter regn kommer solsken är ett gammalt talesätt som passar in på tematiken. En del klichéer och fördomar staplas på varann, men på ett hyfsat smakfullt och kul sätt, bl a  får dalmålet stå till svars för en del.

Wolf of Wall Street, 4 popcorn

Mitt feministiska hjärta tar emot när jag hyllar mansgrisfesten Wolf of Wall Street. Inte en fetchans att den ens är i närheten av att klara Bechdeltestet, som innebär att två namngivna kvinnliga karaktärer pratar med varandra, om annat än män. Filmen är Martin Scorseses tolkning av uppkomlingen Jordan Belforts (Leonardo DiCaprio i högform) resa i börsmäklarnas Mecka. Från ung spoling som får sparken första dagen som börsmäklare, tar han sig hungrigt och envist vidare tills han  och hans otippade kumpaner blir miljonärer, luftslottsmiljoner. Filmen visar upp en otrolig dekadens och fruktansvärd kvinnosyn, med strippor och lösa förbindelser (minst sagt) hela tiden. För att inte tala om knark, psykofarmaka och kriminella handlingar. Men, allt skildras så jävla kul och knäppt att jag inte blir upprörd över orgier, kokainsniff på rumpor, strippor på fredagskontoret. Dessutom bjuder filmen på den roligaste trippfrekvensen sen Far & Loathings kaninscen. DiCaprio trippar på ett gammalt läkemedel som förlamar musklerna och krälar som en mask från en hotellobby till bilen. Jag lovar, den är värd hela filmen. Dialogen är underbart kvick och underhållande - man älskar grabbgänget till slut, trots idiotin och den obefintliga moralen (kanske just därför?). Vilken fullträff för DiCaprio som bara går från klarhet till klarhet. För att inte tala om Jonah Hill som underbar sidekick. Fina biroller av Joanna Lumley och Matthew Mac (McConaughey, orkar inte skriva ut namnet varje gång) oxå.

För att få fler läsare tvingas jag avsluta med ett mattips - för det är väl det som säljer...? Gott tilltugg innan maten: filodegsknyten med parmesan och timjan att dippa i aioli tillsammans med kräftstjärtar. Sjukt gott!