Till att börja med är jag partisk - jag är uppvuxen i Falun, mestadels på filmens set locations; bodde i Östanfors, mamma jobbade på biblioteket som jag använde som fritids mellan 8-11 års ålder, pappa jobbade på lasarettet, brorsan jobbar på gruvmuséet. Jag var inte alls förberedd på en tripp längs barndomens aveny, eller att filmen skulle vara så existensiell. Den har sålts in som en komedi, vilket den inte alls är - eventuellt en accepterande feel-good-film. Inget lyckligt slut, men Disa finner till slut ett lugn och tillförsikt efter livets motgångar. Handling; 40-nånting Disa är inflyttad stockholmsbo som blivit lämnad av sin man Laban för en annan kvinna och står nu med delad vårdnad om parets två små barn. I sorgen försöker hon hitta sig själv och vilken riktning livet nu ska ta. Förhoppningen att de ska hitta tillbaka till varandra krossas när Laban går vidare med sin partner. Jobbet som undersköterska ger henne både kraft och utmaningar - en ilsken äldre dam inkommer som patient och den enda som kan hantera henne är Disa, vilket visar sig vara en av de många pusselbitar Disa behöver för att gå vidare. I krisen är man mer sårbar men även mer öppen för nya möten och kontakter då de gamla fotspåren ändå är förstörda. Efter regn kommer solsken är ett gammalt talesätt som passar in på tematiken. En del klichéer och fördomar staplas på varann, men på ett hyfsat smakfullt och kul sätt, bl a får dalmålet stå till svars för en del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar