Steve McQueen har gjort en makalös rak karriär som en av vår tids största regissörer, med Hunger, Shame och nu senast 12 Years A Slave, baserad på Solomon Northups egen erfarenhet av ha varit en slav under 12 års tid. Vad jag förstår är filmen en katarsis för McQueen, som velat göra upp med eller åtminstone ge en röst till slaveriets tid för afroamerikaner i USA. En tid som är märkbart underrepresenterad i filmhistorien. Under 1840-talets USA existerade en lukrativ verksamhet som satte i system att kidnappa fria människor för att sälja dem som slavar i Södern. Känns det igen? Det som slår mig under hela filmen är likheten med dagens trafficking, som är så oerhört lik filmens upplägg. Fria människor som lockas av löften att tjäna en hacka, eller utsikten om ett något bättre liv, luras in i ett slavliv, till synes utan möjlighet att bli fri. Filmens huvudperson Mr Northup (magnifikt tolkat av Chiwetel Eijofor) livnär sig som fiolspelare och blir övertalad av en duo cirkusmän att ackompanjera deras föreställningar. Efter en hyfsat avancerad och ambitiös charad av sina kidnappare, vaknar Solomon upp efter en blöt kväll kedjad och strippad sin identitet. Därefter följer en överlevnadsanpassning, som innebär att Solomon tvingas dölja sin personlighet och sitt rätta jag för att i möjligaste mån överleva utan att bli en annan. Under 12 års tid balanserar han mellan hopp och förtvivlan, litar på fel personer, hamnar i elände utan logik som till slut formar en människa med grov stress. Kritiken mot filmen är att den visar en stereotyp bild av den amerikanska svarta slaven, men om man bortser från hudfärgen (vilket vi aldrig pratar om när det gäller trafficking) handlar det om den ägandeförhållande som uppstår och som blir till ett omöjligt hinder att ta sig över. För att bryta en isolering krävs kryphål och vilken hudfärg det kryphålet har, handlar mer om inställning och samhällsklimat än annat. Till syvende och sits handlar slaveri om ägande och maktbalans och graden av godkännande från omvärlden. Trots att slaveri nuförtiden är olagligt i de flesta länder finns en marknad för ägande av människoliv. Tänk då hur svårt det måste ha varit i 1840-talets Södern i USA där det fortfarande var lagligt. Tarantinos Django Unchained var en annan vinkling av den skeva världsbild/egenuppfattning många vita hade i 1800-talets USA. Det sorgligaste är tanken att människor fortfarande tänker och klassificerar andra människor i termer av hudfärg eller ursprung. Visst kan man invända mot att filmen ibland tenderar att bli en aning Hollywoodesque, men grundtanken håller filmen igenom och viker inte en tum. Visst hade det även varit en intressant film att få följa frihetskämpen Solomon Northup, som efter sina 12 år som slav dedikerade sitt liv till att hjälpa andra slavar, bl a genom The Underground RailRoad. Men, det är en annan film, kanske även den gestaltad av Steve McQueen, som ser ut att kunna ge oss mängder av mästerverk framöver. Det han hittills gett oss är bl a den fantastiske Michael Fassbender, som briljerar i samtliga McQueens filmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar