Gone Girl, 3 popcorn

Läs boken istället! Som ofta fallet är den bättre än denna film, som iofs kan passera som kvällsunderhållning. Ben Affleck spelar Nick Dunne som finner sin fru försvunnen under märkliga omständigheter på deras 5-åriga bröllopsdag. Snart vevas en historia upp som pekar mot att han kan ha gjort sig av med henne, men allt är inte guld som glimmar som det gamla talesättet lyder... Amy, bra gestaltad av Rosamund Pike (Promised Land, An Education) har mer i sin ryggsäck än den vackra ytan antyder. David Fincher levererar som vanligt.

The Imitation Game, 4 popcorn

Alan Turing (Benedict Cumberbatch) är engelsmannen som troligtvis vann eller åtminstone förkortade WWII tack vare sin skarpa hjärna och kalla konsekvenstänk. The Imitation Game handlar om kommunikation och hur man spelar ett parti schack utan att visa sina pjäser eller drag. Låter det konstigt? Tänk såhär; polackerna får tag på ett ex av tyskarnas kodmaskin Enigma, som de dessvärre inte kan läsa av då inställningarna ändras varje dygn och kombinationerna är i det närmaste oändliga (ja, såklart inte, men väääääldigt många). Tillsammans med engelsmännen och därav en av dem Alan Turing sätter de ihop ett team (vad jag förstått var polackerna en stor del av lösningen, men får ingen plats i filmen) av skarpa matematiska snillen som ska lösa maskinens inställningar och därmed kunna dra nytta av att läsa tyskarnas planer och agera därefter. I filmen framstår Turing som en autistisk eller kanske asperger missförstått geni som har svårt för att förstå sociala koder, men är som fisken i vattnet när det handlar om mönster och problemlösning. Han kämpar mot de mer normala kollegorna samt för att driva sin egen tes om hur uppdraget som utföras. Han får stor hjälp av sin kvinnliga kollega (spelad av en för en gångs skull hyfsat nedtonad Keira Knightley) som framstår som lika skarp eller kanske ännu bättre än Turing (men får hon en film gjord om sig? Nej, men spela andrefiol kan en kvinna alltid göra - trist!). Kan inte avslöja hur det går, men filmen är stringent berättad, fina skådespelarinsatser (Benedict Cumberbatch är som vanligt fantastisk)och en intressant del av de vanliga världskrigsskildringar man sett. Men, någonting fattas - kanske ett bredare penseldrag, mindre Hollywoodesk, ja, jag vet inte vad som får mig att tveka. Den är egentligen jättebra - helt klart värd att se! Norska regissören Morten Tyldum (Huvudjägarna, Buddy, Varg Veum - Fallna änglar) kommer säkert lyckas alldeles ypperligt framöver.

The Place Beyond The Pines, 4 popcorn

Lite felaktigt frontar Ryan Gosling denna film av Derek Cianfrance (Blue Valentine). Lika stor del har Bradley Cooper, och för all del även Dane DeHaan. Motorcykelartisten och vagabonden Luke (Gosling) får veta att han sedan han senast var i stan blivit pappa till en Jason (Dane DeHaan). Mamman Romina (Eva Mendes) förväntar sig inget av Luke utan har fortsatt livet med en annan man. För Luke blir detta dock en vändpunkt och han beslutar sig för att ge Jason det han aldrig fick av sin far. Närvaro. Det uppskattas dock inte av den nye mannen Kofi och bara ibland av Romina. I jakten på jobb hamnar han på en bilverkstad som ägs av en fd bankrånare. Ja, resten kan ni räkna ut själva. När Luke till slut konfronteras av lagens långa arm skiftar filmen karaktär och huvudroll till polismannen Avery (Cooper) och hans familj som även den består av en baby-son AJ. Lojalitet, poliskorruption och det egna samvetet sätts på prov. Tiden går och plötsligt är fädernas söner 15 och en eländesspiral vävs samman. Det intressanta i filmen är skiftandet av karaktärer som trots det aldrig gör att man förlorar intresset för varken den gamla eller den nya. Det finns en röd tråd, utan att vara uppenbar, som gör att engagemanget eller intresset aldrig upphör. Två nya (för mig iaf) ansikten dyker upp som jag tror vi kommer att se mycket av framöver, Dane DeHaan som Lukes son Jason och Emory Cohen som truliga och extremt tonårsaktiga Averys son AJ.

Django Unchained, 4 popcorn

Äntligen en rulle med lite spunk i! Mr Tarantino vet vad han gör och sin vana trogen (det har ju blivit några stycken nu) levererar han en hämnarwestern i hög klass. Tre år före USA:s inbördeskrig, som frigav slavarna blir Django (Jamie Foxx) frigiven/kidnappad av prisjägaren Dr. Schultz (underbara Christoph Waltz; Inglorious Bastards, Carnage, Water For Elephants samt en massa tyska filmer som jag inte har koll på). Dr. Schultz är på jakt efter några busar som han vet att Django känner igen till utseendet. Till en början vill han alltså utnyttja Django, men efterhand blir Django en jämlik prisjägare och tjänar lika mycket pengar som Dr. Schultz. Dessa vill han spendera på att frige sin kärlek, slavinnan Broomhilda van Shaft (en härlig blinkning till Blaxploitation-genren). Hon är tyvärr ägodel till kampsportägaren/miljonären Calvin Candie (Leonardo DiCaprio i ännu en formidabel skurkroll. Han och Hugh Grant är fan bäst som kräk!). Planen blir att låtsas vara intresserade av att köpa en slav som kan vinna pengar som en slags Gladiator, kampsport till döds. De får följa med till Candyland, Mr. Candies grymma plantage där slavarna tränas för att slåss. Där finns även Broomhilda och för att frige henne krävs absurda offer. Django har dock tränats och blivit en övermänsklig skytt och kropparna blir sönderskjutna likt vattenmeloner. Splatterfesten har ingen ände, kan det tyckas. Men aldrig att Tarantino förlorar respekten för filmen och överdriver något snäpp för mycket. Det är grymt, det är äckligt, men det är fortfarande en bra film. Även Mr. Tarantino himself dyker upp i slutet i en mindre, men dock roll med dialog. Jag tvekade dock ett tag för han ser rätt plufsig ut. Fantastiskt skådespeleri av uppräknade, men även Samuel L. Jackson som äldre side kick till Mr Candie. Det är bara rösten som avslöjar honom, annars har sminket gjort ett riktigt bra jobb.

Looper, 4 popcorn

Favvoskådisen Joseph Gordon-Levitt (Inception, The Dark Knight Rises, Brick) har signat upp för ännu en toppfilm. Fingertoppskänsla är bara förnamnet. Looper utspelar sig i en nära framtid då hitmen, sk Loopers, skjuter ihjäl obekväma måltavlor som skickats tillbaka 30 år från framtiden. Joe (Gordon-Levitt) sköter sitt jobb utan större entusiasm, men blir skräckslagen när han inser (genom återkommande drömmar eller vad det nu är) att hans nästa offer är han själv, fast 30 år äldre. Vad har han gjort för att förtjäna det? Vad är viktigt i livet? Vem förtjänar att bli avrättad? Vem har rätt att leka Gud? En vild jakt mellan tidsrymderna tar fart och för att förändra ödet måste Joe agera snabbt efter varje ledtråd han får. Upplösningen ställer livets betydelse och mening på sin spets. Är hämnden viktigare än förlåtelsen? Vem vågar stoppa våldsspiralen som ofta uppstår enligt devisen ett öga för ett öga? Gordon-Levitt spelar övertygande den plågade och förvirrade unga Joe. Bruce Willis är bra som den äldre Joe och överhuvudtaget är Looper en film du inte får missa om du gillar hjärngympa, bra action och juste frågeställningar om livets mening.

The Paperboy, 3 popcorn

Ward Jensen, en känd journalist återvänder hem till sin Southern hometown för att skriva om och kanske frige en, i hans ögon, eventuellt, oskyldigt dömd man. Hans lillebror får följa med som förkläde till deras nyckel in till fången; en känd Green Mile-groupie vid namn Charlotte. Den dödsdömde, red-necken Hillary Van Vetter är inte så charmerande och lätt att försvara som Ward hoppats och efter många debacle inser Ward att allt inte är som det verkar. Då har dock hans kollega redan tagit storyn och fått Van Vetter frikänd. The Paperboy briljerar i kända skådisar, som faktiskt alla gör hyfsat ifrån sig. Speciellt Zac Efron som Wards lillebror Jack, som åtminstone inte jag hade höga tankar om, visar att han kan agera och spela en annan roll än sig själv. Matthew kan-bara-spela-en-typ McConaughey gör för en gångs skull en ganska varierad rolltolkning och inte enbart ler brett och hunkar sig. Dessutom passar ju hans jobbiga sydstatsdialekt rent geografiskt. Nicole Kidman som fnaskiga Charlotte gör det med den äran - hon är ju faktiskt bra på att vara billig. Sist men inte minst, John Cusack som är en oerhört äcklig och trovärdig psykopat Hillary Van Vetter. Regissör Lee Daniels gjorde den oerhört chaussade Precious och kan väl inte vara helt nöjd med denna uppföljare, även om jag tycker den hamnat lite orättvist i skymundan.

Killer Joe, 3 popcorn

Killer Joe är en märklig blandning av old-fashion family drama, crazy over-violence & who's fooling who. Till en början verkar det arta sig till en klassisk torped där allt så klart kommer att gå fel. Unge Chris (Emile Hirsch, Into the Wild, Milk, Alpha Dog) har dragit på sig en mindre spelskuld och kommer på den briljanta idén att hyra en torped som ska döda hans mamma, som då kommer att efterlämna en livförsäkring skriven på dottern Dottie, Chris älskade syster. Torpeden Joe, som även är polis (Matthew McConaughey), vill dock ha betalt i förskott men kan tänka sig att omvärdera detta om han får ta Dottie som pant. Sliskiga, sjuka,våldsamma Joe inleder att läskigt övergreppsförhållande med Dottie samtidigt som inget går bra för Chris, som tillsammans med pappa Ansel anlitat Joe. Till slut visar det sig att även Ansels nya fru, Chris och Dotties styvmamma, har något att dölja och filmen går in i ännu ett skede. Några scener i filmen får mig att må fysiskt illa, t ex våldsscenerna som är i klass med The Killer Inside Me (Casey Affleck) och McConaughey är nästan lika bra som otäcking. Men där Affleck är psykopatiskt snäll/hemsk/galen och pendlar fantastiskt bra i skådespeleriet blir det mer och mer uppenbart att McConaughey bara kan spela en roll. I Killer Joe tonar han, tack och lov, ner på de gnistrande leendena och försöker spela behärskat. Men, där kapaciteten tar slut, tar övertydligheten överhanden igen. Man känner igen hans manér, kroppsspråk, dialekt och det vanligt buffliga. Nej, då är Emile Hirsch betydligt bättre, egentligen alla utom McConaughey är bättre. Det känns verkligen som McC försökte få till en seriös insats, men tyvärr föll det hyfsat platt. Regissör är kända William Friedkin, som bla står bakom klassiska Exorcisten och French Connection och tråden till övervåld/äckel känns igen. Klart vi får se en fontänspya även här.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy, 5 popcorn

Så, då har jag äntligen sett Tomas Alfredsons hyllade spionthriller, som varit på segertåg över hela världen. Allt känns igen från hans tidigare filmer, färgerna, det svepande, underbara fotot (tack, Hoyte Van Hoyteman!), det sakteliga, underfundiga tempot som likt en lök skalar av lager efter lager av både story och karaktär. Alfredson låter oss hoppa in i en vardag, in medias res, som känns helt naturlig för de inblandade, trots att man vet att allt är film.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy (TTSS) bygger på en spiontrilogi av kände John le Carré (aka David Cornwell); The Karla Trilogy. Vi befinner oss i 1973 års England, mitt i kalla kriget. Filmens huvudperson är den gråa, noggranna underrättelseagent George Smiley (lysande skådespeleri av, trots sin lågmälda karaktär, Gary Oldman), som precis blivit avskedad till följd av en misslyckad operation som hans chef Control höll i.  Operation Testify är egentligen filmens nav, mer kan jag inte säga utan att avslöja för mycket och spoila filmen. En tid därefter blir Smiley återinkallad då det framkommit att man har en sk Mullvad högst upp i brittiska underrättelsetjänsten. Gruppen kallas The Circus och består av Tinker, Tailor, Soldier, Spy, namngiven kod av Smiley, uppkallad efter en brittisk barnramsa. Smiley får ett eget kontor i en avskild lägenhet samt en liten stab som bör vara lojal, då den inte tillhör The Circus. En av de viktigaste personerna är Peter Guillam (Benedict Cumberbatch, senast sedd som Sherlock Holmes), som är chef till Rikki Tarr, den agent som rapporterade om Mullvaden, som i sin tur orsakade att Operation Testify misslyckades. Allt är ett schackparti, vem som kan göra det smartaste draget för att vinna positioner. Mycket symboliskt har Smileys chef, Control, satt foton på varje schackpjäs och spelat ett parti där han dessvärre förlorade och Mullvaden vann. Alla dessa detaljer förvaltar Alfredson mästerligt och nästan omärkligt, varför filmen med fördel kan ses ett flertal gånger. Alfredson har själv förklarat i intervjuer att detaljerna är oerhört viktiga, bl a att Smileys glasögon är autentiska. Som Citroënfantast njuter jag av sekvenserna där en DS 21 Pallas visas upp. Den ser ut att vara i mint condition och jag får genast en längtan efter att återigen ha en "padda" i min ägo. Min senaste padda var en DS från 1973, Bojan, som användes vid min road trip i Polen sommaren 2000.

Filmen är en av förra årets bästa. Den släpptes juldagen 2011, vilket gör den till smått gammal, i filmfönstrets snabba flöde. Förutom Gary Oldman som Smiley, gör samtliga skådespelare fantastiska insatser överlag. Colin Firth som Bill Haydon, den flirtiga, slarviga agenten, svenske David Dencik, som bondepjäsen Toby Esterhase, John Hurt som den dramatiska Control. En film som kommer att finnas länge i mitt undermedvetna, ett tecken på en film som gett mig något!

The Hunger Games, 3 popcorn

Då var man inne i nästa Twilight-hype, eller ska man kalla det ungdomsångest goes dystopi? The Hunger Games är en mix av Det femte elementet/Winter's Bone/Rollerball/Truman Show/Narnia. Låter rörigt, men det är det egentligen inte. I en nära framtid, i en diktatur nära dig, offras varje år en ung flick-kvinna och pojk-man mellan 12-18 år från 12 olika distrikt för att vara med i en förnedrande Big-Brother-liknande tv-show kallad The Hunger Games. Varför den heter just Hungerspelen ges ingen förklaring till, då de inte svälts ihjäl. Det hinner de inte, då intresset måste hållas vid liv och minst en bör dö varje dag. De tränas och coachas innan de släpps lösa så att de inte dör alltför fort. Från Distrikt 12, fattigaste landsändan, skickas Katniss, en tuff 16-nånting-åring som tar sin lillasysters plats och alltså åker som den första frivilliga personen. Med följer även Peeta, som visar sig ha en hal åls inställning till allt. Tuffe-tjejen och mes-killen, ombytta roller men ändå så stereotypt. Katniss är den äkta kvinnan som vårdar, tar hand om och försöker rädda alla. Peeta, är mesen som vänder som ett löv för vinden och först intrigerar och sånär tar livet av Katniss, för att sedan förlåtas och till slut får spela halvhjälte. För lite ifrågasättande av medias påverkan, för lite förklaring till varför människorna låtit detta fortgå i 74 år. Visst, det är spelet som står i fokus, men det kändes lite b med effekterna. Fasiken Djungelns Drottningar är ju mer utsatta! ;-) Nej, nu är jag elak - så dålig var inte filmen. Bara inte särskilt bra heller. Jennifer Lawrence från Winter's Bone gör en stabil insats när hon återigen får spela storasystern som steppar upp när mamman inte klarar det och ger sig ut på en dödsföraktande färd för att göra upp med orättvisan. En karbonkopia av Winter's Bone egentligen. Se den, istället!

Drive, 4 popcorn

Jag tror jag sett allt Ryan Gosling varit med i - och har hittills inte blivit besviken. Denna toppar nästan listan, blir bara slagen av Half Nelson och kanske nån mer. I denna hårdkokta rulle spelar Gosling en ensamvarg, som lever för och tillsammans sin otroligt läckra bil. Han är hård som flinta, integritet är bara förnamnet, han är snudd på autistisk. Han är en Driver, som kör ifrån polisen efter rån, som är in and out på 5 minuter; "sen åker jag, oavsett om ni är i bilen eller ej". Han flyttar till en ny hide-out-lägenhet och blir granne med fängelse-änkan Irene med son (Carey Mulligan). Snart har han smält och inleder ett slags platoniskt förhållande tills mannen kommer ut från fängelset. Men, råheten och iskylan finns kvar och kommer till ytan när han anser att det måste. Jag får starka paralleller till The Killer inside me, med en psykopatisk Casey Affleck som misshandlar ihjäl kvinnor efter att först be om ursäkt. Drive är mer en katten-på-råttan-thriller, men det explicita våldet är gemensamt. Ypperligt foto, utmärkt skådespeleri och juste 80-tals soundtrack gör denna grym.

Rise of the Planet of the Apes, 2 popcorn

Får väl säga det direkt, den uppchaussade fristående uppföljaren till Apornas planet var en besvikelse i mina filmögon. Överspelande skådisar, James Franco, pretentiöst manus och halvkass animering får mig att faktiskt tvivla på en del recensenters kunnande. Handling; forskare/doktor Will Rodman (James Franco) hittar ett medel som kan bota Alzheimer, vilket hans pappa lider av. Dessvärre ger den obehagliga biverkningar. Av olika anledningar stoppas Rodmans forskning vilket får till följd att Rodman räddar en apbebis, som växer upp hos Will och hans pappa. Apans natur träder fram i dess tonår vilket försätter apan i ett apfängelse med andra apor. Då han under sin uppväxt "matats" med undermedicinen är han smartare än både människor och apor och lyckas bilda en amré. Äsch, allt är så larvigt och idiotiskt att jag inte orkar skriva mer.

Animal Kingdom, 4 popcorn

Vilken uppvisning i familjetraged!. Denna australiensiska pärla andas elände, elände, elände och det blir liksom inte bättre... 17-åriga Josh har hållits avskuren från resten av sin kriminella familj av sin mamma som en dag tar en överdos. Josh tvingas ansluta till sin mormor och morbröder. Mormor Janine styr sina söner med manipulation och tårar och är redo att offra vilken som helst för att upprätthålla makten. Denna sjuka, incestuösa maktkamp är så subtilt skriven och spelad att den genom filmens uppbyggnad får en att må illa till slut. Även den sjuka inbördes hierkin mellan bröderna bygger på tesen, one out, another in. De anpassar sig som amöbor efter situationen, utan att för en sekund reflektera över sina handlingar. Förutom Josh, som ju levt ett annat (inte särskilt harmoniskt kan man tänka, då mamman dog av en överdos) liv, där t o m en vettig flickvän får plats. Just denna avundsjuka mot Josh chans till ett vettigt liv, får morbröderna att hänsynslöst utnyttja Josh, när tillfälle ges. Handlingen kretsar egentligen inte kring detta utan kring det faktum att familjens imaginära eller verkliga imperium håller på att falla isär. Polisen har spanat länge och samlat in bevis mot dem och ser nu ett gyllene tillfälle iom att Josh har anslutit. Sergant Leckie (underbara Guy Pierce) försöker "rädda" Josh samtidigt som han utnyttjas i polisens nät som stramas åt familjemedlemmarna. Josh hamnar mittemellan och tvingas slutligen spela ut de olika parterna mot varandra för att, om möjligt, klara livhanken. En toppfilm i det dolda som inte får missas för allt i världen. Jag kan även se James Frecehville, som spelar Josh, axla manteln efter Heath Ledger eller ännu mer Josh Hartnett.

Source code, 4, nästan 5 popcorn

Mmmmmm, älskar David Bowies son Duncan Jones som regissör redan nu. Med en minimal budget på 32 miljoner dollar får han denna action/dystopi/sci-Fi/thriller/krigsfilm att överträffa sig själv. Filmen bygger på en måndag-hela-veckan-teori (Harold Ramis briljanta komedi, Groundhog Day med Bill Murray från 1993) där huvudpersonen kastas tillbaka i tid och tvingas återuppleva samma dag om och om igen. I Source code används detta i ett framtida militärt sammanhang där vår hjälte korpral Colter Stevens hjärna används, utan sin vetskap, till att förhindra en terrorvåg mot Chicago. Hans hjärna kastas in i en annan mans hjärna dennes sista 8 minuter i livet, innan tåget han sitter på sprängs. Soldat Stevens uppgift är att hitta bomben samt personen som styr den eftersom militären fått vetskap om att fler bombattentat kommer att utföras av samma terrorist. I sin helhet är det en underbar film. Jones lyckas skicka sitt hommage till Mr. Hitchcock & Mr Kubrick i deras himmel utan att bli övertydlig och balanserar genrer utan att lämna nån tråd helt hängande lös. Han lämnar befriande terroristens karaktär helt obearbetad och fokuserar på de delar som har betydelse för filmen (ev med undantag för det rätt menlösa kontakten med pappan). Jake Gyllenhaal visar än en gång på bredd i sitt skådespeleri och övertygar i såväl sin frustration och hjälplöshet samt de aktionsekvenser som soldat på fältet.

13, (Tzameti) 3 popcorn

Usch, vilken läskig film! Jag mådde fysiskt illa stora delar av den. Unge Vince (stjärnskottet Sam Riley från Control) antar en död mans identitet i tron att han på så sätt ska komma över en stor summa pengar som han behöver för att betala sin pappas läkarvård (detta är USA). Det enda han vet om den döde mannens ev rikedom är att han ska följa de instruktioner som följde med ett brev. Väl framme vid målet visar det sig att han är en bricka i ett vadslagningsspel där rika män använder fattiga, dömda mäns liv som insatser. Resten kan ni säkert lista ut själv och själva filmens idé faller efter den tunga inledningen så fort man fattat innebörden. Trots detta lyckas de upprätthålla "spänningen" och trots att man egentligen vet hur det kommer att sluta kan man inte låta bli att fortsätta titta och äcklas... Synd att Jason Statham förstör filmen med sitt vanliga agerande. Ray Winstone räddar upp honom en smula och en snygg Alexander Skarsgård samt en trasig Mickey Rourke och 50 cent förgyller (?) rollistan. Adaption av en fransk/grekisk(?) förlaga som jag antar är mycket bättre (har tyvärr inte sett den).

The Ghost Writer, 4 popcorn

Åh, vad jag älskar designen i denna film, scriptan och miljö-människorna borde ha fått mer uppmärksamhet än det faktum att det är en Roman Polanski-film med Ewan McGregor, Pierce Brosnan, James Belushi, Timothy Hutton och Kim Catrall! Polanski gör i princip en kopia av The Ninth Gate (med Johnny Depp) där huvudpersonens raison d´ être består i att vara den förvirrade kuggen i hjulet som tack vare sin orädda, lite smådumma sätt snubblar över sanningen. Intrigen; McGregor spelar spökskrivaren till Englands fd premiärminister efter att den förre dött under tveksamma omständigheter. En sk hund ligger begraven. Bra tempo, manus och ovan som sagt, men ingen toppfilm, dessvärre. Det höga betyget till trots beror på hantverket som är formidabelt och att filmen ställs i jämförelse med betydligt sämre filmer som fått betyget 3:a. I det sammanhanget ska The Ghost Writer ha en 4:a.

Salt, 2 popcorn

Angelina Jolie spelar Evelyn Salt, en CIA-agent som anklagas för att vara en rysk broiler, indoktrinerad att utföra whatever the home country requires of you. Sen tar filmen en j-la fart och stannar inte upp förrän... nej, faktiskt aldrig, då det är ett oerhört öppet slut, eller snarare en sk cliff hanger... Nåja, jag ska inte gå händelserna i förväg. Salt/Jolie blir alltså anklagad för det värsta brott en amerikan kan begå. Ingen kan dock bevisa att hon är rysk agent, men i sann bevisa-din-oskuld-anda blir hon naturligtvis behandlad som en spion. I flykten från sina kollegor visar Jolie upp sina färdigheter som action skådis och filmen utvecklar sig till en konstig mix av Tombraider möter Nikita möter The French Connection (i sina bästa stunder). Just detta hattande är kärnproblemet med Salt. Som åskådare blir det ett himla virrvarr av "intriger" och riktlinjer så tyvärr är det bara action scenerna som får godkänt, men de är å andra sidan riktigt fräcka och brutala. Jolie ser skrämmande anorektisk ut och robotlik-Lara Croft och man vet redan i förtexterna vem den verklige skurken är. Jag hade inga förväntningar alls på filmen men tyvärr blev jag inte positivt överraskad - snarare tvärtom. Regissör Phillip Noyce borde ha kunnat arbeta mer med uppbyggnaden av ovissheten, såsom han lyckades så bra med i Lugnt vatten (Dead Calm, Nicole Kidmans genombrott). Trots allt är det en hyfsad action som helt klart håller den standard som man förväntar sig av en sådan.

Snabba cash, 4 popcorn

Sveriges första trovärdiga stekar-knark-film är baserad på romanen av Jens Lapidus med samma namn. Jag blev inte jätteimpad av boken men tycker nog att Daniel Espinosa gjort bästa möjliga med underlaget. Han har skapat en vacker (motsägelsefullt) trovärdig (som sagt) relativt poetisk film om tre olika öden som vävs samman i filmens väntade antiklimax. Joel Kinnaman som aspirerande stekaren JW övertygar och framstår egentligen som mer sympatisk protagonist än han är i boken, trots att han inte spar på det svåråtkomliga när överklasstjejen Sophie ber honom älska henne. Trots det är han ofrånkomligt en älskvärd valp som man bara vill ta hand om. I klass med Alexander Skarsgård, så jag hoppas Kinnaman har samma lycka som Skarsgård. Tillbaka till filmen. JW är alltså stekaren som vill in i finaste, rikaste kretsen runt Stureplan och håller på att lyckas när Abdul Karim erbjuder honom en plats i planen att "go BIG". Rollen är självklar - matematikern. Samtidigt slåss jugoslav-maffian för att hålla sin ställning som självklar knarkleverantör och kriget är ett faktum. Eller snarare handlar det mer om vem som lurar smartast, bedrar utan att någon får kännedom... En bra, habilt utförd film genom manus, skådespelare (varav många är okända, plockade från gatan), regi och foto. Det höga betyget försvaras genom att det svåra att skildra svensk kriminaliet utan att bli USA-pastisch eller töntigt. Espinosa lyckas skapa något unikt svenskt men även internationellt hållbart.

Twilight maraton - Twilight - New Moon - Eclipse

Ingen kan väl ha undgått att åtminstone höra talas om vampyr-följetongen The Twilight saga där vi får följa den STORA, "omöjliga" kärleken mellan Bella och Edward.

Twilight börjar när 17-åriga Bella Swan beslutar sig för att flytta till sin pappa i regniga hålan Forks, som uppoffring för att låta sin mamma följa sin yngre baseboll-spelande man. Bella, som är "typ" Emo; blek i hyn, inåtvänd, kroppsligt okoordinerad och "svår", gör oväntad succé bland killarna. Alla utom hos den undersköne, mystiske Edward. Deras första möte är katastrofalt och Bella är övertygad om att Edward av någon anledning hatar henne. Det visar sig dock vara precis tvärtom. Resten är, som man brukar säga, historia. Det är en klassisk tonårsdröm som blir verklighet för Bella. Den snygga, ouppnåeliga killen blir passionerat förälskad i henne, samtidigt som det är en omöjlig kärlek, som för dem blir möjlig. Han säger allt som man kan tänkas vilja höra, han lever för att skydda henne mot allt ont - som naturligtvis händer. Deras kärlek ska inte vara lätt, men den ska alltid segra. Precis som det gör i en tonårsförälskelse som enbart utspelar sig i drömmen. Edward är medlem i familjen Cullen som gjort ett medvetet val att enbart äta djurblod och alltså inte livnära sig på människor. Vanliga vampyren James triggas av Edwards beskyddande av Bella och beslutar sig för att göra Bella till sin Piéce de La Recistence.

New Moon tar vid där Twiligt slutade - Bella och Edward visar sin kärlek öppet när plötsligt Edward gör slut med Bella och klargör att han vid familjens flytt inte önskar ha fortsatt kontakt med Bella. Bella hamnar i en djup depression men upptäcker att adrenalinkickar/att utsätta sig för livsfara möjliggör en direkt kontakt med Edward. Hon ber indianen/varulven Jacob hjälpa henne trimma två motorcyklar för att utsätta sig för fara. Under tiden växer en varm vänskap fram mellan de två. Samtidigt jagas Bella av vampyren James (som dog i första filmen) änka Victoria. Julia-Romeo-teamet är starkt närvarande i denna del då Bellas adrenalinjakt gör att Edward (via sin synska syster) tror att Bella är död och beger sig till Vampyr-Vatikanen och ber dem döda honom (det är omöjligt att begå självmord som vampyr). Bella måste nu rädda Edward innan det är försent. Återigen vet vi så klart att kärleken övervinner allt och författarinnan Stephenie Meyer är vår tids nya Jane Austen - lyckligt slut är en självklarhet. Däremot kan hon inte mäta sig med förlagans kvalitet i skrivandet då jag inte alls håller böckerna högre än filmerna. Böckerna är stelt skrivna och känns mer som ett filmmanus än en målande bok.

Eclipse - denna efterlängtade tredje delen, där vi väntar på Bellas svar på Edwards sista fråga i New Moon. Den infriar alla förväntningar och mer därtill. Nu såg jag den mitt i natten efter att ha sträck-sett 1:an och 2:an så jag var lite mätt på The Twilight-zone, men Eclipse är fantastiskt romantisk, spännande och vacker. Och nu börjar även intrigerna och maktspelen ta form. Vampyr-Vatikanen, som heter Volturi, lägger sig mer och mer i Cullens livsföring och har en dold agenda, som egentligen inte är dold. Samtidigt ställs Bellas kärlek till Edward på prov när Jacob vägrar släppa taget om henne. Ett kamp mellan Jacob och Edward om Bellas hjärta. I ärlighetens namn blev jag rätt trött på deras eviga kamp och hade lust att skrik åt dem; "ni bara gillar tävlandet - så märkvärdig kan hon inte vara!". Men, det är ju Bellas dröm så det är klart hon vill vara åtrådd av alla. Inte mig emot.

The Hurt Locker

Årets Oscars-vinnare i kategorin bästa film är en skapelse av en av mina favorit-regissörer; Kathryn Bigelow (Strange Days, Vikten av vatten, K-19:the Widowmaker). The Hurt Locker handlar om en division inom amerikanska armén som är specialister på att desarmera bomber i en fruktansvärt stressande, osäker, farlig miljö; t ex Irakiska Bagdad. William James ansluter till teamet när deras sergeant (spelad av Guy Pearce) sprängts i luften av en bomb han försökt desarmera. Teamet, bestående av två ansvarsfulla och lojala killar, har bara drygt en månad kvar av den årslånga tjänstgöring de anställts för. William uppvisar ett livsföraktande "mod" som sätter resten av teamet i en utsatthet ingen av dem uppskattar. Denna hänsynslöshet visar sig även innefatta en instinktiv beslutsamhet som krävs för att lyckas i ett utsatt läge som krig innebär. MEN, i lagom balans. Filmen är inte bara ett drama, egentligen ingen thriller, men oehört väl uppbygd, såsom Bigelows signum. Takten är underbar och det blir aldrig ett ståndtagande för eller emot USA:s deltagande i ett krig de egentligen inte har något med att göra. Det är mer ett konstaterande av fakta - såsom tillvaron kan te sig för bombdivisionen i Irak.

State of Play

Baserat på en brittisk tv-serie utspelar sig State of Play i en ytterligt amerikansk "setting". Ben Affleck spelar senatorn Stephen Collins som ska ifrågasätta legosoldat-företaget Point Corp inför senatsförhören. Samma dag som förhören börjar mördas hans älskarinna och tillika assistent och hans roll i förhören undermineras inför risken att skada partiet. Hans universitetsvän och journalist Cal MaCaffrey (Russell Crowe) kommer till undsättning men vill även passa på att hitta en juste vinkling till sin älskade blaska. Konspiratorisk som jag är sitter jag och hoppas på en massiv iscensättning av "det stora stygga företaget" som jätteskurk. Det händer inte och jag blir lite sur i mitten av filmen. Men, den är bra berättad och jag är hooked ända till slutet - så nån kvalitet måste den ju ändå ha. Helt ok rulle, men inte mer...