Zero Dark Thirty, 4 popcorn

Filmen om jakten på världens mest kände terrorist, Osama Bin Laden, som eliminerades i maj 2011 efter att ha jagats i nära ett decennium. Vi får följa Maya, en ung, skärpt CIA-agent vars segervapen är hennes förmåga att se mönster, envishet och uthållighet. Det är en fascinerande film, som både är grym och visar upp fruktansvärda tortyrscener, som dock säkert är värre i verkligheten. Men, som även uppmålar en bild av att vi har de dedikerade att tacka för att den skyldige till slut fångas. Jag har älskat regissör Kathryn Bigelow sen Sci-Fi-dystopin Strange Days och sen dess har hon inte gjort mig besviken i sin stringens i storyn och repsekten för densamma, som i t ex Vikten av vatten, K-19 och The Hurt Locker. I Zero Dark Thirty är slutet redan givet, men vägen dit är spännande och initierat om det envisa, grovjobbet många gör för att vi dödliga ska kunna leva tryggt i vår lilla värld. Jag kan beundra den metodik och hängivelse detta måste innebära och försakelse av det vi andra ser som ett meningsfullt liv, såsom barn och familj. Jessica Chastain gör ett fint jobb som intelligenta Maya, den som envist följer det spår ingen annan tror på, men som till slut gör att Bin Laden blev hittad och avrättad. För i sanningens namn blir han avrättad och tortyren visar att ingen sida är utan skuld. Även svenska Fares Fares gör ett fint inhopp som agent/tolk.

The Internship, 3 popcorn

Det tar liite emot att ge The Internship hela 3 popcorn, då den är en ogenerad reklampelare för Google, befäster nidbilden av nörden, visar upp strippklubben som en ingång till vuxenlivet mm mm. Trots dessa, mina invändningar, har The Internship sina moments av roliga igenkänningar och Vince Vaughn och Owen Wilson är träffsäkra som medelålders losers. Supersäljtyperna Billy (Vaughn) och Nick (Wilson) blir arbetslösa då deras företag slutat existera (ingen vill köpa klockor längre när det finns smartphones). Billy sitter och små-googlar efter jobb när snilleblixten slår ner - de ska söka jobb som praktikanter på Google - världens bästa arbetsplats enligt de anställda. Efter en underbar intervju via webcam, där de lyckas charma den hårda intagningsjuryn, blir de således en i gänget aspirerande ungdomar/studenter som vill börja jobba för jätten. Men, för att få jobb krävs att man är det segrande laget efter ett antal utmaningar. Självklart hamnar Billy och Nick i outcast-gruppen - de som ingen vill ha. De lyckas dock få ihop gruppen och även få ungdomarna att öppna sig för livet och inte bara leva on-the-line (ett hyfsat roligt skämt i filmen). All clichés, I know, men ändå underhållande bitvis.

Pitch Perfect, 1 popcorn

Måste börja med att outa att jag varken gillar musikaler eller acapellasång. Ingen vidare utgångspunkt för att se en film om acapellagrupper i High School-miljö (som jag iofs gillar) som brister ut i sång i hyfsad tid med tanke på handlingen. Men, Pitch Perfect går på tomgång, utan riktning eller mål. Huvudrollsinnehavarna Anna Kendrick (som fått en mindre hit med kesoburkslåten When I'm Gone, men som vi mest känner igen som avundsjuka Jessica i Twilight-filmerna. Dock bättre i Up in the Air, 50/50) och Skylar Astin verkar hela tiden tveksamma till anledningen till att de medverkar i denna lövtunna story till film. Alla är tveksamma, även manusförfattarna som pendlar mellan satir, high-school-romans, komedi, lyteskomik, drama och musikal. Det blir en rörig soppa som ingen kan uppskatta. Den enda klockrena och icke svajande karaktären spelas av Rebel Wilson, som vi tidigare sett i Bridesmaids men som vi garanterat kommer se mer av i framtiden. Jag har redan berättat ploten, eftersom jag gett er alla ledtrådar ni möjligtvis kan behöva.

Hitchcock, 3 popcorn

De allra flesta av oss vuxna har sett Psycho och filmen handlar om just tillblivelsen av skräckmästarens höjdpunkt i karriären. Alfred Hitchcock var redan en stor regissör när han tog den stora risken att satsa på att filmatisera en verklig händelse. Han hade en film kvar på kontraktet med Paramount som först inte ville att Hitchcock skulle genomföra projektet, men när Hitchcock själv tog risken med självfinansiering där storbolaget bara garanterade distribution var bollen i rullning. Filmens stora fokus ligger dock på relationen mellan mr. H och hans fru Alma Reville, en stor manusförfattare och redaktör som kan sägas var Hitchcocks producent. Samtidigt som Hitchcock fascineras av sina huvudrollsinnehavare, i Psycho Janet Leigh (gestaltad av Scarlett Johanson) söker Reville bekräftelse hos vännen och författaren Whitfield Cook. Filmen blir inte som bönskat och Hitchcock söker hjälp hos sin själsfrände, som naturligtvis styr upp soppan och voila är det en klassiker. Filmen känns som ett hastverk, där man fokuserar på fel saker på bekostnad av de rätta. Tyvärr gör det att den upplevs son opersonlig och ointressant, när det finns mycket material som skulle vara av intresse. Det blir en trivial, lite trivsam banalitet, som jag inte tror huvudpersonen skulle ge sitt godkännande till. Anthony Hopkins gör en stabil insats, som vanligt.

After Earth, 2 popcorn

Den omåttligt utskällde M Night Shyamalan (The Sixth Sense, Unbreakable, Signs, The Village) har tagit sig an en dystopi skriven av Will Smith (?!), som själv spelar huvudrollen mot sin egen son, Jaden (The Karate Kid, The Pursuit of Happyness). Själva storyn rör sig kring tematiken; människan som sin egen värsta fiende samt back to nature/basics. Ett millennium från idag lever människan på en annan planet, räddad av militär från ett alienmonster som kallas Ursa, som lever på människans rädsla. På ett vanligt träningsuppdrag störtar deras rymdskepp och enda överlevande är Will och Jaden (Cypher & Kitai). De har hamnat på en karantänplanet; Jorden, där alla varelser vill döda människan, enligt Cypher. Enda sättet att bli undsatta är att leta rätt på nödsändaren som är ute i vildmarken, 3 dagsmarscher bort. Sonen Kitai måste genomgå ett mandomsprov och utföra detta farliga uppdrag. Han blir givetvis jagad av både det ena och det andra, men även räddad - det vilda, otämjda har oxå "känslor". Filmen saknar riktning och är egentligen rätt menlös. Jag förstår vad Smith/Shyamalan vill säga, men det görs så övertydligt och amerikansk obefläckat att jag stundtals vrider mig i biostolen och önskar jag haft en skämskudde med. Utöver tunn story är skådespelarna usla, åtminstone Will Smith, som nästan överskuggas av sin son, men i ärlighetens namn är inte Jaden särskilt bra heller.

The Master, 3 popcorn

Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till Paul Thomas Andersons senaste film, fiktivt om Scientologins grundare L Ron Hubbard, som i The Master heter Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman). En karismatisk, svamlande underhållare, som gör vad som helst för att folk ska lyssna på honom. Av en slump hamnar den skadade, missbrukande (av allt) fd marinsoldaten Freddie Quell (en lysande Joaquin Phoenix) på Dodds båt. Till en början får Freddie stanna då han är "expert" på att tillverka moonshine, men efterhand växer bandet mellan Dodd och Quell sig starkare, helt obegripligt för omgivningen. Freddie är nämligen som ett otyglat djur som agerar på alla basala impulser man kan tänka sig, vilket är just det den frireligiösa samlingen människor runt Dodd vill undvika. Dodd menar att människan står över djuren. Filmen fokuserar dels på Freddies kamp mot sin natur och sin hatkärlek till Dodd, dels på hur en sekt kan fungera. Jag älskar PTA's filmer Magnolia, There Will Be Blood, Punch Drunk Love & Boogie Nights, men The Master är inte helgjuten. Drömscenerna och Joaquin Phoenix är fullkomligt lysande, men jag ställer mig tvekande till skildringen av sekten och Dodd och hans entourage. Förvånande nog är det Seymour Hoffman som är den svaga länken (trodde aldrig jag skulle uttrycka tvivel om honom). Amy Adams är bättre som dogmatisk och övertygad hustru, men i övrigt kunde sektdelen kortats ner, det är Freddies kamp mot sin natur som är det intressanta. I kategorin sektfilm har jag nyligen sett en betydligt bättre i Martha, Marcy, May, Marlene med Elizabeth Olsen i huvudrollen som totalt förvirrad ung kvinna.

Django Unchained, 4 popcorn

Äntligen en rulle med lite spunk i! Mr Tarantino vet vad han gör och sin vana trogen (det har ju blivit några stycken nu) levererar han en hämnarwestern i hög klass. Tre år före USA:s inbördeskrig, som frigav slavarna blir Django (Jamie Foxx) frigiven/kidnappad av prisjägaren Dr. Schultz (underbara Christoph Waltz; Inglorious Bastards, Carnage, Water For Elephants samt en massa tyska filmer som jag inte har koll på). Dr. Schultz är på jakt efter några busar som han vet att Django känner igen till utseendet. Till en början vill han alltså utnyttja Django, men efterhand blir Django en jämlik prisjägare och tjänar lika mycket pengar som Dr. Schultz. Dessa vill han spendera på att frige sin kärlek, slavinnan Broomhilda van Shaft (en härlig blinkning till Blaxploitation-genren). Hon är tyvärr ägodel till kampsportägaren/miljonären Calvin Candie (Leonardo DiCaprio i ännu en formidabel skurkroll. Han och Hugh Grant är fan bäst som kräk!). Planen blir att låtsas vara intresserade av att köpa en slav som kan vinna pengar som en slags Gladiator, kampsport till döds. De får följa med till Candyland, Mr. Candies grymma plantage där slavarna tränas för att slåss. Där finns även Broomhilda och för att frige henne krävs absurda offer. Django har dock tränats och blivit en övermänsklig skytt och kropparna blir sönderskjutna likt vattenmeloner. Splatterfesten har ingen ände, kan det tyckas. Men aldrig att Tarantino förlorar respekten för filmen och överdriver något snäpp för mycket. Det är grymt, det är äckligt, men det är fortfarande en bra film. Även Mr. Tarantino himself dyker upp i slutet i en mindre, men dock roll med dialog. Jag tvekade dock ett tag för han ser rätt plufsig ut. Fantastiskt skådespeleri av uppräknade, men även Samuel L. Jackson som äldre side kick till Mr Candie. Det är bara rösten som avslöjar honom, annars har sminket gjort ett riktigt bra jobb.

Baksmällan del III, (The Hangover Part III) 2 popcorn

Jaha, så var den äntligen slut - trilogin om grabbgänget som ska göra Las Vegas och lyckas hamna i de mest absurda situationer. I 3:an ska de sätta punkt på något sätt och krystar fram en icke-story. Den infantila och obalanserade svågern Alan lyckas ta kål på sin beskyddande pappa, men fortsätter i intakt egostil utan någon som helst självinsikt. "Vännerna" eller människorna omkring honom bestämmer sig för en "intervention" (populärt i USA, tror jag). Alan går med på att åka till ett rehab (för egoister?) på ett villkor - att the Wolfpack kör honom dit. Självklart kör de i riktning mot Las Vegas och blir snart prejade av en farlig knarkkung som vill att de hittar Mr. Chow (den galna asiaten från 1:an och 2:an) då han är skyldig skurken en massa pengar. Samtidigt lyckas Mr Chow fly från fängelset i Bangkok. Ok... Bla bla bla bla - konstiga saker händer, storyn går på tomgång. Knappt någon i publiken skrattar, skådisarna har tankarna på gaget, regissören vill bara avsluta. Så känns det och det enda som höjer betyget till en 2:a är vissa ljusglimtar, där man uppfattar att vi bevittnar komiker på duken. Nej, se The Hangover istället och lägg pengarna på annat skoj, som en egen galen möhippa eller svensexa kanske...?

Ego, 2 popcorn

Nej, tyvärr, goda intentioner räcker inte för att göra en fullängdare. Ego är en svensk film som handlar om ytligheten kontra äkta känslor. Stureplansbraten Sebastian lever för sin musik och för festandet på de hetaste inneställena. Det andra könet är högst objektifierat och behandlas som luft eller som en uppblåsbar Barbara. Gänget har t o m en kod för hur de ska bli av med tjejen dagen efter. Sebastians mormor är väldigt död, om man säger så. När han äntligen blir signad och ska fira med kompisarna råkar han ut för en märklig halkolycka och förlorar synen. Högst konstruerat så den passar filmen. Ett stort svart hål öppnar sig och Sebastian går in i en djup depression, fult förståeligt. Men, så ska han ha en assistent, av någon anledning, och det är här jag inte får ihop berättelsen. Assistenten ska inte hjälpa honom utan bara vara en extra kompis. Och givetvis stiger raka, okomplicerade Mia in i hans liv och han hittar tillbaka till någon slags ur-Sebastian och blir nästan mänsklig. Men bara nästan, för helt plötsligt återfår han synen, genom en operation som man undrar varför han inte fick direkt. Ja, ni kan räkna ut själva hur det går - han förskjuter Mia, nu när han ser hur alldaglig hon ser ut och återupptar sitt läskiga ego-liv, men återfår sansen i slutminuterna. Två tredjedelar av filmen är ren transportsträcka och gränsar till ett verkligt avsnitt av Idol, men den 1:a delen är väl genomlidbar (se där, ett nytt ord!). Tyvärr är dialogen stolpig och trots att huvudrollsinnehavarna gör sitt bästa märks det att de är oerfarna. Sissela Kyle är vida överlägsen som Sebastians mamma isf.