Mitt feministiska hjärta tar emot när jag hyllar mansgrisfesten Wolf of Wall Street. Inte en fetchans att den ens är i närheten av att klara Bechdeltestet, som innebär att två namngivna kvinnliga karaktärer pratar med varandra, om annat än män. Filmen är Martin Scorseses tolkning av uppkomlingen Jordan Belforts (Leonardo DiCaprio i högform) resa i börsmäklarnas Mecka. Från ung spoling som får sparken första dagen som börsmäklare, tar han sig hungrigt och envist vidare tills han och hans otippade kumpaner blir miljonärer, luftslottsmiljoner. Filmen visar upp en otrolig dekadens och fruktansvärd kvinnosyn, med strippor och lösa förbindelser (minst sagt) hela tiden. För att inte tala om knark, psykofarmaka och kriminella handlingar. Men, allt skildras så jävla kul och knäppt att jag inte blir upprörd över orgier, kokainsniff på rumpor, strippor på fredagskontoret. Dessutom bjuder filmen på den roligaste trippfrekvensen sen Far & Loathings kaninscen. DiCaprio trippar på ett gammalt läkemedel som förlamar musklerna och krälar som en mask från en hotellobby till bilen. Jag lovar, den är värd hela filmen. Dialogen är underbart kvick och underhållande - man älskar grabbgänget till slut, trots idiotin och den obefintliga moralen (kanske just därför?). Vilken fullträff för DiCaprio som bara går från klarhet till klarhet. För att inte tala om Jonah Hill som underbar sidekick. Fina biroller av Joanna Lumley och Matthew Mac (McConaughey, orkar inte skriva ut namnet varje gång) oxå.
För att få fler läsare tvingas jag avsluta med ett mattips - för det är väl det som säljer...? Gott tilltugg innan maten: filodegsknyten med parmesan och timjan att dippa i aioli tillsammans med kräftstjärtar. Sjukt gott!
