Rise of the Planet of the Apes, 2 popcorn

Får väl säga det direkt, den uppchaussade fristående uppföljaren till Apornas planet var en besvikelse i mina filmögon. Överspelande skådisar, James Franco, pretentiöst manus och halvkass animering får mig att faktiskt tvivla på en del recensenters kunnande. Handling; forskare/doktor Will Rodman (James Franco) hittar ett medel som kan bota Alzheimer, vilket hans pappa lider av. Dessvärre ger den obehagliga biverkningar. Av olika anledningar stoppas Rodmans forskning vilket får till följd att Rodman räddar en apbebis, som växer upp hos Will och hans pappa. Apans natur träder fram i dess tonår vilket försätter apan i ett apfängelse med andra apor. Då han under sin uppväxt "matats" med undermedicinen är han smartare än både människor och apor och lyckas bilda en amré. Äsch, allt är så larvigt och idiotiskt att jag inte orkar skriva mer.

Friends With Benefits, 2 popcorn

Uörk! Jag klarar inte av fler fuck-your-buddy-is-impossible-filmer från USA!!!!! I denna antydan till film har manusförfattarna slagit knut på sig själva och liksom uppfunnit ett orealistiskt set-up för våra kombattanter (hahaha), Dylan och Jamie. I upptakten får vi se hur båda två blir dumpade av sina respektive för att rättfärdiga nån slags scar tissue; dessa är inte mottagliga för romantik matas vi med. Jamie jobbar som rekryterare och Dylan är såklart superhet AD som Jamie fiskar upp. De blir till en början vänner och jag sitter bara och hoppas att filmens titel inte ska infrias, vilken den naturligtvis gör. De kommer på att eftersom de är tjej och kille så kan de ha sex, fast de är vänner. Alltså, jag fattar inte denna uppenbara misstro till att vänner faktiskt inte behöver ha sex bara för att de är av olika kön!? Betyder det att homosexuella inte kan ha vänner av samma kön? Jag har själv alltid haft och har många killkompisar och det är bara en som utvecklats till ett förhållande (min man). Moralpanik är bara förnamnet när Hollywood ska hantera ungdomens lite mer frigjorda syn på sex. I ett tidsspann av några månader har jag lyckats avverka inte mindre än tre filmer på exakt samma tema; kille möter tjej, kommer överens om att inleda en KK-relation, utan romantiska tillbehör, som efter en period övergår till ett romantiskt sådant. No Strings Attached, Love & Other Drugs och nu senast Friends With Benefits. Bäst i kategorin är tveklöst Love & Other Drugs där man satsat på att ge en mer logisk bakgrund till kartaktärernas beteende och även ger en mer fördjupad insyn i förhållandet när relationen övergår till något mer allvarligt. Friends With Benefits räddas enbart upp av (läs och häpna) Justin Timberlake och Mila Kunis i huvudrollerna som lyckas någotlunda leverera halvkassa lines och nakenscener.

Jane Eyre, 4 popcorn

Väljer du denna för att få se en romantisk à la Jane Austen-film kommer du bli besviken. Jane Eyre anno 2011, Cary Fukunagas uppföljare till debuten Sin Nombre, är en mörk, grym historia som mer andas rå sensuell lust än romantik. Men den som väntar på den förlösande kyssen får vänta länge... Utmärkta Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) spelar Jane, som är den principfaste, integritetstrogne rika flickan, som genom intriger och dåtidens märkliga arvejuridik hamnar på barnhem. En grym sådan, där flickor dör som flugor pga vanvård. Romanen av Charlotte Brontë behöver knappast förklaras, utan vi kan gå direkt på filmens värden. Förutom Wasikowskas bländande porträtt av Jane Eyre glänser även Michael Fassbender som den ärrade och till ytan hårda Rochester som likt Odjuret i Skönheten & Odjuret, obönhörligt dras till den starka och intelligenta Jane. Filmen excellererar även i vackert foto, trots ett konstant brunmurrigt filter, som för att förstärka eländet. Jamie Bell som prästen St Jon Rivers har visat att han tagit steget till vuxenskådespelare på ett ypperligt sätt. Det är knappt man kan se honom som den dansande Billy längre. En film att rekommendera!

Animal Kingdom, 4 popcorn

Vilken uppvisning i familjetraged!. Denna australiensiska pärla andas elände, elände, elände och det blir liksom inte bättre... 17-åriga Josh har hållits avskuren från resten av sin kriminella familj av sin mamma som en dag tar en överdos. Josh tvingas ansluta till sin mormor och morbröder. Mormor Janine styr sina söner med manipulation och tårar och är redo att offra vilken som helst för att upprätthålla makten. Denna sjuka, incestuösa maktkamp är så subtilt skriven och spelad att den genom filmens uppbyggnad får en att må illa till slut. Även den sjuka inbördes hierkin mellan bröderna bygger på tesen, one out, another in. De anpassar sig som amöbor efter situationen, utan att för en sekund reflektera över sina handlingar. Förutom Josh, som ju levt ett annat (inte särskilt harmoniskt kan man tänka, då mamman dog av en överdos) liv, där t o m en vettig flickvän får plats. Just denna avundsjuka mot Josh chans till ett vettigt liv, får morbröderna att hänsynslöst utnyttja Josh, när tillfälle ges. Handlingen kretsar egentligen inte kring detta utan kring det faktum att familjens imaginära eller verkliga imperium håller på att falla isär. Polisen har spanat länge och samlat in bevis mot dem och ser nu ett gyllene tillfälle iom att Josh har anslutit. Sergant Leckie (underbara Guy Pierce) försöker "rädda" Josh samtidigt som han utnyttjas i polisens nät som stramas åt familjemedlemmarna. Josh hamnar mittemellan och tvingas slutligen spela ut de olika parterna mot varandra för att, om möjligt, klara livhanken. En toppfilm i det dolda som inte får missas för allt i världen. Jag kan även se James Frecehville, som spelar Josh, axla manteln efter Heath Ledger eller ännu mer Josh Hartnett.

Hesher, 4 popcorn

Favoriten Joseph Gordon-Levitt är Hesher, en fruktansvärt osympatisk, hård kille som manglar först och frågar sen, MEN med ett gott hjärta nånstans. T.J har precis förlorat sin mamma i en biloycka där han själv var passagerare. Hans pappa har hamnat i ett katatoniskt tillstånd dit T.J inte når och de har tvingats flytta in hos farmor. T.J utagerar sin sorg på ett hjärtskärande sätt; han försöker få tillbaka bilen som tog ifrån honom mamman (skickats till skroten), han utmanar skolans mobbare utan att bry sig riskerna, han cyklar dödsföraktande på sin mountain bike och utmanar sin pappa. Han försöker greppa situationen och man blir som mamma helt bedrövad över en handlingsförlamad omvärld som låter T.J fara så illa. I hans lilla helvete blir han dock räddad av en ung kvinna, Nicole (Natalie Portman) som genom sitt civilkurage stoppar mobbaren från att misshandla T.J. Detta vänliga agerande får T.J:s hjärta att smälta. Nicole blir hans nya vän. Under tiden har hemlöse Hesher helt sonika flyttat in hos T.J och hans dysfunktionella lilla "familj". Anledningen; Hesher har vid olika tillfällen "ramlat in" i T.J, d v s följt efter honom, och nu vill han med sin egen speciella taktik hjälpa T.J. Tack vare sitt aviga sätt lyckas Hesher faktiskt med att ställa sorgen på sin spets och pushar T.J och hans pappa ur sorgebubblan. Men vägen dit är inte alls självklar. Just detta gör filmen speciell och så bra. Jag mådde fysiskt dålig flera gånger och blev nästan arg på Hesher. Men det är ju därför jag älskar film - för att den ska ge mig det lilla extra. Hesher gör verkligen det! Förutom Gordon-Levitt, underbar som vanligt, är Devon Brochu ett fynd i rollen som T.J. Natalie Portman gör, som vanligt, en bra insats. Farmor Madeleine (Piper Laurie) är underbar. Missa den inte, om du vill känna!

Crazy, Stupid, Love, 3 popcorn

Cal (Steve Carrell) blir dumpad av sin fru (Julianne Moore) sedan High School-tiden och hänger desperat på ett slick inne-ställe i jakt på ett lyssnande öra. Just desperationen i hans närmande gör att folk flyr. Den supersnygge kvinnoslukaren Jacob (supersnygge Ryan Gosling) studerar Cal på håll och tar sig an honom. Jacob vill hjälpa Cal få tillbaka sin manlighet, vilket givetvis går via the lower region = belägra så många kvinnfolk som möjligt. Cal ska formas till en hänsynslös odåga, vilket Jacob är. Nu är detta en hyfsat bra komedi med bra namn och manus så det blir inte magplask, trots upplägget, utan snarare en ganska kul betraktelse i vilsenhet. Cal faller inte helt till samma nivå som Jacob och en rolig twist på slutet gör att finalen blir en alla-känner/ligger-med-alla-sekvens. Fantastiska Emma Stone (rösten!) gör en biroll, och hon har hittills inte gjort mig besviken. Komedi för krisande individer helt enkelt.

Monte Carlo, 1 popcorn - max!

Usch, vilken hemsk film. Ska föreställa en tonårs-girlie-film, men får mig bara att må illa med tanke på vilka klichéer den befäster. Urk, vet inte ens om jag vill skriva mer...

Barneys Version, 3 popcorn

En av mina favorit-b-rollsinnehavare i en huvudroll, Paul Giamatti. Hur ska det gå? Ja, det går väl hyfsat, men inte mer. Här spelar han rätt självupptagne Barney som minns tillbaka på sitt händelserika liv. Allt är inte sant, förstår vi i slutsekvenserna, när vi blir varse hans tillstånd, men det är jäkligt underhållande ändå. Han har avverkat förvånansvärt många (och snygga) fruar, bl a Rosamund Pike, Minnie Driver (skitbra som enerverande brud) och Rachelle Lefevre (den bästa skurkvampyren i Twilight 1 & 2, som den "riktiga" Victoria). Och det är liksom aldrig hans fel - inte heller det mystiska dödsfallet under tidens gång. Giamatti är som vanligt bra, men filmen som sådan hackar till och från i både driv och manus. Men en helt klart sevär film!

Bad Teacher, 3 popcorn

Åh, vad jag älskar när Cameron Diaz spelar odräglig, otrevlig bitch! Som i denna komedi, där hon bl a torrknullar sitt ex Justin Timberlake (som här spelar ultratönten Scott). Diaz spelar den osannolika lärarinnan Elisabeth som egentligen vill leva ett liv i lyx, helst gift utan obligations. När hennes fule, men rike kille spolar henne (via mamma) tvingas hon komma tillbaka till den skola hon sagt upp sig från (i tron att hon skulle gifta sig rikt). Snygge vikarien Scott börjar på skolan, och när han även visar sig vara rik, är jakten påbörjad. Diaz är elak, ytlig men rakt på sak och kanske egentligen inte så ondskefull. Bara helt fel i skolans värld där lärarna ska vara super-idealister. Som Elisabeths lärarkollega Miss Squirrel (ja, ekorre), som förutom att hon är äckligt käck även visar sig bli den största konkurrenten till Scotts gunst. Naturligtvis finns det en sund och ärlig kille som inte har några pengar att erbjuda Elisabeth med i spelet - gymnastikläraren (såklart) Russell (Jason Segel). Usch, det låter som jag inte tycker om filmen, men det gör jag. Underhållning på lagom nivå, utan att utmana så mycket egentligen. Bara kul!

Hall Pass, 4 popcorn

Är inte bortskämd med komedier så döm om min glädje när jag prickar in två stycken samma kväll. Denna pärla påminner i mångt och mycket om Bridesmaid, som jag recenserat tidigare. Samma könsuppdelning (tjejerna för sig, killarna för sig och de är "different"), tristessen som drabbar många late 30s, nästan 40-åringar - is this it? Krisande medelåldringar helt enkelt, som alla kommer fram till att gräset inte är grönare och att lång vänskap är viktigast. Kan man se förbi dessa klichéer och könsarketypism är Hall Pass nästan strået vassare än tjej-diton Bridesmaid, men det är hårfint. Hall Pass är ett uttryck som betyder att man i High School kan röra sig fritt i korridoren under en viss tid utan att få, typ, kvarsittning. Godkänd egentid, om man så vill. Rick (Owen Wilson) och Fred (Jason Sudeikis) är två kompisar vars fruar tröttnar på deras lystna blickar på andra kvinnor och ger dem ett Hall Pass i en vecka. Fruarna reser bort och männen är fria från äktenskapet. Detta uppskattas mest av Rick och Freds kompisar som gör allt för att få killarna att släppa loss. En obetalbar scen är första dagen på golsbanan när ultratönten Gary (superba engelsmannen Stephen Merchant, The Office) "hittar" haschkakor på sitt kontor och bjuder runt gänget. Det är nog det roligaste jag sett på väldigt länge. Sen följer den dråpliga scenen på den andra och inget blir som någon av de inblandade tänkt sig. Att Freds fru Grace blir tacksam när Fred övertalar henne att aldrig någonsin prata om den gångna veckan är detta högst förståeligt. Det är inte bara grabbarna som har något att dölja... Att det visar sig att bröderna Farrelly står bakom kommer inte heller som en överraskning. Jag tycker Hall Pass är i klass med både There's Something About Mary och Stuck on You. Riktigt bra komedi!

Source code, 4, nästan 5 popcorn

Mmmmmm, älskar David Bowies son Duncan Jones som regissör redan nu. Med en minimal budget på 32 miljoner dollar får han denna action/dystopi/sci-Fi/thriller/krigsfilm att överträffa sig själv. Filmen bygger på en måndag-hela-veckan-teori (Harold Ramis briljanta komedi, Groundhog Day med Bill Murray från 1993) där huvudpersonen kastas tillbaka i tid och tvingas återuppleva samma dag om och om igen. I Source code används detta i ett framtida militärt sammanhang där vår hjälte korpral Colter Stevens hjärna används, utan sin vetskap, till att förhindra en terrorvåg mot Chicago. Hans hjärna kastas in i en annan mans hjärna dennes sista 8 minuter i livet, innan tåget han sitter på sprängs. Soldat Stevens uppgift är att hitta bomben samt personen som styr den eftersom militären fått vetskap om att fler bombattentat kommer att utföras av samma terrorist. I sin helhet är det en underbar film. Jones lyckas skicka sitt hommage till Mr. Hitchcock & Mr Kubrick i deras himmel utan att bli övertydlig och balanserar genrer utan att lämna nån tråd helt hängande lös. Han lämnar befriande terroristens karaktär helt obearbetad och fokuserar på de delar som har betydelse för filmen (ev med undantag för det rätt menlösa kontakten med pappan). Jake Gyllenhaal visar än en gång på bredd i sitt skådespeleri och övertygar i såväl sin frustration och hjälplöshet samt de aktionsekvenser som soldat på fältet.

Bridesmaids, 4 popcorn

Kristen Wiig är omåttligt populär just nu och har ofrivilligt (tolkar jag efter hennes svar i artikel efter artikel) blivit kvinnornas förkämpe på humorhimlen. Efter succéår i Saturday Nights Live tjänst är det nu dags för henne att prova långfilmsformatet. Tillsammans med Buddy-filmens kejsare, Judd Apatow har Wiig fått hjälp att forma om det sketch-artade manuset till en helhet. Förväntningarna är således skyhöga. Kristen spelar krisande Annie som i sann amerikansk anda håller på att förintas då hon fortfarande inte är gift in her late 30s. Då hennes bästa väninna Lillian (underbara Maya Rudolph) otippat ska gifta sig och Annie blir tillfrågad att vara hennes Maid of Honour= THE bridesmaid, är det med blandade känslor hon tackar ja. Avundsjukan blandas med glädjen för Lillian. Annies sämsta sidor kommer till ytan när hon går ner sig i självömkan och on top of it all utsätts för rivalitet om Lillians vänskap av uppkomlingen Helen (en tvålfager stenrik bitch). Filmen är full av briljanta sketcher och situationer som är spot-on, men det blir just sketchavsnitt. Filmen dras ned av bristande helhet och emellanåt avsaknad av driv framåt. Dessutom har jag svårt för att smälta hela USA-brudiga känslan över filmen. Jag vet att det är mycket ironi över det hela, men det är så mycket mer amerikansk desperation av att vara gift som jag inte kan relatera till. Filmens upplägg hade inte gått att översätta till Sverige - vem har hört talas om en möhippa som sträcker sig över veckor???

No Strings Attached & Love And Other Drugs, 3 popcorn

På ganska kort tid har jag sett två kärleksfilmer med nästan identiskt upplägg. Två unga människor som av olika anledningar enbart är ute efter KK (knullkompisar, utan kompisumgänget). I No Strings Attached är det Natalie Portmans hårdsatsande läkarstuderande Emma som möter lufsen och livsnjutaren Adam (Ashton Kutcher). Obs namnen på karaktärerna! Adam lockar Emma att äta av äpplet (nej, jag är inte religiös, men amerikaner är påfallande ofta det) och vips tappar hon fokus på studierna. Mellan knullerierna vet jag egentligen inte vad filmen handlar om, förutom moralkakan att man inte bara kan ha sexkompisar utan måste göra nåt seriöst av det. Jag glömde bort den så fort eftertexterna kom, typ. Men, vad kan man vänta sig av en regissör med Ghostbusters och Twins på sitt cv - Ivan Reitman

Då är det en habilare version av samma upplägg vad gäller Love And Other Drugs, där vi får stifta bekantskap med sexuellt intresserade Parkinsons-drabbade Maggie (en ljuvlig Anne Hathaway) charmören och odågan Jamie (favvisen Jake Gyllenhaal). Den blott 26-årige Maggie klarar inte av förhållanden, bränd som hon är av sin sjukdom och rädd för att hamna i en vårdtagare - vårdgivare-situation. En casual sex affair leder så småningom till den stora kärleken, men med vissa uppenbara hinder och tvivel under relationens fas. Egentligen skiljer sig inte denna film moraliskt sett från den föregående, men skådespeleriet och manuset är milsvida bättre än No Strings Attached. Dessutom älskar jag birollen som Jamies bror Josh (Josh Gad) och kemin sprakar mellan Hathaway och Gyllenhaal! Edward Zwick är dessutom lite mer rutinerad i dramafacket, eller vad sägs om; Ärans män, Den siste samurajen, Höstlegender, I sanningens namn mfl...

Scott Pilgrim VS the World, 4 popcorn

En underbar film där indie-favvisen Michael Cera är loser-slackern Scott Pilgrim som ger igen efter att ha blivit dumpad genom att excelerera i en tv-spelsvärld. Det är coolt, snyggt, avigt och komiskt samtidigt som det är überslick.

Black Swan, 4 popcorn

Ingen har väl kunnat missa Natalie Portmans förvandling i Darren Aronofskys självplågardansfilm om ballerinan som blir prima ballerina när Winona Ryder (?!) petas av chefskoreografen och alfahanen Thomas Leroy (Vincent Cassel). Hon är smalare än nånsin, aldrig glad och ser mest ut att lida filmen igenom. Visst, ibland lyser begär igenom men glädje...? Aronofsky har sitt eget form- och stilspråk och Black Swan kommer inte att göra ett fan besviket. Däremot var The Wrestler något starkare i personporträttet. Å andra sidan är det fascinerande att följa Portmans fanatiska Nina vars totala liv kretsar kring dansen.

Never Let Me Go, 5 popcorn

Åh, vad bra! Jag kan inte komma på något som inte är fantastiskt med Never Let Me Go. Baserad på Kazuo Ishiguros novell om en dystopisk samtid där ett parallellt universum befolkas av mänskliga organdonatorer vars enda syfte är att i vuxen ålder (mellan 20-30) donera sina organ och vid ca 4:e operationen avsluta, d v s dö. Vi får följa Kathy och hennes vänner Ruth och Tommy genom ett tragiskt triangeldrama, som försätter alla i en märklig relation till varandra. De växer upp på en internatskola, som matar eleverna med hemska "historier" för att förlama dem till resignation. Filmen är så briljant i just dikotomin; ödesbestämd kontra livsångest. För trots att ungdomarna inte har någon framtid ställs även frågan om vi i dagens samhälle egentligen har så mycket mer framtid än dem. Det blir en avspegling av dagens tonårsproblem - är livet värt att leva, när har man levt fullt ut, har en som levt 100 år levt mer än en livsglad 28-åring? Kathy speciellt, men även Ruth och Tommy, finner sig i sitt "öde" (är ett tidsbestämt liv ett öde? Alla liv är väl i så fall ödesbestämda) utan att ens fundera på möjligheten att fly - finns den? I slutskedet försöker de förhala avslutet genom att söka upp en mystisk dam som sägs kunna skjuta upp döden om man kan bevisa sann kärlek. Kan man besegra sjukdomar genom tro? Samma sak... Jag säger det än en gång - en fantastisk film som du inte får missa! Regissör Mark Romanek är mest känd för sina musikvideoskapelser (vet inte om det kallas video fortfarande) än spelfilm. Han har dock gjort One Hour Photo 2002, med Robin Williams som grå, massmördare. Se hans video till Johnny Cash cover på NIN Hurt som med all rätt framröstats som bästa videon i alla tider av The Guardians läsare; www.youtube.com/JohnnyCash/Hurt

Winter's Bone, 4 popcorn

Ok, jag får ge mig! Länge stod jag emot denna indie , som hyllats så förbehållslöst att det fått mig att tveka. Men, den är värd varenda hyllning och stjärnskottet Jennifer Lawrence är fantastisk och trovärdig som den totalt orädde och envise dottern till en smågangster. I det fattiga ingenmanslandet i karga Ozark Mountain, USA, härskar egna lagar, som byggs på familjeband och oförätter och hederskodex. Outtalade regler styr vem du får prata med och när - annars riskerar du ditt liv (oavsett om du är släkt eller ej). Ytterst handlar det om överlevnad, och speciellt en ihärdig, ingrodd misstro mot statens. Ramhistorien kretsar kring 17-åriga Ree som målmedvetet försöker hitta sin försvunne knarklangare till pappa för att inte förlora det enda familjen har kvar; huset som pappan använt som borgen för att undvika den senaste rättegången. Han är dock omöjlig att finna och Ree ställs inför oförstående, elaka vuxna, som inte alls är benägna att hjälpa henne - snarare tvärtom. Anledningen blir vi och Ree så småningom varse och det är där hederskodexen och familjebanden kommer in i det oförsonliga landskapet som förstärker deras hopplösa situation. Ree bär allt på sina axlar, ansvaret för huset, sina småsyskon, sin handfallna mamma, att maten ställs på bordet och utplånar i princip sig själv, utan att bli ett offer. Man skönjar vissa egna önskningar, när hon söker till militärskolan, men får nobben även där, eftersom man anser att hon har större ansvar att axla hemma. Jag vill fortsätta inbilla mig att i Sverige hade hon kunnat fångas upp och erbjudas ett eget liv, men jag är inte säker på att det ser ut så nuförtiden... Jag tänker t ex på svenska Sebbe, som jag recenserat tidigare på bloggen. De påminner starkt om varandra, två ungdomar, som trots ruttet utgångsläge fortsätter leva och utstrålar nån slags glädje och hopp i allt elände. I vilket fall, är Winter's Bone fruktansvärd, hopplös, vacker och otroligt bra. Regissör Debra Granik är min nya favorit.

The King's Speech, 3 popcorn

Jag är inte alls lika begeistrad i denna Oscarsfilm som många andra verkar vara. Visst, det är ett habilt hantverk och strålande skådespelarinsatser, men den är.... tråkig. Jag är ledsen att jag är så ytlig att jag har högre krav. Det behöver inte alls hända saker rent konkret - i ärlighetens namn sker en massa historiska händelser rakt igenom filmen, men det är presenterat på ett fnösktorrt pretto-sätt, utan minsta glimt i ögat. Visst skämtar talpedagogen med udda metoder med den stele kungligheten och visst ska det vara torrt på den nivån. Men filmen behöver ju inte vara så Oscarsinriktad från början. Äsch, orkar inte skriva mer om den. Filmen handlar iaf om kund George VI som innan han blev kung brottades med svåra stamningar. Tack vare talträning hos den kontroversiella, misslyckade skådisen Lionel Logue (Geoffrey Rush) får han verktyg att hantera stammandet och lyckas till slut leverera lysande tal till nationen (när den som bäst behöver det, kriget mot tyskarna och nazismen - Hallelujah!). Alla vet att lyten och handikapp är bästa sättet att bli nominerade till den åtråvärda gubben Oscar, så även Colin Firth som stammande regent. Lycka till!

Ghobi Bat, (Mumbai Diaries) 4 popcorn

En underbar indisk indie-rulle (haha) som kretsar kring en videodagbok som konstnären Arun hittar när han flyttar in sin nya lägenhet. Den visar sig tillhöra kvinnan som bodde där tidigare; nygift, inflyttad från landsbygden i en främmande omgivning som till en början av spännande men allt eftersom blir hennes isolerande cell. I ekvationen vävs även en sekulariserad amerikan-indiska, Yasmin, som tagit sabbatsår från den västerländska kulturen och upptäcker sitt hemland. Hon har en kort affär med Arun och stöter ihop med Aruns tvättare; Munna. Tillsammans utforskar de Indien och storstadslivet, Munna visar Yasmin och samtidigt får han en ny bild av sitt Indien. En finstämd och intressant film som får åtminstone mig att bli sugen på att besöka landet (det var jag iofs redan innan, men än mer nu). Arun spelas av kände Aamir Khan (i väst känd från Lagaan) men mest imponerar unge Prateik Babbar som gestaltar fattige Munna, som drömmer om en karriär som skådespelare/modell. Fotot excellerar i vackra scener, färger och långa tagningar, varvat med snabba klipp à la Danny Boyles Slumdog Millionaire, men mest är det lugnt och sakta som vi lär känna miljöerna. Det känns som om vi bjuds in till det genuina indiska, tillrättalagt snyggt, såsom vi själva skapar svenska scenerier i våra filmer. Snyggt, genuint men tillrättalagt...