Favoriten Joseph Gordon-Levitt är Hesher, en fruktansvärt osympatisk, hård kille som manglar först och frågar sen, MEN med ett gott hjärta nånstans. T.J har precis förlorat sin mamma i en biloycka där han själv var passagerare. Hans pappa har hamnat i ett katatoniskt tillstånd dit T.J inte når och de har tvingats flytta in hos farmor. T.J utagerar sin sorg på ett hjärtskärande sätt; han försöker få tillbaka bilen som tog ifrån honom mamman (skickats till skroten), han utmanar skolans mobbare utan att bry sig riskerna, han cyklar dödsföraktande på sin mountain bike och utmanar sin pappa. Han försöker greppa situationen och man blir som mamma helt bedrövad över en handlingsförlamad omvärld som låter T.J fara så illa. I hans lilla helvete blir han dock räddad av en ung kvinna, Nicole (Natalie Portman) som genom sitt civilkurage stoppar mobbaren från att misshandla T.J. Detta vänliga agerande får T.J:s hjärta att smälta. Nicole blir hans nya vän. Under tiden har hemlöse Hesher helt sonika flyttat in hos T.J och hans dysfunktionella lilla "familj". Anledningen; Hesher har vid olika tillfällen "ramlat in" i T.J, d v s följt efter honom, och nu vill han med sin egen speciella taktik hjälpa T.J. Tack vare sitt aviga sätt lyckas Hesher faktiskt med att ställa sorgen på sin spets och pushar T.J och hans pappa ur sorgebubblan. Men vägen dit är inte alls självklar. Just detta gör filmen speciell och så bra. Jag mådde fysiskt dålig flera gånger och blev nästan arg på Hesher. Men det är ju därför jag älskar film - för att den ska ge mig det lilla extra. Hesher gör verkligen det! Förutom Gordon-Levitt, underbar som vanligt, är Devon Brochu ett fynd i rollen som T.J. Natalie Portman gör, som vanligt, en bra insats. Farmor Madeleine (Piper Laurie) är underbar. Missa den inte, om du vill känna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar