The Hunger Games: Catching Fire, 4 popcorn

Ännu en trilogi (som i filmvärlden blir 4), översatt från bok till film som handlar om unga och utsatta. Tvåan tar vid där Ettan slutar - Katniss och Peeta har återvänt till Distrikt 12 som segrare, men med kraftiga PTS (Post Traumatiska Syndrom) som gör deras liv knappt uthärdliga. Dessutom tvivlar Gale på Katniss kärlek (lite lik en typisk kvinnlig biroll), vilket hon inte orkar hantera i sin situation. Bara för att man segrat i Spelen är livet inte en dans på rosor. Katniss och Peeta måste nu ut på turné för att bevisa sin äkta kärlek, som president Snow inte tror på. Han vill se bevis på Katniss välvilja, samt stävja den pyrande motståndsrörelsen som Katniss seger i Spelen väckt. De kuvade människorna i distrikten finner hopp i att en ensam kvinna kan vinna mot överheten, genom att vara snäll och medmänsklig. Denna iscensatta turné får motsatt effekt och revolutionen tycks nära. För att stävja det pyrande upproret tar president Snow in en fd Hunger Games-ledare, Plutarch Heavensbee, spelad av favvisen Philip Seymour-Hoffman, som var känd för sin grymhet (antar jag). Det ska spelas ett kvartalsspel för att fira 75-årsjubileet, där vinnare av tidigare års spel ska mötas och döda varandra. The rest is to be experienced!
Vad jag älskar alla underbara referenser och blinkningar, samt det sociala och medmänskliga budskapet som genomsyrar filmen! Det handlar inte bara om en sluten krets och deras välbefinnande, som i Twilight, utan något större. En hyllning, eller snarare bekräftelse, till alla förtryckta människor i diktaturer världen över.
Man lånar rätt kraftigt från romarrikets ideal och gladiatorspel, ett gäng medborgarslavar som ska döda varandra till allmän beskådan (och mycket riktigt lockar spelledaren/mediastrategen/Der Propagandaminister med tv-sända avrättningar). Självklart dras paralleller till romarrikets copycats, såsom nazismen, fascismen, kommunismen. En av de befriande inslagen är att man varken slår ner på eller hyllar religion, om man nu inte ser politik som religion. Religionen är bara bortkopplad från ploten. Blinkningar till andra dystopiska filmer bl a The Fifth Element, Gattaca, 1984, The Matrix Trilogy, Tron, Blade Runner, Never Let Me Go, Dune, The Running Man. Bara godingar som ni ser. Utan att ha läst böckerna kan jag säga att The Hunger Games: Catching Fire är riktigt bra. Men det som sänker betyget är upprepningen från 1:an - hälften av filmen är ännu ett spel, upplagt på ungefär samma sätt, utan överraskningsmomentet.. Karaktärerna är dessutom fortfarande ganska tvådimensionella, hyfsat förlåtna av sin livssituation. Men i längden håller det inte. Tyvärr är även slutet rätt B och väldigt mellanfilms-cliff-hanger-mässigt. Där lyckades t ex Snabba Cash mycket bättre i att låta varje film klara sig på egna ben. Kanske ett typiskt amerikanskt problem - de litar inte på publikens intelligens (ev förståeligt). Trevligt dock att se Donald Sutherland i sin paradroll - som demonisk elaking. Har saknat honom sen Eye of The Needle! Han är verkligen inte trovärdig som mysfarbror, som i ex vis Pride & Prejudice, där han var helt fruktansvärd där han satt och frustade och petade naglarna. Uuuhhh!

Diana, 2 popcorn

Tänk att man kan göra en simpel kärleksmelodram, som inte ens är särskilt bra ens i dess genre, av ett livsöde så känt som prinsessan Diana av Wales. Naomi Watts gestaltar prinsessan på bästa sätt hon kan, men det märks att även hon kämpar med tillrättalagd dialog, styltig regi, saggigt manus. I Diana skildras en mesig, svag kvinna som inte bryr sig om att hon bara får träffa sina barn var 5:e vecka. Hon är bekräftelsetörstig och tvingar sig på en motvillig hjärtkirurg, som tidigt förklarar sitt ointresse för det liv hon kan erbjuda. Kemin mellan de två är i princip obefintlig och man har svårt att engagera sig i filmen. Ibland kommer jag på mig själv att fundera på när kraschen ska ske. Vi vet ju att det händer och problemet med filmen kanske är just detta: Diana var och är en ikon och i porträtterandet av en sådan är det en svår balans att skapa en person bakom ikonen samtidigt som man vill berätta om ikonen. Där lyckas tyvärr inte manus-för-duken-författaren Stephen Jeffries, som mig veterligen inte gjort något sedan 2004, The Libertine, ett kostymdrama. Diana uppfattas ibland som en teater och det kanske är i manuset vi hittar anledningen....

Ego, 2 popcorn

Nej, tyvärr, goda intentioner räcker inte för att göra en fullängdare. Ego är en svensk film som handlar om ytligheten kontra äkta känslor. Stureplansbraten Sebastian lever för sin musik och för festandet på de hetaste inneställena. Det andra könet är högst objektifierat och behandlas som luft eller som en uppblåsbar Barbara. Gänget har t o m en kod för hur de ska bli av med tjejen dagen efter. Sebastians mormor är väldigt död, om man säger så. När han äntligen blir signad och ska fira med kompisarna råkar han ut för en märklig halkolycka och förlorar synen. Högst konstruerat så den passar filmen. Ett stort svart hål öppnar sig och Sebastian går in i en djup depression, fult förståeligt. Men, så ska han ha en assistent, av någon anledning, och det är här jag inte får ihop berättelsen. Assistenten ska inte hjälpa honom utan bara vara en extra kompis. Och givetvis stiger raka, okomplicerade Mia in i hans liv och han hittar tillbaka till någon slags ur-Sebastian och blir nästan mänsklig. Men bara nästan, för helt plötsligt återfår han synen, genom en operation som man undrar varför han inte fick direkt. Ja, ni kan räkna ut själva hur det går - han förskjuter Mia, nu när han ser hur alldaglig hon ser ut och återupptar sitt läskiga ego-liv, men återfår sansen i slutminuterna. Två tredjedelar av filmen är ren transportsträcka och gränsar till ett verkligt avsnitt av Idol, men den 1:a delen är väl genomlidbar (se där, ett nytt ord!). Tyvärr är dialogen stolpig och trots att huvudrollsinnehavarna gör sitt bästa märks det att de är oerfarna. Sissela Kyle är vida överlägsen som Sebastians mamma isf.

10 years, 2 popcorn

En High School reunion-film som du kan skippa. Visserligen hyfsat intressanta skådisar, så som Kate Mara (Brokeback Mountain), Max Minghella (Social Network), men de har fått alldeles för små och intetsägande roller för att påverka det stora hela. Den röda tråden i filmen handlar om att gå vidare i livet, mycket händer på 10 år, men samtidigt är vi desamma i själen. Där möts givetvis high school-sweathearts-paret som båda har respektive, party-bruden som försöker leva upp till sitt gamla storhetsrykte, mobbaren som försöker be om ursäkt till sina offer men istället fortsätter förnedra dem. Rockstjärnan vars monsterhit handlar om den udda tjejen från high school som han äntligen återser. Filmen försöker anslå en indieton i sitt småputtrande, men åstadkommer inte mer än ett; "jaha" i mina ögon. Nej, se någon annan kultklassiker i genren istället.

The Perks of Being A Wallflower, 4 popcorn

En liten indiepärla med ett större djup än de flesta teenager coming of age-filmer. Blyga, mobbade Charlie, börjar höstterminen med ångest i bröstet. Hans bästa vän har precis begått självmord och själv dras han med djupa depressioner vilka hans familj är väl medvetna om och tippar på tå omkring. Terminen börjar som väntat dåligt, men i eländet får han hjälp/sällskap av två äldre elever som tar sig an honom; Sam  och Patrick, själva utanför men populära i deras sfär. Charlie blir en i gänget och accepteras och uppskattas för den han är. Sam och Patrick har sina egna problem vilket får Charlie att må bättre med sina egna. Men, Charlie är yngst och när det närmar sig graduation och gruppens splittring kommer Charlies egna problem ikapp honom. Sam spelas av Emma Watson (Hermione i Harry Potter) som visar att hon har fler strängar på sin lyra. Nya indiefavoriten Ezra Miller gestaltar homosexuella Patrick på ett helt briljant sätt. Att tänka sig honom som psykopat och massmördare i We Need To Talk About Kevin är inte helt lätt när man ser honom som Patrick. Att filmen dessutom är regissör Stephen Chboskys debut gör mig än mer imponerad.

Silver Linings Playbook, (Du gör mig galen!) 4 popcorn

Årets sämsta översatta engelska titel döljer en riktigt fin pärla. Gå inte på den falska copyn som insinuerar en feel-good-film. SLP är en stark film om psykisk ohälsa och hur det kan drabba en och hela ens omgivning. I huvudrollerna briljerar både Bradley Cooper som den något psykiskt obalanserade Pat, som efter att ha avtjänat ett straff på mentalsjukhus för att halvt slagit ihjäl sin frus älskare flyttar tillbaka till sina åldriga föräldrar. Det blir snabbt uppenbart att Pats pappa, spelad av Robert De Niro, döljer en liknande psykisk ohälsa. För att vinna tillbaka sin fru börjar Pat träna frenetiskt, och springer gång på gång in i Tiffany, en ung änka, syster till en vän. Hon får Pat att ställa kritiska frågor om sig själv och "tvingar" honom att ställa upp i en danstävling som ska hjälpa även henne att gå vidare i livet. Eller är det anledningen? Jennifer Lawrence, som spelar Tiffany, vann en Oscar för sin rollprestation, men frågan är om det inte var ett försenat erkännande av hennes utmärkta tolkning i Winter's Bone (2010). En så ung talang, 22 år, vad månne det bli av henne...? Regissör David O'Russell har tidigare blandat och gett, med titlar som Three Kings och The Fighter som höjdpunkter.

Hope Springs, 3 popcorn

Ett 31-årigt äktenskap går på tomgång. Mannen (Tommy Lee Jones) sover i ett enskilt sovrum pga ryggproblem långt tillbaka i tiden. Frun (Meryl Streep) har inget att se fram emot, tröttnar och saknar kroppskontakt. Hon tar saken i egna händer och lägger sina sparpengar i en korg (Steve Carrells) och bestämmer sig för att försöka få liv i parförhållandet igen. Trots namnen och upplägget är detta ingen komedi, mer ett drama. Regissör David Frankel, som tidigare gjort The Devil Wears Prada och Marley & Me, är väl familjär med genren relationer. Det är välspelat av veteranerna Streep & Lee Jones, men ack så förutsägbart och lite tråkigt. På plussidan står castingen, där Carrell spelar sex-terapeut (!) och Elisabeth Shue dyker upp som bartender...

Your Sister's Sister, 2 popcorn

Spare me this indie-shit. Tråkigt att behöva säga det, men Emily Blunt har gjort bättre val i sin karriär!

Take This Waltz, 3 popcorn

Har alltid gillar Sarah Polley (The Secret Life of Words, Mitt liv utan mig, Vikten av vatten, Away From Her), både som regissör och skådespelerska. Men i Take This Waltz lollar hon bort mig på nåt vis. Den är fin och udda quirky som gör den bättre än många andra relationsberättelser. Men den är fortfarande helt skadad av indie-träsket, som jag tycker i detta fall är synd. Hon är bra på att sätta fingret på det där outtalade, egentligen enkla men som är så svårt att identifiera. Take This Waltz är dock ingen höjdpunkt i hennes karriär - den är alldeles för "indie-märkt".

The Vow (Älska mig igen), 2 popcorn

Paige och Leo är två konstnärsjälar som finner varandra, den sanna kärleken, och gifter sig med varandra. De lever lyckliga, tills de en dag råkar ut för en bilkrasch där Paige skadas allvarligt. Hon vaknar till slut upp, men har förlorat alla minnen tillsammans med Leo. Det senaste hon kommer ihåg är livet före storstaden och livet då hon inte alls var konstnärlig, eller ens liknade den hon var vid olyckstillfället. Nu tar en konstig fars vid - Paige familj, som Leo varken träffat eller kontaktat under tiden Paige låg i koma, vill ta med Paige hem. Detta går Paige med på och förvandlas till en kvinna hon var innan hon träffade Leo. Det känns som en "Ombytta-roller"-film helt plötsligt och totalt orealistisk. Snarare än att Paige förlorat minnet verkar det som om hon bytt liv med en helt annan kvinna - tänk BIG (Tom Hanks) eller Vice Versa (Judge Reinhold). Leo ska vinna henne tillbaka, men ger till slut upp då Paige så klart inte är Paige. Bla bla bla - det är inte ens romantiskt.

Wuthering Heights, 4-5 popcorn

Vilken otroligt tragisk, men vacker film! Andrea Arnold (Fish Tank) lyckas återigen skapa en fullkomligt underbar film. Att lita på tystnaden, naturen, klippningen istället, för som brukligt, låta dialogen föra handlingen framåt. Bara att använda vinden som sound track - så fantastiskt effektfullt!

En godhjärtad bonde förbarmar sig över en förrymd slavyngling, tar honom till sitt hem och vill att barnen ser honom som sin bror. Han får namnet Heathcliff. Sonen i huset, Hindley, hatar honom från början, medan yngsta dottern Catherine tar honom till sig. Till en början som bror, som utvecklas till en djup kärlek. Då fadern dör blir livet för Heathcliff ohållbart. Hindley använder honom som slav och förbjuder honom att tilltala Catherine. Till slut driver det Heathcliff till förnedring och Catherine till att förakta honom. Heathcliff flyr och skapar sin egen lycka. Några år senare återvänder han, men försent. Emily Brontës roman med samma namn, har filmatiserats ett flertal gånger varav jag sett minst tre. Men denna tolkning är den mest eländiga, tragiska, hopplösa, men ändå vackraste av dem alla. Det är en stor klump i mitt bröst långt efter att sluttexterna rullat ut. Allt är fulländat, skådespelarinsatserna, speciellt de yngre, foto, manus, regi, ljud, scenografi...ja, jag kan inte komma på något negativt. Så egentligen borde den väl få en 5:a...?

Laxfiske i Jemen (Salmon Fishing in the Yemen), 2 popcorn

Ännu en romantisk, mushy-sliskig bok som filmatiserats av Lasse Hallström. Han har liksom fastnat och längs vägen förlorat den där magiska känslan för vardagliga guldkorn. I Laxfiske i Jemen spelar Ewan McGregor en fiskeexpert med Aspergers och ett dåligt äktenskap, som blir rådgivare åt konsulten Harriet (spelad av Emily Blunt). Konsulten har nämligen fått i uppdrag av shejk Muhammed att plantera in vild lax i hans hemland Yemen. Omöjligt, säger experten, och spelet är igång. Tro, visioner och envishet, skanderar filmen. Seg, oengagerande och stundtals sliskigt övertydlig, ropar jag. Tyvärr, på så rara ärter som Emily Blunt och Ewan McGregor!

My Week With Marilyn, 3 popcorn

Är nog en aning trött på biografier, baserade på "de som var med"-anteckningar. Klart de är förskönande och i detta fall säkert falsifierade. My Week With Marilyn baseras på författaren och dokumentärfilmaren Colin Clarkes möte och förälskelse med Marilyn Monroe under arbetet med filmen The Prince and the Showgirl, filmad i England med Sir Laurence Olivier som regissör och motspelare. Clarke, vars far är världsberömd litteraturprofessor, tjatar sig till ett jobb som 3:e regissörsassistent tillika Sir Oliviers privata passopp. Som sådan får han i uppdrag att se till Mrs Miller/M. Monroe vid de flertaliga tillfällen hon inte behagar dyka upp. Sir Olivier stör sig inte bara på detta, utan än mer på Method Acting-metoden som Miss Monroe tillämpar. Det är en nymodighet och Monroe behärskar den till fulländning, tack vare sin inlevelseförmåga, på gränsen till självutlämning. Just denna förmåga, som Sir Olivier konstaterar i slutet av filmen, är troligvis det som fick henne att bränna slut i båda ändar. Hon är som en musa som aldrig får egen energi. Hon ger andra så mycket att hon brinner slut själv. Detta är enbart en tolkning, baserad på andra tolkningar, bl a genom böcker, så som Blonde av Joyce Carol Oates, hennes filmer och hennes livsöde. Men, vem fan vet egentligen, det kanske var så enkelt att hon, som så många andra skådespelare både före och efter henne, tog ut sig fullständigt i sitt skapande och inte hade mer kvar till sig själv. True greatness demands sacrifies.
Med detta sagt, är själva "intrigen" i filmen given, men den har aldrig varit annan än självklar. Vet man något om Marilyn Monroe känner man till skrönorna om hennes flirtande och många kärlekshistorier, liksom förstått att ljusningen måste legat i hennes strålkraft och förmågan att se andra.
Michelle Williams gör ett magnifikt porträtt, med hyfsat rätt uttal och släpiga betoning - utan att göra en roll. Method Acting-porträtt av en Method Acting-skådespelerska. Hon överglänser Kenneth Branagh som Sir Olivier, som mest känns som om Branagh spelar sin vanliga, pompösa roll. Judi Dench är som vanligt underbar och Emma Watson (Harry Potters vapendragare) ok som den alldagliga kostymören. Däremot har jag fortfarande liite svårt för öppen-mun, stirriga-blick Eddie Redmayne (återigen The Pillars of the Earth) som Colin Clarke. Regissör Simon Curtis har mest regisserat för tv tidigare, vilket på nåt sätt märks.

Friends with kids, 2 popcorn

Eller snarare Friends in Need, den gamla 90-talsgruppen, med medlemmar som Björn Borg och Dr. Alban. Filmen om förvirrade, lyckade late 30's-people i New York. De är rika (hur kan de annars bo så bra och ha fina bilar?), de har allt uttänkt hur livet ska vara. Det enda de behöver bry sig om är deras egna ståndpunkt. I kompisgänget får de två paren barn ungefär samtidigt och de två kvarvarande singlarna Jason och Julie blir utanför barnbubblan. Trots avskräckande besök beslutar sig J & J sig för att skaffa barn tillsammans, utan romantiken. På så sätt kan de vara party people varannan vecka & föräldrar den andra. Alla inblandade misstror den andres upplägg och till slut segrar den heteronormativa All American idealet. Vännerna blir till slut ett par. Vet inte vad filmen vill säga, men för mig är det unken gammal norm som befästs, annars beskrivs hen som ogenomtänkt och naiv. Dessutom är föräldrarna helt obegripligt tålmodiga och barnen helt underbara å sekundära små accessoarer. Inte helt realistiskt. Däremot är filmen full av bra skådespelare, som Jon Hamm (Mad Men) och Kristen Wiig (Bridesmaid). Synd bara att regissör Jennifer Westfeldt castade sig själv i huvudrollen. Inte helt lyckad!

W.E, 3 popcorn

Måste erkänna att filmen om Englands kung Edward som abdikerade till förmån för kärleken till den frånskilda skandalkvinnan Wallis Simpson överraskade rejält. Tveksamheten stavas Madonna, som står för regi, produktion och manus. Men, skam till sägandes är W.E vacker, poetisk och berörande. Tyvärr förstörs tempot och trovärdigheten av att man valt att samtidigt följa en romans i modern tid, mellan en gift kvinna och en rysk säkerhetsvakt. Det hade varit tillräckligt att följa den privata kärleken mellan en monark och kvinna av folket. Madonna lyckas förmedla mänskligheten hos de båda. Varken Wallis eller Edward är egentligen särskilt sympatiska människor och deras kärlek är inte som i sagorna; "perfekt". Men, under tiden de förälskar sig i varandra är det magiskt. Underbart skådespeleri av Andrea Riseborough (Never Let Me Go) som Wallis och James D'Arcy som kung Edward. Och, fin regi och manus av Madonna. Hennes uppenbara talang för estetik och rytm gör sig bra på bioduken, med många vackra dansscener och miljöer. Thumbs up!

One For the Money, 2 popcorn

Urk, blä, fy vad dåligt! Katherine Heigl är arbetslös, soon-to-be-evicted, snygg böna, som som sista utvög tar jobb som borgensindrivare, typ sveriges inkasso. Mest inkomstbringande brottsling är den gamla flamman Morelli, som förutom att han är dösnygg oxå är polis och såklart oskyldig. Inte ens en härdad feel-good-älskare som jag kunde hålla mig. Nej, klichéer är helt ok, men de måste levereras med lite finess och åtminstone anspråk till personlighet. Trist, trist, trist!

What to Expect When You're Expecting 3 popcorn

Det är svårt att betygsätta en film som What to Expect. Den tillhör en föråldrad, betongfast genre; feel-good utan twist eller lemon. Självklart finns det bra och dåliga utföranden av densamma, och visst är det lätt att misslyckas, men What to Expect är lika förutsägbar som habilt executed. Med feel-good skådisar som Cameron Diaz, Jennifer Lopez, Anna Kendrick, Chace Crawford (Gossip Girl, Nate med mörk röst) går det knappast att misslyckas. Och med upplägget; "det finns olika sätt att få barn på, men allt har ett lyckligt slut" så är detta ett exempel på en film som lyckats. Småroligt, liiite drama, liiite ärlighet och en rejäl portion amerikansk moral så är vi hemma direkt. Alla är retusch-snygga och ingen får riktiga extramagar. Tvillingfödsel görs i en nysning (ganska kul faktiskt) och adoption är enkel och går att genomföra, fast man är fattig (inte på riktigt, Jennifer). När man blivit med barn fast man inte dejtar och knappt är vuxen så får man missfall och slipper hantera situationen (de blir ihop ändå). Jag låter väldigt ironisk och det ÄR jag. Egentligen skulle jag hata denna film och allt den står för, men i sin genre får den passera som godkänd. Därav den svåra betygsättningen. Feel-good ska få en att må bra och skratta lite grann. Och det gjorde jag åt What to Expect. Jag kände inget speciellt, blev inte berörd eller hänförd, men underhållen 1,30 tim. Ok för mig, får jag säga.

Dark Shadows, 3 popcorn

Tim Burtons senaste är en odyssé i exemplet Kill Your Darlings. Burton har den sedvanliga känslan för scenografi, kostym och torr humor, samt i detta fall excessivt tal i prosa.
Burton-menageriet är med; Johnny Depp, frugan Helena Bonham Carter, Michelle Pheiffer, liksom sminket. Jo, för här krävs det kilovis med vitt, blekt, vampyrsmink på samtliga. Mest Johnny Depp förstås,. Ty han är vampyr Barnabas Collins, förvandlad av den försmådde häxan Angelique som inte kunde hantera att bli dumpad. När Barnabas "räddas" ur sin kista 1972 är slottet Collinwood förfallet och släkten minimerad och nära ruinens brant. Barnabas kall blir att dels ägna sig åt den återstående familjen, dels se till att namnet Collins åter blomstrar. Häxan Angelique lever så klart vidare och gör hans liv fortfarande till ett helvete. Samtidigt tycker sig Barnabas ha återförenats med sin livs kärlek (som dog på 1700-talet) i familjens barnflicka.

Det är fantastisk scenografi och man blir som vanligt inte besviken av den Burtonesquea andan, men storyn är tunn och passagerna däremellan låååånga. Känns som om Burton ville ha en plattform för att spela 70-talsmusik och en anledning att låta Alice Cooper återuppstå (btw, ser han för gammal ut för att vara 70-tal). Snygga kläder, speciellt Bonham Carters och Pheiffers och scenografin ska vi inte tala om. Angies affärsrum är ju bara för snyggt för att trasha! Måste erkänna att jag slumrade till i finaluppgörelsen - den var så seg och oengagerande. Trean är alltså en svag sådan, detta trots att jag gillar Burton och tycker hans senaste "barnfilmer" Alice i underlandet och Kalle & chokladfabriken är genialiska. Jag får känslan av att han söker efterlikna Wes Anderson och hans egna universum, men utan att gå hela vägen. Jag saknade svärtan och djupet i Dark Shadows. Försöken till dessa kändes bara manierade och ironiska, blink, blink liksom.

En kongelig affaere (A Royal Affair), 4 popcorn

Unga prinsessors/drottningars öden, är en smärre genre för sig på vita duken. Det finns ett gäng bra filmer som behandlar ämnet; Marie Antoinette, Young Victoria, Elizabeth för att nämna några.

För många år sedan läste jag Drottningkronan, av Norah Lofts, som just handlar om En kongelig affaeres huvudkaraktär; Caroline of England, som gifts bort vid 13 års ålder till en alltmer galen dansk ung kung. En lika bra skildring av kvinnans roll i historien som Desirée av Annemarie Selinko, där blivande drottningen av Sveriges livsöde skildras. Hon som både är förlovad med Napoleon Bonaparte och som sedan gifter sig med Jean Baptiste Bernadotte.

Men nog om henne, filmen, vars titel anspelar på en kärleksaffär av kunglig rang, tar alltså sin början med att Caroline av England blir bortgift med danske Kung Christian VII vid 1700-talets slut. Vid denna tid är Europa precis i början av upplysningstiden, med författare som Rosseau och Voltaire i spetsen. Danmark är inget föregångsland vid denna tid, utan tvärtom långt efter och svårt styrt av kyrkan, livegenskap och censur. För Caroline blir detta en chock och hon blir alltmer deprimerad då kungen visar sig vara en vällustig drummel, med smak för kvinnor, sprit och teater. Filmen baseras på en annan bok som jag inte läst; Prinsesse af blodet av Bodil Steensen-Leth, så jag kan inte uttala mig om dess rättrogenhet. Men, i Drottningkronan framgår det klart och tydligt att kung Christian är galen, pga könssjukdom. I filmen framställs kungen visst som otrevlig i början, men blir mer och mer sympatisk. Detta beror givetvis på att han får en livläkare tilldelad sig av danska konseljen (de som egentligen styr). Doktor Johann Struensee hittar två bortskuffade danska grevar i Tyskland, tack vare hans anonyma upplysningstexter, som på den tiden ansågs reaktionära och farliga, lierade med franska revolutionens tankar. Struensee förstår hur kungen ska hanteras och får honom att lugna ner sig och bli mer "normal". Sakteliga växer respekten även  mellan Caroline och Struensee, när de båda inser att de har samma livsåskådning och inställning till upplysningstankarna. Efterhand förvandlas respekten till en kärleksaffär som till en början conquers all, amor vincit omnia. Caroline, Struensee och greve Brandt (som fick Struensee att söka tjänsten) manövrerar kungen till att få igenom spektakulära reformer. Så som; allmän vaccinering, upphävning av censuren och förbud mot tortyr. Otroliga reformer om man bara betänker att det än idag finns länder som "regerar som på 1700-talet". Naturligtvis håller inte detta i längden, då det politiska spelet blir alltför listigt. Många av de försmådda från den tidigare konseljen, liksom kung Christians styvmor, blir allt starkare och mer avslöjar jag inte om utgången.

Filmen är lite medelmåttig; fint foto, bra skådespeleri, bra manus, engagerande historia som är habilt regisserad. Dessutom har manus en realistisk, nästan lite naiv inställning till livet på slottet - det är lite lantligt hovliv över det hela. Det danska hovet verkar ha varit förskonat från ränker och backstabbing och förefaller handfallna inför en galen kung. Detta är det charmiga med filmen. Det som stör mig är dels Alicia Vikander slätstrukna och entoniga röst. Huruvida hon snakker go dansk eller ikke, kan jag inte uttala mig om. Dessutom ska hon komma från England, så det är av mindre betydelse. Men att rösten är så uttråkad och onyanserad stör mig. Dels använder sig regissör Nikolaj Arcel av klichéartade scener, som den avstannande dansscenen när Johann och Caroline finner varandra. Hur många gånger har man inte sett det i liknande filmer (Elizabeth, Pride & Prejudice, Shakespeare in Love)? Detta drar tyvärr ned betyget något, till en juste 4:a.