Unga prinsessors/drottningars öden, är en smärre genre för sig på vita duken. Det finns ett gäng bra filmer som behandlar ämnet; Marie Antoinette, Young Victoria, Elizabeth för att nämna några.
För många år sedan läste jag Drottningkronan, av Norah Lofts, som just handlar om En kongelig affaeres huvudkaraktär; Caroline of England, som gifts bort vid 13 års ålder till en alltmer galen dansk ung kung. En lika bra skildring av kvinnans roll i historien som Desirée av Annemarie Selinko, där blivande drottningen av Sveriges livsöde skildras. Hon som både är förlovad med Napoleon Bonaparte och som sedan gifter sig med Jean Baptiste Bernadotte.
Men nog om henne, filmen, vars titel anspelar på en kärleksaffär av kunglig rang, tar alltså sin början med att Caroline av England blir bortgift med danske Kung Christian VII vid 1700-talets slut. Vid denna tid är Europa precis i början av upplysningstiden, med författare som Rosseau och Voltaire i spetsen. Danmark är inget föregångsland vid denna tid, utan tvärtom långt efter och svårt styrt av kyrkan, livegenskap och censur. För Caroline blir detta en chock och hon blir alltmer deprimerad då kungen visar sig vara en vällustig drummel, med smak för kvinnor, sprit och teater. Filmen baseras på en annan bok som jag inte läst; Prinsesse af blodet av Bodil Steensen-Leth, så jag kan inte uttala mig om dess rättrogenhet. Men, i Drottningkronan framgår det klart och tydligt att kung Christian är galen, pga könssjukdom. I filmen framställs kungen visst som otrevlig i början, men blir mer och mer sympatisk. Detta beror givetvis på att han får en livläkare tilldelad sig av danska konseljen (de som egentligen styr). Doktor Johann Struensee hittar två bortskuffade danska grevar i Tyskland, tack vare hans anonyma upplysningstexter, som på den tiden ansågs reaktionära och farliga, lierade med franska revolutionens tankar. Struensee förstår hur kungen ska hanteras och får honom att lugna ner sig och bli mer "normal". Sakteliga växer respekten även mellan Caroline och Struensee, när de båda inser att de har samma livsåskådning och inställning till upplysningstankarna. Efterhand förvandlas respekten till en kärleksaffär som till en början conquers all, amor vincit omnia. Caroline, Struensee och greve Brandt (som fick Struensee att söka tjänsten) manövrerar kungen till att få igenom spektakulära reformer. Så som; allmän vaccinering, upphävning av censuren och förbud mot tortyr. Otroliga reformer om man bara betänker att det än idag finns länder som "regerar som på 1700-talet". Naturligtvis håller inte detta i längden, då det politiska spelet blir alltför listigt. Många av de försmådda från den tidigare konseljen, liksom kung Christians styvmor, blir allt starkare och mer avslöjar jag inte om utgången.
Filmen är lite medelmåttig; fint foto, bra skådespeleri, bra manus, engagerande historia som är habilt regisserad. Dessutom har manus en realistisk, nästan lite naiv inställning till livet på slottet - det är lite lantligt hovliv över det hela. Det danska hovet verkar ha varit förskonat från ränker och backstabbing och förefaller handfallna inför en galen kung. Detta är det charmiga med filmen. Det som stör mig är dels Alicia Vikander slätstrukna och entoniga röst. Huruvida hon snakker go dansk eller ikke, kan jag inte uttala mig om. Dessutom ska hon komma från England, så det är av mindre betydelse. Men att rösten är så uttråkad och onyanserad stör mig. Dels använder sig regissör Nikolaj Arcel av klichéartade scener, som den avstannande dansscenen när Johann och Caroline finner varandra. Hur många gånger har man inte sett det i liknande filmer (Elizabeth, Pride & Prejudice, Shakespeare in Love)? Detta drar tyvärr ned betyget något, till en juste 4:a.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar