Vi är bäst, 4 popcorn

Det är 1982 och livet i storstan för två 13-åriga tjejer som sticker ut är inte lätt. Tur att punken finns, och inte är död. Klart de ska få repa, precis om killarna i hårdrocksbandet på fritidsgården, så Bobo och Hedvig bildar ett band. Ett punkband! Så rullar det på, livet svänger hit och dit, saker sker, de får en till bandmedlem, de blir kära, mamma byter pojkvän, bandet får en spelning. Så jäkla punk och så bra! Som Joakim Thåström sjunger i slutet av filmen: Fortsätt och fortsätt å va dig själv - ett mantra jag å 7-åriga dottern sjunger efter filmen är slut!

The Great Gatsby, 2 popcorn

Teater, manér, styltig varieté.... Sån har regissör Baz Luhrmann varit så länge jag kan minnas. Det brinner aldrig till, utan lämnas vid nåt slags skämt, på gränsen till Krister & Christer-nivå (vet inte ens vad de heter!). Tobey Maguire försöker skådespela, men slutar i sin stirriga stil med konstig mun som han alltid haft. Leonardo DiCaprio gör sitt bästa som lurendrejaren Gatsby. Besvikelsen är nog störst för Carey Mulligan som jag trodde hade något speciellt efter Never Let Me Go och An Education, men hon blandar och ger den käre Ms Mulligan... Själva filmen handlar om den rika gräddan i New Hampshire i efterkrigstiden, innan börskraschen. Lyx, överflöd och krossade drömmar står på agendan och Baz Lurhmann avhandlar dem i rask takt.

Diana, 2 popcorn

Tänk att man kan göra en simpel kärleksmelodram, som inte ens är särskilt bra ens i dess genre, av ett livsöde så känt som prinsessan Diana av Wales. Naomi Watts gestaltar prinsessan på bästa sätt hon kan, men det märks att även hon kämpar med tillrättalagd dialog, styltig regi, saggigt manus. I Diana skildras en mesig, svag kvinna som inte bryr sig om att hon bara får träffa sina barn var 5:e vecka. Hon är bekräftelsetörstig och tvingar sig på en motvillig hjärtkirurg, som tidigt förklarar sitt ointresse för det liv hon kan erbjuda. Kemin mellan de två är i princip obefintlig och man har svårt att engagera sig i filmen. Ibland kommer jag på mig själv att fundera på när kraschen ska ske. Vi vet ju att det händer och problemet med filmen kanske är just detta: Diana var och är en ikon och i porträtterandet av en sådan är det en svår balans att skapa en person bakom ikonen samtidigt som man vill berätta om ikonen. Där lyckas tyvärr inte manus-för-duken-författaren Stephen Jeffries, som mig veterligen inte gjort något sedan 2004, The Libertine, ett kostymdrama. Diana uppfattas ibland som en teater och det kanske är i manuset vi hittar anledningen....

Gravity, 3 popcorn

Körde hem i stormen Simone nu på eftermiddagen och kom att tänka på att kastvindarna och hur jag fick parera påminner om hur Sandra Bullocks karaktär Ryan Stone parerar den bisarra atmosfären i rymden. En annan liknelse är tsunamin krafter, som sveper med allt i sin väg/våg. Nåväl, filmen kretsar kring forskare Ryan Stone som ska initiera sitt forskningsprogram på en satellit (?). Mitt i det rutinmässiga uppdraget ute i rymden avbryts manövern pga löst rymdskrot som är på väg mot rymdlaget i full fart. När de inte hinner ta sig till skydd, försvinner Dr Stone ut i tomma rymden i en rekyl bort från skeppet. Astronaut Matt Kowalski, som är ute på sitt sista uppdrag, lyckas fånga in Ryan men fler hinder uppstår och en hopplös kamp mot tiden och rymden som habitat tar en början. Det är här jämförelserna med tsunamis, stormar, andra extrema väderlekar blir aktuell. Även den klaustrofobiska känslan man kan relatera med livet i en ubåt t ex. Tekniken och spänningsmomenten i Gravity är bra, men dialogen, monologen är urkass och riktigt såpig. Även regin kan man ha ett och annat och klaga på, men jag vet inte hur mycket man kan kräva av Ms Bullock iofs... Regissör Alfonso Cuaron har tidigare gjort bl a Children Of Men, Din morsa också, Lysande utsikter (1998 med Ethan Hawke & Gwyneth Paltrow,. Enligt Imdb drömde Cuaron om att bli astronaut som ung, så jag antar att en liten bit av drömmen slagit in.

Rush, 4 popcorn

Dear Ron Howard,
Try not to be so American and sentimental in creating your antagonists!
Rush är en biopic om rivaliteten mellan F1-racerförarna  österikaren Niki Lauda (Daniel Brühl, Inglorius Basterds, Good Bye Lenin!) och engelsmannen James Hunt (Chris Hemworth; Thor, Star Trek), som under några år var bittra fiender, men även varandras motivator. Med liknande bakgrund men med totalt motsatta personligheter hetsade de varandra till att bli de bästa racerförarna under 70-talet. Vi får träffa dem i början av sina karriärer och etableringen av deras karaktärer; Hunt som den skandalomsusade playboyen, Lauda som kalkylerande, analyserande tråkmånsen. Snabbt hoppar regissör Howard över till 1976, året då Lauda skulle försvara sin titel och Hunt skulle ta den ifrån honom. Detta var även året då Lauda var med om en otäck krasch med brännskador för livet som utgång. Jag som är född i början av 70-talet kommer inte ihåg mer än att någon som hette Niki Lauda (vilket underbart namn) fick läskiga brännskador i bl a sitt ansikte. För min del blev inte Formel 1 intressant förrän Ayrton Sennas karriär. I ärlighetens namn hade jag inte hört talas om James Hunt före Rush - och då är jag ändå väldigt sportintresserad. Lite skäms på mig!
Tillbaka till handlingen, som rör sig kring året 1976, det år då rivaliteten mellan de båda var som störst. Tänk Borg utan McEnroe, Federer utan Nadal, Stenmark utan alla andra... Poängen som Howard vill förmedla och även Lauda (han gör en cameo i slutet av filmen) är att se din värsta fiende som din bästa motivator och uppskatta hen därefter. Det är en habil film, utan större fördelar, förutom att Daniel Brühl som Lauda är enastående. Hemsworth som Hunt är däremot ganska dålig - sämre brittisk accent får man leta efter. Tänk lufsig australiensare härma typ Roger Moore, utan större framgång... Snyggt foto, snygga bilar!