13, (Tzameti) 3 popcorn

Usch, vilken läskig film! Jag mådde fysiskt illa stora delar av den. Unge Vince (stjärnskottet Sam Riley från Control) antar en död mans identitet i tron att han på så sätt ska komma över en stor summa pengar som han behöver för att betala sin pappas läkarvård (detta är USA). Det enda han vet om den döde mannens ev rikedom är att han ska följa de instruktioner som följde med ett brev. Väl framme vid målet visar det sig att han är en bricka i ett vadslagningsspel där rika män använder fattiga, dömda mäns liv som insatser. Resten kan ni säkert lista ut själv och själva filmens idé faller efter den tunga inledningen så fort man fattat innebörden. Trots detta lyckas de upprätthålla "spänningen" och trots att man egentligen vet hur det kommer att sluta kan man inte låta bli att fortsätta titta och äcklas... Synd att Jason Statham förstör filmen med sitt vanliga agerande. Ray Winstone räddar upp honom en smula och en snygg Alexander Skarsgård samt en trasig Mickey Rourke och 50 cent förgyller (?) rollistan. Adaption av en fransk/grekisk(?) förlaga som jag antar är mycket bättre (har tyvärr inte sett den).

Zuckerberg vs Assange

Geni mot geni, asocial aspergerskandidat mot aak (förkortning), paranoiker mot paranoiker, idealist mot idealist. Vad är det Zuckerberg vill med Facebook? Vad vill Assange uppnå med Wikileaks. Odödlighet? Jag tror verkligen inte det i Zuckerbergs fall, eventuellt i den mer hybrisaktige Assange fall. De har dock onekligen en del gemensamt; information ska vara allmängods (oavsett om den skadar), de vet att skydda sin ip-adress (=de kan sin programmering, jag kan inte tillräckligt för att hantera terminologin), socialt handikappade, åtal, män med stora ego. Återstår att se vem som kommer att bli kallad geni eller inte i framtiden med nutiden i retrospekt. Med tanke på naturen av de åtal som väckts mot båda är det troligt att Zuckerberg går vinnande ur sympatistriden. Inte många män har vunnit på att stå åtalade för våldtäkt.

Twelve, 3 popcorn

Twelve är en drog som härjar/härjade (?) i hetaste upper-class i USA, drickbart med ett rus som jag antar påminner om extasy eller kokain. Filmen handlar egentligen inte om drogen, utan om människor runt omkring den. White Mike är en fd upper-class student som efter sin mammas död blir knarklangare till sin fd klasskamrater. Spelad av Chase Crawford, mest känd för Nate i Gossip Girl. Apropå Gossip Girl känns Twelve som ett lååångt avsnitt av densamma, mörkare mindre tv-aktig, men dock. Att Twelve regisserats av ingen mindre än Joel Schumacher kommer inte som någon överraskning, men filmen är faktiskt bättre än vad man kan förvänta sig av kungen av mammon. Lyx i överflöd, unga, rika, vackra, ytliga människor, men med en meningslöshet i tillvaron som är uppfriskande. Det finns inget de behöver, bara vad de vill ha.

The Social Network, 4 popcorn

Själva idén med facebook är att de flesta i ens umgängskrets är medlem och användare - eller?Ska jag vara helt ärlig skaffade jag eget konto för längesen, men har inte blivit en användare förrän på sistone. Jag var länge anti just pga av dess tanke; att ens inlägg är så offentliga och därmed enbart innehåller ointressanta inlägg. Sekretess, meningsfullhet blir ett icke-ting. Det intressanta är det som inte sägs. Anledningen till att jag nuförtiden är frekvent på Fejan, beror mindre på att mina vänner håller hus där, utan mer om en egotripp från min egen sida. Man kan ju ändå inte föra meningsfulla utbyten, så varför inte göra "roliga" inlägg och få respons tillbaka - ens sorts kick för egot. The Social Network, eller Face Book, är en kreation av en überintelligent programmerar-slyngel vid namn Mark Zuckerberg, som 2004 skapade en portal där studenter på hans universitet via medlemsskap kunde umgås utan att träffas IRL. Han var naturligtvis inte ensam och filmen handlar just om Zuckerbergs sociala oförmåga att fungera ihop med människor och framför allt behandlingen av sina vänner. Vi kastas mellan tillbakablickar och pågående förhandlingar och matas med karaktärsporträtt av gänget kring FB. Om filmen är något sånär sanningsenlig slås man av hur onödigt det hela måste kännas för berörda parter. Tematiken rör sig kring att "släppa taget" och gå vidare. Det är naturligtvis inte så lätt när man heter Eduardo Saverin och var Zuckerbergs bästa kompis, kompanjon och VD för FB i början. Att man sen blir utkonkurrerad av Napster-Sean Parker, som är mer än lovligt paranoid och liten på jorden, gör inte saken bättre ( f ö briljant porträtterad av Justin Timberlake som mer och mer tvättar bort tonårsidol-provar-på-skådis-yrket-stämpeln). Som många andra före mig konstaterat är manuset, dialogen ypperligt frammejslad av Aaron "Vita-Huset" Sorkin. Det skadar inte att Trent "Nine Inch Nail" Reznor skrivit musiken eller att Andrew "Boy A" Garfield spelar Saverin. Jesse Eisenberg gör inte bort sig som Zuckerberg och i stort är detta en fantastisk film. Det enda jag har lite emot den är att man emellanåt tappar intresset - vem bryr sig om vem som kom på vad, vem som är skyldig vem o s v. Karaktärerna och vad jag inbillar mig är kärnan försvinner bort i ett ofokus ibland. Det blir för mycket rapp dialog och för lite som lämnas åt fantasin och bildspråket. Men det är bara en liiiten invändning. Läs mer om Zuckerberg i mitt nästa inlägg om jämförelsen FB/Wikileaks...

Remember Me, 3 popcorn

Ännu en analogi till en äldre film. Konstigt att jämföra en Adam Sandler-film med denna men han har faktiskt gjort ett fåtal bra insatser, bland dem Vänner för livet. Skillnaden mellan den filmen och Remember Me är att den första handlar om livet efter och den andra om livet före. Edward-Robert Pattinson spelar Tyler som lever i sorgen efter sin bror. Han antar ett vad och stöter på Ally, som i sin tur bevittnade rånmordet på sin mamma 10 år tidigare. Sargade som de är av att i tidig ålder uppleva förlust och sorg blir det ett stormigt förhållande som inte hjälps av att Tylers pappa är en känslokall affärsman. Filmen lullar på i ett halvsaggigt tempo och man undrar lite vad poängen är. Och så slås man omkull i de sista fem minuterna som gör att alla pusselbitar faller på plats. Tyvärr räddar det inte resten av filmen, men det räddar upp betyget till en 3:a. Robert Pattinson är inte lika imponerande som sin motspelerska Kristen Stewart i The Runaways, men han gör inte bort sig totalt. Däremot ser man ett nytt stjärnskott i lillasyster som spelas av Ruby Jerins.

The Back-Up Plan, 2 popcorn

Jennifer Lopez is back - som den rom-komdrottning hon är. I The Back-Up Plan spelar hon den moderna, självständiga kvinnan som på väg från insemination av sitt egna barn springer in i sin blivande man. De blir förälskade och äntligen har hon funnit sin stora Kärlek. Problemet är bara hur hon ska kläcka att hon faktiskt är gravid och har varit det sen de möttes. Att det sen råkar vara tvillingar gör inte saken lättare att hantera för Stan (Alex O'Loughlin). Men, efter många turer blir det såklart de två till slut. Inte en av Miss Lopez bästa filmer men de gör det bästa av materialet. Helt ok för genren, trots allt.

Sebbe, 5 popcorn

Är inne i ett positivt stim! Verkligen roligt med fantastisk svensk film! Sebbe har vunnit många priser runtom världen - välförtjänt!
Jag ser den som en dikotomi till den lika underbara brittiska Fishtank. I det fallet handlar det om en tjej som kämpar mot sina förutsättningar och ändå lyckas gå hel igenom det. Dessutom framställs hon som en "icke-klassisk" tjej, då hon slåss och har integritet som en sk tom-boy. Sebbe är däremot typiskt okilligt empatisk, solidarisk och omhändertagande, men lyckas precis som Mia i Fishtank behålla sin personlighet och gå stärkt ur erfarenheten. Där Mia åker iväg med sin nyfunne vän - åker Sebbe iväg för att skapa ett eget liv från sin destruktiva mamma som vill sätta honom i fosterhem. Sebbe är starkare och mörkare men båda filmerna slutar med nåt slags hopp. Detta är ungdomar som trots oerhört jobbiga uppväxter med mammor som konstant (männen är frånvarande av olika anledningar) sviker dem och är utstötta ur kompisgängen på nåt sätt finner styrka att vara kreativa. Jag vet inte vad regissör Babak Najafi (Elixir, Gösta och Lennart) egentligen vill säga förutom att ge alla starka, kämpande ungdomar som lever i misär ett ansikte. Fattigdom är ett tema, föräldraskap ett annat - men det jag bär med mig efter att ha sett Sebbe är styrkan i denne unge mans huvud. Trots att Sebbe inte har någon, NÅGON att anförtro kan han se bortom alla svek och gå vidare. Jag tror jag hade tagit livet av mig om jag varit i hans skor. Så oerhört imponerande och starkt. Babak Najafi är min nya svenske favvo-regissör!

The Runaways, 5 popcorn

Yes, yes, yes! Äntligen en bra film! Som jag längtat - och dessutom featuring massa juste musik. The Runaways bygger på självbiografin Neon Angel av tjej-rockgruppen The Runaways frontfigur och sångerska, Cherie Currie. Många säger säkert; Joan Jett, och mycket riktigt var det Miss Jett som var initiativtagaren och motorn i gruppen och förtjänstfull fick en egen strålande solo-karriär efter att gruppen splittrats efter bara 2 år (1975-1977) tillsammans. Filmen börjar med att följa Joan Jetts drivkraft att spela gitarr och bilda ett kvinnligt rockband. Hon lyckas övertala den galne men fingertoppskänslige managern Kim Fowley att dra ihop ett gäng talangfulla (och minderåriga) tjejer som däremot saknar en leadsinger. Cherie Currie lever just då i skuggan av sin betydligt mer vågade storasyster och ser nu chansen att skapa en egen identitet. Det gör hon med råge. The Runaways slår snabbt igenom och då de manipuleras av sin manager och enbart består av tonåringar varav ingen är äldre än 16 år knarkar de hårt och lever livet i 120. Cherie har svårast att hantera situationen och ni kan säkert räkna ut resten själva. Filmen fokuserar på Joan Jett och Cherie Currie, de andra musikerna har knappt repliker trots att de heter Sandy West och Lita Ford (kända musiker på egen hand). Detta gör absolut ingenting, istället lämnar det plats åt en suggestiv berättelse som låter musiken tala och nästan närmar sig dokumentärisk stil. Det känns inte som en överraskning av regissör Floria Sigismondi CV mest består av musikvideos, åt bl a Muse, Marilyn Manson och Bowie. På tal om den sistnämnde påminner The Runaways starkt om Velvet Goldmine - en annan av mina favoritfilmer. Samma nerv, närvaro och moments of gold. Enda smolk i bägaren är att The Runaways tar slut för fort! Jag glömde ju skriva att både Dakota Fanning i rollen som Cherie Currie och Kristen Stewart som Joan Jett imponerar stort. Fanning har fram tills nu enbart spelat över som överskattad barnskådis och Kristen Stewart har varit synonym med Bella i Twilight Saga. Härligt att se båda blomma ut och lova gott inför framtiden. Hoppas bara de inte fastnar i knarkträsket...

The Ghost Writer, 4 popcorn

Åh, vad jag älskar designen i denna film, scriptan och miljö-människorna borde ha fått mer uppmärksamhet än det faktum att det är en Roman Polanski-film med Ewan McGregor, Pierce Brosnan, James Belushi, Timothy Hutton och Kim Catrall! Polanski gör i princip en kopia av The Ninth Gate (med Johnny Depp) där huvudpersonens raison d´ être består i att vara den förvirrade kuggen i hjulet som tack vare sin orädda, lite smådumma sätt snubblar över sanningen. Intrigen; McGregor spelar spökskrivaren till Englands fd premiärminister efter att den förre dött under tveksamma omständigheter. En sk hund ligger begraven. Bra tempo, manus och ovan som sagt, men ingen toppfilm, dessvärre. Det höga betyget till trots beror på hantverket som är formidabelt och att filmen ställs i jämförelse med betydligt sämre filmer som fått betyget 3:a. I det sammanhanget ska The Ghost Writer ha en 4:a.

Bröderna Karlsson, 1 popcorn

Kjell Sundvall har gjort sig känd som kvantitet-mannen; sprutar ur sig filmer av skiftande kvalitet. Det känns ju som ett stort handikapp att göra kommersiell film på svenska. Svensk film är oerhört sällan bra även med pretentiösa tilltal och kommersiellt anslag ska vi bara inte tala om... Nåväl, bröderna Karlsson upplägg är ett tvillingbrödrapar som inte vetat om varandras existens förrän mammans testamente läses upp. Här är det fördomarna som bygger hela filmen. Den ena brodern, Hasse, växer upp med den alkoholiserade mamman på landet i Norrland, den bortadopterade, Nicklas, i Stockholms societet och blir givetvis affärsjurist på en välrenomérad firma mitt i smeten. Han har svårt att hitta kärleken, Hasse svårt att vara trogen. Dessa ytterligheter utvecklas givetvis å det grövsta och leder till slut till att Hasse håller på att förstöra Nicklas karriär, kärlek och liv. Det hela bygger på att de två aldrig figurerar tillsammans, vilket är så löjligt att det är rent förolämpande för oss som publik men en fars är en fars är en fars.... Nicht much surprising there! En bagatell i mitt filmliv iaf!

Salt, 2 popcorn

Angelina Jolie spelar Evelyn Salt, en CIA-agent som anklagas för att vara en rysk broiler, indoktrinerad att utföra whatever the home country requires of you. Sen tar filmen en j-la fart och stannar inte upp förrän... nej, faktiskt aldrig, då det är ett oerhört öppet slut, eller snarare en sk cliff hanger... Nåja, jag ska inte gå händelserna i förväg. Salt/Jolie blir alltså anklagad för det värsta brott en amerikan kan begå. Ingen kan dock bevisa att hon är rysk agent, men i sann bevisa-din-oskuld-anda blir hon naturligtvis behandlad som en spion. I flykten från sina kollegor visar Jolie upp sina färdigheter som action skådis och filmen utvecklar sig till en konstig mix av Tombraider möter Nikita möter The French Connection (i sina bästa stunder). Just detta hattande är kärnproblemet med Salt. Som åskådare blir det ett himla virrvarr av "intriger" och riktlinjer så tyvärr är det bara action scenerna som får godkänt, men de är å andra sidan riktigt fräcka och brutala. Jolie ser skrämmande anorektisk ut och robotlik-Lara Croft och man vet redan i förtexterna vem den verklige skurken är. Jag hade inga förväntningar alls på filmen men tyvärr blev jag inte positivt överraskad - snarare tvärtom. Regissör Phillip Noyce borde ha kunnat arbeta mer med uppbyggnaden av ovissheten, såsom han lyckades så bra med i Lugnt vatten (Dead Calm, Nicole Kidmans genombrott). Trots allt är det en hyfsad action som helt klart håller den standard som man förväntar sig av en sådan.

Inception, 2 popcorn

Jag har något emot filmer som döljer en svag historia genom att få den att verka oerhört komplicerad och visa detta genom fräckt foto och häftiga miljöer. Inception är en av dessa. Den marknadsförs som en ny Matrix, men stannar egentligen i farstun utan att utveckla konceptet tillräckligt. I princip; tänk att du kunde ta dig in i människors drömliv och därigenom plantera de tankar du vill att de ska tänka. Samt att du kan sno deras tankar och eventuella koder till hemliga företagshemligheter. Ja, sen är det liksom inte mer. Lite fernissad bakom en tunn story om protagonistens drivkraft, Leonardo DiCaprio som måste slutföra detta sista uppdrag för att kunna återvända till sin familj - eller; är det hans familj eller är det hans dröm. Är hela intrigen en dröm? Finns familjen? Finns han? Finns filmen? Äh, jag bryr mig inte och en del i besvikelsen är nog att jag hade högre förväntningar. Gjord av en favvoregissör Christopher Nolan (Memento, Batman Begins, Insomnia) med ett favvotema=existentialism, fenomenologi, innehållande favvoskådisar=Joseph Gordon-Lewitt och Ellen Page. Men nej, det håller inte ändå. Så synd på så rara ärter!

The Open Road, 3 popcorn

Unge basebollstjärnan Carlton Garrett (Justin Timberlake), lever i skuggan av sin legendariske och alienerade far Kyle (Jeff Bridges). När så Carltons mamma ligger för döden och har som sista önskan att återse Kyle, tvingas han leta rätt på sin pappa och försöka få med honom "hem". Kyle lever sig fullt in i rollen som legend och har lite svårt för det här med verklighet och "måsten" så det är inte världens enklaste thing att få med honom. Med på resan finns även Carltons fd flickvän (som han gärna vill ska vara mer). Av olika anledningar blir det en road trip då Kyle låtsas ha förlorat sin id-handling och därmed inte kan flyga (pre 9/11 hade det scenariot aldrig varit trovärdigt). Filmen tuffar på i sitt stilla tempo utan större intriger. Ingen toppfilm, utan en klassisk amerikansk indie/road-movie där enbart skådespelarna gör att den får en 3:a. Thank God för Jeff Bridges, Harry Dean Stanton, Mary Steenburgen, Kate Mara och faktiskt även Justin Timberlake som klarar sig hyfsat i sitt celebra sällskap.

Snabba cash, 4 popcorn

Sveriges första trovärdiga stekar-knark-film är baserad på romanen av Jens Lapidus med samma namn. Jag blev inte jätteimpad av boken men tycker nog att Daniel Espinosa gjort bästa möjliga med underlaget. Han har skapat en vacker (motsägelsefullt) trovärdig (som sagt) relativt poetisk film om tre olika öden som vävs samman i filmens väntade antiklimax. Joel Kinnaman som aspirerande stekaren JW övertygar och framstår egentligen som mer sympatisk protagonist än han är i boken, trots att han inte spar på det svåråtkomliga när överklasstjejen Sophie ber honom älska henne. Trots det är han ofrånkomligt en älskvärd valp som man bara vill ta hand om. I klass med Alexander Skarsgård, så jag hoppas Kinnaman har samma lycka som Skarsgård. Tillbaka till filmen. JW är alltså stekaren som vill in i finaste, rikaste kretsen runt Stureplan och håller på att lyckas när Abdul Karim erbjuder honom en plats i planen att "go BIG". Rollen är självklar - matematikern. Samtidigt slåss jugoslav-maffian för att hålla sin ställning som självklar knarkleverantör och kriget är ett faktum. Eller snarare handlar det mer om vem som lurar smartast, bedrar utan att någon får kännedom... En bra, habilt utförd film genom manus, skådespelare (varav många är okända, plockade från gatan), regi och foto. Det höga betyget försvaras genom att det svåra att skildra svensk kriminaliet utan att bli USA-pastisch eller töntigt. Espinosa lyckas skapa något unikt svenskt men även internationellt hållbart.

All About Steve, 1 ynka popcorn

Sandra Bullock är mot min vilja en favorit bland amerikanska rom-kom-aktriser. Egentligen avskyr jag tics som snubbel, gå extremt clownigt (Meg Ryan), asflabba som en häst (Julia Roberts) eller rynka-på-ögonbrynen-gråta (Gwyneth Paltrow). D v s tics som gör att ovan nämnda skådisar har ett antal trade marks som man kan räkna med förekommer i deras filmer. Miss Bullock är tyvärr ingen bländande skådis och hon har en del lite mer maskerade tics, men dock tics. Dessa spelar hon ut till fullo i All About Steve där hon spelar intelligenta men socialt smått missförstådda korsordskreatören Mary. Hon bor hemma hos sina föräldrar pga sanering av lägenhet, som gör allt för att Mary ska träffa någon. De presenterar henne för blind-dejten och drömprinsen Steve (Bradley Cooper) och Mary gör allt....fel. Steve blir vettskrämd och försöker bli av med henne genom att skylla på jobbet- som tv-fotograf måste han göra en road-trip. Mary ser detta som en inbjudan att förfölja honom, vilket hon gör till den äran. Sandra Bullock vann en Razzie för sämsta huvudroll och Bradley Cooper och Bullock fick för sämsta kemi. Samma år (2009) vann hon en Oscar för bästa huvudroll för The Blind Side. Egentligen säger det nog mer om manuset till All About Steve än hur dåliga skådisarna är. Maken till urvattnat manus och menlös regi har man knappast sett. Det som var tänkt att vara en rolig flamsig rom-kom blir bara flummig och plump och tappar nånstans på vägen styrfart. Det hela slutar i nåt slags hopplöst crescendo där Sandra Bullock störtar mot en folkmassa av udda personligheter och Cooper inser att Mary är rätt snäll, MEN inget för en normal kille som han...!?!

A Good Year

Russell Crowe spelar Max - en oerhört inbilsk och otrevligt finansgeni, som ärver sin försummade farbrors vingård i Frankrike. Hans plan är att snabbt sälja gården och återvända till London så fort som möjligt. Käppar i hjulet uppstår såklart och han tvekar mer och mer inför att sälja, bla annat tack vare minnesbilder från barndomen samt en vacker fransyska... Filmen är en hybrid av Swimmingpool av Francoise Ozon och Bottle Shock (den lilla vinpärlan om karlifoniska viners intåg på Frankrikes domäner). Den har lite mystik, vingårds-dekadens, sexuell åtrå dock mycket uppblandat med en slick, torr humor som börjar kännas som Ridley Scotts signum (när han inte gör Gladiator-drama eller Sci-Fi som Alien eller Blade Runner) som introducerades i Matchstick Men (2003 med Nicolas Cage som renlighets-fobiker). Det blir inget höjdar-betyg, därtill är den för ojämn och egentligen ointressant story för att kvalificera sig som. Men klart sevärd, då den är välspelad, vacker och lite rolig emellanåt. Bara en till grej; Scott verkar vilja vinka både till sin hjälte Tati (egen tolkning) och Australiens första filmhjälte; Mel Gibson, då en line i filmen slutar med; "you are Mad, Max". Hahahaha!

The Joneses

Familjen Jones ä nyinflyttade i ett posh-omåde och är den där avundsvärda familjen som alla vill vara. De har alla snygga möbler, kläder, teknisk utrustning - allt top-of-the-line och det nyaste nya. Det är liksom bara för perfekt. Och det är det oxå - Familjen Jones är ingen familj utan består av fyra genialiska säljare som yrke som ska spela en familj och sälja sin livsstil. De arbetar efter devisen - ringar på vattnet. Insäljet ska skapa ett buzz som ökar säljstatistiken i området tusenfalt. Nykomlingen i familjen Steve (David Duchovny) har inte det breda perspektivet och säljer rätt uselt. Men när han får kläm på tekniken går det strålande och komplikationer inom familjen uppstår. Första timmen av filmen är strålande, men sen sveper det stora moral-tåget in och vi ska tvångsmatas med betänkligheter och hur hemska säljare, pr-människor och marknadsförare är. Hur de lurar oss!? Usch, så hemskt! MEN, varför kan ingen film ifrågasätta varför människor går på reklamen? Var är alla vettiga människor som inser att prylar inte gör en lycklig, att man inte måste följa strömmen? Ni kan säkert själva räkna ut vad som händer, med tanke på vad jag just skrev. Men vad gör det - en timme av ens liv som är juste är inte helt fel ändå. Snygga filmer är ALDRIG fel!

Twilight maraton - Twilight - New Moon - Eclipse

Ingen kan väl ha undgått att åtminstone höra talas om vampyr-följetongen The Twilight saga där vi får följa den STORA, "omöjliga" kärleken mellan Bella och Edward.

Twilight börjar när 17-åriga Bella Swan beslutar sig för att flytta till sin pappa i regniga hålan Forks, som uppoffring för att låta sin mamma följa sin yngre baseboll-spelande man. Bella, som är "typ" Emo; blek i hyn, inåtvänd, kroppsligt okoordinerad och "svår", gör oväntad succé bland killarna. Alla utom hos den undersköne, mystiske Edward. Deras första möte är katastrofalt och Bella är övertygad om att Edward av någon anledning hatar henne. Det visar sig dock vara precis tvärtom. Resten är, som man brukar säga, historia. Det är en klassisk tonårsdröm som blir verklighet för Bella. Den snygga, ouppnåeliga killen blir passionerat förälskad i henne, samtidigt som det är en omöjlig kärlek, som för dem blir möjlig. Han säger allt som man kan tänkas vilja höra, han lever för att skydda henne mot allt ont - som naturligtvis händer. Deras kärlek ska inte vara lätt, men den ska alltid segra. Precis som det gör i en tonårsförälskelse som enbart utspelar sig i drömmen. Edward är medlem i familjen Cullen som gjort ett medvetet val att enbart äta djurblod och alltså inte livnära sig på människor. Vanliga vampyren James triggas av Edwards beskyddande av Bella och beslutar sig för att göra Bella till sin Piéce de La Recistence.

New Moon tar vid där Twiligt slutade - Bella och Edward visar sin kärlek öppet när plötsligt Edward gör slut med Bella och klargör att han vid familjens flytt inte önskar ha fortsatt kontakt med Bella. Bella hamnar i en djup depression men upptäcker att adrenalinkickar/att utsätta sig för livsfara möjliggör en direkt kontakt med Edward. Hon ber indianen/varulven Jacob hjälpa henne trimma två motorcyklar för att utsätta sig för fara. Under tiden växer en varm vänskap fram mellan de två. Samtidigt jagas Bella av vampyren James (som dog i första filmen) änka Victoria. Julia-Romeo-teamet är starkt närvarande i denna del då Bellas adrenalinjakt gör att Edward (via sin synska syster) tror att Bella är död och beger sig till Vampyr-Vatikanen och ber dem döda honom (det är omöjligt att begå självmord som vampyr). Bella måste nu rädda Edward innan det är försent. Återigen vet vi så klart att kärleken övervinner allt och författarinnan Stephenie Meyer är vår tids nya Jane Austen - lyckligt slut är en självklarhet. Däremot kan hon inte mäta sig med förlagans kvalitet i skrivandet då jag inte alls håller böckerna högre än filmerna. Böckerna är stelt skrivna och känns mer som ett filmmanus än en målande bok.

Eclipse - denna efterlängtade tredje delen, där vi väntar på Bellas svar på Edwards sista fråga i New Moon. Den infriar alla förväntningar och mer därtill. Nu såg jag den mitt i natten efter att ha sträck-sett 1:an och 2:an så jag var lite mätt på The Twilight-zone, men Eclipse är fantastiskt romantisk, spännande och vacker. Och nu börjar även intrigerna och maktspelen ta form. Vampyr-Vatikanen, som heter Volturi, lägger sig mer och mer i Cullens livsföring och har en dold agenda, som egentligen inte är dold. Samtidigt ställs Bellas kärlek till Edward på prov när Jacob vägrar släppa taget om henne. Ett kamp mellan Jacob och Edward om Bellas hjärta. I ärlighetens namn blev jag rätt trött på deras eviga kamp och hade lust att skrik åt dem; "ni bara gillar tävlandet - så märkvärdig kan hon inte vara!". Men, det är ju Bellas dröm så det är klart hon vill vara åtrådd av alla. Inte mig emot.

The Hurt Locker

Årets Oscars-vinnare i kategorin bästa film är en skapelse av en av mina favorit-regissörer; Kathryn Bigelow (Strange Days, Vikten av vatten, K-19:the Widowmaker). The Hurt Locker handlar om en division inom amerikanska armén som är specialister på att desarmera bomber i en fruktansvärt stressande, osäker, farlig miljö; t ex Irakiska Bagdad. William James ansluter till teamet när deras sergeant (spelad av Guy Pearce) sprängts i luften av en bomb han försökt desarmera. Teamet, bestående av två ansvarsfulla och lojala killar, har bara drygt en månad kvar av den årslånga tjänstgöring de anställts för. William uppvisar ett livsföraktande "mod" som sätter resten av teamet i en utsatthet ingen av dem uppskattar. Denna hänsynslöshet visar sig även innefatta en instinktiv beslutsamhet som krävs för att lyckas i ett utsatt läge som krig innebär. MEN, i lagom balans. Filmen är inte bara ett drama, egentligen ingen thriller, men oehört väl uppbygd, såsom Bigelows signum. Takten är underbar och det blir aldrig ett ståndtagande för eller emot USA:s deltagande i ett krig de egentligen inte har något med att göra. Det är mer ett konstaterande av fakta - såsom tillvaron kan te sig för bombdivisionen i Irak.

En enda man

Fantastiskt foto, fantastiskt scenografi, underbart manus, känsligt skådespeleri = en av årets absolut bästa film! En enda man är modeskaparen Tom Fords debutfilm, och vilken debutfilm! Det är som om kreativa utövare, om de är tillräckligt begåvade, kan ta sig an vilket hantverk som helst och göra succé. I En enda man förverkligar Ford sin dröm om de homosexuellas rätt till ett kärleksliv, överhuvudtaget känslor. Det är åtminstone vad jag tror, men inte vet. Colin Firth spelar George, som sörjer sin älskade Jim, utan att kunna visa det, utan att få visa det. Det är 60-talets USA och George och Jim har varit ett par i 16 år och bor ihop när Jim plötsligt dör i en bilolycka. George bestämmer sig, efter att ha plågats i ensamhet i 8 månader, för att ta sitt liv. Filmen utspelar sig under denna dag, vilken visar sig ge honom mer än han någonsin förväntat sig. Det är tragiskt, vemodigt, kärleksfullt, optimistiskt på en och samma gång och det är heeeeelt.... underbart! Icing on the cake är alla briljanta biroller, även statisterna var snygga!?! Jag älskar Julianne Moore, Nicholas Hoult (killen från About A Boy har växt till sig...), Gennifer Goodwin och söta Keri Lynn Pratt. Jag får ju inte glömma att nämna Colin Firth som här visar att han är en skådespelare av rang och inte bara en fumlig alt stiff engelsman. Tom Ford - jag ser fram emot din nästa film!

Vem kom först? Robert eller Daniel?

Jag är förvirrad och inga bröllopskonserter får mig att förstå mer. Jag vet inte vem som kom först - Boxer-Robert eller Prins Daniel. Jag vet faktikst inte om Boxer kom på Robert EFTER att Daniel blev ihop med Viktoria eller om Daniel ÄR Boxer-Robert. ÄR bröllopet imorgon världens bästa PR-kupp och reklam-tricks???? HAR Boxer lyckats där alla andra misslyckats? Att lura ALLA att tro att blivande prins Daniel heter Daniel från Ockelbo och egentligen inte är Boxer-Robert... Jag fick inga lugnande besked ikväll, inga personliga uttryck, inga tecken på att Daniel INTE är Robert.

Miss Kicki

Jag såg Miss Kicki via Telias samarbete med Stockholms filmfestival förra året. Jag vill samtidigt passa på att kritisera mig själv när jag skrev mitt inlägg ang Telias filmutbud. För det mesta är det undermåligt, men deras samarbete med filmfestivalen var ett oväntat och välkommet avsteg från deras vanliga inställning till filmdistribution. Toppen! Miss Kicki är kvinnan (Pernilla August) som valde karriären och glamouren som flygvärdinna framför sonen, som istället växt upp med sin mormor. Nu är den glassiga tiden över och hon beger sig hem till Sverige för att liksom ta sig vidare i livet. Egentligen verkar hon inte jättesugen på att lära känna sin son Viktor som i sin tur törstar efter hennes uppmärksamhet och kärlek. En kombination av visa sin goda vilja men framför allt för att träffa sin web-fling reser Kicki och Viktor till Taiwan. Medan Viktor tror att Kicki vill komma närmare honom, törstar Kicki bara efter en omöjlig kärlek och resan utvecklar sig till något ingen av de trodde. Det är fantastiskt fint samspel och finstämd stämning och tempo genom hela filmen. Man slits mellan ett brett spektra av känslor för den känslokalla, egotrippade men ack så tragiska Kicki som regissör Håkan Liu aldrig hemfaller till att göra till offer eller häxa. Det är som en dokumentär där folk är som folk är mest men ändå inte. En otroligt lovande debut som är en av årets bästa och definitivt bäst i Sverige.

Snart dags för Twilight extravaganza!!!

Jag börjar så smått längta till den 29 juni då jag och min kollega Jill ska bänka oss framför en maratonvisning av samtliga tre Twilight-filmerna med Eclipse som höjdpunkt och mitt-i-natten-film. Hjälp, är redan nervös för att jag ska somna mitt i ångande heta känslor mellan Bella och Edward. Jag har ju inte läst böckerna så allt är nytt för mig, vilket både är spännande och lite tråkigt kan jag känna. I vilket fall - det börjar närma sig och jag är förväntansfull!

Fishtank

15-åriga Mia är strulig och oönskad/oälskad hemma av sin alldeles för unga mamma. Hon älskar att dansa men det är ungefär allt. Tonåren är svåra och blir liksom inte lättare av att leva i ett av Englands miljonprogram utan vänner, utnyttjande män och zero framtidsutsikter. Nu skulle detta kunna bli en klichéfylld film med diskbänksrealism, men på nåt magiskt sätt håller den sig ovanför detta. När mamman skaffar ny snygg och hyfsat snäll pojkvän sitter man hela tiden och väntar på "sveket" (som iofs kommer, men inte som man tänkt sig, inte helt iaf) men framför allt uppstår en varm vänskap som ger Mia hopp och mod att göra nåt åt sitt eget liv. Hon växer i takt med vänskapen och egentligen är inte sveket så betydelsefullt för Mia. Instinktivt straffar hon pojkvännen men gör tack och lov inget slutgiltigt. Jag gillar tempot och manus samt skådespeleriet, speciellt unge Katie Jarvis som Mia som gör en fantastisk rollprestation. Denna snart 19-åringen kommer vi se mycket av framöver - hoppas jag.

Daybreakers

Ännu en vampyrfilm kan man tycka när filmen Daybreakers börjar. Visst, det handlar om blodsugande "människor" som enbart "lever" för att släcka sin törst (höhöhö...), MEN denna drift har fått dem att utarma sig själva. Likt ett slags anagram till människans eget utplånande som vårt vårdslösa förbrukande av jorden får oss att vara vår egen fiende är vampyrerna i Daybreakers på god väg att utplåna sig själva. Stupandes av sin egen drift. Tack vare vårdslöst förbrukande av människoblod börjar det bli blodbrist (haha, allt man skriver blir ju komiskt!) och svält och anarki bryter ut. Den motvillige vampyren (en komedi-titel) Edward (Ethan Hawke) stöter en natt på en grupp människor på flykt och hjälper dem undan vampyrpolisen. Tack vare det blir han indragen i motståndsrörelsens översta nivå. Det finns nämligen ett sätt att backa bandet och omvandla vampyrer tillbaka till den människa de var innan. Jag ska inte avslöja mer, men jag kan iaf säga att filmen var mer underhållande än vad jag märker att jag skrivit här. Inget mästerverk men helt ok.