Två dagar, en natt, (Deus Jours, Une Nuit) 4 popcorn

Sandra är precis på väg tillbaka till jobbet efter en tids sjukskrivning när hon möts av beskedet att hennes kolleger just röstat för att behålla sin bonus mot att hon får sparken. Undrar om det skulle kunna hända i Sveriges LAS - inte just nu men antagligen skulle de borgerliga inte ha något emot att se till att vi fick den situationen även här...
Nåväl, en av hennes kolleger övertalar chefen att göra om omröstningen så att Sandra får chansen att prata för sin sak, d v s be till kollegornas solidaritet. Dels kämpar hon mot sin labila hälsa, dels för att få behålla sitt uppehälle. Samtliga har sina livssituationer som gör att de antingen ger henne sin röst eller inte, kontentan är väl att man mäter sin situation utifrån sitt eget perspektiv. Den som hade mest att förlora gav henne ändå sitt stöd - kanske just därför. Det jag tänkte hela filmen var att de skulle gå på beslutsfattarna, facket, whatever, men det kanske inte funkar så. En fruktansvärd hopplöshet, men även en gnista hopp och förtröstan i varandra som gör filmen, om inte ljus, så iaf inte helsvart.
Marion Cotillard som Sandra är fullkomligt lysande och trovärdig.

The Weight of Elephants, 3 popcorn

En liten indiepärla från Nya Zeeland som sponsrats av Zentropa och Film i Väst, vilket iofs inte märks, bara en kul fakta. Den handlar om 11-nånting Adrian som trots sitt hårda utseende, snaggat hår iofs pga löss men i övrigt ser han ut som en ung Russell Crowe i Romper Stomper, är en känslig kille som mobbas i skolan och har svårt att känna sig älskad. Hans mamma har lämnat honom och han bor hos sin mormor och psykiskt sjuka morbror. När han får nya grannar blir det en liten vändning för honom - några som ser honom för den han är. En fin puttrande historia som är hjärtskärande i sin enkelhet och vardaglig kamp. Som mamma värker det i mitt hjärta av oro för att mina egna barn ska råka illa ut.

Återträffen, 5 popcorn

Den enormt uppskrivna filmen/konstprojektet av obekväma konstnärinnan Anna Odell, gör mig inte besviken. Den är rätt i magen, skruva-på-sig-i-stolen-ärlig, så allmängiltig, så universell att det är en given socialstyrelsen-rekommenderar-för-alla-film. Den handlar om en grundskoleåterträff, 20 år senare. Alla är 35-36 år, mitt i karriär och familj. En av klasskamraterna är Anna Odell, numera en rikskänd konstnär, efter sitt uppmärksammade projekt där hon är självmordskandidat som står vid en bro i centrala Stockholm. I Återträffen iscensätter Anna en reunion, som hon i verkligheten inte blev inbjuden till, där hon gör det man inte gör. Hon håller ett tal där hon gör upp med sina skolår och de som mobbade, frös ut och ignorerade henne. Hon belyser det faktum att de var en grupp olika individer som skulle hitta sina roller i en hierarki, delvis utelämnade till sig själva. Hon blev den som de övriga (vill inte kalla dem kamrater, det var de aldrig för Anna) drev med, hånade, frös ut och t o m slog. Hon blev ett objekt, något man inte behöver ha empati för eller identifiera sig med. Varför blir det så? Återträffen ballar ur givetvis, och Anna är på samma ruta där hon började - fortfarande hånad och utfryst. Därefter kontaktar Odell sina fd klasskamrater för att stämma träff så de kan se filmen och diskutera hur de ser sig själva genom Annas ögon. En konfrontation helt enkelt. Många svävar på svaret, dyker inte upp, svarar inte i telefon (efter första samtalet) i sin medvetenhet att de har något att frukta. Hon får till en träff med en av de värsta, den som var högst i hierarkin, utan att säga något ont eller agera, just därför vara en mobbare. Han hade ställningen att ta ställning, men godkände mobbningen genom sitt tysta medgivande. Något han efter samtalet med Anna har svårt att ta till sig - han var ju alltid så mån att vara snäll och rättvis. Klasskamraternas reaktioner förminskar henne än en gång - cirkeln är sluten - gruppens hierarki är satt och den går inte att bryta. Märkligt att det är så. Samtalen är även de iscensatta av skådespelare, som i supermeta-anda möter sin egen skådespelare i slutet. Gruppdynamiken är en av anledningarna till att jag aldrig gått på någon återträff. Nu var jag bjuden, och såvitt jag uppfattade det, inte mobbad (utfryst och baktalad i 9:an, men jag kommer inte ihåg hur jag hanterade det). Men jag vet flera i klassen som inte var bjudna och som säkert upplever igenkänning i Återträffen. Jag var säkert en av medlöparna, elak i undvikandet, rädslan att inte sticka ut. Herregud, jag var 180 redan i 6:an, så jag stod ut tillräckligt ändå... Men, jag vill be om ursäkt för det svin jag säkert var mot dem som hade det värre. Ni vet vilka ni är - jag är ledsen att jag var svag nog att inte säga ifrån, något jag i mitt hjärta kände att jag skulle göra.
Jag blev rädd efter filmen, att mina barn, som befinner sig i början på sin skolgång, ska råka illa ut, eller vara den som inte står upp för den som drabbas. Jag vill ge dem de verktyg som finns, men hur fan gör man det? Är det slumpvis vem som drabbas, beroende på dynamik? Säkerligen växte Anna upp i en kärleksfull familj som absolut inte förstår hur hon kunde bli utsatt. Som den värsta mobbaren säger när Anna konfronterar honom med frågan; "vad skulle du göra om din dotter mobbades". På vilket han svarar; "det skulle hon aldrig, hon är för stark, och annars skulle hon bara leka med någon annan." Ytterligare ett förminskande och påhopp och handlar det verkligen om styrka?

The Angel's Share, 3 popcorn

Skulle så gärna velat ge Ken Loach senaste film ett högre betyg, men tyvärr faller den på det konstruerade slutet. Vi får följa den sedan-spermie-stadiet-kriminella Robbie, som så gärna vill bryta sig loss från den utvalda banan. Han har mött kärleken, i form av dottern till maffiabossen i trakten och de väntar barn - ett strålande tillfälle att byta inriktning i livet. Dessvärre står han åtalad för att ha misshandlat sin ärkefiende, men döms enbart till villkorlig dom med 300 timmars samhällstjänst. Väl ute är det inte så lätt att bara bestämma sig för att bli en annan. Hot, förföljelse och trakasserier följer. Robbie är dock inte oskyldig - han har suttit av ett fängelsestraff för en brutal och helt oprovocerad misshandel som förstört en ung mans och hans familjs liv. En oerhört stark scen där offer och förövare möts är nog det bästa i hela filmen. Resten är bra, men även smetigt sentimentalt. Robbie får en beskyddare i övervakaren Harry som inviger honom i whiskyns förlovade värld. Nu byter filmen spår och blir ett heist-försök, på ett lite gulligt sätt. Ska man verkligen behöva göra en sista lyckad stöt och sen kunna leva hederligt? Är det det Loach vill säga - det finns ingen ärlig väg ur kriminalitet? Inte ens sidokaraktärerna får mig att bli engagerad - de är mest ett roligt inslag utan att connecta.

The We and the I, 4 popcorn

En semi-dokumentär film av Michel Gondry (Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Be Kind Rewind) där vi får följa ett gäng ungdomar på deras sista bussfärd hem för skolåret. Förväntningar, uppdämd frustration, osäkerhet och uppgörelser med gamla roller gör färden extra explosiv. Under 100min i princip realtid kastas vi mellan olika diskussioner och efterhand växer relationerna fram. Det är inte helt lätt att varken skriva ett manus/regissera oerfarna skådespelare på ett sätt som väver ihop en film. Det är inte heller helt lätt att som åskådare hänga med eller bilda sig en uppfattning om karaktärerna. Det är där Gondrys skicklighet kommer till ytan -  han litar på att åskådaren är intelligent och väver en väv av historier. Det finns ingen början och inget slut, bara ett emellan. De okända skådisarna, som har kvar sina egna namn, imponerar stort. Vissa är direkta mobbare, och de är de enda som presenteras i filmens början, vilket jag hoppas de inte är i verkligheten. Det jag slås av är den tuffa jargongen och den så uppenbara förekomsten av gränsande till mobbning i alla läger, även bland de mobbade. Så tufft hoppas jag det inte är, vilket det säkert är. En riktigt bra tonårsfilm - se!

10 years, 2 popcorn

En High School reunion-film som du kan skippa. Visserligen hyfsat intressanta skådisar, så som Kate Mara (Brokeback Mountain), Max Minghella (Social Network), men de har fått alldeles för små och intetsägande roller för att påverka det stora hela. Den röda tråden i filmen handlar om att gå vidare i livet, mycket händer på 10 år, men samtidigt är vi desamma i själen. Där möts givetvis high school-sweathearts-paret som båda har respektive, party-bruden som försöker leva upp till sitt gamla storhetsrykte, mobbaren som försöker be om ursäkt till sina offer men istället fortsätter förnedra dem. Rockstjärnan vars monsterhit handlar om den udda tjejen från high school som han äntligen återser. Filmen försöker anslå en indieton i sitt småputtrande, men åstadkommer inte mer än ett; "jaha" i mina ögon. Nej, se någon annan kultklassiker i genren istället.

Straight A's, 3 popcorn

Det svarta fåret Scott (Ryan Phillippe, Breach, Gosford Park, Cruel Intentions), återvänder till sin hemstad, hemsökt av sin döda mamma som vill att han försonas med pappa och bror. Brodern William (Luke Wilson, Rushmore, The Royal Tenenbaums, Old School)) har gift sig med Scotts fd flickvän Katherine (Anna Paquin, The Piano, X-Men, True Blood) med vilken han har två barn. Scott är en nykter narkoman, eller försöker åtminstone, men det han lämnat efter sig när han stack för 8 år sedan är fortfarande infekterat och nästintill oreparerbart. Han försöker bryta sitt gamla beteende och agera ansvarsfullt när brorsonen anförtror sig Scott i nöden. Tyvärr är det inte bara gamla mönster han måste kämpa mot, men mer kan jag inte avslöja utan att förstöra slutklämmen. En hyfsat bra beskrivning av en familj i upplösning, som dessvärre knyts ihop alldeles för enkelt på slutet. Som om regissören själv tröttnat på sitt verk och ville avsluta det kvickt, vilket drar ner betyget till en svag 3:a. Bra skådespeleri rakt igenom, med kunnigt folk som Anna Paquin, Ryan Phillippe, Luke Wilson och Powers Boothe.

The Perks of Being A Wallflower, 4 popcorn

En liten indiepärla med ett större djup än de flesta teenager coming of age-filmer. Blyga, mobbade Charlie, börjar höstterminen med ångest i bröstet. Hans bästa vän har precis begått självmord och själv dras han med djupa depressioner vilka hans familj är väl medvetna om och tippar på tå omkring. Terminen börjar som väntat dåligt, men i eländet får han hjälp/sällskap av två äldre elever som tar sig an honom; Sam  och Patrick, själva utanför men populära i deras sfär. Charlie blir en i gänget och accepteras och uppskattas för den han är. Sam och Patrick har sina egna problem vilket får Charlie att må bättre med sina egna. Men, Charlie är yngst och när det närmar sig graduation och gruppens splittring kommer Charlies egna problem ikapp honom. Sam spelas av Emma Watson (Hermione i Harry Potter) som visar att hon har fler strängar på sin lyra. Nya indiefavoriten Ezra Miller gestaltar homosexuella Patrick på ett helt briljant sätt. Att tänka sig honom som psykopat och massmördare i We Need To Talk About Kevin är inte helt lätt när man ser honom som Patrick. Att filmen dessutom är regissör Stephen Chboskys debut gör mig än mer imponerad.

Moonrise Kingdom, 4 popcorn

Åh, vad jag älskar Wes Anderson, och inte för det uppenbara; hans visuella genialitet, utan för hans trasiga, kärlekstörstande karaktärer. De är udda, quirky, starka, påhittiga, drivna av sitt utanförskap och längtan efter tillhörighet och acceptans. Utan att rucka på deras integritet. I Moonrise Kingdom är det unga Sam som rymmer från sitt scoutläger, beläget på en ö nånstans längs USA:s kust. Han var där även året innan och mötte då en vacker, jämngammal öbo, Suzy, som han sedan dess brevväxlat med. De har bestämt sig för att rymma tillsammans under några dagar och Sam får användning för hela sin scoutkunskap för att överleva och hitta. Detta vet inte de vuxna om, utan drar igång ett uppbåd som ska hitta både Sam och Suzy. Då de egentligen inte vill hittas är det inte alltför enkelt att spåra ungdomarna. Dessutom är både Sam och Suzy särlingar och inte särskilt omtyckta av sina jämnåriga. Det är iaf vad vi till en början tror. Men, det formas till en hjältesaga, där barnen är vuxet handlingskraftiga och ansvarstagande och de vuxna handlingsförlamade och barnsligt oense och ofokuserade. Sam är stark, envis och vet vad han vill, men vuxenvärlden håller honom tillbaka och detta tvingar honom till drastiska åtgärder. Som väl är finns det goda vuxna i närheten på just denna plats, som snappar upp hans signaler och det slutar lyckligt, även för Suzy. Det är en så bra och tänkvärd film att jag vill att alla ska se den. Det är klart att scenografin, designen och konceptualiteten gör sitt till, men det är ändå berättelsen som står i centrum, vilket ger filmen dess sanna styrka.

Oslo, 31 Augusti, 4 popcorn

Anders, 34, har två veckor kvar på ett avgiftningsprogram för narkomaner och får sin första permission, som han fördriver i sin hemstad Oslo. Kvällen innan har han haft sin första kvällspermission och spenderade natten med en f d flamma. Känslolivet är avstängt, vilket driver Anders allt närmare stupet. Han vet inte vem han är, vad han har att leva för, om han orkar börja om, utan att ha det roliga att se fram emot. Under en dag, 31 augusti, får vi följa honom via olika möten. Först med barndomsvännen Thomas, som han har det djupaste samtalet med och för den han oxå berättar att han funderar på att ta sitt liv. Sen följer en anställningsintervju, som ballar ur efter att Anders berättat att han är f d narkoman. Spola, spola, spola framåt, Anders blir alltmer defaistisk och destruktiv, och man behöver inte vara Einstein för att räkna ut vartåt det barker. Nu har inte Oslo 31 Augusti som ambition att vara spännande eller oviss utan snarare psykologisk och berätta en historia om hur en människa kan uppfatta sig själv och sin omgivning. Filmen är fint berättad och dialogen är realistisk/helt ok. Fotot utsökt och skådespelarna övertygar. Det som även är bra med filmen är att hen inte behöver känna sympati med hela personen Anders, det gjorde åtminstone inte jag. Det finns ingen människa utan fel och den nyansen övertygar. Eftersom jag har lite svårt för att knyta an till Anders öde så sänker det betyget en aning, men det är säkert mitt fel att jag är så kallhjärtad.

Bröllopet (Ceremony), 2 popcorn

Jason Reitman satsar nästan aldrig fel. I Ceremony från 2010 är han producent till Max Winklers film om omöjlig kärlek. Sam (Michael Angarano) utnyttjar sin bäste väns naivitet till att krascha sin älskarinnas bröllop. En älskarinna som dels är betydligt äldre, dels haft Sam som en fas i sitt liv. Den hon alltid återvänder till är Whit, skrävlaren, egoisten som i sina bästa stunder påminner om Russel Brands karaktär Aldous Snow. Uma Thurman, som den äldre älskarinnan, är ingen bra skådespelare, även om det tar mig emot att erkänna det (min dotter heter Uma). Det samspel som funkar bäst är den mellan kompisarna Sam och neurotiska Marshall (Reece Thompson), men utvecklas inte till fullo. Önskvärt hade varit om filmen aspirerat på en bromance-vinkel istället. Hade höjt betyget betydligt.

50/50, 4 popcorn

Inledningsvis måste jag avslöja att en del av det höga betyget beror på min personliga utgångspunkt för filmen. Jag har själv erfarenhet av att vara föräldern till ett döende barn, samt att vara vännen till en dödligt sjuk vän, även i min väns fall, en allvarlig form av cancer. Jag grät halva filmen och har svårt att förlika mig med insäljningen av filmen som en komedi. Det är inte första gången man väljer att sälja in en "dödlig-sjukdom"-film som komedi. Ett av många exempel är A Little Bit of Heaven med Kate Hudson, som tilldelats genren; romantisk komedi. Vadå, KOMEDI?!

Back to the review; 50/50 handlar om 27-årige Adam som efter ett läkarbesök (pga sin onda rygg) inser att han har ryggmärgscancer, med 50% chans att överleva. Stegvis går han igenom stadie för stadie i insikten att livet, snart för hans del, kan vara över. Vilket vi alla vet att det någon gång ska ske, men lyckligt ovetande när. Den där väntan känns som det värsta. Bitvis kan jag tycka att filmen trivialiserar förloppet, i ett försök att göra den till en komedi. Men, jag är ledsen, den är mest tragikomisk isf. Allas sorgeperioder ser olika ut för olika personer, så det kan jag inte säga nåt om, men det tar ca 1 timme innan filmen griper tag i mig. Innan dess har Adams flickvän, som även innan sjukbeskedet var tveksam till förhållandet, kämpat för att ta på sig rollen som den stoiska livskamraten. Adams bäst kompis, Kyle, har krampaktigt betett sig som en självisk, okänslig buffel, som bara sett sjukdomen som ett raggningsknep. Adams mamma har försökt stötta, men blivit avvisad av Adam, då han i det skedet inte orkade med hennes oro. Sen faller allt för Adam, i sista stund låter han muren falla och han blottar all sin oro och mänskliga ångest. Att han orkat hålla uppe fasaden så länge är ett under, men säkert inte ovanligt. Sista delen av filmen är otroligt stark och många delar av Adams agerande känner jag så väl igen.  Att filmen baseras på en biografi av Will Reiser, som själv överlevt en cancerdom, ger ett extra djup. Dessutom försämras inget av att indie-favoriten Joseph Gordon-Levitt (Hesher, Inception, Brick) spelar Adam. Däremot är Seth Rogen rätt endimensionell och är precis som vanligt; nöffande som Beavis & Butthead.
Henrik, käre vän, den här filmen är så mycket du. Jag är så glad att du lever och är min vän!

Win Win, 3 popcorn

En klassisk amerikansk indiefilm, av regissören till pärlan The Station Agent, Tom McCarthy. I denna, inte fullt lika klockrena, snubblar brottningstalangen Kyle in i juristfamiljen Flaherty och sätter saker på sin spets. Som en nykompling så ofta gör. Samma story byggde även The Station Agent, där det var en egensinnig dvärg som justerade balansen. Tillbaka till Win Win! Juristen Mike, spelad av Paul Giamatti, håller på att gå i personlig konkurs när han snubblar över en potentiellt trygg inkomstkälla; en dement, rik klient. Han förhandlar till sig förmyndarskapet och därmed 1500 dollar/mån. Klienten Leo sätts på hem och allt är frid och fröjd, tills barnbarnet dyker upp... Tonåriga Kyle har uppenbarligen rymt hemifrån sin knarkande mamma och finner en plats i tillvaron hos familjen. Att Mike dessutom är tränare för skolans brottningslag och att Kyle är en supertalang gör ju inte saken sämre. Situationen ställs på sin spets när Kyles mamma, Leos dotter, kommer för att få en del av kakan. I detta skede haltar filmen en aning och man kunde gott ha struntat i mammans uppdykande. Men, det är dock bra skådespeleri och bitvis komedi av dramat vilket ger den fler dimensioner.

Scott Pilgrim VS the World, 4 popcorn

En underbar film där indie-favvisen Michael Cera är loser-slackern Scott Pilgrim som ger igen efter att ha blivit dumpad genom att excelerera i en tv-spelsvärld. Det är coolt, snyggt, avigt och komiskt samtidigt som det är überslick.

Winter's Bone, 4 popcorn

Ok, jag får ge mig! Länge stod jag emot denna indie , som hyllats så förbehållslöst att det fått mig att tveka. Men, den är värd varenda hyllning och stjärnskottet Jennifer Lawrence är fantastisk och trovärdig som den totalt orädde och envise dottern till en smågangster. I det fattiga ingenmanslandet i karga Ozark Mountain, USA, härskar egna lagar, som byggs på familjeband och oförätter och hederskodex. Outtalade regler styr vem du får prata med och när - annars riskerar du ditt liv (oavsett om du är släkt eller ej). Ytterst handlar det om överlevnad, och speciellt en ihärdig, ingrodd misstro mot statens. Ramhistorien kretsar kring 17-åriga Ree som målmedvetet försöker hitta sin försvunne knarklangare till pappa för att inte förlora det enda familjen har kvar; huset som pappan använt som borgen för att undvika den senaste rättegången. Han är dock omöjlig att finna och Ree ställs inför oförstående, elaka vuxna, som inte alls är benägna att hjälpa henne - snarare tvärtom. Anledningen blir vi och Ree så småningom varse och det är där hederskodexen och familjebanden kommer in i det oförsonliga landskapet som förstärker deras hopplösa situation. Ree bär allt på sina axlar, ansvaret för huset, sina småsyskon, sin handfallna mamma, att maten ställs på bordet och utplånar i princip sig själv, utan att bli ett offer. Man skönjar vissa egna önskningar, när hon söker till militärskolan, men får nobben även där, eftersom man anser att hon har större ansvar att axla hemma. Jag vill fortsätta inbilla mig att i Sverige hade hon kunnat fångas upp och erbjudas ett eget liv, men jag är inte säker på att det ser ut så nuförtiden... Jag tänker t ex på svenska Sebbe, som jag recenserat tidigare på bloggen. De påminner starkt om varandra, två ungdomar, som trots ruttet utgångsläge fortsätter leva och utstrålar nån slags glädje och hopp i allt elände. I vilket fall, är Winter's Bone fruktansvärd, hopplös, vacker och otroligt bra. Regissör Debra Granik är min nya favorit.

Ghobi Bat, (Mumbai Diaries) 4 popcorn

En underbar indisk indie-rulle (haha) som kretsar kring en videodagbok som konstnären Arun hittar när han flyttar in sin nya lägenhet. Den visar sig tillhöra kvinnan som bodde där tidigare; nygift, inflyttad från landsbygden i en främmande omgivning som till en början av spännande men allt eftersom blir hennes isolerande cell. I ekvationen vävs även en sekulariserad amerikan-indiska, Yasmin, som tagit sabbatsår från den västerländska kulturen och upptäcker sitt hemland. Hon har en kort affär med Arun och stöter ihop med Aruns tvättare; Munna. Tillsammans utforskar de Indien och storstadslivet, Munna visar Yasmin och samtidigt får han en ny bild av sitt Indien. En finstämd och intressant film som får åtminstone mig att bli sugen på att besöka landet (det var jag iofs redan innan, men än mer nu). Arun spelas av kände Aamir Khan (i väst känd från Lagaan) men mest imponerar unge Prateik Babbar som gestaltar fattige Munna, som drömmer om en karriär som skådespelare/modell. Fotot excellerar i vackra scener, färger och långa tagningar, varvat med snabba klipp à la Danny Boyles Slumdog Millionaire, men mest är det lugnt och sakta som vi lär känna miljöerna. Det känns som om vi bjuds in till det genuina indiska, tillrättalagt snyggt, såsom vi själva skapar svenska scenerier i våra filmer. Snyggt, genuint men tillrättalagt...

The Open Road, 3 popcorn

Unge basebollstjärnan Carlton Garrett (Justin Timberlake), lever i skuggan av sin legendariske och alienerade far Kyle (Jeff Bridges). När så Carltons mamma ligger för döden och har som sista önskan att återse Kyle, tvingas han leta rätt på sin pappa och försöka få med honom "hem". Kyle lever sig fullt in i rollen som legend och har lite svårt för det här med verklighet och "måsten" så det är inte världens enklaste thing att få med honom. Med på resan finns även Carltons fd flickvän (som han gärna vill ska vara mer). Av olika anledningar blir det en road trip då Kyle låtsas ha förlorat sin id-handling och därmed inte kan flyga (pre 9/11 hade det scenariot aldrig varit trovärdigt). Filmen tuffar på i sitt stilla tempo utan större intriger. Ingen toppfilm, utan en klassisk amerikansk indie/road-movie där enbart skådespelarna gör att den får en 3:a. Thank God för Jeff Bridges, Harry Dean Stanton, Mary Steenburgen, Kate Mara och faktiskt även Justin Timberlake som klarar sig hyfsat i sitt celebra sällskap.