Åh, vad jag älskar Wes Anderson, och inte för det uppenbara; hans visuella genialitet, utan för hans trasiga, kärlekstörstande karaktärer. De är udda, quirky, starka, påhittiga, drivna av sitt utanförskap och längtan efter tillhörighet och acceptans. Utan att rucka på deras integritet. I Moonrise Kingdom är det unga Sam som rymmer från sitt scoutläger, beläget på en ö nånstans längs USA:s kust. Han var där även året innan och mötte då en vacker, jämngammal öbo, Suzy, som han sedan dess brevväxlat med. De har bestämt sig för att rymma tillsammans under några dagar och Sam får användning för hela sin scoutkunskap för att överleva och hitta. Detta vet inte de vuxna om, utan drar igång ett uppbåd som ska hitta både Sam och Suzy. Då de egentligen inte vill hittas är det inte alltför enkelt att spåra ungdomarna. Dessutom är både Sam och Suzy särlingar och inte särskilt omtyckta av sina jämnåriga. Det är iaf vad vi till en början tror. Men, det formas till en hjältesaga, där barnen är vuxet handlingskraftiga och ansvarstagande och de vuxna handlingsförlamade och barnsligt oense och ofokuserade. Sam är stark, envis och vet vad han vill, men vuxenvärlden håller honom tillbaka och detta tvingar honom till drastiska åtgärder. Som väl är finns det goda vuxna i närheten på just denna plats, som snappar upp hans signaler och det slutar lyckligt, även för Suzy. Det är en så bra och tänkvärd film att jag vill att alla ska se den. Det är klart att scenografin, designen och konceptualiteten gör sitt till, men det är ändå berättelsen som står i centrum, vilket ger filmen dess sanna styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar