Call Girl, 4 popcorn

Läskig, realistiskt om 70-talets porrindustri som framställdes som skojig och frivillig men i verkligheten var allt annat. Den unga och problemfyllda 14-åriga Iris sätts på ungdomsanstalt, där hon tillsammans med lika gamla Sonja lever upp nattetid. Genom några äldre tjejer lockas de in i porrindustri, först oskyldigt top-less men snart betydligt värre än så. De övertalas och smickras av äldre donnan Dagmar (utsökt porträtterad av Pernille August) som spelar snäll men egentligen är hård som flinta. Påminner en del om den läskiga matriarken från Animal Kingdom. Samtidigt som de försöker bryta sig loss, undersöker svensk polis regeringens inblandning och uttnyttjande av prostituerade samt minderåriga. Iris och Sonja hamnar mitt i smeten s a s. Fantastisk bra scenografi och miljöer som slungar en tillbaka till ett 70-tal jag knappt minns (var ganska liten då) samt ypperligt skådespeleri av samtliga inblandade, men framförallt August. Eventuella spekulationer och upprördhet att implikationen att Palme var en av sexköparna bryr jag mig inte om, och den var inte uppenbar om man inte väljer att se det så.

Pacific Rim, 1 popcorn

Urk, då har jag sett årets sämsta biofilm. Hur den fick en 4:a av DN är för mig obegripligt. Hafsigt, dåligt manus, logiska luckor, dåliga skådisar och alldeles för dåliga homager till Sci-Fi-klassiker, som Blade Runner, Alien, Matrix. I framtiden har porten till helvetes öppnats, och såklart kommer det underifrån (visst är himlen uppåt och dess motpol åt andra hållet?). Ur havets djup öppnas en portal och väldiga sjömonster attackerar mänskligheten som efter att gjort en gemensam pakt kan bekämpa dem genom gigantiska robotar som styrs av två hjärnor. Detta kräver givetvis en samspelthet utöver det vanliga, samt en fighting spirit. De bästa krigarna är ett tvillingpar som inte visat nån begåvning tidigare förutom slagsmål, vilket kommer väl tillpass mot sjömonstren. Då den ena av tvillingarna dör under en attack flyr den andre och går under jorden. Dessvärre blir monstren uppgraderade och svårare att bekämpa med jämna mellanrum vilket får ett forskarteam på två personer (hmm rimligt?) att misstänka att intervallerna kommer att öka tills mänskligheten utplånas helt. Något måste göras och det snart. Resten av världens sega, dumma regeringar tror inte längre på robotarna utan försöker bygga en patetisk mur runt haven, vilken naturligtvis krossas vid nästa attack. Några tappra soldater ger inte upp och planerar att spränga portalen genom en våghalsig (unintended) manöver. Robotarna liknar transformers, men utan deras grace och jag har sett bättre slagsmålsscener i barnprogram.

Elysium, 3 popcorn

Tycker nog ändå Elysium är en av de bättre sci-fi-filmerna just nu. Jag har upptäckt att jag och DN:s Jane Magnusson har totalt olika uppfattning om de två senaste; Pacific Rim (som hon gav en 4:a och jag en 1:a) och nu då Elysium (som hon gav en 2:a och jag en stark 3:a).
Elysium är Neill Blomkamps Hollywoodifiering av genombrottsfilmen District 9, som handlade om hur aliens behandlas som en 2:a klassens medborgare i en framtida kåkstad. I Elysium är det fattiga människor som lämnas kvar på en sjuk planet (Jorden) som de rika övergett för en fredssymbolliknande rymdfarkost som svävar likt en extra måne strax ovanför jorden. De fattiga har inga rättigheter och kontrolleras av administrativa robotar from hell. En (bara en på hela jorden?!) motståndsgrupp kämpar för att ta sig igenom den osynliga muren till himmelriket Elysium (grekiska mytologin, som betyder det välsignade livet efter döden, där speciellt utvalda får leva ett liv i överflöd och lycka). Förutom lyx och överflöd finns där även sk medicinbäddar där alla tänkbara sjukdomar och skador repareras på ett kick och man kan leva vidare som en frisk, lycklig människa. Max (Matt Damon) föds in i livet som outcast och drömmer hela sitt liv om att en dag ta sig till Elysium. Hela filmen är en kritik mot dagens orättvisa fördelning av tillgångar, vare sig det gäller natur, pengar eller sjukvård. Egentligen ser det redan ut som i Elysium på många platser i världen, även i många sk i-länder. Åtminstone jag blir under filmens gång hela tiden påmind om den sociala orättvisan som blir alltmer accepterad och liksom "ja-vad-ska-man-göra"-känslan som redan finns i samhället. Just denna scenografi påminner starkt om District 9 och det känns som Blomkamp översatt sin genombrottsfilm till en amerikansk publik. Gjort det lite enkelt för sig kanske. Nåväl, en serie händelser gör att Max går med på att förvandla sig till en mänsklig robot och försöka kidnappa en Elysium-medborgare. Det visar sig vara programmeraren av hela strukturen är måltavlan och det som till en början ser ut som ett sätt för ett fåtal att ta sig till himlen blir nyckeln till att förändra världens tillstånd. Tänk om det var så enkelt i vår värld... Den är cool som fan och det finns kvinnliga karaktärer, även om de varken är många eller särskilt drivande. Den som står ut är säkerhetschefen Delacourt, habilt spelad av Jodie Foster. Vi har för få kvinnliga antagonister precis som för få starka protagonister - fan, vad jag kan sakna Weaver's Ripley, och i vissa stunder Parillaud's Nikita. Den bästa är dock überskurken Kruger, fenomenalt gestaltad av sydafrikanske Sharlto Copley (District 9, The A-Team). Han är så fruktansvärt mean att det faktiskt ser ut som om hans motspelare är uppriktigt rädda för honom.

The Place Beyond The Pines, 4 popcorn

Lite felaktigt frontar Ryan Gosling denna film av Derek Cianfrance (Blue Valentine). Lika stor del har Bradley Cooper, och för all del även Dane DeHaan. Motorcykelartisten och vagabonden Luke (Gosling) får veta att han sedan han senast var i stan blivit pappa till en Jason (Dane DeHaan). Mamman Romina (Eva Mendes) förväntar sig inget av Luke utan har fortsatt livet med en annan man. För Luke blir detta dock en vändpunkt och han beslutar sig för att ge Jason det han aldrig fick av sin far. Närvaro. Det uppskattas dock inte av den nye mannen Kofi och bara ibland av Romina. I jakten på jobb hamnar han på en bilverkstad som ägs av en fd bankrånare. Ja, resten kan ni räkna ut själva. När Luke till slut konfronteras av lagens långa arm skiftar filmen karaktär och huvudroll till polismannen Avery (Cooper) och hans familj som även den består av en baby-son AJ. Lojalitet, poliskorruption och det egna samvetet sätts på prov. Tiden går och plötsligt är fädernas söner 15 och en eländesspiral vävs samman. Det intressanta i filmen är skiftandet av karaktärer som trots det aldrig gör att man förlorar intresset för varken den gamla eller den nya. Det finns en röd tråd, utan att vara uppenbar, som gör att engagemanget eller intresset aldrig upphör. Två nya (för mig iaf) ansikten dyker upp som jag tror vi kommer att se mycket av framöver, Dane DeHaan som Lukes son Jason och Emory Cohen som truliga och extremt tonårsaktiga Averys son AJ.