Five Year Engagement, 3 popcorn

Judd Apatow går sällan bort sig helt, men varför är amerikaner så besatta av giftermålet?????? Skulle det fixa en dysfunktionell relation????? Jason Siegel och Emily Blunt gör sitt bästa, men för det mesta går Five Year Engagement på tomgång. Titeln berättar hela filmen - du behöver inte lägga din tid på att se den!

Your Sister's Sister, 2 popcorn

Spare me this indie-shit. Tråkigt att behöva säga det, men Emily Blunt har gjort bättre val i sin karriär!

Take This Waltz, 3 popcorn

Har alltid gillar Sarah Polley (The Secret Life of Words, Mitt liv utan mig, Vikten av vatten, Away From Her), både som regissör och skådespelerska. Men i Take This Waltz lollar hon bort mig på nåt vis. Den är fin och udda quirky som gör den bättre än många andra relationsberättelser. Men den är fortfarande helt skadad av indie-träsket, som jag tycker i detta fall är synd. Hon är bra på att sätta fingret på det där outtalade, egentligen enkla men som är så svårt att identifiera. Take This Waltz är dock ingen höjdpunkt i hennes karriär - den är alldeles för "indie-märkt".

Skyfall, 3 popcorn

Senaste Bond - åldersfixerad, those were the days, utvecklingsfientlig, motsägelsefull, töntiga blinkningar men ändå en hyfsad aktion.

Nätet; monopol eller fritt val? Filmutbudet större iom VOD?

I takt med att allt fler film- och serietjänster hittat ut till nätet, blir utbudet alltmer varierat. Eller? Vid en första anblick ser det ut som om konsumenten är den stora vinnaren i den omfattande floran av VOD-aktörer, såsom Voddler, Film2home, HBO, Netflix, LoveFilm m fl. Men granskar hen innehållet (utbudet) hos respektive aktör framträder en tydlig begränsning i urvalet. Det finns ingen av dessa som har alla titlar, vilket i sig vore mot branschens egen princip, då det enbart är pengarna som styr. Utan istället erbjuds vissa bolags titlar på ett ställe och så får man gå till nästa för att hitta en annan. Detta hade ju inte varit något problem om det lett till en prisdumpning och än tidigare releaser för att locka konsumenter. Dock börjar jag skönja en kartellbildning bland aktörerna där man löser konkurrensproblemet genom att binda upp konsumenten i olika abonnemang. Visst kan man abonnera på fler siter, men för att täcka alla titlar är det troligtvis dyrare än att hyra enstaka titlar. Där infinner sig nästa tröskel; trenden verkar gå åt att man enbart kan abonnera, inte välja russinen ur kakan. Inte ens för en dyrare peng tillåts man vara en tillfällig kund. Nej, du ska förbinda dig att betala en månadsavgift under en period vilket ska "lura" in konsumenten i en förslappat beroende av just denna aktör. Jag efterlyser valfrihet och även ett bredare och bättre utbud istället för alla dessa olika, spretiga aktörerna som bara kan erbjuda vissa bra titlar och resten "skit". Ta den nya Netflix, som skulle vara så bra och fantastisk i reklamen - där kan man inte ens se vilket utbud som finns innan man tecknar ett abonnemang. Nej, bli abonnent först, och sen får du se om det finns några titlar överhuvudtaget. Helt sjukt - vem köper grisen i säcken? Även om det är till en låg kostnad... Att man sen får betala en extra kostnad, utöver abonnemanget, om man vill se en nyare titel är helt absurt fräckt.
Drömmen om ett Spotify för filmer är nog tyvärr alltför avlägsen för att bli sann. Filmbolagen gör inte om misstaget de gjorde med videobutikerna, där de flesta titlar gick att finna i var och varannan butik. Varför inte tjäna ännu mer pengar och skapa ännu fler fönster? Om vi tänker oss VOD-utbudet som en fysisk affär skulle det tvinga oss som konsumenter att, likt en kupongtant, vandra mellan de olika videobutikerna för att finna de olika filmer man vill se. Detta kräver ett filmintresse utöver det vanliga och det är här de sk smalare filmerna försvinner i den allmänna latheten. Jag eftersöker produktchefer på respektive VOD-tjänst som i tätt samarbete med inköpsavdelningen ser till att erbjuda bra titlar och inte bara sväljer det filmbolagen man har avtal med, matar en med. Var är riktningen? Var är guidningen till de glömda pärlorna, inte till block-busters som säljer sig själva?

Twilight, Breaking Dawn 2, 2 popcorn

Så är det äntligen slut; sagan om Bella och hennes vampyr-Edward. Och dessvärre känns det som om alla inblandade i sista delen verkar uppleva detsamma. I sin iver att bli kvitt Twilight-oket rusar de igenom filmen, kryddad med interna blinkningar förklädda som dåliga skämt. Bella är som vampyr jättestark, men kan behärska sin törst efter människoblod som ingen annan nyfödd tidigare kunnat...  Pappa Charlie blir till sist informerad att hans enda dotter är en vampyr och tar det med ro(?!). Bellas och Edwards dotter Renesme växer som en hund (typ 7 år/mänskoår, jag vet att 1:a året t o m motsvarar 14) - är en ovanlig blandning mellan dödlig och odödlig. Volturi får reda på (genom Edwards "kusin") att barnet finns och tror genast att det handlar om en odödlig "bastard", som är bannlyst p g a tidigare historiska katastrofer. Återigen ska alla ut på räddarstråk och idén är att samla så många vittnen som möjligt, som likt en amerikansk domstol ska vittna för målsägarens karaktär. Renesme är inte ett hot för Volturi utan kan vara användbar. Det stora slaget kommer så småningom och slutar i ett stort antiklimax, där hen snarare önskar att det gått som det skulle (ni förstår vad jag menar när ni ser filmen - om ni nu gör det). Breaking Dawn-delarna har varit de sämsta i serien och jag vet inte om jag kan belasta enbart regissör Bill Condon för detta, men han är iaf den gemensamma nämnaren. Han verkar förakta underlaget han har att arbeta med och det är inte världens bästa utgångspunkt. Vissa av karaktärerna skulle kunna höra hemma i En natt på muséet 3! Dessutom går serien på tomgång sedan Bella och Edward valde varandra. Jag kan heller inte förstå 15-årsgränsen som satte punkt för många fans begär. Misstänker att censurarna trodde att fanbasen varit konstant sen första filmen och därför måste dessa barn nu vuxit upp till 15 iaf... Den sista filmen är, i mina ögon, inte värre än någon av föregångarna - förutom att möjligtvis några fler huvuden rullar...

Moonrise Kingdom, 4 popcorn

Åh, vad jag älskar Wes Anderson, och inte för det uppenbara; hans visuella genialitet, utan för hans trasiga, kärlekstörstande karaktärer. De är udda, quirky, starka, påhittiga, drivna av sitt utanförskap och längtan efter tillhörighet och acceptans. Utan att rucka på deras integritet. I Moonrise Kingdom är det unga Sam som rymmer från sitt scoutläger, beläget på en ö nånstans längs USA:s kust. Han var där även året innan och mötte då en vacker, jämngammal öbo, Suzy, som han sedan dess brevväxlat med. De har bestämt sig för att rymma tillsammans under några dagar och Sam får användning för hela sin scoutkunskap för att överleva och hitta. Detta vet inte de vuxna om, utan drar igång ett uppbåd som ska hitta både Sam och Suzy. Då de egentligen inte vill hittas är det inte alltför enkelt att spåra ungdomarna. Dessutom är både Sam och Suzy särlingar och inte särskilt omtyckta av sina jämnåriga. Det är iaf vad vi till en början tror. Men, det formas till en hjältesaga, där barnen är vuxet handlingskraftiga och ansvarstagande och de vuxna handlingsförlamade och barnsligt oense och ofokuserade. Sam är stark, envis och vet vad han vill, men vuxenvärlden håller honom tillbaka och detta tvingar honom till drastiska åtgärder. Som väl är finns det goda vuxna i närheten på just denna plats, som snappar upp hans signaler och det slutar lyckligt, även för Suzy. Det är en så bra och tänkvärd film att jag vill att alla ska se den. Det är klart att scenografin, designen och konceptualiteten gör sitt till, men det är ändå berättelsen som står i centrum, vilket ger filmen dess sanna styrka.

Killer Joe, 3 popcorn

Killer Joe är en märklig blandning av old-fashion family drama, crazy over-violence & who's fooling who. Till en början verkar det arta sig till en klassisk torped där allt så klart kommer att gå fel. Unge Chris (Emile Hirsch, Into the Wild, Milk, Alpha Dog) har dragit på sig en mindre spelskuld och kommer på den briljanta idén att hyra en torped som ska döda hans mamma, som då kommer att efterlämna en livförsäkring skriven på dottern Dottie, Chris älskade syster. Torpeden Joe, som även är polis (Matthew McConaughey), vill dock ha betalt i förskott men kan tänka sig att omvärdera detta om han får ta Dottie som pant. Sliskiga, sjuka,våldsamma Joe inleder att läskigt övergreppsförhållande med Dottie samtidigt som inget går bra för Chris, som tillsammans med pappa Ansel anlitat Joe. Till slut visar det sig att även Ansels nya fru, Chris och Dotties styvmamma, har något att dölja och filmen går in i ännu ett skede. Några scener i filmen får mig att må fysiskt illa, t ex våldsscenerna som är i klass med The Killer Inside Me (Casey Affleck) och McConaughey är nästan lika bra som otäcking. Men där Affleck är psykopatiskt snäll/hemsk/galen och pendlar fantastiskt bra i skådespeleriet blir det mer och mer uppenbart att McConaughey bara kan spela en roll. I Killer Joe tonar han, tack och lov, ner på de gnistrande leendena och försöker spela behärskat. Men, där kapaciteten tar slut, tar övertydligheten överhanden igen. Man känner igen hans manér, kroppsspråk, dialekt och det vanligt buffliga. Nej, då är Emile Hirsch betydligt bättre, egentligen alla utom McConaughey är bättre. Det känns verkligen som McC försökte få till en seriös insats, men tyvärr föll det hyfsat platt. Regissör är kända William Friedkin, som bla står bakom klassiska Exorcisten och French Connection och tråden till övervåld/äckel känns igen. Klart vi får se en fontänspya även här.

Vi måste prata om Kevin (We need to talk about Kevin), 4 popcorn

Baserad på en roman med samma titel tar sig Lynne Ramsay (Råttfångaren, Morvern Callar) an det svåra ämnet; förälder till en psykopat. Utgången är hyfsat given (även om slutklämmen inte var motiverad), så det som utspelar sig är mammans återblickar genom Kevins uppväxt. Det som genomsyrat många recensioner är att mamman ska ha varit skyldig hans dåd genom sina uppenbara problem att knyta an till sonen samt hennes frånvaro pga karriär. Jag ser inte detta samband utan ser snarare det omöjliga i att leva vidare när det omöjliga redan hänt. Att människorna runt omkring henne anklagar henne, trots att hon egentlig är oskyldig är nog rätt naturligt. Tror Anders Bering Breiviks mamma får samma bemötande, och visst finns det ett mått befogenhet i detta. Kevins mamma, liksom Breiviks, måste ha uppfattat varningssignalerna och man hade ju hoppats att psykopaterna fångats upp tidigare. Men, dessa psyken är komplexa och de är antagligen experter på att förställa sig och uppfattas som helt normala när de vill. Dessutom är det svårt för en icke-psykopat att förstå och kunna förutse en psykopats tankar och handlingar - det är ju inget en icke-psykopat ens skulle fundera på att göra. Döda en massa oskyldiga människor bara för att hen kan. Tilda Swinton som Kevins mamma är som vanligt helt out-standing, liksom Kevin som tonåring; Ezra Miller. Känns lite utstuderat och orimligt att Kevin helt plötsligt skulle eskalera i sin våldsamhet, vid ca 14 års ålder. Innan dess framställs han som en trotsig, något störd kille som ändå hade en våldsamhetsspärr. Eller så missade jag nåt i filmen...?

The Vow (Älska mig igen), 2 popcorn

Paige och Leo är två konstnärsjälar som finner varandra, den sanna kärleken, och gifter sig med varandra. De lever lyckliga, tills de en dag råkar ut för en bilkrasch där Paige skadas allvarligt. Hon vaknar till slut upp, men har förlorat alla minnen tillsammans med Leo. Det senaste hon kommer ihåg är livet före storstaden och livet då hon inte alls var konstnärlig, eller ens liknade den hon var vid olyckstillfället. Nu tar en konstig fars vid - Paige familj, som Leo varken träffat eller kontaktat under tiden Paige låg i koma, vill ta med Paige hem. Detta går Paige med på och förvandlas till en kvinna hon var innan hon träffade Leo. Det känns som en "Ombytta-roller"-film helt plötsligt och totalt orealistisk. Snarare än att Paige förlorat minnet verkar det som om hon bytt liv med en helt annan kvinna - tänk BIG (Tom Hanks) eller Vice Versa (Judge Reinhold). Leo ska vinna henne tillbaka, men ger till slut upp då Paige så klart inte är Paige. Bla bla bla - det är inte ens romantiskt.

Oslo, 31 Augusti, 4 popcorn

Anders, 34, har två veckor kvar på ett avgiftningsprogram för narkomaner och får sin första permission, som han fördriver i sin hemstad Oslo. Kvällen innan har han haft sin första kvällspermission och spenderade natten med en f d flamma. Känslolivet är avstängt, vilket driver Anders allt närmare stupet. Han vet inte vem han är, vad han har att leva för, om han orkar börja om, utan att ha det roliga att se fram emot. Under en dag, 31 augusti, får vi följa honom via olika möten. Först med barndomsvännen Thomas, som han har det djupaste samtalet med och för den han oxå berättar att han funderar på att ta sitt liv. Sen följer en anställningsintervju, som ballar ur efter att Anders berättat att han är f d narkoman. Spola, spola, spola framåt, Anders blir alltmer defaistisk och destruktiv, och man behöver inte vara Einstein för att räkna ut vartåt det barker. Nu har inte Oslo 31 Augusti som ambition att vara spännande eller oviss utan snarare psykologisk och berätta en historia om hur en människa kan uppfatta sig själv och sin omgivning. Filmen är fint berättad och dialogen är realistisk/helt ok. Fotot utsökt och skådespelarna övertygar. Det som även är bra med filmen är att hen inte behöver känna sympati med hela personen Anders, det gjorde åtminstone inte jag. Det finns ingen människa utan fel och den nyansen övertygar. Eftersom jag har lite svårt för att knyta an till Anders öde så sänker det betyget en aning, men det är säkert mitt fel att jag är så kallhjärtad.

Modig (Brave) 5 popcorn

Proffstyckarna Olle (7 år) och Uma (6) gav Modig en 5:a. Tack vare alla ingredienser; skratt, spänning, sorg, övernaturligt, utmaningar och en massa aktion. Merida är en prinsessa som ställs inför det hon fruktat hela livet; att gifta sig. Traditionen och sägnen kräver detta och Meridas mor, drottningen, är ingen hen säger emot. Det gör Merida iaf och antar utmaningen. Efter ett bråk med mamma drottningen flyr Merida till skogen och springer in i en häxa som hjälper henne med en förtrollning. Vad denna innebär kan jag inte gå in på utan att ge bort hela filmen. Och det är en film ni ska se - en av de bättre på ett tag. Personligen uppskattade jag Despicable Me (Dumma mig) oerhört mycket och det är samma upphovsmän till Modig, så lyckträffen kommer inte som en överraskning direkt. Modig har fått mycket uppmärksamhet tack vare sin kvinnliga hjältinna som chaussats upp till en slags feministisk förebild. Det har spekulerats i att den ursprungliga regissören och manusförfattaren, Brenda Chapman, tänkt sig en mer utpräglat feministisk rollkaraktär. Men efter 4 års arbete lämnade Chapman projektet och det sägs att det var till förmån för en mer konventionell historia. Brenda Chapman har sin egen dotter som förebild till Merida och drottningen är Brenda själv. Mycket av storyn handlar om förståelsen och respekten i relationen förälder/barn, och hur starka och kloka våra barn är. Det är viktigt med fler modiga kvinnliga protagonister i barnfilm - hoppas detta är början på en era.

The Bourne Legacy, 3 popcorn

Den fjärde filmen i ordningen, den första utan Matt Damon som Jason Bourne, tar vid och överlappar till en del där senaste filmen slutade. I samband med att Bourne tagit sig till huvudkontoret i N.Y i sin jakt på sanningen, bestäms på högre ort att projekt Treadstone och det större Operation Outcome ska elimineras. Testpersonerna ska avlivas, kort sagt. Regissör Tony Gilroy, som är manusarkitekten bakom de tre första, spinner vidare på aktionsidan av Bourne-serien. Aaron Cross, number 5 (spelad av Jeremy Renner, Hurt Locker, The Avengers) har redan börjat tvivla på ideologin i sitt arbete och fuskar med tabletterna (som de alla måste ta för att upprätthålla fysiken och intelligensen) för att se vad som händer. Han hamnar mitt i avrättningskarusellen som de styrande satt igång och lyckas genom tur och skicklighet undfly. Det är inte bara agenter som ska röjas - även vetenskapsmännen som arbetar i labben ligger risigt till. En överlevande kvinna, Dr. Marta Shearing blir Cross väg till att få de tabletter han märker att han trots allt måste ta. Här är en liten logiklucka; varför slutade han ta dem för att sedan jaga dem? En katt- och-råtta-lek tar vid och det är här filmen helt plötsligt bara blir en aktion och en massa andra intressanta tanke-spår försvinner. Dock är det goa aktionreferenser som uppvisas, motorcykeljakten som slutar i en riddarduell à la Ivanhoe är rätt läcker. Som sagt, aktionfetischen regerar över intelligensen och det unkna slutet blir snarare en besvikelse än, vad jag tror var meningen, en längtan efter mer. Det som slår mig med The Bourne Legacy är att vi vill se en underdog, syndabock-hjälte istället för präktige, anställde James Bond. Dagens samhälle ser hellre konspirationsteorier och Big-Brother-hotet som mer hjältemodigt än den charmige tjänstemannen som ju Bond faktiskt är. Den lilla människans cleverness, vilja, lurighet mot stora stygga staten. I The Bourne Legacy, har staten försökt manipulera bort empati, plantera in intelligens och fysisk styrka, men vår hjälte ser igenom detta genom sin inneboende...ja, vad? Han verkar inte varit en trevlig person innan, men vi kanske kan kalla det rättspatos..? Helt ok som aktionfilm men inte alls ok som efterträdare till Jason Bourne. Hade högre förväntningar på Jeremy Renner som agent. Jag var chockad över att inse att jag faktiskt saknade Matt Damons, såhär i efterhand, lysande agerande som aktionhjälte. Trodde aldrig jag skulle tycka så - som inte ens gillar Damon. Men, som aktionskådis är han nog den bästa i dagsläget.

The Sitter, 2 popcorn

Jonah Hill som ointresserad, kåt (inte på barnen) barnvakt är ett coolt upplägg och visst finns det ljusglimtar även här. Men tyvärr fegar man ur och gör en rejäl, liiite utspejsad, familjefilm för de coola föräldrarna anno 2012. Barnen är tidsenligt enl följande ordning; Slater; en pillerknaprande, begynnande bög, Rodrigo; sadisten och galningen, Blithe; hårdsminkade popularitets-junkien. Jonah Hill är Noah som desperat försöker get-some BJ av sin snygga flickvän, som bara utnyttjar honom. Dessutom vill han att hans ensamstående mamma ska hitta nån ny. Just detta leder honom till att vara barnvakt till mammas kompis som plötsligt står utan, när Noahs mamma ska tussas ihop med ett prospekt. Samtidigt vill Noahs flickvän att han fixar coke och komma genast till partyt hon är på, med löfte om ett BJ. Det går naturligtvis åt skogen och barnen blir hjältar och coola och Noah har sina uppmuntrande-tal till resp barn som får dem att förändras på en kväll... Det hjälpte inte ens att vara hyfsat dragen när jag såg filmen, vilket är ett stort minus. Samtidigt vill jag ge en eloge till försöket att ta familjefilmen in i 2010-talet, med knark och avsugningar och att barn inte får vara barn (herregud, när har de nånsin fått vara det??? För ca 150 år sedan var barnarbete lika vanligt som att skicka gamlingar utför ättestupan). Men, lägg komedipengarna på en annan film.

Wuthering Heights, 4-5 popcorn

Vilken otroligt tragisk, men vacker film! Andrea Arnold (Fish Tank) lyckas återigen skapa en fullkomligt underbar film. Att lita på tystnaden, naturen, klippningen istället, för som brukligt, låta dialogen föra handlingen framåt. Bara att använda vinden som sound track - så fantastiskt effektfullt!

En godhjärtad bonde förbarmar sig över en förrymd slavyngling, tar honom till sitt hem och vill att barnen ser honom som sin bror. Han får namnet Heathcliff. Sonen i huset, Hindley, hatar honom från början, medan yngsta dottern Catherine tar honom till sig. Till en början som bror, som utvecklas till en djup kärlek. Då fadern dör blir livet för Heathcliff ohållbart. Hindley använder honom som slav och förbjuder honom att tilltala Catherine. Till slut driver det Heathcliff till förnedring och Catherine till att förakta honom. Heathcliff flyr och skapar sin egen lycka. Några år senare återvänder han, men försent. Emily Brontës roman med samma namn, har filmatiserats ett flertal gånger varav jag sett minst tre. Men denna tolkning är den mest eländiga, tragiska, hopplösa, men ändå vackraste av dem alla. Det är en stor klump i mitt bröst långt efter att sluttexterna rullat ut. Allt är fulländat, skådespelarinsatserna, speciellt de yngre, foto, manus, regi, ljud, scenografi...ja, jag kan inte komma på något negativt. Så egentligen borde den väl få en 5:a...?

Snabba cash II, 4 popcorn

Deppig, deppigare, deppigast. Ja, det är ingen upplyftande film som tar vid efter succé-ettan. Men, mitt i allt elände finns en svag glimma hopp, ett basalt mänskligt behov av att känna sig behövd, att lyckas vända elände till hopp. Ett slags tema för regissör Babak Najafi, som tidigare glänst med Sebbe, där samma hopplöshet, mänsklig förnedring drivs mot frigörelse mot nåt annat, förhoppningsvis bättre. Jag har tyvärr inte läst boken Snabba cash II baseras på; Aldrig fucka upp (även den av Jens Lapidus, som även skrev Snabba Cash), men Najafis signum står skrivet över hela II:an. Där Snabba cash, förståeligt nog, fokuserade på kontrasten och likheterna mellan övre klassen och den brottsliga dito, är II.an mer intresserad av mänskliga mekanismer och beteenden. I mitt tycke en aning bättre än 1:an, men troligtvis kommer publiken att svika denna mer psykologiska och våldsamma studien. Handling; JW har suttit 3 år på anstalt, och funnit en vän i Mrado, som han i 1:an nästan dödade. Tack vare sitt goda uppförande blir JW villkorligt frigiven och hans förhoppningar är skyhöga. Dels har han arbetat på en affärsidé som han tillsammans med Nippe ska få en riskkapitalist att nappa på. Dels ser han fram emot att träffa sin familj och den kvinna han en gång älskade; Sophie. Världen rasar samman när alla sviker honom, t o m hans mamma vill inte veta av honom och Nippe hugger honom i ryggen, nästan bokstavligt. Förtvivlad sätts en katastrofspiral igång. För JW, för Jorge, för Mahmoud, för Mrado. Det är dessa fyra vi får följa och de personerna som alla drivits längre och längre in i brottslighetens nät. Joel Kinnaman gör ett lysande porträtt av den alltmer känslokalla JW. Fares Fares som desperate Mahmoud är lika bra, Matias Varela är utmärkt som jagade Jorge och Dragomir Mrsic ok som Mrado. En habil, bra svensk film som lyckas göra drama av en våldsam actionfilm (mycket action är det faktiskt). Regissör Najafi gör en strålande film, som han även är medmanusförfattare till. Det enda felet är att han gör alldeles för få! Babak, gör fler filmer, oftare!

Wanderlust, 1 popcorn

Uuuuurk, den var så usel att jag inte ens orkade se klart eländet. Det enda vettiga Jennifer Aniston fick ut av att vara med i spektaklet var väl att hon träffade sin nuvarande fästman Justin Theroux. Paul Rudd och Aniston spelar äkta paret som just när de äntligen kommit till skott och köpt lägenhet i West Village, New York, förlorar jobben. Enda utvägen blir att börja om hos Rudds brorsa i Atlanta, som fortfarande är den skitstövel han alltid varit. På vägen till brorsan övernattade de i ett kollektiv vilket de nu återvänder till. Och där tog lusten att se klart filmen slut. Blä, blä, blä, samma klichéer och fördomar bankas in. Vi vet hur det kommer att sluta - jag orkar inte se mer. Jag är trött!

Total Rec(k)all, 3 popcorn

Till att börja med; denna version är bättre än Arnolds! Det är mer sci-fi, det är mer action, det är snyggare och mer mind-blowing. Men, Veerhovens (Arnold) faller egentligen mest på tidens tand. Det är en helt ok rulle, med en utsökt Sharon Stone som galen agent. Apropå just dimensiontänkande, är det inte riktigt så skruvat som jag önskat. Dimensionerna vi pratar om är vertikalt och horisontalt, bildligt talat. Hissar, vägar, arkitektur, inte i hjärnbalken, vilket jag hoppats. I 2012 års version spelar Colin Farell superagenten Hauser, som via hjärnmanipulation inte vet vem han är. Däremot störs han av en återkommande dröm, som driver honom till att besöka Rekall (skulle inte titeln stavas så då?). Ett hokus-pokus-spa som gör att man kan leva ut sina fantasier bara i hjärnan. Det enda kriteriet är att man inte lever ut en fantasi som är verklighet. Vilket är fallet för Hauser; han vill leka agent, men det är han ju redan... Agent är han för at spionera på motståndsrörelsen i 2000-talets slut. Miljögifter har gjort det omöjligt att bebo större delen av jorden, Ena sidan UFB (United Federation of Britain) är välmående och sponsras av andra sidan jorden, Kolonin. Enda sättet att ta sig däremellan (fast man kan visst flyga helikopter in i dödszonen?) är genom "The Fall"; en enorm borr/linbana, som transporterar genom jordens kärna. Naturligtvis uppstår slitningar; Kolonin har inte samma rättigheter och är de "svaga". UFB:s kansler (tyskt så klart) planerar att utplåna Kolonin för att tillskansa sig mer mark. Enkel, basal handling, men väl utfört och häftig aktion. Inget märkvärdigt, men helt ok. Hade dock förväntat mig lite mer skruv på storyn, men jag kan vara förblindad av mina förväntningar och trott att de recensioner jag läst skulle betala mer. Baseras på science fiction-författaren Philip K. Dick novell We Can Remember It For You Wholesale. Len Wiseman är en stabil actionregissör och frugan Kate Beckinsale lika trygg som cool actionfigur. Överhuvudtaget känns Total Recall 2012 som ett stort dataspel, lite liknande Tron och The Game. Borde läsa boken!

Laxfiske i Jemen (Salmon Fishing in the Yemen), 2 popcorn

Ännu en romantisk, mushy-sliskig bok som filmatiserats av Lasse Hallström. Han har liksom fastnat och längs vägen förlorat den där magiska känslan för vardagliga guldkorn. I Laxfiske i Jemen spelar Ewan McGregor en fiskeexpert med Aspergers och ett dåligt äktenskap, som blir rådgivare åt konsulten Harriet (spelad av Emily Blunt). Konsulten har nämligen fått i uppdrag av shejk Muhammed att plantera in vild lax i hans hemland Yemen. Omöjligt, säger experten, och spelet är igång. Tro, visioner och envishet, skanderar filmen. Seg, oengagerande och stundtals sliskigt övertydlig, ropar jag. Tyvärr, på så rara ärter som Emily Blunt och Ewan McGregor!

Mode del II

Snodde sonens retroköp från Beyond Retro (han använder den ändå inte) och ska ha den som datorväska. Perfekt!

Guldet blev till san, förlåt, silver, OS 2012

För Sveriges del blev London OS 2012 synonymt med spelen där Sverige inte tog de väntade medaljerna, men stupade på mållinjen på de oväntade. Sara Algotsson = river SISTA hindret och får ett silver istället för guld. Vad ska vi säga? Cirka 5 cm från guld. Lisa Nordén spurtar ikapp och nästan förbi schweiziskan = 9 TUSENDELAR från guld! Michel Torné hoppar längdhopp och missar brons med EN centimeter. Med tanke på funktionärernas misslyckade mätning i damernas slägga så kanske man skulle ifrågasätta även denna mätning. Och så det sista misslyckandet = Sverige lyckas inte nå oavgjort i handbollens final. Mot ett icke perfekt spelande Frankrike, som på nåt sätt inbjöd till att bli besegrade. MEN, återigen hade Sverige inte den topprestation som krävs. Bittert, med tanke på att handbollsherrarna nu tagit det fjärde silvret i ordningen. Är det inte dags att bryta förbannelsen?

En annan avslutande reflektion är att hemmanationen överträffade sig själv och hamnade på 3:e plats på medaljlistan. Det kan ju oxå vara en morot för att försöka muta sig till ett OS. Ett annat konstaterande man kan göra är att tejpen gjort sitt intåg på den idrottsliga modescenen. Tejp kors och tvärs på tävlingsdräkterna och överdragsklädseln, tejp direkt på kroppen (inte alls lika snyggt). Coolt och ganska snyggt, ungefär som hoodies i finare tyg och cutting.

My Week With Marilyn, 3 popcorn

Är nog en aning trött på biografier, baserade på "de som var med"-anteckningar. Klart de är förskönande och i detta fall säkert falsifierade. My Week With Marilyn baseras på författaren och dokumentärfilmaren Colin Clarkes möte och förälskelse med Marilyn Monroe under arbetet med filmen The Prince and the Showgirl, filmad i England med Sir Laurence Olivier som regissör och motspelare. Clarke, vars far är världsberömd litteraturprofessor, tjatar sig till ett jobb som 3:e regissörsassistent tillika Sir Oliviers privata passopp. Som sådan får han i uppdrag att se till Mrs Miller/M. Monroe vid de flertaliga tillfällen hon inte behagar dyka upp. Sir Olivier stör sig inte bara på detta, utan än mer på Method Acting-metoden som Miss Monroe tillämpar. Det är en nymodighet och Monroe behärskar den till fulländning, tack vare sin inlevelseförmåga, på gränsen till självutlämning. Just denna förmåga, som Sir Olivier konstaterar i slutet av filmen, är troligvis det som fick henne att bränna slut i båda ändar. Hon är som en musa som aldrig får egen energi. Hon ger andra så mycket att hon brinner slut själv. Detta är enbart en tolkning, baserad på andra tolkningar, bl a genom böcker, så som Blonde av Joyce Carol Oates, hennes filmer och hennes livsöde. Men, vem fan vet egentligen, det kanske var så enkelt att hon, som så många andra skådespelare både före och efter henne, tog ut sig fullständigt i sitt skapande och inte hade mer kvar till sig själv. True greatness demands sacrifies.
Med detta sagt, är själva "intrigen" i filmen given, men den har aldrig varit annan än självklar. Vet man något om Marilyn Monroe känner man till skrönorna om hennes flirtande och många kärlekshistorier, liksom förstått att ljusningen måste legat i hennes strålkraft och förmågan att se andra.
Michelle Williams gör ett magnifikt porträtt, med hyfsat rätt uttal och släpiga betoning - utan att göra en roll. Method Acting-porträtt av en Method Acting-skådespelerska. Hon överglänser Kenneth Branagh som Sir Olivier, som mest känns som om Branagh spelar sin vanliga, pompösa roll. Judi Dench är som vanligt underbar och Emma Watson (Harry Potters vapendragare) ok som den alldagliga kostymören. Däremot har jag fortfarande liite svårt för öppen-mun, stirriga-blick Eddie Redmayne (återigen The Pillars of the Earth) som Colin Clarke. Regissör Simon Curtis har mest regisserat för tv tidigare, vilket på nåt sätt märks.

Friends with kids, 2 popcorn

Eller snarare Friends in Need, den gamla 90-talsgruppen, med medlemmar som Björn Borg och Dr. Alban. Filmen om förvirrade, lyckade late 30's-people i New York. De är rika (hur kan de annars bo så bra och ha fina bilar?), de har allt uttänkt hur livet ska vara. Det enda de behöver bry sig om är deras egna ståndpunkt. I kompisgänget får de två paren barn ungefär samtidigt och de två kvarvarande singlarna Jason och Julie blir utanför barnbubblan. Trots avskräckande besök beslutar sig J & J sig för att skaffa barn tillsammans, utan romantiken. På så sätt kan de vara party people varannan vecka & föräldrar den andra. Alla inblandade misstror den andres upplägg och till slut segrar den heteronormativa All American idealet. Vännerna blir till slut ett par. Vet inte vad filmen vill säga, men för mig är det unken gammal norm som befästs, annars beskrivs hen som ogenomtänkt och naiv. Dessutom är föräldrarna helt obegripligt tålmodiga och barnen helt underbara å sekundära små accessoarer. Inte helt realistiskt. Däremot är filmen full av bra skådespelare, som Jon Hamm (Mad Men) och Kristen Wiig (Bridesmaid). Synd bara att regissör Jennifer Westfeldt castade sig själv i huvudrollen. Inte helt lyckad!

Järnladyn (The Iron Lady), 3 popcorn

Såg filmen om Margaret Thatcher för ett tag sedan, men först nu kommer recensionen. Habilt och ganska intressant film om kvinnan som kom att kallas Järnladyn, på grund av sitt starka ledarskap. På den tiden var det mer nedsättande, men i denna film, som nästan gränsar till hyllning, syftar man på hennes ståndfasta styrskick under Storbritanniens svåra omställning från gruv- industrisamhälle till modernt dito. Med fantastiskt skådespeleri, gestaltat av Meryl Streep, får vi följa den demenssjuka, åldriga Margaret som pratar med sin nyligen avlidne man och minns tillbaka på sitt liv. Vi får stifta bekantskap med den målmedvetna, övertygade, politiskt konservativa unga kvinnan som var pappas flicka. Som gick från klarhet till klarhet. Intelligent och envis - den första kvinnan som lyckades spränga igenom den patriarkala muren av ryggdunkare. Scenerna som uppvisas skiftar mellan politiska världshistoria och privatliv. Som nämnts tidigare är det på gränsen till hyllning och någon riktig otäck sida av Järnladyn visas aldrig upp. Mer än att hon, som så många män, offrade barnen för sin karriär. Just det kan störa mig; hade det varit ex vis Churchills liv hade det aldrig framställts som om han missat barnens uppväxt... Annars är det uppfriskande med en biografisk livsskildring som är privat men ändå historisk. Habilt engelskt hantverk, men aningen för smörigt och slätstruket för mig.

Circumstance, 4 popcorn

Atafeh och Shireen är två unga kvinnnor, i 16-års åldern, som blir kära i varandra. De testar gränser, dricker för mycket, dansar utmanande och är sådär tonårsaktigt trotsiga hen kan vara. Problemet är bara att de bor i dagens Iran, där ingen, varken man eller kvinna får vara nåt annat än det mullorna säger åt dem att vara. Ingen är vinnare i detta samhälle, det påminner mycket om de filmatiseringar om stalinistiska Ryssland, där ens egen bror, närmsta familj kan lämna ut dig. Angiveri är A och O i en diktatur. Atafeh och Shireens kärlek blir stoppad av sedlighetspolisen och Atafehs egen bror, rehabiliterad narkoman, som i egenskap av omvänd, rättrogen muslim tagit sig an Shireen. De två unga kvinnorna utsätts för övergrepp som ingen ska behöva utsättas för, speciellt inte så ung. Till slut blir förtrycket för övermäktigt för Atafeh och hon finner bara en utväg ur sitt fängelse.
Småsaker, vardagliga händelser som gör att förtrycket känns än mer påtagligt. Inget är svart eller vitt, ingen är helt god eller ond. Subtil, men ändå skarp kritik av regimen/religionen/samhället/apatiska medmänniskor av regissör Maryam Keshavarz. En stark skildring av omöjlig kärlek, förtryck, samhällsskildring, familj i kris och så mycket mer. En mångbottnad historia, utan att spreta.

Bröllopet (Ceremony), 2 popcorn

Jason Reitman satsar nästan aldrig fel. I Ceremony från 2010 är han producent till Max Winklers film om omöjlig kärlek. Sam (Michael Angarano) utnyttjar sin bäste väns naivitet till att krascha sin älskarinnas bröllop. En älskarinna som dels är betydligt äldre, dels haft Sam som en fas i sitt liv. Den hon alltid återvänder till är Whit, skrävlaren, egoisten som i sina bästa stunder påminner om Russel Brands karaktär Aldous Snow. Uma Thurman, som den äldre älskarinnan, är ingen bra skådespelare, även om det tar mig emot att erkänna det (min dotter heter Uma). Det samspel som funkar bäst är den mellan kompisarna Sam och neurotiska Marshall (Reece Thompson), men utvecklas inte till fullo. Önskvärt hade varit om filmen aspirerat på en bromance-vinkel istället. Hade höjt betyget betydligt.

Mannen från Le Havre (Le Havre), 4 popcorn

Åh, vad jag älskar Aki Kaurismäkis bild- och berättarspråk. Det är så stilistiskt, snyggt och underfundigt! Marcel är en äldre herre som arbetar som skoputsare, det viktigaste yrket, med stor lekfullhet och medmänsklighet. En dag insjuknar hans fru i cancer och samtidigt träffar han en flyktingpojke som rymt från myndigheterna. Heroiskt beslutar sig Marcel för att hjälpa pojken att ta sig till sin mamma i London, den egentligen slutstationen. Under tiden försöker hans fru tillfriskna, utan att oroa Marcel då han;"är som ett barn och inte kan hantera sjukdomen". Alla grannar, utom en, dras med i hans hjältetåg som försvåras av en enträgen kommissarie Monet (bilden). Allt är lite extra stelt, Kaurismäki låter bilden, tystnaden tala. Ljussättning och scenografi är viktiga och bitvis är det ren inredningsfascism, men på en underbar nivå. Missförstå mig rätt, det är inte tillrättalagt snyggt utan snarare uttänkt, lite skitigt-ruff snyggt. Att Le Havre även är rolig, medmänsklig och politisk gör inte saken sämre.

Mode del 1

Dagens rullefrisyr! Enkel, snygg och praktisk! Tupera den långa luggen lätt och svep upp den löst mitt på huvudet. Fäst med två spännen. Klart!

Intresset för OS?

Vet inte om det beror på svenska uteblivna framgångar eller jag som börjar bli gammal, men de trettionde moderna olympiska spelen kan liksom inte fastna. Trots mitt gedigna sportintresse och tävlingsinstinkt sitter jag inte som klistrad framför sportsändningarna. Vad beror det på? Det är ju inte inflation i tävlingarna, som bl a ishockey-VM drabbats av genom att spelas varje år, och knappast sändningstiderna som är i princip perfekta för oss européer. Vad är det då? Iom play-funktionerna på webben kan man följa samtliga grenar som finns på programmet, men det ger snarare en slags trötthet och beslutsångest. Kan ingen bara välja åt en?

En bidragande orsak är arrangörslandet oförmåga att mata oss tittare med relevant löpande information. Som t ex startnummer, varvtider, positioner under ett lopp etc. Makalöst dåliga bildproducenter som verkar sätta en ära i att avstå från att besudla bilden med för mycket info - oavsett relevans eller inte. Lägg till att svenska kommentatorer utgår ifrån att alla tittare är inbitna på just denna obskyra sport och vet samtliga förutsättningar och regler. Dra en kort sammanfattning av vad som gäller vid introduktionen så hen kan följa sporten och kanske bli inbiten.

En annan invändning är bristen på engagemang och spontanitet som vissa programledare har. Nämner inga namn, men efter Sveriges första OS-GULD upprepade studioankaret flera gånger att Lööf/Salminen tagit Sveriges första OS-medalj!? Och intervjuerna efteråt var sådär återhållsamma och lite trötta. Vi hade ju för FAN tagit GUUUULD i OS - hur ofta händer det??? Räknar inte med Aten-OS då...

Dessutom gick första veckans kvällsändningar på SVT åt att bosätta sig i simbassängen - simning som lika gärna kunde höra hemma i vinterspelen istället (om de hade simmat i Themsen kanske det varit ok). Nä, tacka vet jag riktiga sommarsporter som rodd, tennis, friidrott, ridning, skytte och brottning (synd bara att de inte brottas på en sandstrand istället).

Sen är det ju det där med rätt expertkommentator; Veronica Wagner är för mig sinnebilden för en perfekt kommentator; insatt, engagerad, spontan och rolig. Likaså Strömberg som ju är något av en veteran. Även Magnus Grahn i handbollen har varit en glad överraskning. Likaså Jonas Karlssons krönikor har varit överraskande friska och nyanserade - mer sånt! Men så har vi då Janne Gunnarsson, som fick fortsatt förtroende trots erkänt rasistiska åsikter på twitter. Mår dåligt av att min sport tennis dras med sådana fossiler. SVT kunde gott ha tagit ställning och anlitat en annan av våra tidigare proffs. Det måste väl finnas någon spelare som inte delar hans åsikter? Wilander? Pernfors? Vad vet jag - men han har iaf gjort att jag inte kan följa tennisen utan att få dåliga vibbar och ha svårt att koncentrera mig på sporten.

W.E, 3 popcorn

Måste erkänna att filmen om Englands kung Edward som abdikerade till förmån för kärleken till den frånskilda skandalkvinnan Wallis Simpson överraskade rejält. Tveksamheten stavas Madonna, som står för regi, produktion och manus. Men, skam till sägandes är W.E vacker, poetisk och berörande. Tyvärr förstörs tempot och trovärdigheten av att man valt att samtidigt följa en romans i modern tid, mellan en gift kvinna och en rysk säkerhetsvakt. Det hade varit tillräckligt att följa den privata kärleken mellan en monark och kvinna av folket. Madonna lyckas förmedla mänskligheten hos de båda. Varken Wallis eller Edward är egentligen särskilt sympatiska människor och deras kärlek är inte som i sagorna; "perfekt". Men, under tiden de förälskar sig i varandra är det magiskt. Underbart skådespeleri av Andrea Riseborough (Never Let Me Go) som Wallis och James D'Arcy som kung Edward. Och, fin regi och manus av Madonna. Hennes uppenbara talang för estetik och rytm gör sig bra på bioduken, med många vackra dansscener och miljöer. Thumbs up!

Listing Best Summer Movies

Just nu är tiden inne för att lista filmer som bäst fångar denna tid - sommarens värme, slöhet, vad som kokar under den ytan och annat overksamt. Tiden när vi ska ladda batterierna för höstens hets inför nästa högtid och semester.

• Swimming Pool, Francois Ozon 2003

Charlotte Rampling spelar en deckarförfattare som får besök av sin agents dotter och saker sätts i gungning. Smått suggestivt och otroligt vackert.

• Smultronstället, Ingmar Bergman 1957

Bergmanklassiker med vackra drömsekvenser där Victor Sjöströms Dr. Isak Borg minns livet som gått och ångrar det han gjort och inte gjort. Allt presenterat i ett vackert drömskt skimmer. A must see!

• Une Journée à La Campagne, Pathé Frères 1906

En av de första sommarfilmerna (kort) som såg dagens ljus. Allt går snabbt, alla klichéer manifesteras om den franska lantliga idyllen och amorösiteten. Underbart kort, sprängfylld film som i all sin enkelhet sammanfattar en somrig utflykt.

• Cléo de 5 à 7, Agnes Varda 1962

En känd sångerska inväntar provsvaret från sin onkolog och spenderar 2 timmar i väntan på den inbillade dödsdomen i Paris med olika sysslor. Trots sin allvarliga ton är filmen en fin skildring av en stad i sommarskrud. Härligt orealistiskt realistisk.

• Brända av solen (Utomlennye solntsem), Nikita Mikhalkov 1994

Min favoritfilm alla tider! Vacker, hemsk, mästerliga undertoner, politisk, somrig, historisk. Under några sommarveckor på ryska landsbygden försöker en rysk revolutionshjälte/general vila upp sig med sin frus familj. Stalins paranoida styre visar sitt fulaste nylle och ryska folkets misstro till de styrande blir fullkomligt glasklart.

• Flickan, Fredrik Edfeldt 2009

Oerhört vacker film fångad av favoritfotografen Hoyte Van Hoytema med full av mättade sommarbilder från en svenskt 1981. Mitt i självuppfyllande Gröna-vågen lämnas en 9-årig flicka ensam med en alkoholiserad faster, som sticker efter ett kort tag och lämnar Flickan (namnlös) att sköta sig själv.

• Birdy, Alan Parker 1984

Två unga amerikaner återvänder från Vietnamkriget i olika skick. Den ena (Nicolas Cage i sin bästa roll) försöker få den andra (Matthew Modine) att komma ur sin pyskos (han tror sig vara en fågel) genom att påminna honom om deras sista sommar tillsammans. Oskuldsfull, men ändå full av händelser. Tragisk och samtidigt hoppfull.

• Giant, George Stevens 1956

James Dean i ett episkt drama som utspelar sig på en Texas ranch där inte bara vädret är hett. Dean tävlar om Elizabeth Taylors gunst med rikemanssonen Rock Hudson. Dallrande vibbar som får en att längta efter svalka.

• Les Vacances de Monsieur Hulot, Jacques Tati 1953

Situationskomikens mästare bjuder in till semester. Tati får man bara inte missa!

• Summer of Sam, Spike Lee 1999

American heat at it's best! Mitt under pågående mordutredning, sommaren 1977 i New York City, gror misstänksamheten och vänskap sätts på prov. Adrien Brody som punkare är obetalbar!

• Att angöra en brygga, Tage Danielsson 1965

Jag avslutar med den ultimata sommarfilmen alla kategorier. Komedi på högsta nivå när svenska par ska fira midsommar tillsammans på en öde ö, störda av inkompetens, desperation, en och annan galen öbo och vädrets makter...

Margin Call, 4 popcorn

Jaha, så kan en finanskris gå till - inte mer dramatiskt än så. En modell som kalkylerat fel, som gjort att börsspekulationsföretaget köpt mer än de sålt och alltså skapat minus i räkneböckerna. Vad blir resultatet? Sälja fort som fan och rädda sitt eget skinn! Tänk inte på världsekonomin, bara skit i eget ansvar och hit and run. Blir så jäkla förbannad, men tyvärr inte förvånad... Finansföretaget som vi får följa håller just på att säga upp en stor del av sin personal - en vanlig del av vardagen i USA verkar det som (thank God för arbetsrätten i Sverige). En av de uppsagda håller på att analysera en köpprofil som verkar vara felaktig. Han överlämnar ett usb till en av sina underställda. En ung wizard som samma eftermiddag knäcker koden. Vilken visar på ett underskott i företagets ekonomi. Frågan är nu hur "bomben" ska hanteras? Desarmera den är det för sent för. Ignorera innebär personlig konkurs för alla inblandade. Beslutet hamnar högst upp - vilka ska offras, vilka klarar sig? Som en röd tråd genom filmen diskuteras olika positioners löner, vilken eskalerar för varje gång. Den till synes ointresserade unga påläggskalven Seth (Penn Badgley, Gossip Girl, Easy A) är frågeställaren, den som till synes inte bidrar till något. Han får ikläda sig allas vår pengablindhet som gör oss ointresserade av mekanismerna bakom. Den han frågar är den cyniske, foot-soldiern Will (Paul Bettany, Dogville, Master and Commander) som egentligen inte heller verkar ha någon funktion, förutom att städa upp efter andra och utföra chefernas uppdrag. I toppen finner vi en kavalkad av cyniker, toppstyrd av en utmärkt Jeremy Irons, som genom sitt ypperliga skådespeleri höjer filmen bara genom sin uppenbarelse. Häftigt!

The Amazing Spider-Man, 5 popcorn

Den bästa filmen hittills! Så, nu har jag sagt det! Då jag egentligen aldrig läst serietidningen som filmen baseras på har jag inga åsikter om eventuella "fel" i historien. Det jag vet, är att denna film, med favvoskådisarna Andrew Garfield (Boy A, Never Let Me Go, The Social Network) som Peter Parker och Emma Stone (Easy A, The Help) som Gwen Stacy är den absolut bästa. Den första filmen som står på egna ben, utan att fastna i ett serieträsk, där det emellanåt blev smått töntigt. The Amazing Spider-Man, anno 2012, ger oss en skärpa, ett djup som får även en tveksam Marvel-serie filmfantast att dras in i nätet (hahaha). Regissör Marc Webb (hur många göteborgs-skämt har inte åkt snålskjuts på DEN) startar sitt epos med en ung Peter Parker, vars intelligenta pappa tvingas fly tillsammans med Peters mamma, då hans forskningsarbete hotas. Peter placeras hos farbror Ben och faster May där han blir kvar. Det visar sig att Peters pappa höll på med ett genetiskt forskningsprogram, där han kommit långt med att korsa olika arters genetiskt uppsättning. I syfte att bota allvarliga sjukdomar. Peter Parker blir nyfiken och tar kontakt med hans fars gamla kollega och vän, Dr Curtis Connors, ypperligt spelad av en nedtonad Rhys Ifans (Notting Hill, Pirate Radio), på Oscorp, ägd av Norman Osbourne. Peter lägger näsan i blöt lite för mycket för sitt eget bästa, för något händer med honom - the rest is, as we say, history. Men, manus, skådisar, allvaret i filmen, får The Amazing Spider-Man att nå oanade nivåer. Det är t o m snyggt! Sekvenserna med berg-o-dalbaneaktiga svepningar, där vi genom 3D-glasögon ska känna som vi flyger med är faktiskt medryckande. Inget illamående, bara en fascination för hur det ev skulle kännas att vara Spindelmannen för en dag. Poserna, vinklarna är exakt efter förlagan - Andrew Garfield är antingen fd gymnast eller så är hans double det; stylish i vilket fall! Man får en del svar, som saknades i de andra filmerna, och njuter av att Gwen Stacy är på samma nivå, om inte smartare än Peter Parker. Dessutom är kemin mellan Garfield/Stone (par även i verkligheten) elektrisk, till skillnad från mes-face Maguire/Dunst. Toppfilm, helt enkelt!

Flickan, 5 popcorn

En utsökt svensk film, som tar en rätt tillbaka till barndomssommaren 1981, och för tankarna till Barnens Ö, En kärlekshistoria och andra svenska barndoms- och sommarfilmer. Flickan handlar om den namnlösa flickan som lämnas med sin oberäkneliga faster över sommaren av föräldrar som sätter sina egna ambitioner före barnets. De ska hjälpa barn i Afrika, och glömmer sitt bort sitt eget. Fastern stannar inte många dar innan hon tröttnar och lämnar Flickan ensam. Ensam att klara så basala saker som att öppna en konservburk, komma ihåg att gå på toaletten, tvätta sig. Till slut blir det en fråga om överlevnad, vilket hon klarar, men till vilket pris? Den sommaren växte flickan och blev aldrig densamme igen. Ingen är direkt elak mot henne, men ingen tar hellre ansvaret att kolla så allt står rätt till, eller hjälper henne på "rätt" sätt. Grannarna Gunnar och Elisabet ifrågasätter, men får det att bli anklagande och då styr Flickan undan "hjälpen". Oerhört vackert foto, av favoriten Hoyte van Hoytema som sveper över sommarvyerna, utan att bli smetigt nostalgisk. Flickan blir totalt ensam och Blanca Engström gestaltar denna utsatthet kombo barnslig styrka på ett utmärkt, vardagligt sätt. Fantastiskt manus, skådespeleri, foto, regi - ja, allt!

Carnage, 4 popcorn

Roman Polanskis filmatisering av pjäsen Le Dieu De Carnage (Guden av blodbad). De två föräldraparen Nancy och Alan samt Penelope och Michael träffas för att diskutera respektive söners bråk. Nancy och Alans son Zachary har slagit Ethan så han tappat två tänder, inte helt utan provokation. Till en början är mötet politiskt korrekt och västerländsk civiliserat, som Penelope så desperat håller sig fast vid. Efterhand utvecklas mötet till något mycket basalt och djuriskt; till ett blodbad; ett carnage i känslor. Allt kommer fram, såsom parens pretentiösa fasader och deras bräckliga förhållanden. Utsökt skådespeleri av samtliga, från den kyliga, överklasskvinnan Nancy som gestaltas av Kate Winslet. Den beräknande, egotrippade advokaten, som helst inte vill befatta sig med familjen, hushållet eller trädgården, spelad av allas vår älskade Christoph Waltz (Inglourious Basterds). Så till "offrets" föräldrar, där den pk, lite skenhelige mamman Penelope spelas av en Jodie Foster i högform tillsammans med medlare, mesen, arketypen för "man" Michael, gestaltad av John C. Reilly. Underbar kvartett som får 1,19 timmar att försvinna på ett kick.

One For the Money, 2 popcorn

Urk, blä, fy vad dåligt! Katherine Heigl är arbetslös, soon-to-be-evicted, snygg böna, som som sista utvög tar jobb som borgensindrivare, typ sveriges inkasso. Mest inkomstbringande brottsling är den gamla flamman Morelli, som förutom att han är dösnygg oxå är polis och såklart oskyldig. Inte ens en härdad feel-good-älskare som jag kunde hålla mig. Nej, klichéer är helt ok, men de måste levereras med lite finess och åtminstone anspråk till personlighet. Trist, trist, trist!

Sherlock Holmes, A Game of Shadows, 2 popcorn

Uppföljaren till Guy Ritchies hyfsat framgångsrika film om den multitalangfulla detektiven Holmes är något rörigare och med något mer oskärpa än 2009 års version. Vi återser Robert Downey Jr, som den än mer deffade och rakryggade detektiven. Jude Law, som en mer än nånsin snyggare Watson och alldeles för kort får vi njuta av Rachel McAdams som Irene Adler. Hon blir sorgligt nog ersatt av Noomi Rapace, som menlös spådam, enbart medföljande entouraget som ett kvinnligt alibi. Guy Ritchie har aldrig varit bra på att rollbesätta sina filmer med kvinnor, men i 2009 års Sherlock Holmes var Rachel McAdams Irene Adler ett lysande undantag. Nåväl, till A Game of Shadows; Holmes är solokvist efter att Watson ska gifta sig och Irene Adler spårlöst försvunnit. Ärkefienden Moriarty, som på nåt sjukt sätt påminner om skolmassakerkillar och Breivik, ger inte upp sina terrordåd. Han påstår att han bara vill tjäna pengar, men finns det inte lättare sätt isf...? Holmes ska egentligen hålla i Watsons svensexa, men har tankarna på annat håll - Moriartys sattyg. Vilket leder honom till en spådam som han måste rädda och samtidigt vara bestman till Watson. Är det rörigt? Vänta bara! Det visar sig att Moriarty, förutom att försöka starta ett världskrig för att kunna sälja vapen, även ska plåga ihjäl Watson och Holmes - bara för att han kan. En mängd slagsmålsscener tar vid, den ena mer i slow-motion och övertydlig än den andra. Jag tappar fokus och intresse efter typ en kvart, men tvingar mig själv att fullfölja.
Behållningen i filmen är Stephen Frys som Sherlocks nudistbrorsa Mycroft samt hans halvdöda betjänt Stanley! Även Irene Adlers inhopp i inledningen lovar mer, men håller inget. Men dessa scener räcker bara ca 1 min så det är inte mycket att hänga i julgranen...

The Descendants, 4 popcorn

Filmen som gav George Clooney ännu en Oscars-nominering, och Alexander Payne lite större genombrott än tidigare Sideways, About Schmidt, Citizen Ruth, Election. The Descendants påminner om Sideways och About Schmidt då den handlar om en man i kris, orsakat av sig själv. George Clooney spelar Matt King, en landbaron i rakt nedstigande led till en tidigare Hawaiiansk prinsessa. Han är den ansvarige, lite tråkiga mannen, som arbetar för mycket och är frånvarande make och far. När hans fru Elizabeth hamnar i koma efter en våldsam båtkrasch, ställs Matt mot väggen. Vem är han? Vem vill han vara? Är livet som han lever, egentligen en chimär? Matt tvingas bli en närvarande pappa, han ställs mot ett svek från frun och hur är man arg på en komatos fru? Samtidigt som Matt tvingas konfrontera hela sitt liv, säga adjö till sin fru, sin livskamrat, knyta an till sina döttrar, ska han även ta det stora beslutet om vem som ska få köpa släktens oexploaterade ö, som han anförtrotts att förvalta. The Descendants utspelar sig på Hawaii, semesterparadiset som har en vardag precis som för alla andra människor på alla andra platser på jorden. Med på road-tripen (för att berätta för släkten om att Elizabeth kommer att dö, samt släktträffar inför försäljning och andra viktiga resor) följer den osnytna Sid. Han är ohyfsad och typisk tonårskaraktäristiskt "dum" och provocerande. Men man ska inte döma asken efter utsidan - en aning klichéartat, men dock. Som vanligt är Alexander Payne duktig på att balansera tragikomik med smakfullhet. Allvaret i situationen får aldrig ge vika för verklighetens absurditeter och vice versa. En begåvad berättare är han, Payne.

Snow White & The Huntsman, 5 popcorn

Vilken smällkaramell! Äntligen en film som motsvarar alla förväntningar och mer därtill! I Rupert Sanders händer (totalt okänd för mig, mest regisserat commercials och kortfilm) blir Snövit en vacker, hemsk, drömsk, övernaturlig, verklig, fullkomligt genial saga. Screen story är författad av lika okända Evan Daugherty mfl, som naturligtvis utgår från den gamla tyska sagan, sammanställd av bröderna Grimm i början av 1800-talet. Men där Disney gjorde smetig kvinnostereotyp fairy tale av sägnen, blir Snövit en stark, självständig kvinna i Sanders regi. Filmen börjar med lycka och besvärjelser; drottningen föder en vacker, egensinnig dotter, men dör ca 10 år senare. Kungen blir attackerad av en mystisk spökarmé och "räddar" en fånge som är obeskrivligt vacker - gissa vem det är? Det dröjer inte länge förrän den onda drottning Ravenna (låter som lady Rowena i Ivanhoe) tar över riket och allt förlorar sitt liv; jorden dör, människorna förlorar hoppet. Snow White hålls fången i norra tornet (det är oklart varför hon skonas) och drottningen är fortsatt "fairest of them all", tack vare ungmöers ungdom som hon dramatiskt suger ur dem tack vare hennes brors förråd(?!). Den dagen kommer dock, då Snow White vuxit och riskerar att störta Ravenna från tronen, bara genom att vara "ren och god". Ravenna måste äta upp hennes hjärta. Men, och här har mången synopsisskrivare inte gjort sin hemläxa, Snow White lyckas rymma av egen maskin och tar sig in i mörka skogen. Hon möts av giftiga Magic Mushroms och upplever plötsligt skogen som oerhört skräckinjagande. Fantastiskt bra gjort! NU gör the Huntsman entré, den i princip enda som vågat ge sig in i skogen. Han gör det han ska - han hittar Snow White nästintill omgående, men vägrar döda henne förrän han får sin belöning, vilken naturligtvis aldrig sker och Snow White får en bundsförvant. Samtidigt får Snow Whites barndomskamrat William reda på att Snow White fortfarande lever och ger sig ut för att leta efter henne. Denna William spelas av Sam Claflin, som även spelat Richard i Ridley Scotts medeltida mini-tv-serie Svärdet och Spiran (The Pillars of the Earth). Likt Richard, som byter sida för att kunna infiltrerar, så nästlar sig William in i drottningens armé för att hitta Snow White. Han har ju lite rutin på den där lömska hjälterollen. Kul! The Huntsman spelas av Heath Ledgers grövre arvtagare; Chris Hemsworth, som vi senast såg i The Avengers, som asaguden Thor. Liknande roll i denna, som stark, råbarkad slagskämpe med hjärtat på rätta stället. Och så kommer vi till hjältarna; Kristen Stewart som Snow White, som även här visar att hon är en good actress, även utanför Twilight-träsket. Visserligen gränsar Snow White till vampyrfilmerna, i dess sagoväsen och hur hon får stöna lite då och då likt Bella. Om man bortser från detta gillar jag Kristen och ser fram emot kommande rullar, gärna mer lika The Runaways där jag tycker hon varit bäst hittills. Men, stjärnan i filmen är givetvis drottning Ravenna som utsökt gestaltas av Charlize Theron, om än med lite för många uppspärrade ögon, men trots det toppen som OND häxa/drottning. Två roller på raken som iskall bitch med fingertoppskänsla. I Prometheus var det henne man sympatiserade med då hon kämpade för godkännande och bekräftelse av sin fördömande far. Man sympatiserar inte riktigt med karaktären Ravenna, men det är hennes scener jag såg fram emot och kunde sakna i mittenpartiet då vi mest fick lullull i Älvlandet, som iofs var underbart iscensatt och fantasirikt. Överhuvudtaget är Snow White and The Huntsman otroligt snygg och vacker och man kan verkligen se vilket gebit Sanders kommer ifrån - reklamfilmen. Estetiskt tilltalande är bara förnamnet - me like alot! Drottning Ravennas scener var ögongodis varje gång, med fantastiska kreationer och amazing make-up! Nu har jag sett två filmer på raken där make-upen/visual effects och åldrandet spelat en stor roll. Toppbetyg för båda! Man vet ju hur sagan slutar, men i denna modernare version är det Snow White själv som styr upp allt och det blir inget "så levde de lyckliga alla sina dar", för hon väljer ingen man. Hon har ju sig själv!

J. Edgar, 3 popcorn

Fast i 3:anträsket just nu. Men vad kan jag göra åt att filmerna på sistone varit en aning...mediokra. Helt ok hantverksmässigt och olika fördelar beroende på film, men ändock en aning uddlösa. Så även gamlingen Clint Eastwoods filmatisering av FBI-grundaren (iaf det moderna FBI) med samma namn (Hoover i efternamn). Synopsis lockar med att filmen är en light thriller med rader som; bakom stängda dörrar levde han ett hemligt liv som kunde förstört hans karriär och liv. Dramatiskt så det förslår. Filmen är dock rätt idealiserande och tar inte på allvar upp de enorma problem som det antyds att homosexuella i den yttersta makteliten ställdes inför. Tvärtom verkar det ha gått utmärkt att ha sin älskare vid sin absoluta sida genom hela karriären, alla luncher och middagar intogs t ex tillsammans. Visst är det en subtil sorg och förtryckt kärlek som Leonardo DiCaprio gestaltar på ett ypperligt sätt, men mer än att det skulle ha varit annat än självpåtaget nämns inte. Överhuvudtaget är det en endimensionell historia som berättas och dess styrka blir tyvärr även dess fall. Omvärldsperspektiv hade filmen mått bra av. Till J.Edgars fördel måste nämnas skådespeleriet och make-upen. Trodde inte det skulle vara möjligt att få både Naomi Watts och Leonardo DiCaprio att se ut som 70, trovärdigt. Förutom mäjken rör de sig precis som äldre människor. DiCaprio gör en fantastisk insats och det skulle inte förvåna mig om det belönas med åtminstone en Oscars-nominering.

Prometheus, 3 popcorn

Inser just att jag kommer att se TVÅ biofilmer med Charlize Theron samma vecka; Prometheus och Snow White and the Huntsman. Kul! I ärlighetens namn hade jag hellre sett henne i huvudrollen som Elizabeth Shaw istället för "jag-kan-inte-vara-trovärdig-engelska" Noomi Rapace. Ridley Scott går tillbaka till ursprunget till Alien-serien genom att ta oss till anledningen till att skeppet reste iväg in the first place. Noomi Rapace spelar en arkeolog som tillsammans med sin kille tror sig ha funnit ursprunget till mänskligheten. Detta sluter de sig till genom att finna exakta kopior av stjärnkonstellation avbildade i grottor världen över. Den rike Peter Weyland vill trotsa döden genom att träffa sin skapare och finansierar expeditionen som ska ta mänskligheten till dessa. Där möts man av död och förstörelse som får initiativtagarna att börja tvivla på sin teori. Skaparna hade en annan agenda än man kanske skulle vilja. Titeln Prometheus anspelar på den grekiska Titanen (1:a ledet gud efter jord och himmel) med samma namn som i den grekiska mytologin gjorde sig känd för att ha stulit "elden" av gudarna och gett till människan, som därmed som enda djur fått något av gudarna. Enligt grekerna står Prometheus för vetenskapen och konsten. I filmen heter rymdskeppet Prometheus och jag antar att Ridley Scott både syftar på övermodet att trotsa gudarna samtidigt som han uppmuntrar nyfikenheten hos mänskligheten. Uppenbarligen är Scott intresserad av religion och jag tolkar Prometheus som att han lite ironiskt låter huvudrollsinnehaverskan fingra på sitt korshalsband och genomgå en fruktansvärd jungfrufödsel. Right at your face, om man väljer den tolkningen.

Filmen är en karbonkopia av take-a-pic any of Alien-filmerna vad gäller besättning, manus, scener och utgång - Scott har gjort det lätt för sig. Dock besitter Prometheus en del kvaliteter såsom scenografi, teknik, hyfsat intressant grundmanus (fibblar bort det en aning, av ren slöhet) och några bra skådisar (Guy Pierce och Michael Fassbender t ex). Det som drar ner betyget är de sämre skådisarna och den lätt slöa inställning till att göra en kopia av Alien.

Moneyball, 4 popcorn

Om jag precis gett What to Expect When You're Expecting en 3:a, så måste Moneyball höjas till en 4:a. Allt annat vore tjänstefel. Och det vill hen inte bli anklagad för. #ironi# Hade tänkt mig en 3:a först, men skådespeleri och hantverkskunnande måste premieras! Moneyball handlar om Oaklands baseball-lag som måste snåla trots att de just åkt ut i semin av baseballens Superbowl. Brad Pitt är General Manager Billy Beane som är ansvarig för att få ihop ett vinnande lag mha växelpengar. I jämförelse med vad de andra storlagen har att erbjuda de bästa spelarna så är Oakland skrattretande "snåla". Resultatet blir att Oakland antingen får nöja sig med skräp eller tvingas tänka om. I en av sina inköpsrundor stöter han på ekonomisnillet Peter Brand, som brinner för baseball, men har en annan inställning till spelets storhet. Han ser baseball som ett strategispel, där det enda som räknas är att vinna bases = poäng. Vilket är helt korrekt, men där man tidigare fokuserat på flummig känslodravel à la; "han är en vinnarskalle" alt "det sitter i självförtroendet", menar Brand att man istället ska fokusera på andra kvalikteter. Förmågan att kunna ta sig till sin base - hur man gör det spelar mindre roll. Genom att tänka på detta andra, okonventionella sätt, får Beane ihop ett osannolikt lag av spelare som alla andra ratat. Resten är historia - Moneyball baseras på en sann historia och vi vet alla att när det gäller sport går det bra i slutändan - annars skulle den inte filmatiseras. Brad Pitt är bra, Philip Seymour Hoffman fantastisk som sur gubbtränare och hela filmen intressant och habil. Ändå kan jag känna en viss besvikelse.Den griper inte tag, som den rimligtvis borde göra med det upplägget och historiebakgrunden. Men jag har märkt att Aaron Sorkin, som skrivit manus även till denna, ibland kan få mig oengagerad. Det är smart, slickt och lite småtråkigt. Synd, på ett så bra upplägg. Men mer än väl godkänt får den ändå!

What to Expect When You're Expecting 3 popcorn

Det är svårt att betygsätta en film som What to Expect. Den tillhör en föråldrad, betongfast genre; feel-good utan twist eller lemon. Självklart finns det bra och dåliga utföranden av densamma, och visst är det lätt att misslyckas, men What to Expect är lika förutsägbar som habilt executed. Med feel-good skådisar som Cameron Diaz, Jennifer Lopez, Anna Kendrick, Chace Crawford (Gossip Girl, Nate med mörk röst) går det knappast att misslyckas. Och med upplägget; "det finns olika sätt att få barn på, men allt har ett lyckligt slut" så är detta ett exempel på en film som lyckats. Småroligt, liiite drama, liiite ärlighet och en rejäl portion amerikansk moral så är vi hemma direkt. Alla är retusch-snygga och ingen får riktiga extramagar. Tvillingfödsel görs i en nysning (ganska kul faktiskt) och adoption är enkel och går att genomföra, fast man är fattig (inte på riktigt, Jennifer). När man blivit med barn fast man inte dejtar och knappt är vuxen så får man missfall och slipper hantera situationen (de blir ihop ändå). Jag låter väldigt ironisk och det ÄR jag. Egentligen skulle jag hata denna film och allt den står för, men i sin genre får den passera som godkänd. Därav den svåra betygsättningen. Feel-good ska få en att må bra och skratta lite grann. Och det gjorde jag åt What to Expect. Jag kände inget speciellt, blev inte berörd eller hänförd, men underhållen 1,30 tim. Ok för mig, får jag säga.

50/50, 4 popcorn

Inledningsvis måste jag avslöja att en del av det höga betyget beror på min personliga utgångspunkt för filmen. Jag har själv erfarenhet av att vara föräldern till ett döende barn, samt att vara vännen till en dödligt sjuk vän, även i min väns fall, en allvarlig form av cancer. Jag grät halva filmen och har svårt att förlika mig med insäljningen av filmen som en komedi. Det är inte första gången man väljer att sälja in en "dödlig-sjukdom"-film som komedi. Ett av många exempel är A Little Bit of Heaven med Kate Hudson, som tilldelats genren; romantisk komedi. Vadå, KOMEDI?!

Back to the review; 50/50 handlar om 27-årige Adam som efter ett läkarbesök (pga sin onda rygg) inser att han har ryggmärgscancer, med 50% chans att överleva. Stegvis går han igenom stadie för stadie i insikten att livet, snart för hans del, kan vara över. Vilket vi alla vet att det någon gång ska ske, men lyckligt ovetande när. Den där väntan känns som det värsta. Bitvis kan jag tycka att filmen trivialiserar förloppet, i ett försök att göra den till en komedi. Men, jag är ledsen, den är mest tragikomisk isf. Allas sorgeperioder ser olika ut för olika personer, så det kan jag inte säga nåt om, men det tar ca 1 timme innan filmen griper tag i mig. Innan dess har Adams flickvän, som även innan sjukbeskedet var tveksam till förhållandet, kämpat för att ta på sig rollen som den stoiska livskamraten. Adams bäst kompis, Kyle, har krampaktigt betett sig som en självisk, okänslig buffel, som bara sett sjukdomen som ett raggningsknep. Adams mamma har försökt stötta, men blivit avvisad av Adam, då han i det skedet inte orkade med hennes oro. Sen faller allt för Adam, i sista stund låter han muren falla och han blottar all sin oro och mänskliga ångest. Att han orkat hålla uppe fasaden så länge är ett under, men säkert inte ovanligt. Sista delen av filmen är otroligt stark och många delar av Adams agerande känner jag så väl igen.  Att filmen baseras på en biografi av Will Reiser, som själv överlevt en cancerdom, ger ett extra djup. Dessutom försämras inget av att indie-favoriten Joseph Gordon-Levitt (Hesher, Inception, Brick) spelar Adam. Däremot är Seth Rogen rätt endimensionell och är precis som vanligt; nöffande som Beavis & Butthead.
Henrik, käre vän, den här filmen är så mycket du. Jag är så glad att du lever och är min vän!

Urk på tv3

Varför får hen finansiering att göra en film som A Cinderella Story? Och varför köper hen in tv-rättigheterna? Jag fattar inte!

Dark Shadows, 3 popcorn

Tim Burtons senaste är en odyssé i exemplet Kill Your Darlings. Burton har den sedvanliga känslan för scenografi, kostym och torr humor, samt i detta fall excessivt tal i prosa.
Burton-menageriet är med; Johnny Depp, frugan Helena Bonham Carter, Michelle Pheiffer, liksom sminket. Jo, för här krävs det kilovis med vitt, blekt, vampyrsmink på samtliga. Mest Johnny Depp förstås,. Ty han är vampyr Barnabas Collins, förvandlad av den försmådde häxan Angelique som inte kunde hantera att bli dumpad. När Barnabas "räddas" ur sin kista 1972 är slottet Collinwood förfallet och släkten minimerad och nära ruinens brant. Barnabas kall blir att dels ägna sig åt den återstående familjen, dels se till att namnet Collins åter blomstrar. Häxan Angelique lever så klart vidare och gör hans liv fortfarande till ett helvete. Samtidigt tycker sig Barnabas ha återförenats med sin livs kärlek (som dog på 1700-talet) i familjens barnflicka.

Det är fantastisk scenografi och man blir som vanligt inte besviken av den Burtonesquea andan, men storyn är tunn och passagerna däremellan låååånga. Känns som om Burton ville ha en plattform för att spela 70-talsmusik och en anledning att låta Alice Cooper återuppstå (btw, ser han för gammal ut för att vara 70-tal). Snygga kläder, speciellt Bonham Carters och Pheiffers och scenografin ska vi inte tala om. Angies affärsrum är ju bara för snyggt för att trasha! Måste erkänna att jag slumrade till i finaluppgörelsen - den var så seg och oengagerande. Trean är alltså en svag sådan, detta trots att jag gillar Burton och tycker hans senaste "barnfilmer" Alice i underlandet och Kalle & chokladfabriken är genialiska. Jag får känslan av att han söker efterlikna Wes Anderson och hans egna universum, men utan att gå hela vägen. Jag saknade svärtan och djupet i Dark Shadows. Försöken till dessa kändes bara manierade och ironiska, blink, blink liksom.

Tower Heist, 2 popcorn

Jag har svårt att se Ben Stiller i en annan karaktär än som museivakten Larry i Night at the Museum (ja, jag har barn). I Tower Heist har han en liknande roll, som den kuvade, lite mesige stretaren, som är nöjd med sin lott i livet, men som steps-up när det verkligen gäller. Hjärtat på rätta stället s a s. Tower Heist känns som en semi-familjefilm för aningens äldre barn. Stiller spelar Josh Kovaks, lägenhetshotell manager för RIKA hyresgäster. Högst upp bor placeraren Arthur Shaw (Alan Alda), som grips efter att ha svindlat bort alla investerares pengar, däribland personalens pensioner. Josh blir ursinnig och i vrede attackerar Josh Shaws ägodelar, varefter han och två medbrottslingar får sparken. Med hjälp av en snygg FBI-agent (Tea Léoni) smids en plan på att råna Shaw på hans undangömda miljoner, vilka FBI inte lyckats spåra. Josh kompanjoner saknar erfarenhet och det är här Eddie Murphy kommer in. Klichéerna radas på varann, en färgad kille är givetvis kriminell, en tjock gubbe dörrvakt, en tjock färgad kvinna expert på kassaskåp. Ja, ni hör själva vilken nivå det är. Dessutom är inte planen särskilt slick, utan mest byggd på tillfälligheter och luckor. Varför styr de inte Charlie till ett sjukhus längre bort? Varför byter han plötsligt sida? Hur kan de gömma skatten EFTER att Shaw åter är i lägenheten? Jag kan åtminstone ge Tower Heist att det är rätt mysig underhållning och föredömligt kort, 1,28 tim. Annars är den förgänglig och menlös.

The Darkest Hour, 1 popcorn

Förväntningarna var väl lagom, med Joel Kinnaman (Snabba Cash, The Killing), Emile Hirsch (Into the Wild, Milk) och MAx Mingella (Ides of March, The Social Network) i huvudrollerna borde filmen åtminstone leverera på skådespelarsidan. Men, med en regissör, Chris Gorak, som huvudsakligen är stark inom det visuella, med filmer som The Fight Club, Minority Report på sitt CV (som AD), snubblar The Darkest Hour in i kalkonträsket. Tyvärr! Nu kanske det inte hjälpte att jag var trött som en liten gris och slumrade till några gånger, men i ärlighetens namn var det inget som krävde min uppmärksamhet.
Plot; två amerikanska IT-genier ska sälja in sitt senaste sociala nätverktyg till den ryska marknaden, men upptäcker väl framme att deras "kollega" Skyler (Kinnaman) hunnit före. För att dränka sina sorger går de till the "It-place"; Zvezda nattklubb och stöter återigen på Skyler, samt två söta amerikanskor. F ö är nattklubben ett skämt, som gränsar till porrfilm; enbart snygga brudar, varav jag hinner räkna till fyra andra män inalles. Visserligen kan det se ut så i Moskvas nattliv, men då brukar det även vimla av fula, feta affärsmän (iaf 1995 när jag var där senast ;-)). Helt plötsligt försvinner all elförsörjning, inkl mobilnätet såklart. Alla rusar ut från nattklubben och upptäcker att himlen är upplyst av små gyllene sken, liknande "kinesiska lyktor", fast som åker ner istället för upp. När en av dessa "lyktor" når marken försöker en rysk polis, i klassisk mundering så klart, "peta" på ljuset med sin batong. Han pulvriseras omgående. Vild panik uppstår och alla springer åt alla håll. Vårt gäng, numera bestående av fyra amerikaner och en svensk, flyr ner i en matkällare på nattklubben. När allt lagt sig, vågar de sig ut och möts av ett tjockt lager damm = människoaska. Planen är att ta sig till amerikanska ambassaden... Varför ska räddningen i utlandet alltid vara ambassader? Vad jag förstår är dessa inte särskilt hjälpsamma eller handlingskraftiga, men nån slags övertro till hemlandets utpost verkar alltid infinna sig hos speciellt amerikaner. Svensken Skyler (vilket ovanligt svenskt namn) påpekar rätt tidigt meningslösheten med att uppsöka ambassaden. Och så springer man, återstående tid av filmen, avbrutet med att de lär "känna" fienden och avväpnar dem så småningom. Utomjordingarna har ju självklart en svaghet. Vilket hela The Darkest Hour ÄR. Dålig story (varför blir fiendens krafter "löjliga" på slutet?), ganska kassa skådespelarinsatser (Joel Kinnaman är rent skrattretande och Emile Hirsch ingen hit som action-hjälte, ryssarna ska vi bara inte prata om). Faktiskt även rätt keckigt foto och design, med tanke på regissörens bakgrund som borde borga för bättre utseende. Nej, lägg tiden på någon annan bra sci-fi-rulle, t ex upcoming Prometheus...

En kongelig affaere (A Royal Affair), 4 popcorn

Unga prinsessors/drottningars öden, är en smärre genre för sig på vita duken. Det finns ett gäng bra filmer som behandlar ämnet; Marie Antoinette, Young Victoria, Elizabeth för att nämna några.

För många år sedan läste jag Drottningkronan, av Norah Lofts, som just handlar om En kongelig affaeres huvudkaraktär; Caroline of England, som gifts bort vid 13 års ålder till en alltmer galen dansk ung kung. En lika bra skildring av kvinnans roll i historien som Desirée av Annemarie Selinko, där blivande drottningen av Sveriges livsöde skildras. Hon som både är förlovad med Napoleon Bonaparte och som sedan gifter sig med Jean Baptiste Bernadotte.

Men nog om henne, filmen, vars titel anspelar på en kärleksaffär av kunglig rang, tar alltså sin början med att Caroline av England blir bortgift med danske Kung Christian VII vid 1700-talets slut. Vid denna tid är Europa precis i början av upplysningstiden, med författare som Rosseau och Voltaire i spetsen. Danmark är inget föregångsland vid denna tid, utan tvärtom långt efter och svårt styrt av kyrkan, livegenskap och censur. För Caroline blir detta en chock och hon blir alltmer deprimerad då kungen visar sig vara en vällustig drummel, med smak för kvinnor, sprit och teater. Filmen baseras på en annan bok som jag inte läst; Prinsesse af blodet av Bodil Steensen-Leth, så jag kan inte uttala mig om dess rättrogenhet. Men, i Drottningkronan framgår det klart och tydligt att kung Christian är galen, pga könssjukdom. I filmen framställs kungen visst som otrevlig i början, men blir mer och mer sympatisk. Detta beror givetvis på att han får en livläkare tilldelad sig av danska konseljen (de som egentligen styr). Doktor Johann Struensee hittar två bortskuffade danska grevar i Tyskland, tack vare hans anonyma upplysningstexter, som på den tiden ansågs reaktionära och farliga, lierade med franska revolutionens tankar. Struensee förstår hur kungen ska hanteras och får honom att lugna ner sig och bli mer "normal". Sakteliga växer respekten även  mellan Caroline och Struensee, när de båda inser att de har samma livsåskådning och inställning till upplysningstankarna. Efterhand förvandlas respekten till en kärleksaffär som till en början conquers all, amor vincit omnia. Caroline, Struensee och greve Brandt (som fick Struensee att söka tjänsten) manövrerar kungen till att få igenom spektakulära reformer. Så som; allmän vaccinering, upphävning av censuren och förbud mot tortyr. Otroliga reformer om man bara betänker att det än idag finns länder som "regerar som på 1700-talet". Naturligtvis håller inte detta i längden, då det politiska spelet blir alltför listigt. Många av de försmådda från den tidigare konseljen, liksom kung Christians styvmor, blir allt starkare och mer avslöjar jag inte om utgången.

Filmen är lite medelmåttig; fint foto, bra skådespeleri, bra manus, engagerande historia som är habilt regisserad. Dessutom har manus en realistisk, nästan lite naiv inställning till livet på slottet - det är lite lantligt hovliv över det hela. Det danska hovet verkar ha varit förskonat från ränker och backstabbing och förefaller handfallna inför en galen kung. Detta är det charmiga med filmen. Det som stör mig är dels Alicia Vikander slätstrukna och entoniga röst. Huruvida hon snakker go dansk eller ikke, kan jag inte uttala mig om. Dessutom ska hon komma från England, så det är av mindre betydelse. Men att rösten är så uttråkad och onyanserad stör mig. Dels använder sig regissör Nikolaj Arcel av klichéartade scener, som den avstannande dansscenen när Johann och Caroline finner varandra. Hur många gånger har man inte sett det i liknande filmer (Elizabeth, Pride & Prejudice, Shakespeare in Love)? Detta drar tyvärr ned betyget något, till en juste 4:a.