The Grand Budapest Hotel, 4 popcorn

He's magnificient, Wes Anderson! Alla hans filmer är estetiska önskedrömmar, som en fulländat tittskåp à la Lumière. Varje scen är noga utvald, vad gäller färg, form, scenografi, kostym, casting, kameravinkel, inzomning, utzomning. Smällkaramell! The Grand Budapest Hotel är inget undantag där vi får följa conciergen Monsieur Gustave, från den gamla skolan som tar serviceambitionen till en ny nivå, ypperligt gestaltat av Ralph Fiennes. Som sådan får han ärva en adlig kvinnas dyrbara tavla, till stort förtret för de illvilliga släktingarna som bestämmer sig för att sätta dit Gustave. Till sin hjälp under resans gång har Gustave den nya Lobby Boy, Zero, även han excellent gestaltad av Tony Revolori, som mest är känd för att vara lillebror till Mario Revolori enligt IMDb (de är dock bara 18 resp 20 år, men hunnit med en hel del). Gustaves äventyr utspelar sig mellan de två världskrigen och kommenterar grymheterna, meningslösheten och det idiotiska med krig och orättvisor på ett typiskt Andersonskt sätt. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är med en lågmäld men ändå skrikig ton, med humor som bottnar i svart allvar. Ett djup som få andra regissörer mäktar med och som gör Wes Anderson till en av världens, nu levande, bästa.
Bitvis är det på gränsen till slapstick, men alltid med en hommage till den gamla skolan.

Moonrise Kingdom, 4 popcorn

Åh, vad jag älskar Wes Anderson, och inte för det uppenbara; hans visuella genialitet, utan för hans trasiga, kärlekstörstande karaktärer. De är udda, quirky, starka, påhittiga, drivna av sitt utanförskap och längtan efter tillhörighet och acceptans. Utan att rucka på deras integritet. I Moonrise Kingdom är det unga Sam som rymmer från sitt scoutläger, beläget på en ö nånstans längs USA:s kust. Han var där även året innan och mötte då en vacker, jämngammal öbo, Suzy, som han sedan dess brevväxlat med. De har bestämt sig för att rymma tillsammans under några dagar och Sam får användning för hela sin scoutkunskap för att överleva och hitta. Detta vet inte de vuxna om, utan drar igång ett uppbåd som ska hitta både Sam och Suzy. Då de egentligen inte vill hittas är det inte alltför enkelt att spåra ungdomarna. Dessutom är både Sam och Suzy särlingar och inte särskilt omtyckta av sina jämnåriga. Det är iaf vad vi till en början tror. Men, det formas till en hjältesaga, där barnen är vuxet handlingskraftiga och ansvarstagande och de vuxna handlingsförlamade och barnsligt oense och ofokuserade. Sam är stark, envis och vet vad han vill, men vuxenvärlden håller honom tillbaka och detta tvingar honom till drastiska åtgärder. Som väl är finns det goda vuxna i närheten på just denna plats, som snappar upp hans signaler och det slutar lyckligt, även för Suzy. Det är en så bra och tänkvärd film att jag vill att alla ska se den. Det är klart att scenografin, designen och konceptualiteten gör sitt till, men det är ändå berättelsen som står i centrum, vilket ger filmen dess sanna styrka.

Bröllopet (Ceremony), 2 popcorn

Jason Reitman satsar nästan aldrig fel. I Ceremony från 2010 är han producent till Max Winklers film om omöjlig kärlek. Sam (Michael Angarano) utnyttjar sin bäste väns naivitet till att krascha sin älskarinnas bröllop. En älskarinna som dels är betydligt äldre, dels haft Sam som en fas i sitt liv. Den hon alltid återvänder till är Whit, skrävlaren, egoisten som i sina bästa stunder påminner om Russel Brands karaktär Aldous Snow. Uma Thurman, som den äldre älskarinnan, är ingen bra skådespelare, även om det tar mig emot att erkänna det (min dotter heter Uma). Det samspel som funkar bäst är den mellan kompisarna Sam och neurotiska Marshall (Reece Thompson), men utvecklas inte till fullo. Önskvärt hade varit om filmen aspirerat på en bromance-vinkel istället. Hade höjt betyget betydligt.

The Descendants, 4 popcorn

Filmen som gav George Clooney ännu en Oscars-nominering, och Alexander Payne lite större genombrott än tidigare Sideways, About Schmidt, Citizen Ruth, Election. The Descendants påminner om Sideways och About Schmidt då den handlar om en man i kris, orsakat av sig själv. George Clooney spelar Matt King, en landbaron i rakt nedstigande led till en tidigare Hawaiiansk prinsessa. Han är den ansvarige, lite tråkiga mannen, som arbetar för mycket och är frånvarande make och far. När hans fru Elizabeth hamnar i koma efter en våldsam båtkrasch, ställs Matt mot väggen. Vem är han? Vem vill han vara? Är livet som han lever, egentligen en chimär? Matt tvingas bli en närvarande pappa, han ställs mot ett svek från frun och hur är man arg på en komatos fru? Samtidigt som Matt tvingas konfrontera hela sitt liv, säga adjö till sin fru, sin livskamrat, knyta an till sina döttrar, ska han även ta det stora beslutet om vem som ska få köpa släktens oexploaterade ö, som han anförtrotts att förvalta. The Descendants utspelar sig på Hawaii, semesterparadiset som har en vardag precis som för alla andra människor på alla andra platser på jorden. Med på road-tripen (för att berätta för släkten om att Elizabeth kommer att dö, samt släktträffar inför försäljning och andra viktiga resor) följer den osnytna Sid. Han är ohyfsad och typisk tonårskaraktäristiskt "dum" och provocerande. Men man ska inte döma asken efter utsidan - en aning klichéartat, men dock. Som vanligt är Alexander Payne duktig på att balansera tragikomik med smakfullhet. Allvaret i situationen får aldrig ge vika för verklighetens absurditeter och vice versa. En begåvad berättare är han, Payne.